I Stockholm pratades det om klubbdöden under 2019 eftersom flera högljudda kulturaktiviteter behövt stänga i innerstaden. Den huvudsakliga anledningen var konflikter mellan boende och kulturaktiviteter om bullerstörningar som naturligt uppstår när människor ska bo, verka och leva i en tät blandstadsmiljö. I Slakthusområdet ska denna problematik bemötas för att bli en nöjes- och evenemangsknutpunkt tillsammans med höga målsättningar om bostadsbyggande i blandstad. Den tidigare forskningen visar på att god ljudmiljö är mer komplext än endast reduceringen av önskade ljud utefter mätbara decibel. I Kulturkvarteren möts förståelsen av god ljudmiljö och blandstaden vid planeringen av högljudda kulturaktiviteter och utgör därför fallet i denna studie. I form av en kvalitativ innehållsanalys studerades planeringens förutsättningar, intentioner och åtgärder för att svara på om god ljudmiljö och blandstad är förenligt vid planeringen av högljudda kulturaktiviteter. För att studera det tillämpades teorin om ljud som en resurs och ljud som oönskat buller tillsammans med teorier om vad som utgör blandstaden. Dokumentstudier innefattade Slakthusområdets planprogram och Kulturkvarterens olika plandokument. Övergripande dokument från myndigheter studerades också för att skapa en större förståelse för planeringens förutsättningar. Intervjuer utförde med en planarkitekt, miljöutredare, nationell bullersamordnare, jurist och akustiker på Boverket, Naturvårdsverket, Miljöförvaltningen och Stockholms stad. Resultaten visar på att, i Kulturkvarteren, har ett defensivt förhållningssätt utgåtts ifrån där kulturaktiviteters ljudnivåer begränsas för att möjliggöra blandstadskvaliteteter. Möjliggörandet av en större variation i funktioner, människor och aktiviteter på den lilla skalan underbygger planeringens intentioner och åtgärder för en ljudmiljö där ljudkällor ska vara i balans med varandra för att inte maskera andra ljud. Bostadens riktvärden för ljud är den centrala faktorn i förutsättningarna för ljudmiljön i blandstaden och planeringens intentioner för den urbana ljudmiljön kunde därför ses som en funktion av bulleråtgärder snarare än direkta intentioner och åtgärder. Planeringen av kulturaktiviteter innebar därför inte en god ljudmiljö där högre kulturella ljud konsolideras i blandstadsmiljön utefter ljudets mening och sociokulturella kontext. Kulturkvarteren som en plats där högre kulturellt ljud görs möjligare, i högre grad, än i resten av innerstaden kunde därför ifrågasättas. Förenligheten i god ljudmiljö och blandstad vid planeringen av högljudda kulturaktivitet i Kulturkvarteren är hög i många aspekter. Högre ljudnivåer i lokaler möjliggörs och en god ljudmiljö utomhus och i bostäder säkerställs baserat på effekten på människors fysiologiska hälsa. Det förutsätter däremot en förståelse av god ljudmiljö som tystare där högre ljud, oberoende av dess subjektiva uppskattning, ska reduceras eller kontrolleras. Förenligheten i god ljudmiljö och blandstad är därför kontextuell. Högre ljudnivåer som en resurs kan innebär goda ljudkvaliteter utifrån platsens sociokulturella aspekt och ljudets mening men det är mindre förenligt med blandstaden på grund av riktvärdenas tillämpning men även planeringen intentioner för blandstadskvaliteter på den lilla skalan. Möjliggörandet av högre kulturljud i Kulturkvarteren innebar en reglering som säkerställer att riktvärden inte överstigs och inte att högre ljudnivåer möjliggörs i den urbana miljön. Jag anser därför att god ljudmiljö måste lyftas i bredare mening för att möjliggöra en större variation av ljudmiljöer som kan skapa platser i innerstaden för de kulturaktiviteter som inte ryms under riktvärdenas mätbarhet men som tillför andra goda ljudkvaliteteter. / In Stockholm, there was a discussion about the death of clubs in 2019 due to the closure of several vibrant cultural activities in the city centre. The main reason behind this was conflicts between residents and cultural activities regarding noise disturbances that naturally occur when people live, work, and coexist in a densely populated urban environment. In the Slakthusområdet area, efforts are being made to address this issue and transform it into a hub for entertainment and events, while also setting ambitious goals for mixed-use residential development. Previous research indicates that a good sound environment is more complex than simply reducing the desired sounds based on measurable decibels. In one of Slakthusområdets areas, Kulturkvarteren, the understanding of a good sound environment meets mixed-use urban development when planning for loud cultural activities, thereby making it the case of the study. Using a qualitative content analysis approach, this study examines the conditions, intentions, and measures taken in the planning process to determine whether a good sound environment and mixed-use urban development are compatible when planning for loud cultural activities. To study this, a theoretical framework consisting of sound as a resource and sound as unwanted noise was applied. This was then studied by applying theory regarding what constitutes the mixed-use city. The study involved examining documents such as the Slakthusområdet's master plan and various planning documents related to the Kulturkvarteren. Additionally, overarching documents from relevant authorities were also studied to gain a better understanding of the planning conditions. Interviews were conducted with a planning architect, environmental assessor, national noise coordinator, lawyer, and acoustician from Boverket, Naturvårdsverket, Miljöförvaltningen, and the City of Stockholm.  