Since ancient times, mankind has faced a constant battle against natural hazards. From the earlieststages of human communication, when human beings communicate by some sort of harsh gruntsand unintelligible words, people were struck by the awe-inspiring power of nature as floods, storms,earthquakes, and other events which reshaped their environment and way of living. However,among these events, droughts have been particularly devastating, and have left a profound mark onhuman history. Throughout centuries, droughts have forced communities to adapt and evolve in response tochanging environmental conditions. In California, the frequency and severity of droughts haveincreased in recent decades, leading to significant changes in land use patterns. These changes haveimpacted the economy, social structure, and ecology of the region, making the study of land usechanges after drought periods a crucial area of research. In this master thesis, the effects of droughts on land use in California will be deeply explored,analysing the outcome and impacts resulting from extreme dry events in the state, and identifyingpotential climate adaptation actions that can be implemented based on an enhanced understandingof the consequences of droughts on land use. By understanding the complex relationship betweendroughts and land use, mankind may better prepare and adapt to the challenges posed by futureclimate change and other environmental stressors. / Sedan urminnes tider har mänskligheten stått inför en ständig kamp mot naturliga faror. Ända frånde tidigaste stadierna av mänsklig kommunikation, när människor kommunicerade genom någonform av hårda grymtningar och obegripliga ord, har människor imponerats av naturens mäktigakraft i form av översvämningar, stormar, jordbävningar och andra händelser som omformat derasmiljö och levnadssätt. Bland dessa händelser har torka varit särskilt förödande och har satt djupaspår i mänsklighetens historia. Under århundraden har torkor tvingat samhällen att anpassa sig och utvecklas som svar påförändrade miljöförhållanden. I Kalifornien har frekvensen och allvaret av torkor ökat under desenaste decennierna, vilket har lett till betydande förändringar i markanvändningsmönster. Dessaförändringar har påverkat ekonomin, den sociala strukturen och ekologin i regionen, vilket görstudiet av markanvändningsförändringar efter torkperioder till ett avgörande forskningsområde. I denna masteruppsats kommer effekterna av torkor på markanvändningen i Kalifornien attutforskas ingående. Resultat och påverkan av extrema torkhändelser i delstaten kommer attanalyseras, och potentiella åtgärder för klimatanpassning kommer att identifieras baserat på en ökadförståelse för konsekvenserna av torkor för markanvändningen. Genom att förstå det komplexaförhållandet mellan torkor och markanvändning kan mänskligheten bättre förbereda sig ochanpassa sig till utmaningarna som framtidens klimatförändringar och andra miljömässigapåfrestningar medför.

Bakgrund: Genom historien har personer med allvarlig psykisk störning ofta tvingats leva avskilda och utstötta från samhället, en stigmatisering som finns kvar än idag. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att belysa hur personer med allvarlig psykisk störning upplever sin sociala situation samt hur dessa personer upplever att sociala relationer påverkar återhämtningen från allvarlig psykisk störning. Metod: Till studien eftersöktes kvalitativa artiklar i relevanta databaser, nio stycken artiklar som passade studiens syfte valdes ut. Artiklarna genomgick manifest innehållsanalys, två huvudkategorier och ett flertal underkategorier kunde urskiljas. Resultat: I litteraturstudien framgick att personer med allvarlig psykisk störning känner sig utstötta från samhället och upplever fördomar riktade mot sig. Svårigheter med sociala kontakter leder till ensamhet. Önskan om meningsfulla aktiviteter fanns för att få en mer meningsfull vardag och lättare kunna knyta kontakter med andra. De sociala relationernas betydelse för återhämtningen från allvarlig psykisk störning framkom tydligt i litteraturstudien. Familj, vänner och vårdare bidrog samtliga till återhämtningsprocessen. Slutsats: Personerna upplevde en stigmatisering som bidrog till att försämra deras sociala situation, vilket bidrar till ökat lidande. Alla inom vården är en viktig del för att minska detta. Sociala relationer som medför att bli sedd och bekräftad som människa är viktigt för återhämtningen från allvarlig psykisk störning.

