Detta är en studie om konflikter mellan barn i förskola och skola. Syftet med studien är att belysa vilka uppfattningar som finns bland lärare och barn om begreppet konflikt. Vilka typer av konflikter uppstår mellan barn och hur hanteras konflikter mellan barnen? I studien har en kvalitativ metod använts där barn samt lärare har intervjuats. Det resultat som framkommit är att konflikter är ett stort och komplext begrepp samt att det inte finns någon entydig definition. I studien framkom det att det som syns, hörs och är dåligt ses som konflikter, alltså öppna samt destruktiva konflikter. Orsaker till konflikter kan vara vad som helst och barnen är duktiga på att lösa konflikter själva enligt lärarna. Resultatet visar också att miljön och samhället i ett större perspektiv har en indirekt påverkan på konflikter.

Studien syftar till att undersöka varför pedagoger högläser i förskolan, samt barns upplevelser av högläsning i förskolan. Följande frågeställningar har använts för att specificera studiens syfte: Varför högläser pedagoger? Vad upplever barnen vid högläsning? Metoderna som använts i studien består av frågeformulär riktat till pedagoger samt barnintervjuer. Frågeformulären lämnades personligen till förskolorna med en önskan om att få en bredare svarsfrekvens. I studien deltog trettiotre pedagoger och tjugoåtta barn från förskolor i en och samma kommun. Studien består av både kvalitativa och kvantitativa data. Den teoretiska ansats som grundar studien utgörs av pragmatismen då den enligt Dewey (1897/2004) betonar vikten av barns erfarenheter, barns nyfikenhet samt förståelse för sitt eget lärande för att kunskap ska uppnås. Studiens resultat påvisar att de deltagande pedagogerna använder olika tillvägagångssätt av högläsning i språkstimulerande syfte. Ett oväntat resultat uppkom då vissa barn upplevde högläsningsstunden i förskolan som en situation där de förväntades vara tysta och sitta stilla.Trettio pedagoger av de trettiotre deltagande ansåg högläsning som mycket viktigt och resultatet i studien synliggör att pedagogerna i medelvärde läser 13,75 minuter per dag. Resultatet av barnintervjun visade att majoriteten av de deltagande barnen ville ha mer högläsning i förskolan. Studien riktar sig till arbetslag i förskolan samt förskolechefer.

No description available.

Syftet med denna studie är att undersöka hur barn och förskollärare resonerar kring möjligheter och begränsningar runt barns inflytande i förskolan. Studien syftar även till att försöka belysa dessa resonemang utifrån teorier om makt och styrning. För att kunna undersöka detta har tio intervjuer genomförts, fem barnintervjuer och fem förskollärarintervjuer, som sedan analyserats genom både tidigare forskning som behandlar liknande frågeställningar och genom Foucaults makt- och styrningsperspektiv. Resultatet visar att det både finns möjligheter och begräsningar i arbetet med barns inflytande och hur sådana möjligheter och begränsningar kan ta sig uttryck i förskolan. Resultatet visar även att det i arbetet med barns inflytande finns osynliga strukturer som involverar makt och styrning.

Detta är en undersökning med ca 15 barn om deras tankar om lek och lärande. Barnen som är med i undersökningen är mellan 3-5 år. Barnen fick frågor som, Vad lär du dig i leken? Vem lär dig? När lär du dig? Syftet är att få barnens syn på deras lek och lärande. Detta har vi gjort genom att intervjua under lekens gång och enskilda intervjuer. Vi har sett likheter och skillnader i vårt empiriska material i förhållande till tidigare forskning och teorier. Det som intresserade oss var om vi kunde hitta svar på de yngre barnens tolkningar om lek och lärande. Resultatet visar på att barnen har svårt att se något samband mellan lek och lärande, de kan beskriva sin lek, men uppfattar inte alltid vad de lär sig i leken, bra lekar är många gånger sociala lekar tillsammans med andra barn. Lärandet är ofta stora händelser i barnens liv. Det är vanligt att barnen ser föräldrar, syskon, fröken som någon de kan lära sig av. / When I build a space rocket I learn - a study of children’s own thoughts about play and learning