The findings demonstrate that, in Kulturkvarteren, a defensive approach has been taken, wherein the sound levels of cultural activities are limited to enable mixed-use qualities. Facilitating a greater variety of functions, people, and activities on a small scale supports the intentions and measures of the planning process aimed at achieving a sound environment where sound sources are balanced to avoid masking other sounds. The residential sound standards serve as a pivotal factor in shaping the acoustic conditions in the mixed-use city, and the planning intentions for the urban sound environment can therefore be viewed as a function of noise control rather than direct intentions and measures. Consequently, the planning of cultural activities does not result in a good sound environment where higher cultural sounds are integrated into the mixed-use environment based on the meaning of sound and sociocultural context. Therefore, the notion of the Kulturkvarteren as a place where higher cultural noise levels are enabled compared to the rest of the city could be subject to scrutiny. The compatibility between a good sound environment and mixed-use in the planning of loud cultural activities in Kulturkvarteren is favourable in several aspects. Higher sound levels indoors are made possible, and a favourable sound environment is ensured outdoors and in residential areas based on the impact on people's physiological well-being. However, this presupposes an understanding of a good sound environment as being quieter, where higher sounds, regardless of their subjective appreciation, should be reduced or controlled. Therefore, the compatibility between a good sound environment and mixed-use is context dependent. Higher sound levels, as a resource, may provide favourable sound qualities based on the sociocultural aspect of the location and the meaning of sound. However, it is less compatible with the mixed-use city due to the application of sound standards and the planning intentions for mixed-use qualities on a small scale. The facilitation of higher cultural sounds in the Kulturkvarteren entailed regulation to ensure that sound standards are not exceeded, rather than enabling higher sound levels in the urban environment. Hence, I argue that a broader understanding of a good sound environment is necessary to allow for a greater variety of sound environments that can create spaces in the city centre for cultural activities that fall outside the scope of measurable sound standards but contribute to other favourable sound qualities.

After the breakthrough of the personal car in the early 20th century many cities were planned with the idea that every person should use their own car for transportation within the city. Highways were built, splitting neighborhoods straight through. However, car is a very space inefficient mode of transportation, and the roads and parking lots make other modes of transportation unpleasant. Therefore, it is a bad mode of transportation in cities, where space is valuable and an efficient land use prominent to create a safe, well-functioning and living city. This essay investigate what factors are most important when redesigning roads to encourage a usage of more sustainable modes of transportations, such as biking, walking and public transportation. By collecting previous studies, six themes (travel time, barrier, attractiveness, safety, security, acceptance) were chosen to be used in a thematic analysis of a traffic investigation by the consultant firm Trivector ordered by the council of Umeå. The traffic investigation analyzes how to rebuild a previous thoroughfare avenue through the city center to a more livable place. The purpose is to prioritize sustainable mode of transportation and minimize the number of cars using the road (but still allowing them to). The thematic analysis concluded that the traffic investigation was mostly suggesting measures that focused on changing the travel time between the means of transportation (in favor of biking and public transportation). It also suggested a lot of measures to increase the attractiveness of the roads for people walking. Traffic security was treated mostly by mentioning its importance. Safety concerns was regarded as something that was improved by the attractiveness of the area, since a more crowded area makes the place feel safer. Acceptance was not mentioned at all in the investigation.