Bakgrund: Barns besök inom intensivvården har tidigare varit förbjudet. En bristande kompetens beskrivs av sjuksköterskor kring att möta barn som närstående vilket resulterar i att sjuksköterskor lättare exkluderar barn. Barn upplever blandade känslor kring besök på IVA och uttrycker ett behov av involvering.  Syfte: Syftet var att beskriva barns besök på IVA ur barnets och sjuksköterskans perspektiv.  Metod: En systematisk litteraturstudie med kvalitativa, kvantitativa och semikvalitativa studier analyserades med en integrativ granskningsmodell. Databassökningarna i Pubmed och Cinahl resulterade i fjorton artiklar.  Resultat: Mötet med en betydelsefull person gav blandade känslor hos barn och skapade utrymme för fantasi. Fantasi var ett sätt att hantera situationen när allvaret kröp nära inpå. Mötet berörde barn på olika sätt och utgången av mötet var olika beroende på förutsättningarna. Barn beskrev vikten av involvering och hur bristande involvering påverkade och att ges plats var av vikt för barns välmående. Det fanns faktorer som styrde och påverkade tillgången till sin närstående vilket utmanade delaktigheten för barn. Vid en kris beskrev barn vikten av att få vara barn och vad det innebär, de beskrev samtidigt känslor av ansvar och vilket lidande det genererade. Barn eftersträvar en normal vardag när en närstående blir sjuk. Vid sjukdom och kris växer barns utsatthet, där mänskliga faktorer påverkar. Närvaro och delaktighet skapar en betydelsefullhet.  Slutsats: Det är viktigt för barn att få vara delaktiga när en närstående är kritiskt sjuk och vårdas på IVA. Barn som exkluderas lider och löper risk för en långsiktig psykisk ohälsa. Frustration ses hos barn när de inte blir sedda och respekterade som närstående och när sjuksköterskor uppvisar brister i bemötandet upplever barn känslor av minskad involvering och att inte bli sedda. Sjuksköterskor behöver och efterfrågar därför utbildning och stöd i att inkludera barn. Vidare finns ett stort behov av modern forskning då erfarenheter kring barn som närstående till patient på IVA saknas vilket utgör en risk för vidare utveckling av området. / Background: Children has historically been restricted to visit the intensive care unit. Nurses describe a lack of competence in meeting children as close relatives which results in nurses more easily excluding children. Children experience mixed feelings about visits to the ICU and express a need for involvement.  Aim: The aim was to examine child visits to the ICU from the child's and the nurse's perspective.  Method: A systematic literature study with qualitative, quantitative and semi-qualitative studies was analyzed with an integrative review model. The database searches were performed on Pubmed and Cinahl and resulted in fourteen articles.  Result: The meeting with a significant other gave mixed feelings in children and created space for imagination. Imagination was a way of dealing with the situation when the seriousness elevated. The meeting affected children in different ways and the outcome of the meeting was different depending on the conditions. Children described the importance of involvement and how lack of involvement affected them and being given space was important for children's well-being. There were factors that affected the children's access to their loved ones, which challenged the participation of the children. In a crisis, children described the importance of keeping their childhood intact, they also described feelings of responsibility and that it generates suffering. Children strive for a normal everyday life when a close relative becomes ill. In case of illness and crisis, children's vulnerability grows, and human factors affect the outcome. Attendance and participation create meaning.  Conclusion: It is important for children to be able to participate when a close relative is critically ill and cared for at ICU. Children who are excluded suffer and are at risk of long-term mental illness. Children experience frustration when they don't get any attention or respect as close relatives and when nurses show a lack om caring children experiences reduced involvement and not being seen. Nurses therefore need and demand education and support in including children. Furthermore, there is a large need for modern research on children’s experience as close relatives to a patient in ICU, which constitutes a development of the area.

