This study aims to investigate how Study Counsellors at universities in Sweden haveexperienced the change with their work in guidance for students during the covid-19pandemic. The study focused on Study Counsellors work with ICT, InformationCommunication Technology, in guidance during 2019- 2021. In March 2020 when thepandemic spread over the world, all service and guidance for students had to transfercareer-and study guidance available on campus into digital guidance. The result shows howthe distance related career- and study guidance did change for the study counsellors andhow our participants describe both the change and their experience of using ICT inguidance. It is a qualitative study with semi-structured interviews. In conclusion, allparticipants experienced the change from study counselling on campus to work from homefrom a distance, as fast and challenging. Some of the counselors have been more creativeand developed new services and activities for their students and some has been morereserved to get on board and use digital tools in their guidance work. As research show, it isnecessary to develop both digital services and competence in guidance and guidance toolsto keep up with future demands from the public.

Syftet med examensarbetet är att undersöka vad lärarna tror sig veta om professionen studie- och yrkesvägledare. Studien undersöker vilken betydelse verksamma lärare lägger i titeln studie- och yrkesvägledare samt att, utifrån ett lärarperspektiv, undersöka om studie- och yrkesvägledare är en relevant titel för uppdraget. Det är både en kvantitativ och kvalitativ studie som är avgränsad till en kommun i södra Sverige. Lärarna i kommunen, som har en studie- och yrkesvägledare på sin arbetsplats, har besvarat ett formulär, en ostrukturerad intervju. Lärarna har besvarat frågor om hur de uppfattar titeln studie- och yrkesvägledare och dennes arbetsområden och kompetens. Den teori som använts i studien är den fenomenologiska teorin. Genom teorin försöker jag lyfta fram vad lärarna vet om studie- och yrkesvägledarens kunskaper och kompetens. Detta försöker jag sedan att koppla till vad som lärarna tror sig veta om titeln studie- och yrkesvägledare och dennes arbetsområde. Sammanfattningsvis är titeln studie- och yrkesvägledare mycket starkt förknippad med att arbeta inom skolväsendet. När lärarna ser en studie- och yrkesvägledare ser de samtidigt dennes persons arbetsområden och arbetsuppgifter. Lärarna anser att titeln är bra eftersom den talar om vad professionen handlar om.

Studiens syfte var att ta reda på hur drama upplevs i engelskundervisningen i grundskolans årkurser 1 till 3. Studien gjordes kvalitativt där data samlades in via intervjuer och webbaserade enkäter. Tyngdpunkten i studien var att ta reda på hur lärare uppfattar och tolkar drama i relation till EFL-undervisning. Tre forskningsfrågor ställdes för att säkerhetsställa att studien undersökte det den var ämnad att undersöka: Hur anger lärare att de tillämpar dramatiseringar i engelskundervisningen? Hur beskriver lärare att elevers språkutveckling påverkas av att dramatiseringar tillämpas i engelskundervisningen och vilken typ av drama anger lärare är mest effektiv i engelskundervisningen? Hur beskriver lärare att dramatiseringar påverkar elevers motivation till att lära sig engelska som främmande språk? Totalt deltog 23 lärare i enkätinsamlingen varav tre lärare intervjuades för att nå en djupare förståelse för fenomenet drama. Resultatet visade att lärare delade upp begreppet drama i fyra huvudkategorier: Teater, lek, improvisation och kroppsspråk. Undervisningen skedde med hjälp av dessa fyra kategorier genom bland annat rollspel, charader, handdockor och temainriktade lekar, exempelvis ”i affären”. Resultatet visade också att det lärare upplevde som det essentiella med drama i EFL-undervisning var att drama kunde bidra till högre motivation och språkutveckling hos elever. Drama var nära kopplat till fantasi,  kreativitet och god gruppdynamik, enligt lärarna. Studien utgick från en fenomenologiskmetodansats ur ett sociokulturellt perspektiv inspirerat av Lev Semënovic Vygotskij.