Det pågår en demografisk förändring i Malmö stad. Inom 10 år beräknas antalet äldre i kommunen att öka med cirka 10 000 personer. Med anledning av detta syftar denna jämförande fallstudie att undersöka hur kommunen förhåller sig till den äldre befolkningsgruppen i den fysiska planeringen genom antagandet av ett äldreperspektiv. Uppsatsen ska undersöka och redogöra för vilka behov äldre personer har i stadens fysiska utformning, hur kommunens äldreperspektiv ser ut i dagens fysiska planering samt hur kommunen kan bli mer äldrevänlig. Här används teorier kring åldrandet, WHO:s äldrevänliga stad och hälsofrämjande planering för att analysera strategiska planeringsdokument och kommunens förhållningssätt till äldres behov i stadens fysiska utformning. Studien är byggd på empiriskt material insamlat genom en jämförande fallstudie mellan Sveriges tre största kommuner till befolkningsantal; Stockholm stad, Göteborg stad och Malmö stad. De behov som äldre har i staden präglas av tillgänglighet, säkra övergångsställen, trygghet, promenadstråk, grönområden, tillgängliga bostäder, sittplatser, tillgång till service och sociala mötesplatser. Man vill som äldre också ha ett större inflytande över den fysiska miljön. Äldreperspektivet bör härstamma direkt från äldre genom dialog, intervjuer, enkätstudier och statistik. Det innebär att äldreperspektivet kan ta sig i uttryck olika beroende på plats och är lokalt förankrat. Därav går det att se att Malmö stad har ett äldreperspektiv i fysisk planering vad gäller boende, då man i samband med boendeaspekterna vänt sig direkt till äldre i staden. Detta har man däremot inte gjort vad gäller utomhusmiljöer och byggnader, transport eller sociala mötesplatser vilket gör att Malmö stads äldreperspektiv har brister. Malmö stad kan bli mer äldrevänlig genom att bli medlemmar i WHO:s äldrevänliga stad, något som Malmö stad åtog sig att göra 2019. Processen har dock förhalats på grund av en politisk oenighet. Ett medlemskap i WHO:s äldrevänliga stad innebär att Malmö stad behöver föra aktiva dialoger med äldre vad gäller den fysiska miljön. Det innebär också att äldrefrågor lyfts på förvaltningsövergripande nivå som kräver en tvärsektoriell samverkan för att belysa äldrefrågor även i rumsliga miljöer. Ett medlemskap i WHO:s äldrevänliga stad innebär att Malmö stads äldreperspektiv stärks och anpassas efter stadens egna förutsättningar. Nyckelord: Äldreperspektiv, seniorperspektiv, äldrevänlig stad, fysisk planering, Malmöstad, tillgänglighet / There is an ongoing demographic change in the municipality of Malmö. Within 10 years, the number of elderly people in the municipality is estimated to increase by around 10 000 people. Due to this, this comparative case study aims to investigate how the municipality relates to the elderly population in spatial planning through the adoption of an elderly perspective. The essay will examine and explain the needs of elderly people in spatial planning, how the municipality´s elderly perspective looks in spatial planning and how the municipality can become more age-friendly. Theories of ageing, WHO:s framework for creating age-friendly cities and health-promoting planning are used to analyse strategic planning documents and the municipality’s approach to the needs of the elderly in the elderly in the spatial planning. The study is based on empirical material collected through a comparative case study between Sweden ́s three largest municipalities in terms of population; Stockholm, Gothenburg and Malmö. The needs of elderly people in spatial planning are characterised by accessibility, safe road crossings, security, accessible walkingpaths, green areas, accessible housing, places to sit, access to services and places for social connection, as well as a wish for greater influence over the physical environment. The elderly perspective should originate directly from the elderly through dialogue, interviews, survey studies and statistics. Wherefore the elderly perspective can express itself differently depending on location, and is locally anchored. Malmö has an elderly perspective in spatial planning with regard to housing, as Malmö has turned directly to the elderly in the city with the housing aspects. However, this has not been done with regard to outdoor environmentsand buildings, transport or social meeting places, which results in a deficient elderlyperspective. Malmö can become more age-friendly by becoming a member of WHO:s network