Bakgrund: I jämförelse med övrig befolkning lider personer med Allvarlig Psykisk Sjukdom (APS) oftare av somatiska sjukdomar samt har en kortare livslängd på 13-15 år. Det finns flera bidragande faktorer till kortare liv, både kopplat till APS-patienterna själva likväl som till hälso- och sjukvårdssystemet. Syfte: Studiens syfter är att undersöka Sjuksköterskors erfarenheter inom somatisk vård av patienter med allvarlig psykisk sjukdom. Metod: Metoden är en kvalitativ litteraturstudie. De vetenskapliga artiklarna är främst baserade på intervjuer som har besvarats av sjuksköterskor med olika erfarenheter av personer med APS. Artiklarna valdes ut med hjälp av sortering av rubriker, abstrakt och sedan genomläsning. Resultat: Litteraturstudien visar att många sjuksköterskor upplever att det saknas kunskap och resurser att somatiskt vårda patienter med allvarlig psykisk sjukdom. Nyutexaminerade sjuksköterskor har ofta för lite kunskap och erfarenhet kring vilka symtom som kan yttra sig hos en patient med APS och hur det bör bemötas i ett somatiskt vårdsammanhang. Sjukvårdssystemet har problem med att ge support till patienter med APS i kombination med somatiska sjukdomar. Många av dessa problem ligger i orsaker som exempelvis kommunikationssvårigheter eller vårdsystem som inte är anpassade för personer med APS. Slutsats: Det behövs fortsatt ökad förståelse för hur den somatiska vården kan upplevas för patienter som lider av APS. Studien visar att det finns mer kunskap att ta del av för att förbättra omvårdnaden för patienter med APS. / Background: In comparison to the general population, individuals with Severe Mental Illness (SMI) are more likely to suffer from somatic diseases and have a shorter life expectancy of 13-15 years. There are several contributing factors to shorter lives, both linked to the SMI patients themselves as well as to the health care system. Purpose: The purpose of the study is to investigate nurses' experiences in somatic care of patients with serious mental illness. Method: The method is a qualitative literature study. The scientific articles are mainly based on interviews that have been answered by nurses with different experiences. The articles were selected by sorting headings, abstracts and then reading them through. Result: The literature study shows that many nurses feel they lack knowledge and resources to somatic care for patients with serious mental illness. The newly graduated nurse does not have enough knowledge and experience about what symptoms can manifest in a patient with SMI and how it should be addressed in a somatic care context. The healthcare system has problems providing support to patients with SMI in combination with somatic diseases. Many of its problems lie in causes such as communication difficulties or care systems that are not adapted for people with APS. Conclusions: There is a need for further increased understanding of how somatic care can be experienced for patients suffering from APS. The study shows that there is more knowledge to take part in to improve care for patients with SMI.

Bakgrund: Antalet katastrofer i världen och Sverige ökar och därmed ökar även behovet av katastrofmedicinsk beredskap. Akutmottagningen utgör ofta den första kontakten med sjukvården och därför har akutsjuksköterskorna en mycket central roll vid en allvarlig händelse. Sjuksköterskor är den största arbetsstyrkan vid en katastrof och sjukvården är helt beroende av deras kompetens. Forskning visar att bristfällig omvårdnad, triagering eller oförmåga till att finna den kritiskt dåliga patienten i ett tidigt skede, ökar mortaliteten. Dock visar forskningen även att sjuksköterskor inte känner sig tillräckligt förberedda. Sjuksköterskor som har arbetat i samband med allvarliga händelser beskriver starka och motstridiga känslor. Utbildning, övning och tidigare erfarenheter inom katastrofmedicin har uppgetts förbättra sjuksköterskornas beredskap. Trots vetskapen om sjuksköterskornas nyckelroll är forskningen angående sjuksköterskors uppfattningar om den katastrofmedicinska beredskapen begränsad. Fler studier inom området vore av värde med tanke på att behovet av katastrofmedicinsk beredskap ökar. Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskors uppfattningar om den katastrofmedicinska beredskapen på akutmottagningar i Storstockholm. Metod: Studien utfördes med en kvalitativ metod och en induktiv ansats. Tio semistrukturerade intervjuer med sjuksköterskor från fyra akutmottagningar inom Storstockholm utfördes. Intervjuerna analyserades med hjälp av innehållsanalys. Resultat: Fyra teman kunde urskiljas: ”oro för organisationens begränsningar”, ”behov av struktur”, ”erfarenhet och övning skapar trygghet i nya situationer” samt ”motstridiga känslor och tankar om copingstrategier”. Inom det första temat beskrev deltagarna en stark oro för att akutsjukvården redan är högt belastad och att detta skulle äventyra patientsäkerheten ännu mer vid en allvarlig händelse. I ”behov av struktur” beskrev sjuksköterskorna att de uppfattade sin roll som central vid allvarliga händelser och att de hade behov av en tydlig struktur. Tema nummer tre, ”erfarenhet och övning”, förklarade sjuksköterskornas önskan om mer övning och att erfarenhet gynnar dem i deras arbete. Motstridiga känslor såsom skräck blandad med nyfikenhet inför arbete vid en allvarlig händelse belystes i tema fyra, liksom arbetsgruppens viktiga, stöttande funktion. Slutsats: Den katastrofmedicinska beredskapen behöver förankras bättre i akutsjukvårdens hektiska vardag. Sjuksköterskornas uppfattning var att en allvarlig händelse skulle kunna orsaka ett kaos som fordrar starka copingstrategier. Behov av ett nytt, strukturerat arbetssätt uppdagades. Realistiska övningar skulle kunna kompensera för bristen på erfarenhet från allvarliga händelser. Ett strukturerat arbetssätt och en stark arbetsgrupp är måsten för att kunna upprätthålla patientsäkerheten vid en allvarlig händelse. / Background: As the number of disasters increases in the world the need for an adequate disaster preparedness develops. Registered nurses in emergency departments have a significant role since they often constitute the first encounter with the healthcare after a disaster. Healthcare is dependent on the nurses' ability to effectively respond to an event of disaster. Studies have shown that a deficient triage, nursing and inability to identify a critically ill patient increase patient mortality. However, previous research reveal that nurses don’t feel properly prepared. Registered nurses with experience from disaster response describe strong and conflicting emotions. Experience, education and disaster-related training have been shown to improve registered nurses’ self-reported disaster preparedness. Despite the fact that there is knowledge about registered nurses’ key role in disaster response, research is limited regarding their perceptions of disaster preparedness. Since the need for disaster preparedness increases, more studies within the area would be worthwhile. Aim: The aim was to describe registered nurses’ perceptions of disaster preparedness in emergency departments. Methods: A qualitative interview study was carried out and ten interviews with registered nurses from four emergency departments were performed. During the interviews a semi structured method was used. The interviews were analyzed through content analysis. Results: Four themes emerged: “concern for organizational insufficiency”, “need for structure”, “experience and training create a feeling of security in new situations” and “conflicting emotions and thoughts about coping strategies”. Within the first theme the participants described a strong concern for the already existing high pressure in emergency care and that this could jeopardize patient safety in an event of a disaster. The second theme illustrates the registered nurse’s perception of having a central role and their need for a clear structure while working in an event of disaster. “Experience and training”, theme three, is about the registered nurses’ wish for more disaster-related training and the importance of experience in their work. The thought of disaster response generated conflicting emotions, such as fear mixed with curiosity, was highlighted in theme four, as well as the importance of a supportive work group. Conclusion: The disaster preparedness needs to be better anchored in reality’s crowded care situation within the emergency care. Registered nurses believed a disaster would result in a chaotic work environment with the need for coping strategies. A new and structured way of working was seen as necessary. Realistic disaster-related training might compensate for the lack of experience. To be able to withhold patient safety during a disaster structure and stability within the workforce is essential.

No description available.

Bakgrund. Denna magisteruppsats från specialistsjuksköterskeprogrammet i akutsjukvård är en pilotstudie som görs på uppdrag av Centrum för Interprofessionell Samverkan och sambruk inom Akut vård (CISA). Allvarlig händelse är en händelse där resurser behöver omfördelas, ledas och användas på ett särskilt sätt. Internationella erfarenheter visar att beredskap inför allvarlig händelse är ett förbättringsområde. Nationella erfarenheter pekar på kommunikation samt introduktion av nyanställda som områden för utveckling. Vid allvarlig händelse engageras flera olika verksamheter som måste samverka, något som tidigare erfarenheter och forskningsresultat har visat vara svårt. Övning kan förbereda personal i att hantera olika händelser, samt förbättra samverkan vid verklig händelse. Digital simuleringsövning bidrar med ett effektivt sätt att lära sig genom att utförandet sker i en säker miljö. Syftet med