Syftet med föreliggande studie är att undersöka hur svensklärare på gymnasiet uppfattar och behandlar anglicismer i elevtexter. Med hjälp av en kvalitativ metod i form av semistrukturerade intervjuer undersöktes sju svensklärares uppfattningar om fenomenet. Resultatet analyserades utifrån ett fenomenologiskt ramverk och visade att elevers användning av anglicismer upplevs ha ökat under de senaste åren. Trots det skiljer sig lärarnas behandling av anglicismer i elevtexter åt. Detta tycks bero på lärarnas personliga uppfattning om huruvida anglicismer är ett problem eller endast ett naturligt resultat av svenskans språkutveckling. / This study aims to explore Swedish teachers’ perceptions of the presence of anglicisms in student texts. This field of research from this particular context is nearly unexplored. Hopefully, further research will follow by providing results and insights into the context of Swedish teachers’ perceptions of the presence of anglicisms. Semi-structured interviews with seven Swedish teachers were carried out. The interviews were transcribed and subjected to a thematic analysis to uncover and identify common and recurring themes from the teachers’ statements. The result was analyzed through a phenomenological perspective and displayed the perception of an increase in students’ use of anglicisms in their produced Swedish texts. How the teachers choose to treat this incorrect language use varies, which appears to be a product of the individual perception of whether anglicisms are a problem or simply a result of language change.

Inledning: Äkta humor, glädje och skämt kan skapa en lättnad i det mänskliga livet. Men till skillnad från konflikter, smärtor och ångest har dessa känslor inte varit lika framträdande i psykoterapin. Det beror på att systematiska studier av användandet och funktionen av humor i den psykoterapeutiska processen till stor del saknas. Frågeställningar:Vilka är patienters erfarenheter av humor i den psykoterapeutiska relationen? Hur anser patienterna att humor kan ha påverkat den psykoterapeutiska processen? Metod:Studien har en kvalitativ forskningsansats. Fem deltagare som går i psykoterapi intervjuades. Intervjuerna analyserades och tolkades utifrån en kvalitativ innehållsanalys. Resultat:Humor i terapi kan skapa en god allians genom terapeutens delaktighet, ge en ökad känsla av frihet och meningsfullhet för deltagaren, väcka en förändring av det upplevda problemet eller händelsen ur ett mer humoristiskt sätt samt vara ett verktyg för att bearbeta synen på tidigare upplevelser. Användning av humor stärker deltagarnas självuppfattning, intresse för den egna utvecklingen och slutligen möjligheten att utveckla ett förtroende med terapeuten.                                        Diskussion:Humor kan vara en mycket verksam och utvecklande del i psykoterapin. I studien visar användandet av humor främst positiva effekter och få negativa effekter. Användning av humor kan ge optimala förutsättningar för ett positivt terapiarbete och kan utgöra en viktig betydelse för den terapeutiska relationen och processen. Flertalet forskare och terapeuter motsäger sig dock användandet av humor och ser humor som en försvarsmekanism. Tidigare forskning beskriver framväxten av humor i terapin som ytterst begränsad. / Introduction: Genuine humor, joy and jokes can create a relief in human life, just as conflicts, pain and anxiety these emotions have been as prominent. The use of humor in therapy and the function of humor in the therapeutic process have had a very limited role in the psychotherapeutic world. Question formulation: What are the patient’s experiences of humor in a psychotherapeutic relationship? How do patients consider that humor may have affected the psychotherapeutic process? Method: The study has a qualitative research approach. Five participants attending psychotherapy were interviewed. The interviews were analyzed and interpreted based on a qualitative content analysis. Results: Humor in therapy can create a good alliance through the therapist's participation, provide a greater sense of freedom and meaningfulness to the participant, bringing a change in the perceived problem or event in a more humorous way, and be a tool to process the view of past experiences. The use of humor strengthens participants' self-perception, interest in their own development, and finally the ability to develop trust with the therapist. Discussion: Humor can be a very effective and stimulating part of psychotherapy. The study shows the use of humor has mostly positive effects with only a few negative effects. The use of humor can provide optimal conditions for a positive therapy work and can be an important bearing on the therapeutic relationship and process. Most researchers and therapists contradict the use of humor and sees it as a defense mechanism. Previous research describes the emergence of humor therapy as extremely limited.