for Age-friendly Cities, something that the municipality committed to do in 2019. However, the process has been delayed due to a political disagreement. Membership in the network means that the municipality needs to conduct active dialogues with the elderly regarding the physical environment. It also means that elderly issues are raised at an administration-wide level, which requires a cross-sector collaboration to shed light on elderly issues in the spatial environment as well. The membership means that the elderly perspective is strengthened and adapted to Malmö municipalities own conditions. Keywords: Elderly perspective, senior perspective, age-friendly cities and communities,physical planning, Malmö city, accessibility

Att vara fysiskt aktiv är avgörande för att förbättra den fysiska hälsan. Det ger en förbättrad självkänsla och minskar risken för att drabbas av depression samt hjärt- och kärlsjukdomar. En stillasittande livsstil är den fjärde vanligaste orsaken till en förtida död och innebär en årlig kostnad på 270 miljarder kronor globalt. Trots detta lever många människor en stillasittande vardag, men det är inte människans biologiska behov av fysisk aktivitet som har förändrats, utan snarare förutsättningarna och kraven. På senare år har konceptet om rörelserikedom introducerats i Sverige med målet att få människor att röra sig mer och att göra det hela livet. Rörelserikedom handlar om att individer ska skapa ett livslångt intresse, vilja och nöje för fysisk aktivitet. Utifrån den bakgrunden syftar detta kandidatarbete till att skapa en bredare förståelse för hur fysisk planering som ett verktyg kan användas för att främja fysisk aktivitet utifrån konceptet rörelserikedom. Det syftar också till att undersöka hur en funktionsblandad stadsdel kan utformas för att främja vardaglig motion och rörelse. För att uppnå syftet har ett gestaltningsförslag tagits fram för Gamla industriområdet i Kalmar. Gestaltningsförslaget bygger på en sammanställd kunskapsöversikt som redogör hur den byggda miljön kan delas upp i så kallade stödjande miljöer för fysisk aktivitet, samt en platsanalys i Kalmar som genomfördes för att skapa en förståelse för platsens förutsättningar och möjligheter. Resultatet av undersökningen visar att utformningen av grönområden, mötesplatser, gaturum och bebyggelse är det som har störst påverkan på möjligheten till fysisk aktivitet. Vidare är även aktiv transport och skolgårdar av stor betydelse. Resultatet visar att benägenheten av att vara fysiskt aktiv påverkas av närhet och tillgång, varierande och inbjudande miljöer, förekomsten av en mångfald av aktiviteter samt ytor för lek och rörelse. Även möten mellan människor och mikroklimat har stor betydelse. Konceptet rörelserikedom ger inga färdiga lösningar för hur det kan tillämpas inom fysisk planering. I detta arbete presenteras ett antal designprinciper för hur den fysiska miljön kan utformas utifrån konceptet genom att skapa miljöer som är barnvänliga, tillgodoser bekvämlighet, främjar variation, inkludering och möten mellan människor samt erbjuder en mångfald av aktiviteter.

Ensamhet är ett alltmer uppmärksammat problem i vårt samhälle med många och kompliceradefaktorer. Detta har gett upphov till en mångfald av infallsvinklar varav den fysiska planeringen avvåra urbana livsmiljöer är en, och fokuset i detta arbete. Även inom den fysiska planeringen finnsdet vidare många infallsvinklar för att tackla problemet, där detta arbete syftar till att undersökahur uppmuntrandet av mänsklig rörelse och möten kan påverka den upplevda ensamheten. För att undersöka detta används en metod där kunskap tagits fram genom en textanalys, som sedan sammanställs i en kunskapsöversikt samt en platsanalys. Den framtagna kunskapen har sedansammanställts i ett designkoncept och en platsinventering. Detta användes sedan för att ta framtvå gestaltningsförslag, ett i Karlshamn samt ett i Karlskrona. Arbetets resultat visar vilka kvalitéer av en stadsmiljö som bidrar till en minskad ensamhet genomatt uppmuntra till mänsklig rörelse respektive möten. För rörelse är de viktigaste kvalitéerna attdet är lättillgängligt för gående att ta sig fram och att förutsättningar finns intill gångstråken för attmänniskor ska se varandra och mötas i sin vardag. För möten är en hierarki av gemensamma utemiljöer från helt privat till helt offentligt av vikt, samt skapandet av mötesplatser för passiv vistelsemed trevliga sinnesupplevelser och mikroklimat.

