Den grundutbildade sjuksköterskan kommer att stöta på barn i sitt yrke både som patienter och anhöriga. Nästan varje dag insjuknar ett barn i cancer i Sverige. Dessa barn har ofta syskon som blir anhöriga. I sjuksköterskans ansvarsområde ingår de anhörigas situation och mående, det ligger därför i sjuksköterskans intresse att uppmärksamma syskon och deras välbefinnande. Det cancersjuka barnet hamnar i fokus, vilket gör att det friska barnets behov riskerar att bli otillfredsställda. Syftet med denna litteraturöversikt är att belysa upplevelsen av att vara syskon till ett barn med cancer. Detta för att sjuksköterskan ska kunna bemöta syskonen och tillgodose deras behov. Metoden som används i uppsatsen är en litteraturöversikt för att kunna skapa en överblick av tillgänglig forskning inom området. Totalt användes tio artiklar av kvalitativ och kvantitativ metod som granskades, analyserades och slutligen sammanställdes till ett nytt resultat. Resultatet består av fyra kategorier och tio underkategorier. De fyra kategorierna som identifierades är: emotionell belastning, ensamhetens olika uttryck, den nya vardagen samt syskons behov under sjukdomsförloppet. I diskussionen resoneras de olika sätt som sjuksköterskan kan stötta och bemöta de friska syskonen på. Sjuksköterskan kan agera stödperson genom att bygga en tillitsfull relation för att minska lidandet i dess olika former.

Syftet med studien var att få kunskap om hur ämnet ensamhet visad på film uppfattas av olika –åldersbestämda - målgrupper. Uppsatsen undersöker specifikt målgruppernas känslor, tankar, intryck och associationer kring dessa filmer. I studien har det tillämpats kvalitativ metod i form av receptionsforskning, där fokusgrupper och enkäter har utförts med tre olika generationsgrupper. Grupp ett var representanter för generation X var folk födda mellan 1958 och 1977. Grupp två som var representanter av generation Y var folk födda mellan 1987 och 1997 och grupp tre representerades av generation Z folk födda mellan 1999 och 2002. Resultatet påvisar att generation Y och Z ser på ensamhet som en känsla som kan uppstå oavsett sammanhang, medan generation X menar att om de till exempel är bland folk är de inte ensamma. Resultatet visar att filmskapare behöver göra filmer som är allmängiltig, så att följden blir att flera olika åldersgrupper kan relatera till dem. Resultaten visar även att respondenterna behöver kunna sätta sig själv eller någon i deras närhet i perspektivet av filmen annars uppfattar de inte ensamhet.

Bakgrund: Gemenskap med andra människor anses som ett grundläggande behov förmänniskans existens. Ensamhet som inte är självvalt anses som ett folkhälsoproblem sompåverkar människors hälsa, välmående och livskvalitet och kan orsaka lidande för dendrabbade. Långvarig och ofrivillig ensamhet leder till ett ökat behov av hälso-och sjukvårdoch omsorg på grund av ensamhetens påverkan på den fysiska och psykiska hälsan. Den äldrebefolkningen i Sverige är en av de grupper som är mest utsatt för ofrivillig ensamhet. Syftet: Syftet med studien var att beskriva äldres upplevelser av ofrivilliga ensamhet påsärskilt boende. Metod: Metoden som användes var en integrerande sammanställning av kvalitativ forskning- inspirerad av metasyntes. Resultatet bygger på nio artiklar angående äldres upplevelser avofrivillig ensamhet på särskilt boende. Resultat: Huvudteman som hittades i resultatet handlar om miljöns betydelse och behov avanknytning till andra. Miljöns betydelse delas vidare upp i underteman sakna känslan av hem,förlust av autonomi och frihet och känslan av att vara övergiven. Behov av anknytning tillandra delas upp i underteman betydelsefulla relationer och sociala aktiviteters betydelse. Slutsats: Slutsatser som kunde dras var att sjuksköterskan genom en personcentrerad vårdkan minska upplevelsen av ofrivillig ensamhet hos äldre på särskilt boende. Gott bemötande,rätt förhållningssätt, omtanke och kärlek från sjuksköterskans sida kan öka äldres upplevelseav att vara unika individer, stärka äldres eget värde, öka möjligheten till interaktion, ökaäldres autonomi och känsla av samhörighet samtidigt som minska lidande orsakat avofrivillig ensamhet hos äldre inom särskilda boenden.Nyckelord: ofrivillig ensamhet, upplevelser, särskilt boende, äldre.