Under mina tjugo år som matematiklärare har jag mött ett flertal elever som utvecklat en oro och en ängslan för matematikämnet. Mitt intresse för matematikångest har växt vilket resulterat i denna studie. Syftet med studien är att undersöka högstadieelevers känslomässiga inställning till matematikämnet samt belysa elevers känslor vid upplevd matematikångest. För att få svar på mina frågeställningar har jag låtit 117 högstadieelever i årskurs 7–9 besvara en enkät om ungdomars inställning till matematikämnet samt djupintervjuat fyra flickor i årskurs 7 och 8 om deras upplevelser av matematikångest. Studien har inspirerats av en fenomenologisk ansats. För att tolka empirin har jag använt både ett sociokulturellt och ett relationellt perspektiv då utgångspunkten är att samspelet är centralt i lärandet och utbildning kan ses som en relationell process. Enkätundersökningen visade att ungdomarnas negativa attityd inför matematikämnet är omfattande. 36 % upplevde någon negativ känsla i samband med matematikämnet och uppgav panik, stress, ångest, rädsla och kaos som exempel. I samband med matematikprov angav hela 95 % minst en negativ känsla. Resultatet vid djupintervjuerna visade att flickorna hade en negativ inställning till matematikämnet och att matematiken gjorde dem ledsna. Det var främst i relation till omgivningen som deras negativa känslor uppkommit. Flickorna pekade på dåliga lärare, krav från föräldrar och att jämföra sig med klasskamrater som möjliga orsaker. Något tydligt mönster om hur flickorna ville bli hjälpta återfanns inte i intervjuerna. Specialläraren bör tillsammans med matematiklärare skapa en tillgänglig lärmiljö i matematik för alla elever - en trivsam och positiv klassrumsmiljö där inga negativa attityder kan slå rot.