pilotstudien är att kartlägga genomförandet och upplevelsen av övningar inför allvarlig händelse inom larmkedjan i ett län i södra Sverige. Metod. Den valda designen var tvärsnittsstudie. Datainsamlingen utfördes genom en enkätundersökning. Urvalet skedde med hjälp av CISA:s styrgrupp genom bekvämlighetsurval. Totalt 108 respondenter svarade, av dessa exkluderades nio på grund ut av totalt eller partiellt (>30%) bortfall. Analys av deskriptiv och analytisk statistik skedde i SPSS version 25. En tematisk innehållsanalys utfördes på fritext svaren. Resultat/Slutsats. Deltagarna som arbetar inom larmkedjan övar i olika omfattning baserat på vilken verksamhet de tillhör samt om de har en ledningsroll eller ej. Verksamheterna samövar inför allvarlig händelse men tenderar att samöva prehospitalt alternativt intrahospitalt. En övervägande majoritet upplever att det övas för sällan. Övningarna upplevs generellt som meningsfulla av deltagarna. Realism, mängdträning samt tid till övning identifieras som förbättringsområden. Mer forskning behövs inom området. Förslagsvis med lika stora grupper av representanter från verksamheterna för att kunna dra säkrare slutsatser kring resultatet samt därmed gynna den enskilda patienten genom att öka samhällets beredskap inför allvarlig händelse. / Background. This master thesis from the nurse specialist program in emergency care is a pilot study conducted on assignment of Center for interprofessional collaboration and artel within emergency care (CISA). Major accidents or disasters are events where resources need to be redistributed, lead, and used in a specific manner. International experience shows that preparedness for major accidents or disaster is an area in need of improvement. National experiences point out communication and introduction of new employees as areas of improvement. A major accident or disaster involves multiple functions, that within this extreme situation need to cooperate, something that past experiences have shown to be difficult. Exercise can prepare personnel in dealing with different situations, as well as improve cooperation in real events. Digital simulation exercises contribute as an effective way to learn in a safe environment. Aim of the study was to map how exercises for major accidents are implemented and experienced within the emergency response system in a county in southern Sweden. Method. The chosen design was a cross-sectional study. The data collection was conducted through a survey study. The sample was collected with the help of CISA’s control group through convenience sample. The study got a total of 108 participants, of these participants nine were excluded because of total or partial (>30%) non-completion. Analysis of descriptive and analytic statistics was carried out in SPSS v.25. A thematic content analysis was conducted on the free text answers. Results/Conclusion The participants that work within the emergency response system exercise to different extents based on which unit within the emergency response system they belong to as well as if they have a management role in case of a major accident or not. The units corporate for major accidents but tend to co-exercise either prehospitally or intrahospitally. A clear majority of the participants agree that they practise too rarely. The exercises are generally seen as meaningful by the participants. Realism, amount of training and time for practice are identified as areas of improvement. More research is needed within the area, as a suggestion with equal sized groups of representatives from the different units, to be able to draw more certain conclusions from the result and thereby favor the individual patient, by increasing the readiness for major accidents or disasters in society. / Projekt Tabletop

<p>Uppsatsen syftar till att ge en allmän beskrivning av den grupp som kommer till rättspsykiatrisk undersökning samt att utreda gruppens förändring över en period på sju år. Variabler som behandlas är kön, invandrarbakgrund, diagnos, brott och påföljd. Uppsatsen som är en kvantitativ studie, kan ses som ett inlägg i debatten kring den allvarligt psykiskt störda brottslingen.</p><p>Uppsatsen är en retrospektiv registerstudie utifrån ett medicinskt kriminologisk perspektiv. Materialet består av 4466 stycken rättspsykiatriska undersökningar mellan åren 1998 och 2004 och inhämtades från Rättsmedicinalverkets centrala arkiv. I resultatet framkommer att personlighetsstörningar i allt mindre utsträckning anses utgöra en allvarlig psykisk störning. Samtidigt blir de allt mindre frekventa som diagnoser inom gruppen. Psykossjukdomar är de diagnoser som i högst utsträckning anses utgöra en allvarlig psykisk störning. Kvinnor bedöms i en klart högre utsträckning än män lida av en allvarlig psykisk störning. Det förekommer ingen skillnad mellan svenskar och invandrare i bedömningen av allvarlig psykisk störning. Dock diagnostiseras invandrare oftare med psykosdiagnoser samt skattas att fungera sämre enligt GAF-skalan. Våldsbrottens andel bland de undersökta har ökat. Dock utgörs det främst av en ökning i hot och misshandel och kan inte påvisas vara relaterat till en ökning i dödligt våld.</p>