Bygg- och anläggningssektorn utgör cirka en femtedel av Sveriges totala utsläpp av växthusgaser, och står därför för en betydande andel utav Sveriges bidrag till den globala uppvärmningen och klimatförändringar. För att nå de många miljömål som idag finns implementerade, bland annat att Sveriges nettoutsläpp av växthusgaser senast år 2045 ska ha reducerats till noll, krävs omfattande och bestående åtgärder. Planering av bebyggelse och exploatering av mark i Sverige, kallat fysisk planering, måste därmed i allt högre utsträckning ta hänsyn till den klimatpåverkan som utformningen medför. Utöver kartläggning av klimatpåverkan, måste följaktligen åtgärder också tas, vilka kan bidra till en reducerad klimatpåverkan.   I denna studie har en verklig detaljplan över planerad utformning använts för att undersöka vilken klimatpåverkan utformningen bidrar med, utifrån ett livscykelperspektiv. Studien begränsades till områdets allmänna platsmark. Allmän platsmark är de markområden som ska vara tillgänglig för allmänheten, och kan exempelvis utgöras av gator, torg, parker samt gång- och cykelbanor. Med hjälp av Trafikverkets beräkningsverktyg Klimatkalkyl 7.0 kartlades klimatpåverkan, uttryckt i koldioxidekvivalenter (CO2-e), för den planerade utformningen av detaljplanens allmänna platsmark. Vidare undersöktes även hur klimatpåverkan från allmän platsmark kunde reduceras. Dels genom tekniska åtgärder, i form av alternativa utformningar, och dels genom icke-tekniska åtgärder, i form av åtgärder rörande kommuners planeringsarbete av allmän platsmark. Klimatpåverkan var 852 ton CO2-e när ingen hänsyn togs till komponenternas livslängder. Med hänsyn till beräknade livslängder för de olika byggdelarna, fördelat över en 40-årsperiod, bidrog utformningen med 488 ton CO2-e, varav 56 ton CO2-e utgjordes av drift och underhåll för planerad asfalt i området. Stål, asfalt, marktegel och diselanvändning utgjorde stora källor av växthusgasutsläpp.  Alternativa utformningar med mindre klimatbelastning identifierades till grön asfalt, granitmarkplattor samt att befintliga schaktmassor återanvändes på plats inom anläggningsområdet. Det främsta icke-tekniska verktyget för att minska klimatpåverkan från allmän platsmark identifierades som lokaliseringsverktyget, där lokalisering av kollektivtrafik och gång- och cykelbanor ansågs utgöra en stor potentiell möjlighet till att reducera klimatbelastningen. Detaljplanen som planeringsverktyg ansågs dock vara begränsad, och goda förutsättningar för minskad klimatpåverkan måste fastställas vid mer översiktlig planering i ett tidigt skede. När en detaljplan ska antas och planerad utformnings ska fastställas finns risken att klimataspekten nedprioriteras när många olika lagar och intressen ska vägas samman. För att övergripande politiska strategier och riktlinjer ska genomsyras ned till fysiskt verkställande, krävs ytterligare styrning för att uppfylla de miljömål som finns. I synnerhet för utformning av allmän platsmark, eftersom bebyggelse för att främja hållbara resor och transport (i form av till exempel gång- och cykelbanor) inte kan antas minska i framtiden. / The building and construction sector makes up for about a fifth of Sweden’s total greenhouse gas emissions, and therefor makes up an important part of Sweden’s contribution to global warming and climate change. In order to reach the many environmental goals existing today, including reducing Sweden’s net emissions of greenhouse gases in 2045 to zero, comprehensive and permanent measures are required. Planning of buildings and exploitation of land in Sweden, called physical planning, therefore needs to a greater extend take into account the climate impact that the planned design results in. In addition to mapping the climate impact, measures must also be taken to reduce climate impact.  In this study, a real detailed development plan of the planned design has been used to investigate the climate impact the design contributes to, from a life cycle perspective. The study was limited to the area’s public space land, which are areas that must be accessible to the public, and can consist of streets, squares, footpaths and bike lanes. Using Trafikverket’s calculation tool Klimatkalkyl 7.0, the climate impact, expressed as CO2-e, was mapped for the planned design of the public space land. Furthermore, the study also investigated how the climate impact from public space land could be reduced. Partly through technical solutions, in the form of alternative designs, and partly through non-technical measures, in the form of measures concerning municipalities’ planning process. The results showed that the given design of public space land implementation, without regard to estimated life span, would result in a climate impact of 852 tons of CO2-e. When the estimated lifespans of the building components were taken into account, distributed over a 40-year period, the design's climate impact was 488 tons of CO2-e. Steel, asphalt, ground bricks and use of diesel were major source of greenhouse gas emissions.  