Syftet med denna studie är att undersöka hur svensklärare i F-3 resonerar om den muntliga interaktionens betydelse för elevers läsutveckling samt på vilka sätt lärarna använder sig av det muntliga i läsundervisningen. Studien grundar sig i teori som ser läsning som något som utvecklas i en meningsfull och social kontext. I studien presenteras och redogörs för begreppen läsning som social praktik, textrörlighet samt inre och yttre motivation. För att undersöka de valda frågeställningarna har svensklärare i F-3 intervjuats genom kvalitativa semistrukturerade intervjuer. Resultatet visar att majoriteten av lärarna använder muntlig interaktion i sin läsundervisning eftersom de anser att muntlig interaktion har betydelse för elevers läsutveckling utifrån tre syften: det skapar stöttning, ökar elevernas motivation och främjar en fördjupad förståelse för texter. Vidare visar resultatet att lärarna planerar och genomför läsundervisning med muntligt innehåll i olika hög utsträckning. Somliga lärare genomför strukturerade textsamtal som en undervisningsaktivitet medan andra lärare har spontana samtal om det lästa när tillfälle ges. Diskussionen tar upp och problematiserar denna skillnad mellan lärarnas didaktiska val för textsamtal i relation till tidigare forskning som beskriver vikten av att samtal om det lästa sker strukturerat och planerat för att leda till läsutveckling. Att det finns en tydlig skillnad i lärarnas didaktiska val för att genomföra textsamtal innebär att alla elever inte har en likvärdig läsundervisning. Somliga elever i F-3 får delta i planerade och strukturerade textsamtal i högre utsträckning än andra elever beroende på lärarens didaktiska val och syn på läsning som en social praktik.

Övergången från förskolan till förskoleklass är ett stort steg till alla barn. Enligt Läroplanen är förskollärarnas uppdrag att förbereda barn inför skolstarten genom olika aktiviteter. Ett sätt är att skapa femårskör där barnen genom socialisation, gemensam sång, lek och lärande har möjlighet att musicera tillsammans, lära känna nya kompisar och förstärka sin självsäkerhet. Syftet med denna uppsats är att förstå och analysera femårskörens roll i övergången från förskola till skola. Vi observerade när barnen övade sångerna och var med när kören hade genrep samt gjorde 4 olika gruppintervjuer med barnen och pedagogerna. Resultaten visar att barn lär och utvecklas genom samspel med varandra samt att gemensam sång är ett värdefullt redskap för att utveckla olika förmågor hos barnet. Gemensam sång och deltagande I femårskören ökar barnens självförtroende och självsäkerhet samt skapar glädje och samspel mellan barnen.

Denna uppsats handlar om Enheten för vägledning, en enhet där studie- och yrkesvägledarna ingår i samma organisation – en så kallad gemensam plattform - och har en gemensam vägledningschef. Syftet är att belysa och analysera organisationens betydelse för studie- och yrkesvägledarnas yrkesutövning. Frågor vi ställer oss är vilka organisatoriska faktorer som påverkar studie- och yrkesvägledarnas möjligheter att utföra och påverka sitt arbete. För att besvara våra frågeställningar har vi använt en kvalitativ metod i form av intervjuer med fem studie- och yrkesvägledare verksamma i Enheten för vägledning. Vi har analyserat resultatet med hjälp av de organisationsteoretiska begreppen organisationsstruktur, organisationskultur, ledarskap, samarbete, motivation och kommunikation. Resultatet från vår studie visar att Enheten för vägledning arbetar utifrån gemensamma mål som stämmer överens med studie- och yrkesvägledarnas uppfattningar och värderingar om hur vägledning ska bedrivas. Resultatet pekar på att en avgörande faktor för Enheten för vägledning är ledarskapet och dennes förmåga att motivera studie- och yrkesvägledarna till samarbete och en ständigt pågående kommunikation. Vidare visar resultatet att Enheten för vägledning främjar möjligheten för studie- och yrkesvägledarna att utföra och påverka sin yrkesutövning, genom att alla är utbildade studie- och yrkesvägledare och därmed skapar en stark grund och besitter en bred kompetens. Slutsatsen är därför att Enheten för vägledningen har en betydande roll för hur studie- och yrkesvägledarna kan utföra vägledning i kommunen.