Background: Involuntary loneliness has adverse effects on the physical and mental health of the elderly. Few interview studies have investigated older people's experience of loneliness in residential care. Purpose: The purpose of the study was to highlight thoughts about loneliness in individuals 70 years or older, living at nursing homes and their experience of loneliness related to the accommodation. Method: The study design was qualitative with an inductive approach. Semistructured interviews with 13 individuals 70-98 years old, was performed. The text was analyzed  and interpreted using qualitative content analysis. Result:  Five categories emerged; The move to the nursing home linked to loneliness, Individual aspects of loneliness, Loneliness and aging body, Significance of social factors for loneliness and Individual strategies to deal with loneliness.            Conclusion: Some older people were bothered by loneliness and asked for an increased community, in the context of meal, in the form of  group activities. It was common for the elderly with increasing age not to participate in all activities and instead chose to be for themselves, usually in a positive loneliness (solitude). / Bakgrund: Ofrivillig ensamhet har skadliga effekter på äldres fysiska och psykiska hälsa. Få intervjustudier har undersökt äldres upplevelse av ensamhet på särskilt boende (Säbo). Syfte: Syftet med studien var att belysa tankar om ensamhet hos individer över 70 år, på särskilt boende (Säbo) samt deras upplevelse av ensamhet relaterat till boendet. Metod: Studiedesignen var kvalitativ med en induktiv ansats. Semistrukturerade intervjuer med intervjuguide med 13 individer 70-98 år, genomfördes. Texten analyserades och tolkades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Fem huvudkategorier framkom; Flytten till Säbo kopplat till ensamhet, Individuella aspekter av ensamhet, Ensamhet och den åldrande kroppen, Betydelsen av sociala kontakter för upplevelsen av ensamhet samt Individuella strategier att hantera ensamhet.                                                                                                                            Slutsats: En del äldre besvärades av ensamhet och efterfrågade en ökad gemenskap i samband med måltid, i form av gemensamma aktiviteter i grupp. Det var vanligt att de äldre med stigande ålder inte deltog i alla aktiviteter och istället valde att vara för sig själva, i en positiv ensamhet.

Andelen äldre växer i takt med befolkningsökningen i världen och i Sverige, åldersgruppen 75-80 år eller äldre är en av de grupper som är överrepresenterade bland de som upplever ensamhet. Samtidigt tyder forskning på att faktorer i den fysiska miljön kan motverka ensamhet, vilket har gjort att ofrivillig ensamhet bland äldre varit av intresse att undersöka ur ett svenskt planeringsperspektiv. Syftet med studien är att identifiera faktorer som är av vikt att beakta inom kommunal planering för att motverka ofrivillig ensamhet bland äldre. Detta har undersökts genom kunskap, forskning och teori, samt intervjuer med sakkunniga inom området. Världshälsoorganisationens (WHO:s) dokument åldersvänliga miljöer i europa har särskilt legat till grund för att identifiera sådana faktorer. I studien har en rad faktorer identifierats som kan vara av vikt att beakta inom planering för att motverka ofrivillig ensamhet bland äldre. Dessa har formulerats i totalt sex temaområden; bostad, närmiljö och service, stadsrum, grönområden, mobilitet och promenadvänlighet, samt delaktighet. Utifrån dessa temaområden har en matris utformats, vilken har använts som ett analysverktyg i studien, men är också tänkt att kunna bidra med kunskap och exempel inom området. Studien syftar även till att undersöka hur ofrivillig ensamhet bland äldre hanteras inom kommunal planering i en svensk kontext. Detta har studerats utifrån en fallstudie omfattande Göteborgs stad och Uppsala kommun. Då båda kommunerna är medlemmar i WHO:s nätverk åldersvänliga städer och samhällen sedan 2015-2016 har dessa kommuner bedömts vara relevanta att undersöka.  Resultatet från empirin, som består av innehållsanalyserade kommunala plandokument i form av översiktsplaner och detaljplaner, samt intervjuer med kommunala tjänstepersoner, visar att kommunerna i relativt stor utsträckning hanterar faktorer som har identifierats vara av vikt att beakta inom planering för att motverka ofrivillig ensamhet bland äldre, även om kommunerna inte uttalat arbetar utifrån detta perspektiv. Tillfälliga och mer ytliga sociala kontakter i exempelvis närmiljön har visat sig vara av särskild stor vikt för att motverka ensamhet, vilket båda kommunerna möjliggör för i de studerade planhandlingarna genom att exempelvis planera för platser som möjliggör för möten. Barnperspektivet är också något som båda kommunerna lyfter i planhandlingarna, vilket har visat sig även gynna målgruppen äldre i relativt stor utsträckning. Samtidigt finns utvecklingspotential för hur kommuners planeringsarbete i större utsträckning skulle kunna beakta detta perspektiv. Exempelvis att gruppen äldre beskrivs och betraktas som en heterogen grupp som omfattas av olika personer, i olika åldrar, med olika förutsättningar och behov, liksom att lagstiftningen som berör människors hälsa skulle kunna ses över och även inkludera hälsofrämjande faktorer såsom tillgång till grönytor för rekreation.