Alternative designs that could reduce the total climate impact were identified as green asphalt, granite ground slabs and the reusing of existing excavated materials within the construction area. The main non-technical tool to reduce the climate impact from public land was identified as the localization tool, where the location of public transport and footpaths and bike lanes was considered a great potential opportunity to reduce the climate impact. However, the detailed development plan as a planning instrument was considered as limited, and good conditions for reduced climate impact must be established in more comprehensive planning at an early stage. When a detailed development plan is to be adopted, there is a risk that the climate aspect will be de-prioritized against other laws and interests. In order for overarching political strategies and guidelines to permeate down to physical implementation, additional governance is required to fulfill environmental goals. In particular for the design of public space land, as development to promote sustainable travel and transport (in the form of e.g. footpaths and bike lanes) cannot be assumed to decrease in the future.

Covid-19 meant that infection prevention measures needed to be taken. Many businesses around the country had to make rapid digital changes, with telework as an important tool. Approaches and prerequisites for digital solutions may have been different for society's many actors and businesses. A qualitative study, in relation to physical planning, has been carried out in Karlstad municipality, to explore the effects of telework in public administration and municipal processes. The question is what challenges arose in community planning during Covid-19, but also how community planning may have been affected by Covid-19. Community planning is dependent on cooperation and good relations between officials and citizens, and several parts of the planning process require physical meetings. In the municipality of Karlstad, the digital dialogue affected the conditions for "the good relationship between officials and residents". Telework made internal collaboration difficult and ultimately also affected the quality of the work. The rapid conversion to digital solutions also brought lessons learned and insights that improvements can be made, as it has been shown that the employee can deliver good results even from home. Digital solutions have also had positive effects on collaboration outside the organization, when long journeys are no longer a must, both time and resources can be saved. In the municipality of Karlstad, the digital transition took place quickly, how it would happen and how the process would be adapted was not clear. Digital solutions were not applicable at all stages, but the community planner created own approaches and learned to work based on prevailing conditions. / Covid-19 medförde att smittskyddsåtgärder behövde vidtas. Många verksamheter runt om i landet fick göra snabba digitala omställningar, med hemarbete som ett viktigt verktyg. Tillvägagångsätt och förutsättningar för digitala lösningar kan ha sett olika ut för samhällets många aktörer och verksamheter. I syfte att undersöka effekter av digitala omställningar i offentlig förvaltning och kommunala processer har en kvalitativ studie, i relation till den fysiska planeringen, utförts i Karlstads kommun. Frågan är vilka utmaningar som uppstod i samhällsplaneringen under Covid-19, men också hur samhällsplaneringen kan ha påverkats av Covid-19. Samhällsplaneringen är beroende av samverkan och goda relationer mellan tjänstepersoner och medborgare och flera delar av planprocessen förutsätter det fysiska mötet. I Karlstads kommun påverkade den digitala dialogen förutsättningarna för ”den goda relationen mellan tjänstepersoner och invånare”. Hemarbetet försvårade det interna samarbetet och påverkade i slutändan även kvalitén på arbetet. Den snabba omställningen till digitala lösningar medförde även lärdomar och insikter om att förbättringar kan göras, då det har visat sig att resultat kan uppnås även när arbetet utförs utanför verksamhetens ordinarie lokaler. Digitala lösningar för möten har medfört en effektivisering i flera led, när långa resor inte längre är ett måste kan både tid och resurser sparas. I Karlstads kommun skedde den digitala omställningen snabbt, hur den skulle gå till och hur processen skulle anpassas var inte entydigt. Digitala lösningar var inte applicerbara i alla steg, men genom skapande av nya förhållningsätt kunde arbetet fortlöpa utifrån rådande förutsättningar.