Då en tredjedel av Sveriges totala avfallsmängd utgörs av bygg- och rivningsavfall, finns det där omfattande mängder som borde kunna återbrukas. Ett effektivt återbruk där bygg- och rivningsmaterial tas tillvara kan ge stora besparingar ur hållbarhetsaspekterna. Studiens syfte var att inhämta kunskap om dagsläget och framtidsplanerna inom kommunerna i Boråsregionen. Metoden som användes var dokumentanalys av den gemensamma avfallsplanen, samt intervjuer med kommunernas medlemmar i avfallsnätverket. I dokumentet finns sex detekterade målområden, målområde 3 handlar om att använda de resurser som finns i omlopp och mål 3.2 samt 3.4 är de som rör bygg- och rivningsmaterial. Det finns gemensamma målområden och mål för regionen, däremot ska varje kommun ta fram handlingsplaner och strategier för att nå fram till målen. Intervjuerna visar på att arbetet knappt har påbörjats på kommunnivå och att återbruk av bygg- och rivningsmaterial knappt förekommer. Slutsatsen som kan dras av detta är att förarbetet är gjort och det som kvarstår för kommunerna är att komma på hur målen ska nås och sedan få det arbetet gjort. De har ett omfattande arbete framför sig och tidsplanen är utmanande. / At present, a third of Sweden’s total amount of waste consists of construction and demolition waste. This waste can be extensively reduced through the efficient reuse of building and demolition materials, which will effectively increase sustainability. The purpose of the study was to gain knowledge about the current situation and future plans within the municipalities in the Borås region. The method used was document analysis of the common waste management plan, as well as interviews with the municipalities’ members in the waste network. The document contains six detected target areas; target area 3 is about using the resources available in circulation and targets 3.2 and 3.4 are those relating to building and demolition material. There are common goal areas and goals for the region; however, each municipality must develop an action plan and strategy to achieve those goals. The interviews show that this work has barely begun at the municipal level and that reuse of building and demolition material hardly occurs. In conclusion, while the preparatory work has been done, each municipality must figure out how these goals are to be achieved and then initiate those efforts. They have extensive work ahead of them and the schedule is challenging. / <p>2022-06-21</p>

Återfall och gemensam påföljdsbestämning reglerar en situation när en person har gjort sig skyldig till flera brott. I teorin kan brottsligheten ha samma rubricering och straffvärde vid återfall och gemensam påföljdsbestämning, men resultera till olika strafflängder eller påföljder. Skillnaden kan förklaras genom brytpunkten vid gemensam påföljdsbestämning och återfall, det vill säga när brottsligheten ska beaktas som återfall eller genomgå reduktioner enligt asperationsprincipen som tillämpas vid den gemensamma påföljdsbestämningen. Brytpunkten för om brottsligheten ska beaktas som ny (återfall) eller nyupptäckt (flerfaldig brottslighet) är om det meddelats en dom mellan brottsligheten och inte. Har en dom meddelats mellan den tidigare brottsligheten och den nya, kan den tidigare brottsligheten endast beaktas genom att personen är tidigare straffad och att den nya brottsligheten utgör återfall. Vid nyupptäckt brottslighet har det inte meddelats en dom mellan brottsligheten vilket gör det möjligt att beakta brottsligheten i samma rättegång och tillämpa asperationsprincipen. Arbetets analys syftar till att diskutera hur skillnaderna mellan återfall och gemensam påföljdsbestämning motiveras i nuvarande straffrätt. Skillnaderna mellan regelverken är att regleringarna bygger på olika straffteoretiska utgångspunkter. Straffskärpningar vid återfall motiveras utifrån att det under flera sekel varit ett allmänt accepterat tankesätt att en person som återfallit i brottslighet ska straffas hårdare än en förstagångsförbrytare. En straffskärpning kan även motiveras utifrån en preventionstanke, det är nödvändigt med ett längre straff för att ge lagbrytaren mer möjligheter att rehabiliteras. Straffreduktionerna vid gemensam påföljdsbestämning tillämpas för att upprätthålla en relativ proportionalitet och för att tillgodosehumanitetsprincipen. Samtidigt förhindrar reduktionerna att det gemensamma straffvärdet ”slår i taket” på den gemensamma straffskalan och gör det möjligt att upprätthålla en relativ proportionalitet och rangordna brottslighet. Reduktionerna som sker vid gemensam påföljdsbestämning har under senare tid kritiserats eftersom reduktionerna har varit för omfattande så den efterkommande brottsligheten fått enför begränsad påverkan på det gemensamma straffvärdet. Regeringen har i direktivet en skärpt syn på flerfaldig brottslighet uttryckt att den nuvarande ordningen kan tolkas som att rätten är likgiltig till att den efterkommande brottsligheten i princip saknar betydelse för det gemensamma straffvärdet. Regeringen föreslog inga lösningar till kritiken mot asperationsprincipen, utöver att den gemensamma påföljdsbestämningen bör närmare regleras i lag snarare än praxis. Det regeringen bör beakta är att hur gemensam påföljdsbestämningmotiveras i nuvarande rättsordning. Reduktionerna har ett syfte att förhindra att det gemensamma straffvärdet uppnår ett omänskligt högt straff och att beakta principen om humanitet. Straffskärpningar vid gemensam påföljdsbestämning är möjliga att genomföra men att straffskärpningarna måste hållas på en rimlig nivå så förändringarna tillgodoser humanitet och proportionalitetsprincipen. Motiveras gemensam påföljdsbestämning på samma grunder som återfall kommer det gemensamma straffvärdet ”slå i taket” och principen ombrottslighetens avtagande betydelse och relativ proportionalitet kommer inte tillgodoses. Skärpningar av den gemensamma påföljdsbestämningen ska tillgodose relativ proportionalitet och humanitetsprincipen, möjligheterna att skärpa reglerna är således begränsade.