Ensamhet har under de senaste åren blivit ett större problem. Om det beror på teknik, ensamboende eller prioriteringar på karriären är svårt att veta, troligtvis på alla dessa. Ensamhet kan leda till allvarliga hälsoproblem, både psykiska och fysiska så som depression och ökad risk för hjärtsjukdomar och stroke. Ensamhet är därför ett folkhälsoproblem som måste hanteras. Den byggda miljön är också något som påverkar människors känsla av ensamhet, det är den sortens ensamhet som märks i offentliga rum. Detta kallas urban loneliness och är den typ av ensamhet som undersöks i detta projekt. Under Covid-19-pandemin rekommenderade Folkhälsomyndigheten social distansering vilket gjorde att fler människor kände sig ensamma. När man träffade andra skulle man helst vara ute i offentliga utrymmen. Det är därför projektet undersöker hur Covid-19 har påverkat betydelsen av offentliga rum. Forskningsfrågan som används är följande. Vilka egenskaper (design och struktur) ska ett offentligt rum ha för att vara attraktivt och motverka urban ensamhet? För att besvara frågan har tre områden i Stockholm använts som fallstudier; Vällingby Centrum, Liljeholmstorget och Sickla Stråket. För att samla information har relevant litteratur och dokument lästs, det har även gjorts en enkätundersökning och direkta observationer inom de tre områdena. Projektet visade att egenskaper i offentliga utrymmen påverkar känslan av ensamhet. Det är dock svårt att veta exakt vilka som är de viktigaste eftersom det är individuellt. Offentliga platser har på något sätt varit viktiga för människor under pandemin. Men på grund av timingen och den korta tidsperioden detta projekt pågår är det svårt att förstå hur mycket och exakt för vem, för att få reda på detta skulle det behövas ytterligare undersökningar. / Loneliness has been an increasing issue during later years in Stockholm. Whether it is because of technology, solo living or career priorities is hard to know, probably all of them. Loneliness can lead to serious health issues, both mental and physical such as depression and increased risk of heart diseases and strokes. Loneliness is therefore a public health problem that needs to be dealt with. The built environment is also something that affects people's feeling of loneliness, this is the kind of loneliness which is felt in public spaces. This is called urban loneliness and is the kind of loneliness which is examined in this project. During the Covid-19 pandemic the Public Health Agency recommended social distancing which created more people feeling lonely. While meeting others one was preferably supposed to be outside in public spaces. This is why the project examines how Covid-19 has affected the importance of public spaces. The research question used is the following.  What characteristics (design and structure) should a public space have to be attractive and counteract Urban loneliness? To answer the question three areas in Stockholm have been used as case studies; Vällingby Centrum, Liljeholmstorget and Sickla Stråket. To gather information relevant literature and documents has been read as well as surveys and direct observations in the three areas. The project showed that elements in public spaces do affect the feeling of loneliness. It is however difficult to know exactly which ones are the most important since it is individual. Public spaces have somehow been important for people during the pandemic. However due to the timing and the short time period of this project it is difficult to understand how much and for whom, in order to find this out, further investigations would be needed.

Studien undersöker Högskolan Kristianstad studenters känsla av ensamhet i deras studiesituation i samband med covid-19 pandemin och vilka faktorer som påverkar ensamheten. Studiens syfte är vidare att ringa in den studentgrupp som kan tänkas vara i extra behov av att ta del utav regeringens riktade stöd. Kvantitativ metod tillämpades i form av enkätundersökning som besvarades av Högskolan Kristianstads studenter på samtliga program som i normala fall är campusbaserade. Resultatet visar på att känslan av ensamhet i sin studiesituation kan förebyggas med hjälp av socialt stöd från kurskamrater och studentens mental återhämtningsförmåga.Studien kommer fram till att studenter i årskurs 1 upplever en högre känsla av ensamhet i sin studiesituation då de har en lägre känsla av socialt stöd från sina kurskamrater. Högst sannolikhet för att kunna mentalt återhämta sig i samband med Covid-19 har de studenter som är över 28 år. Studiens slutsats är att gruppen som Högskolan Kristianstads studenthälsa bör fokusera sitt extra stöd på är studenter i årskurs 1 som är yngre än 28 år.