Vårt syfte med studien är att öka kunskapen om vad som motiverar barn till att läsa och skriva. För att uppnå detta syfte har vi intervjuat några barn i förskoleklass om hur de talar om skriftspråk, dessa intervjuer genomfördes med åtta barn. De svar vi fick från intervjuerna analyserades med hjälp av literacy och teorier om motivation. Resultatet visar att barn har rika erfarenheter av att läsa och skriva redan innan de börjar i förskoleklass och dessa har påverkat deras skriftspråksutveckling. Barnen anser att det är viktigt att kunna läsa och skriva och hänvisar ofta till vuxenvärlden. De är positiva till skriftspråk och uttryckte att de kunde skriva bra, denna känsla verkade vara sammankopplad med att de ansåg sig kunna skriva. Det var svårt för barnen att svara på vad de lär sig när de läser, förutom att lära sig bokstäver och ord. Hemmiljön och närstående personer är viktiga för barnen och har visat sig vara en av motivationsfaktorerna för barnen i vår studie. Miljöer, material, lärare och intressen är andra viktiga motivationsfaktorer i deras skriftspråksutveckling. En slutsats som framkom utifrån resultatet är att lärare är betydelsefulla då de behöver ta till vara på barns tidigare erfarenheter och bygga vidare på dessa i förskoleklassens undervisning. Lärare behöver se vad som motiverar barnen för att de ska få vilja och nyfikenhet att erövra skriftspråket.

I dagens samhälle ser ålderssammansättningen av förskolans barngrupper olika ut. I denna studie behandlas fem och sexåringars perspektiv på åldersblandade barngrupper. Syftet är att få en förståelse för hur de äldre barnen kan uppleva att gå tillsammans med de yngre och även om de anser att det påverkar deras lärande inom olika områden. Den valda metoden för att besvara detta är kvalitativ barnintervju. Det har genomförts fyra intervjuer med barn som är fem till sex år gamla. Barnen gick på fyra olika förskoleavdelningar. De teoretiska utgångspunkterna för studien är samläran och den närmsta utvecklinszonen. Tidigare relevant forskning kring området har presenterats och använts tillsammans med de teoretiska utgångspunkterna som underlag i förberedelser, genomförande och efterarbete av intervjuer. Resultatet visar att de äldre barnen både har positiva och negativa erfarenheter kring att gå i en åldersblandad barngrupp. De äldre har stor förståelse för de yngre barnens omvårdnadsbehov och hjälper gärna till för att de ska ha det bra. Närkontakt och att vara de yngre barnens hjälpande hand upplevs som positivt. I de äldre barnens värld upplevs de yngre även som jobbiga. De slåss, skriker, stör deras lek och kommunikationen är svår. Utifrån barnintervjuerna går det att dra slutsatsen att de äldre barnen inte upplever att de yngre barnen bidrar till deras lärande och utveckling, men de påverkar heller inte deras verksamhet negativt.

After recognizing a lack of children’s voices in the debate about the children’s book Kivi och monsterhund and the gender-neutral pronoun hen that occurred in the beginning of the year of 2012, I decided to interview pre-school children about the same book. My purpose with the study was, using semi-structured group interviews, to examine how 6-year olds talked about the main character Kivi. With the help of Judith Butler’s theory of performativity, I have studied how the children constructed Kivi’s gender in their speech. I have looked at how they recall the appearance of Kivi to establish their gender, and detected insecurity when the normative gender attribute was questioned. I have also studied which pronouns the children used, and in which contexts they used them. I found that they mixed pronouns during the interviews, which I noted as a possible sign of gender insecurity or a consequence of grammatical immaturity. Lastly I looked at how the children spoke about Kivi in relation to activity and characteristics. My conclusion is that Swedish language as it is now makes it hard to speak about more than two genders, and therefore the word hen could be useful. The incapacity to speak about Kivi as neither a boy nor a girl, or maybe both, generates a need among the children to “decide” their “proper” gender. With hen comes the opportunity to speak beyond these language barriers, and therefore also make it a possible existence.