No description available.

<p>Denna uppsats belyser förutsättningar för samarbete om en gemensamt ägd resurs mellan traditionellt sett egoistiska vinstmaximerande aktörer. Handlingar som motiveras utifrån egoistisk vinstmaximerande rationalitet vid utnyttjandet av en gemensamt ägd resurs är kontraproduktivt och ohållbart för resursens bevarande på lång sikt. Därför måste aktörerna ändra sitt beteende kring utnyttjandet av resursen.</p><p>Här belyses de förutsättningar, processer, handlingsmotiv och verktyg som krävs för att gemensam handling mellan egoister kan ingås, etableras och bevaras. Samarbete som utformas enligt modellen som beskrivs i denna uppsats ger individerna högre nyttoavkastning samtidigt som resursen kan bevaras på ett långsiktigt hållbart sätt. Egoistiska, eller självintresserade, konkurrerande aktörer gör långsiktiga nyttovinster på att samarbeta.</p><p>Som exempel används två imaginära vinstdrivande företag på en konkurrensutsatt marknad. Företagen får nyttovinster i form av ökad produktivitet och kostnadsminskningar genom att samarbeta om en gemensamt ägd inköpsavdelning, jämfört med individuellt agerande. Ett företag fungerar i denna uppsats som representant för urtypen av en vinstmaximerande självdriven egoist. Inköpsavdelningar har traditionellt sett varit drivna som en privat ägd resurs. Här belyses att nyttovinster kan göras genom att ombilda flera privat ägda inköpsavdelningar till en gemensamt ägd resurs. Men detta kräver att aktörerna omformulerar sina nyttofunktionella motiv till handling. Uppsatsen beskriver hur detta kan gå till, vilka svårigheter samarbete kan innebära och hur aktörerna kan överkomma svårigheterna.</p><p>”Mind-Map” modellerna i avsnitten 5.2 och 5.3 har visst sammanfattande värde. De visar hur uppsatsens teorier bygger på varandra. ”Mind-Map” modellerna visar följderna från egoistisk och liberal-utilitaristisk rationalitet som motiv till handling vid utnyttjandet av en gemensamt ägd resurs. För att en gemensam handling ska komma till stånd kan aktörerna inte motivera sina handlingar från egoistisk vinstmaximering, utan snarare liberal-utilitaristisk ”satisficing”.</p><p>Uppsatsens antaganden är uppbyggda som så att avsnitten 2, 3 och 4 utgör grundantagandena. Hur de antagandena appliceras introduceras i avsnitt 5. I avsnitt 6 kommer ytterligare antaganden allt eftersom modellen anpassar sig efter en inköpssituation.</p>