Research has shown that university students are extra vulnerable to experiencing loneliness because of the social, structural, and behavioral changes associated with starting to study at university. Studies have also shown that different attachment profiles can have an impact on an individual's experience of loneliness. A lot of earlier research has investigated loneliness as one whole concept, so the aim of the present study was to look into both emotional and social loneliness in university students and to understand their relationship with adult attachment. One-hundred and twenty-six university students over 18 years old answered De Jong-Gierveld Loneliness Scale (DJGLS) and Attachment Style Questionnaire (ASQ) through an online survey. A quantitative between groups design was used to explore the specific aims of the study. For the statistical analysis the participants were divided into four groups based on type and amount of loneliness. The results of the study showed that emotional loneliness was associated with insecure-ambivalent attachment and social loneliness associated with insecure-avoidant attachment. Those with high levels of emotional loneliness had significantly higher levels of insecure-ambivalent attachment compared with those with high levels of social loneliness. Individuals with low levels of both loneliness types, had significantly higher levels of secure attachment and lower levels of insecure attachment compared with the other groups, which indicates that the more securely attached an individual is the less lonely he or she is. / Forskning har visat att universitetsstudenter är extra sårbara vad gäller upplevd ensamhet på grund av de sociala, strukturella och beteendemässiga förändringarna som är associerade med att börja studera på universitet. Studier har även visat att olika typer av anknytnings profiler kan ha en påverkan på en individs upplevda ensamhet. Mycket av den tidigare forskningen har undersökt ensamhet som ett enda koncept, så syftet med denna studie var att undersöka både emotionell och social ensamhet hos universitetsstudenter och förstå deras relation till vuxenanknytning. Deltagarna bestod av 126 universitetsstudenter över 18 år som svarade på De Jong-Gierveld Loneliness Scale (DJGLS) och Attachment Style Questionnaire (ASQ) genom en webb-baserad enkät. En kvantitativ mellangruppsdesign användes för att undersöka studiens specifika syften. För den statistiska analysen delades deltagarna in i fyra grupper baserat på typ och mängd av ensamhet. Resultatet av studien visade att emotionell ensamhet var associerat med otrygg-ambivalent anknytning och social ensamhet var associerat med otrygg-undvikande anknytning. De med höga nivåer av emotionell ensamhet hade signifikant högre nivåer av otrygg-ambivalent anknytning jämfört med de som hade höga nivåer av social ensamhet. Individer som hade låga nivåer av båda typerna av ensamhet, hade signifikant högre nivåer av trygg anknytning och lägre nivåer av otrygg anknytning jämfört med de andra grupperna, vilket tyder på att ju tryggare anknytning man har desto mindre ensam känner man sig.

Ensamhet är ett alltmer uppmärksammat problem i vårt samhälle med många och kompliceradefaktorer. Detta har gett upphov till en mångfald av infallsvinklar varav den fysiska planeringen avvåra urbana livsmiljöer är en, och fokuset i detta arbete. Även inom den fysiska planeringen finnsdet vidare många infallsvinklar för att tackla problemet, där detta arbete syftar till att undersökahur uppmuntrandet av mänsklig rörelse och möten kan påverka den upplevda ensamheten. För att undersöka detta används en metod där kunskap tagits fram genom en textanalys, som sedan sammanställs i en kunskapsöversikt samt en platsanalys. Den framtagna kunskapen har sedansammanställts i ett designkoncept och en platsinventering. Detta användes sedan för att ta framtvå gestaltningsförslag, ett i Karlshamn samt ett i Karlskrona. Arbetets resultat visar vilka kvalitéer av en stadsmiljö som bidrar till en minskad ensamhet genomatt uppmuntra till mänsklig rörelse respektive möten. För rörelse är de viktigaste kvalitéerna attdet är lättillgängligt för gående att ta sig fram och att förutsättningar finns intill gångstråken för attmänniskor ska se varandra och mötas i sin vardag. För möten är en hierarki av gemensamma utemiljöer från helt privat till helt offentligt av vikt, samt skapandet av mötesplatser för passiv vistelsemed trevliga sinnesupplevelser och mikroklimat.

Fartygsbranschen har förändrats sedan slutet av 70-talet, så även sättet att arbeta ombord. Gemenskapen ombord har förändrats eftersom besättningsantalet överlag har minskat och att det idag är vanligt med arbetskollegor av annan nationalitet och kultur än sin egen. Syftet med detta arbete är att undersöka hur sjömän idag upplever att gemenskapen fungerar ombord. I denna undersökning har deltagande observationer och intervjuer legat till grund för att erhålla helhetsbild av hur gemenskapen fungerar ombord på olika fartyg. Resultatet visar bland annat att gemensamma aktiviteter och befälhavarens attityd har en betydande roll för gemenskapen ombord. / The shipping industry has changed since the late 1970s, working life on board the ship has also been in a continual state of flux due to the reduced numbers of ratings employed onboard and the numbers of different nationalities and cultures present. The purpose with this study, to see how lives on board each vessel are. In this study the authors have used both observation and interview methodology to obtain a perspective of how life on board each vessel types was experienced. Results which affect a positive experience of the life on board include: the importance of common activities and the master's attitude.