Den 1 juli 2005 upphörde polisens befogenheter till självständiga omhändertaganden med stöd av lag (1988:870) om vård av missbrukare (LVM). Förändringen var ett resultat av lagstiftarens önskan av att renodla beslut av social karaktär till socialtjänsten. Eftersom socialtjänsten står för såväl utredningen som senare ansökan om tvångsvård i rätten ansågs förslaget naturligt i en sammanhängande vårdkedja. För den enskilde polismannen på fältet innebar den nya lagen inte bara att befogenheten av ingripa för att säkerställa vård nu gavs en mer akut utformning, utan också att den hamnade såsom en bestämmelse i polislagen med hänvisning till det tidigare lagrummet (13 § LVM). Enligt tidigare ordning kunde poliser på fältet fatta självständiga och interimistiska beslut om LVM i brådskande situationer och i andra fall överlåta eventuella beslut åt till företrädare för polismyndigheten. Beslutsordningen möjliggjorde för polismannen att föredra ett ärende och i förekommande fall rådgöra kring innebörden av ett enskilt rekvisit och huruvida rättsfakta i det enskilda fallet svarade mot det. Det kan därför finnas skäl att tro att polismännens kunskaper om LVM kan ha varit större innan förändringen, och att risken är stor att dessa självständiga beslut resulterar i viss kunskapshämning. Det ”nya” lagrummet, 12a § polislag (1984:387) ger en polisman rätt att under vissa förutsättningar omhänderta missbrukare genom att först göra en självständig bedömning av rättsfakta i situationer av brådskande karaktär. Genom lagrummet har polismannen inte bara att ta ställning till rena skyndsamhets-, och skaderekvisit utan också till att göra en prognos om det kan bli aktuellt med tvångsvård. Prognosen om tvångsvård sker i två steg där det första kommer av frågan om det skäligt att anta att socialnämnden omedelbart kommer att omhänderta missbrukaren. Av den lagtekniska överlappningen följer också att beakta portalparagrafen i LVM frågan om huruvida det är sannolikt att rätten kommer att besluta om vård. Polismannen måste således självständigt och i en isolerad situation söka sätta sig in i hur en annan myndighet och en domstol kan komma att besluta, något mynnar ut i att flera frågor är tvungna att ställas. Gällande rätt ger vid handen att de situationer som åsyftas för att ett lagligen grundat omhändertagande ska kunna ske är att de ska vara av mycket allvarlig karaktär och kräva en omedelbar åtgärd. I förarbetena till den nya lagen låg bland annat en statlig utredning som kvantitativt undersökte i vilken omfattning polisen beslutade om omedelbara omhändertaganden med stöd av 13 § LVM. En av flera slutsatser var att städerna Umeå och Sundsvall stod för anmärkningsvärt många omhändertaganden sett till vad som var fallet i övriga landet. Enbart Sundsvall svarade under en period för mer än 10 procent av samtliga beslut om omedelbara omhändertaganden som polisen gjorde i hela landet. Genom den kvantitativa undersökning som denna studie presenterar kan konstateras att Sundsvall fortfarande står för anmärkningsvärt många omhändertaganden i förhållande till andra orter. Rättstillämpningen bland de undersökta städerna och länen har i regel samtidigt sjunkit avsevärt jämfört med vad som var fallet med den gamla beslutsordningen. I en studie av kvalitativt slag där 70 omhändertagandeblad från Sundsvall och sju länspolismyndigheter undersökts, kan konstateras att det föreligger en anmärkningsvärd diskrepans mellan gällande rätt och de rättsfakta som följer av undersökt empiri. Trots en mycket vid bedömning av rättsfakta och en extensiv bedömning av gällande rätt rörande begreppen ”fortgående missbruk” och ”överhängande och allvarlig risk för missbrukarens hälsa” lever den undersökta dokumentationen bara upp till gällande rätt i 41 procent av fallen. Slutsatsen är att en komplex lagteknisk konstruktion av överlappande slag resulterar i färre antal polisiära omhändertaganden och att majoriteten av den polisiära dokumentationen inte lever upp till lagstadgade krav. / On July 1, 2005, the police force’s powers to independently arrest with the support of Law (1988:870), which includes care of addicts (LVM), ended. The change was a result of the legislator’s desire to reorganize decisions of an individual’s character to the Social Services.Since the Social Services are in charge of both the investigation as well as the application for involuntary care through the Court System, the proposal seemed appropriate in a continuous care chain. For the individual police officer in the field, the new law meant not only that the powers to arrest in order to ensure care now were given a more acute format, but that also the powers became a provision in the police law with reference to the previous Law (13 § LVM). According to the previous arrangement, the police officers in the field could make independent and provisional decisions about LVM in urgent situations and in other cases, leaving the potential decisions to representatives of the police force.  