Studien utforskar hur ideal från den deliberativa demokratiteorin speglas i ett svenskt planeringsfall som går att definiera som ett informellt samarbetsnätverk, eller ’soft space in planning’. Syftet med arbetet är att delge en ökad kunskap kring den problematik som kan uppstå när aktörer å ena sidan vill effektivisera planeringsformerna men å andra sidan också måste säkerställa att de demokratiska grunderna vidhålls. Arbetet utgår ifrån deltagandet i och observerandet utav ett exploateringsprojekt i en svensk kommun där kommunen tillsammans med en byggaktör och arkitekt inlett en process utanför den lagstadgade planprocessen för att komma fram till en gemensam vision. Observationerna kompletteras med en intervjustudie där en informant från respektive aktör intervjuats. Sammanfattningsvis visade resultatet att en av grundprinciperna för processen var att skapa en arena för öppen diskussion angående de värden som önskades inkorporeras i platsens utformning. Under processens gång fanns det moment som upprätthöll de deliberativa idealen genom att tillåta alla aktörers representanter en plats i samtalet. Däremot innehöll processen också moment som kunde uppfattas som utmanande för några deltagare vilket riskerade att hämma deras åsiktsutryckande. Sammantaget gav deltagarna en positiv bild av processens genomförande och utfall även om den i vissa aspekter lämnade lite att önska gällande de deliberativa idealens säkerställande. Detta till trots argumenterar arbetet att utfallet kan anses stå på demokratiska grunder även om inte alla deliberativa ideal uppfyllts fullständigt. / The study explores how ideals from deliberative democracy theory are reflected in a Swedish planning case that can be defined as an informal cooperation network, or ‘soft space in planning’. The purpose of the work is to share increased knowledge about the problems that may arise when actors on the one hand want to streamline planning methods, but on the other hand also must maintain the democratic foundations. The work is based on participation in and observation of a development project in a Swedish municipality where the municipality, together with a developer and architect, initiated a process outside the statutory planning process to arrive at a common vision. The observations are supplemented by an interview study in which an informant from each actor was interviewed. In summary, the results showed that one of the basic principles of the process was to create an arena for open discussion regarding the values that were desired to be incorporated into the design of the site. During the process, there were moments that maintained the deliberative ideals by allowing everyone a place in the conversation. However, the process also contained elements that could be perceived as challenging for some participants, which risked inhibiting their expression of opinion. Overall, the participants gave a positive picture of the process's implementation and outcome, even though it left a little to be desired in confirming some aspects of the deliberative ideals. Despite this, the study argues that the outcome can be considered to be on democratic grounds even if not all deliberative ideals were fulfilled completely.