I dagens Sverige är det en självklarhet att blivande pappor skall vara delaktiga och engagerade i graviditet, förlossning och omvårdnad av det nyfödda barnet. De flesta pappor är med vid besöken på barnmorskemottagningen inklusive ultraljudsundersökningen, deltar i föräldrautbildningen och är med vid barnets födelse. Ändå uttrycker många pappor missnöje med mödrahälsovården, förlossningsvården och BB-vården. När de tillfrågas om saken uppger de ofta att de känner sig utanför, osynliga och ovidkommande. Den här studien är ett försök att bättre förstå de upplevelserna. Studien grundar sig på intervjuer med tio svenska pappor. Pappornas berättelser om mötet med mödrahälsovården, förlossningsvården och BB-vården analyserades med en narrativ forskningsansats där särskilt fokus lades på hur de i berättelsen förekommande personerna framställdes eller positionerades. Avhandlingens resultat kan sammanfattas i tre punkter: (1) Mödrahälsovårdens fokus på de fysiska aspekterna av graviditet och förlossning innebär att den blivande/nyblivna pappan kan ha svårt att finna en meningsfull plats eller position i mötet med mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård. (2) De intervjuade pappornas berättelser om dessa möten kan grovt sett indelas i "vi"-berättelser där pappan fann en obesvärad position och "jag"-berättelser där han inte gjorde det. Detta har jag tolkat som att papporna i dessa möten eftersträvade en "vi"-position där graviditet och förlossning kunde bli en för mamman och pappan gemensam angelägenhet. (3) Svårigheten att finna en obesvärad position i mötet med mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård har i första hand att göra med att den blivande/nyblivna pappan inte är gravid, inte att han är man. Det är huruvida kroppen är gravid eller inte gravid som skapar gränsen, inte vilket kön kroppen har. Den sökta "vi"-positionen kan därför betecknas som könsirrelevant. En slutsats är att om mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård vill göra den blivande mammans partner verkligt delaktig i graviditet, förlossning och spädbarnsomvårdnad är den relevanta frågan: hur kan man bidra till att den blivande/nyblivna mammans partner kan finna en position som bättre inkluderar honom/henne i detta möte? En möjlig sådan position är den i denna studie påvisade "vi"-position där graviditet, förlossning och spädbarnsomvårdnad är en för båda föräldrarna gemensam angelägenhet. Att ge plats för en "vi"-position innebär också att sträcka ut tidsperspektivet från graviditetens här-och-nu förbi den annalkande förlossningen till det som kommer därefter: föräldraskapet -- oavsett vem som har varit gravid. / In contemporary Sweden it is a matter of course that prospective fathers should be involved in pregnancy, childbirth and care of the newborn. Most fathers are present at the visits to the antenatal clinic, including the ultrasound examination; they participate in parental education classes; and they are present at the birth of their child. Yet many fathers express dissatisfaction with prenatal care, delivery care and postnatal care: they frequently feel excluded, invisible and irrelevant. This study is an attempt to better understand those experiences of exclusion, invisibility and irrelevancy. The study is based on interviews with ten Swedish fathers. Their narratives about their encounter with prenatal, delivery and postnatal care were analysed with a phenomenological--hermeneutic narrative approach. Special attention was paid to the way the major characters were positioned in the father's narratives. The results can be summarised in three points: (1) The strong focus in health care on the physical aspects of pregnancy and childbirth may make it difficult for prospective and new fathers to find a meaningful position in the encounter with prenatal, delivery and postnatal care. (2) The narratives of the interviewed fathers can be roughly divided into "we"-narratives where the father found an untroubled position and "I"-narratives where he didn't. I take this to mean that the fathers sought a "we"-position where pregnancy and childbirth could become a joint concern for the mother and the father. (3) The difficulty of finding an untroubled position in the encounter with prenatal, delivery and postnatal care is first and foremost a consequence of the fact that the prospective/new father is not pregnant, not of the fact that he is a man. It is whether the body is pregnant or not that matters, not the sex category to which the body belongs. The desired "we"-position can therefore be characterised as gender irrelevant. One conclusion is that for prenatal, delivery, and postnatal care to truly involve the expectant mother's partner in pregnancy, childbirth and care of the newborn, they need to seriously consider the question of how they can help the prospective mother's partner to find a position that better includes him/her in this encounter. One possibility is the "we"-position that this study emphasizes. This is a position in which pregnancy, childbirth and care of the newborn is a joint concern for both parents. Making way for a "we"-position also means widening the time perspective from the here-and-now of pregnancy, beyond the approaching childbirth to what comes next: parenthood -- no matter who was pregnant.

Syftet med uppsatsen var att utforska och få ökad förståelse för hur lärare som grupphandleds av en specialpedagog upplever handledning. Vi ämnade även utforska hur lärare upplevde grupphandledningens effekter i deras yrkesutövning.  Datainsamlingsmetoden som användesför studien var semistrukturerade intervjuer med tio utbildade grundskollärare. Analys av insamlade data genomfördes med hjälp av interpretativ fenomenologisk analys (IPA). Analysen genomfördes i två steg, där vi var för sig analyserade vårt material, för att sedan analysera och sammanställa alla data gemensamt. Studiens resultat visar att handledarens roll är avgörande för hur lärare upplever handledningen. Lärare upplever både för- och nackdelar med att handledas av en intern respektive en extern handledare. Handledarens kompetens påverkar både upplevelsen av handledningssituationen och handledningens effekter. Resultaten visar att lärare upplever tid och kontinuitet som viktiga aspekter. Att prioritera handledning upplevs viktigt, men om handledningen inte känns effektiv och givande, upplever lärare frustration över förlorad tid. Handledning upplevs av lärare vara viktig för den professionella utvecklingen. De områden som behandlas i handledningssituationen är främst personlig och kollegial utveckling. Lärare strävar efter en gemensam plattform och samsyn inom kollegiet, detta menar de ökar känslan av mod och styrka i personalgruppen. Resultaten visar att handledningens effekter inte alltid är de samma som lärare förväntar sig. De förväntar sig exempelvis större effekter gällande det gemensamma språket och en gemensam struktur. Handledning sätts ofta in för sent, lärare önskar att handledningen skulle vara med förebyggande än åtgärdande.