The decision-making procedure allowed the police officer to prefer a case, and where appropriate, seek advice on the implications of individual acts and whether evidence existed for the case. There are therefore reasons to believe that the police officers’ knowledge regarding LVM may have been larger prior to the change, and that the risk is great that these independent decisions may result in particular skill inhibition.The "new" law, 12a § police law (1984: 387) gives a police officer the right to, under certain circumstances, arrest drug users by first making an independent assessment of the evidence in situations of urgency. Through the law, the police officer must not only make a decision of the urgency and the potential of harm to the individual, but also make a prediction whether the individual may need involuntary care. The prediction of involuntary care takes place in two steps where the first one involves the question whether it is fair to assume that the Social Services will immediately detain the addict. The technical overlap of the law also means that one must take into account the paragraph in LVM regarding the question whether it is likely that the court will rule on care for the addict. Thus, the police officer must therefore independently and in an isolated situation, attempt to predict what a different agency and court may decide, resulting in a number of issues that are yet to be addressed. The current law states that situations where a legally founded arrest can be made include those which are very serious in nature and those that require immediate action.Background research to the new law included a government funded study which quantitatively examined to what extent the police decided on the immediate arrests pursuant to section 13 § LVM. One of several conclusions was that the cities of Umeå andSundsvallhad a remarkable number of arrests compared to the case in the rest of the country.  In a given time period, the police in the city of Sundsvall made more than 10% of all decisions of immediate arrests in the whole  country. As a result of the quantitative study that is presented, it can be argued thatSundsvallstill stands for a remarkable number of arrests in relation to other cities. Enforcement of the law among the surveyed cities and counties has generally simultaneously dropped considerably compared to what was the case with the old decision-making procedure. In a qualitative study where 70 arrests fromSundsvalland seven county police agencies were investigated, it can be concluded that a remarkable discrepancy between the law and the evidence that follow. Despite a wide-ranging assessment of the evidence and an extensive assessment of the current law concerning the concepts of "ongoing abuse" and “imminent and serious risk to the addict’s health” the examined documentation only supports the current law in 41% of cases. The conclusion is that a complex technical structure of overlapping laws results in fewer number of police arrests and that the majority of the police documentation does not live up to the legal requirements.

Uppsatsen syftar till att ge en allmän beskrivning av den grupp som kommer till rättspsykiatrisk undersökning samt att utreda gruppens förändring över en period på sju år. Variabler som behandlas är kön, invandrarbakgrund, diagnos, brott och påföljd. Uppsatsen som är en kvantitativ studie, kan ses som ett inlägg i debatten kring den allvarligt psykiskt störda brottslingen. Uppsatsen är en retrospektiv registerstudie utifrån ett medicinskt kriminologisk perspektiv. Materialet består av 4466 stycken rättspsykiatriska undersökningar mellan åren 1998 och 2004 och inhämtades från Rättsmedicinalverkets centrala arkiv. I resultatet framkommer att personlighetsstörningar i allt mindre utsträckning anses utgöra en allvarlig psykisk störning. Samtidigt blir de allt mindre frekventa som diagnoser inom gruppen. Psykossjukdomar är de diagnoser som i högst utsträckning anses utgöra en allvarlig psykisk störning. Kvinnor bedöms i en klart högre utsträckning än män lida av en allvarlig psykisk störning. Det förekommer ingen skillnad mellan svenskar och invandrare i bedömningen av allvarlig psykisk störning. Dock diagnostiseras invandrare oftare med psykosdiagnoser samt skattas att fungera sämre enligt GAF-skalan. Våldsbrottens andel bland de undersökta har ökat. Dock utgörs det främst av en ökning i hot och misshandel och kan inte påvisas vara relaterat till en ökning i dödligt våld.