Det här arbetet är en kvalitativ studie som handlar om pedagogers förhållningssätt till leken sett ur barns perspektiv. Syftet är att få en större inblick i barns uppfattningar om pedagogernas förhållningsätt till leken. I forskningsbakgrunden lyfts tidigare forskning inom ämnesområdet fram och begrepp tydliggörs. Bland annat ges en förklaring av skillnaden mellan barnperspektiv och barns perspektiv.Insamling av materialet till studien har skett genom filmade barnintervjuer som sedan har transkriberats och bearbetats med analysredskapet barns perspektiv. Studien vill lyfta barns tankar och se världen genom deras ögon, vilket synliggörs i resultatdelen. Barnen upplever att pedagogerna inte medverkar i deras lek, pedagogernas förhållningssätt till barnens lek blir enligt barns perspektiv ett övervakande.De resultat och slutsatser som lyfts fram ställs sedan mot tidigare forskning under rubriken diskussion. Studien problematiserar pedagogernas frånvarande närvaro i barnens lek och visar på konsekvenser av det här.

Många studier har gjorts inom området familjeterapi men sällan har barnens egna upplevelser utvärderats. Studiens syfte är att utforska barns erfarenheter av familjeterapi. Frågeställningarna behandlar barnens förväntningar inför terapin, men även deras skildringar av familjesamtalen och situationen efter avslutad terapi. I studien, som har en kvalitativ ansats, har åtta barn i åldrarna 5-12 år intervjuats med hjälp av semistrukturerade frågor och "tjejpingmetod" (Soltvedt, M. 2005). Resultaten visar att de flesta barn, trots sina positiva förväntningar innan terapin, upplever familjesamtalen i första hand som "vuxensamtal" där det är föräldrarna som får stöd och hjälp. De tycker att det har varit svårt att förstå och göra sig förstådda i samtalen. Barnen uttrycker en önskan om deltagande i samtalen men upplever ofta ett utanförskap, obehag och osäkerhet gällande sin roll i terapin. De flesta av barnen ser sig själva som "ensam problembärare", vilket är en bild som föräldrarna ofta bekräftar. Syskons deltagande lyfts fram som en tryggande faktor för barnen, liksom de icke-verbala inslagen i terapin. De barn som haft BOF (Barnorienterad familjeterapi) som behandlingsmetod eller andra icke-verbala inslag i terapin är nöjdast och har upplevt störst delaktighet. I studien visar barnen prov på sin kapacitet som informanter om sin situation. En förbättrad förståelse för barns upplevelser av familjeterapi möjliggör utvecklingen då det gäller terapeuters kompetens och terapeutiska metoder som på ett tydligare sätt är till gagn för både barn och vuxna. / Many studies have been done in the field of family therapy but the children's own experiences are rarely evaluated. The aim of the present study is to explore children's experiences of family therapy. The research questions addresses the children´s expectations before family therapy but also their descriptions of the family conversations and the situation after finished therapy. In the study, which has a qualitative approach, eight children (five boys and three girls) between 5-12 years of age, have been interviewed by using semi-structured questions and "tape method -playful conversation" (Soltvedt, M. 2005). The results shows that most children, despite their positive expectations prior to family therapy, experience family conversations primarily as an "adult conversation" where it is the parents that get support and help. They think it has been difficult to understand and make themselves understood in the conversations. The children expressed a desire to participate but often experienced exclusion, discomfort and uncertainty regarding their role in therapy. Most of the children see themselves as "single problem carrier", which is an image that parents often confirm. Siblings involvement is highlighted as a securing element, as well as the non-verbal elements of therapy. Those children that had BOF (Child-Oriented Family therapy) as a treatment method or other non-verbal elements of therapy are most satisfied and have experienced the greatest participation. In the study the children demonstrated their capacity as informants about their situation. An improved understanding of children's experiences of family therapy enables progress regarding the therapist's competence and therapeutic methods, which clearly is beneficial to both children and adults.