Syftet med här studien är att undersöka hur fritidspedagoger tolkar sin yrkesroll och samtidigt uppfattar sitt yrkesuppdrag. Metoden som har använts är tolkande fenomenologisk analys, förkortat IPA. Genom denna metodansats har kvalitativa intervjuer genomförts med fritidspedagoger på olika skolor i en större stad i Sverige. Resultaten från studien visar att yrkesrollen som fritidspedagog både är mångfacetterad och komplex. I skolverksamheten används fritidspedagogen som en resurs till läraren och den kompetens som kan sägas vara speciell för fritidspedagogen lämnas ofta outnyttjad. Fritidspedagogens yrkesuppdrag presenteras som att uppfostra elever, skapa medborgare och främja relationer. Samtidigt som yrkesrollen och yrkesuppdraget avhandlas, synliggörs också förutsättningar för att skapa en tydlig yrkesroll. Trots stora förändringar i skola och fritidshem under de senaste decennierna verkar yrkesrollen som fritidspedagog förbli otydlig. Förverkligandet av en tydlig yrkesroll för fritidspedagogen, som samtidigt kan realisera sitt yrkesuppdrag, begränsas ofta av skolledning och en maktasymmetri som finns mellan lärare och fritidspedagog. En ömsesidig förförståelse av yrkesuppdraget hos respektive yrkeskategori skulle kunna ge grund för tydligare yrkesroller.

Tecken som Alternativ och Kompletterande Kommunikation (TAKK) används inom förskolans verksamhet som ett kommunikationsverktyg för språkinlärning, för att kunna leva upp till läroplanens mål om språkutveckling. Enligt Specialpedagogiska myndigheten (2018) går detta kommunikationsverktyg ut på att teckna med händerna samtidigt med det talade språket för att och underlätta kommunikationen för alla barn.  Innan barnet har utvecklat ett talat språk kan verktyget användas som förståelsestöd. TAKK är inte detsamma som svenskt teckenspråk men vissa tecken i TAKK liknar de tecken som finns i det svenska teckenspråket (ibid). Forskare påvisar att TAKK ökar i popularitet vilket exempelvis visar sig genom media där det framställs som ett positivt kommunikationsverktyg. Samtidigt framhåller forskarna att intresset för verktyget i vetenskapliga undersökningar är begränsat. Det innebär att vi vet lite om de möjligheter och utmaningar som användningen av verktyget kan medföra (Fitzpatrick, Thibert, Grandpierrt, & Johnston, 2014; Mueller, Sepulveda, & Rodriguez, 2014). I dagens förskolor ökar användandet av TAKK och ett flertal förskolor uttrycker att de använder sig av kommunikationsverktyget. Den nuvarande debatten om kommunikationsverktyget fokuserar på hur det ska användas och vilka möjligheter verktyget medför. Debatten om de svårigheter och utmaningar TAKK kan medföra får mindre uppmärksamhet i media vilket kan vara problematiskt då allmänheten inte får ta del av den informationen. Även inom forskningen finns det kunskapsluckor om användandet av TAKK och denna brist på forskning motiverar vår studie.