Studiens syfte är att undersöka hur medborgarinitiativ för hållbar stadsutveckling kan tillvaratagas. Med litteratur- och fallstudie undersöks följande frågeställningar: Vilken roll kan medborgarnas initiativ ha för en hållbar stadsutveckling? Vilka problem möts dessa initiativ av? Hur kan förhållanden för medborgarinitiativen förbättras? Hur kan man med fackkompetens stödja medborgarinitiativen? Fallstudien utgörs av Möllevångsgruppen, ett boendeinitiativ i Malmö med målsättningen att bidra till ett ekologiskt och socialt hållbart samhälle. Intervjuer med nyckelpersoner inom föreningen och dess kommunala samarbetspartners utgör det empiriska materialet. För analysen används Collins Good to great-modell, Healeys teori Inclusionary argumentation, Landrys teori Creative city och teori kring samhällsentreprenörskap för bearbetning av interna respektive externa förhållanden och former för stödåtgärder. Studien visar på svårigheter att bedöma kompetens och vikten av att vidtaga kommunikativa åtgärder i form av attitydförändring, arenor för samverkan och återkoppling. Med studien vill vi bidra till att samla kunskap kring medborgares engagemang och deltagande samt hur dessa kan tillvaratagas. Detta kan vidare gynna en utveckling av en alternativ stadsutvecklingsstrategi med medborgaren i fokus. / The aim of this study is to inquire into how citizen contribution to sustainable urban development may be supported. The following questions are examined through literature and a case study: What role can citizen initiatives play for sustainable urban development? Which problems do such initiatives meet? How can the prerequisites of citizen initiatives be improved? How can specialist knowledge be applied to support the citizen initiatives? The case study is made out of Möllevångsgruppen, a grass root initiative in Malmö with objectives to contribute to an ecologically and socially sustainable society. Interviews with key actors within the organisation and the municipality in question constitute the empirical material. The material is analysed using Collins model Good to great, Healeys theory Inclusionary argumentation, Landrys toolkit Creative city and theory on social entrepreneurship to cover aspects of internal and external conditions as well as forms of supportive measures. The study shows the difficulty in assessing competence and the importance of communication measures such as attitude change, arenas for collaboration and feed-back. The study aims to contribute to the body of knowledge on citizen involvement and participation, and how these approaches may be put to use. This may further benefit the development of an alternative strategy for urban development, with a distinct citizen focus.

Kulturmiljö är den del av kulturarvet som främst nämns inom den fysiska planeringen, som inkluderas i planprocessen och som kommuner arbetar med i samhällsutvecklingen. I denna uppsats undersöks hur två olika kommuner, varav en utpekad som världsarv och en inte, arbetar med kulturmiljöer och hur det implementeras i deras översiktliga planprocesser. Detta studeras genom två fallstudier, en av Karlskrona kommun och en av Helsingborgs stad, inkluderande dokumentgranskning och intervjustudier. Det finns en tvetydighet i de befintliga styrdokumenten som används i den översiktliga planeringen, vilket gör det lättare för kommunerna att motivera utveckling på sina egna premisser. Därmed krävs en effektiv och stark samverkan mellan olika aktörer för att intresset för kulturmiljöer ska få ta plats och vägas mot andra intressen på ett likvärdigt sätt. Uppsatsens resultat bidrar med en ökad förståelse för att avvägningar kommer att variera och motiveras med olika grunder. Diskussionen som arbetet innefattar visar på att det både tillkommer förutsättningar och utmaningar med att ha världsarvsklassificerad kulturmiljö som kan upplysa andra kommuner i deras arbete. Ur vårt perspektiv är undersökning relevant då den syftar till att navigera i ett komplext ämne inom de översiktliga planprocesserna, som behöver hanteras rättvist för framtidens hållbara utveckling. / The cultural environment is the part of cultural heritage that is primarily mentioned in physical planning, included in the planning process and what municipalities work with in community development. This paper examines how two different municipalities work with cultural environments and how it is implemented in their comprehensive planning processes. This is studied with two case studies, one by Karlskrona municipality and one by Helsingborg city, including document reviews and interview studies. There is an ambiguity in the existing policy documents used in comprehensive planning, which makes it easier for municipalities to justify development on their own terms. Thus, an effective and strong collaboration between different actors is required in order for the interest in cultural environments to take place and be weighed against other interests in an equal way. The results of the thesis contribute to an increased understanding that trade-offs will vary and be justified on different grounds. The discussion that the thesis includes, shows that there are both opportunities and challenges associated with having a World Heritage-listed cultural environment, that could enlighten other municipalities in their work. From our perspective, the study is relevant as it aims to navigate a complex topic within the comprehensive planning processes, which needs to be handled fairly for future sustainable development.