Den svenska Försvarsmakten brukar fråga sig om den är tillräckligt interoperabel för att kunna delta i internationella insatser. En minst lika berättigad fråga borde vara om den är tillräckligt interoperabel, mellan sina försvarsgrenar, för att kunna genomföra självständiga operationer utifrån teorin om gemensam krigföring. Den bristande förmågan till gemensam krigföring i försvarsmakter generellt och för Sveriges Försvarsmakt specifikt utgör uppsatsens grundläggande problem. Genom att anpassa och skapa ett analysverktyg utifrån Codners och Sjöbloms interoperabilitetsteori har Försvarsmaktens dokument analyserats för att belysa eventuella svagheter kopplat till gemensam krigföring och nationell interoperabilitet mellan mark- och flygstridskrafterna. Undersökningen visar på svagheter kopplat till den anpassade interoperabilitetsteorin och Försvarsmaktens styrande dokument. Förmågan till nationell interoperabilitet mellan mark- och flygstridskrafterna är begränsade. Främst beror det på svagheter i Försvarsmaktens strategiska koncept som inte tillräckligt beskriver betydelsen av gemensam krigföring på alla nivåer och vikten av interoperabilitet mellan försvarsgrenarna. En annan slutsats är att Försvarsmaktens doktrinära agerande riskerar att urvattna Försvarsmakten och dess försvarsgrenar på viktiga teoretiska och kulturella skillnader som behövs för att synergier skall kunna uppstå vid gemensam krigföring. / The Swedish Armed Forces tend to ask themselves if it is sufficiently multinational interoperablefor participation in international operations. An equally valid question today should be whether theSwedish Armed Forces are sufficiently nationally / internally interoperable, between their branchesof service, to be able to conduct independent operations based on the joint warfare theory.The lack of ability to joint warfare in the armed forces in general and the Swedish Armed Forcesspecially constitutes the essay´s fundamental problem. By using Codners and Sjöbloms custominteroperability theory, the Swedish Armed Forces documents were analyzed to highlight anyweaknesses related to joint warfare and national interoperability between Ground and Air Forces.The survey shows weaknesses linked to the custom theory and Swedish Armed Forces governingdocuments. The ability of a national interoperability is limited between Ground and Air Forcestoday, mostly because of weaknesses in the Swedish Armed Forces strategic concept which doesnot describe the importance of joint warfare at all levels sufficiently. This leads to deficienciesreflected in doctrines, regulations, technology, techniques and exercises. Lack of common documents,techniques, methods and exercises in turn affects armed services understanding of theirdifferent backgrounds and unique perspectives. The result will therefore be low national interoperabilityamong the armed services.

För att på ett enkelt sätt beskriva det trepartsförhållande som existerar mellan barn, föräldrar och socialnämnd kan sägas att föräldrar har det främsta ansvaret för att barns hälso- och sjukvårdsbehov tillgodoses och ytterst är socialnämnden ansvarig. Nuvarande rättsläge kan ur ett tillämpningsperspektiv beskrivas som en trestegsraket. Den inleds efter att en motiverad vårdnadshavare söker socialnämndens samtycke för att den andre vårdnadshavaren motsätter sig barnets vård. I ett första steg ska socialnämndens utredningsarbete bestå av att ta hänsyn till huvudregeln i föräldrabalken som stadgar att vårdnadshavare har gemensam bestämmanderätt. Socialnämnd ska i och med huvudregeln försöka få vårdnadshavarna att enas i frågan. I andra hand sker ett övervägande om undantagsregeln i 6 kap. 13 a § FB ska användas. I det här läget ska nämnden bedöma vilken förälders inställning har godast skäl för sig, i förhållande till barnets bästa. När den vårdnadshavare som samtycker har goda skäl för sin inställning och barnet har ett påtagligt och tydligt behov av vård kan nämnden istället för den motsägande föräldern samtycka. I sista hand om ingen av vårdnadshavarna samtycker till behövlig vård och förutsättningarna i övrigt är uppfyllda, är det tvångslagen LVU som aktualiseras. Efter att nämnden ansökt hos förvaltningsdomstol kan barnet få vård enligt LVU. Om en av föräldrarna är att anse som lämplig vårdnadshavare kan socialnämnden även väcka talan om ändring av vårdnaden enligt 6 kap. 7 § FB. Som flera av remissinstanserna påpekat i förarbetena till 6 kap. 13 a § FB är det i många av fallen så att vårdnadshavarna har mer långtgående och djupa samarbetssvårigheter än att problemet stannar vid oenighet i en fråga rörande barnet. När förhållandena vårdnadshavarna emellan är så dåliga att det inte föreligger verkliga förutsättningar för gemensam vårdnad är åtminstone jag kritisk till vilken egentlig funktion bestämmelsen fyller. Som framgår i framställningen utgör bestämmelsen en risk för negativa effekter på möjligheterna att ensam förordnas vårdnaden i de situationer förutsättningarna är uppfyllda men domstolen väljer att se 6 kap. 13 a § FB som ett verktyg att använda vid gemensam vårdnad. Syftet bakom bestämmelsens införande är delvis att se till att barn ska slippa invänta ett vårdnadsbeslut från en domstol för att få vård och behandling men följderna för det enskilda barnet kan bli mer långgående än ett uteblivet vård- och behandlingstillfälle. Dagens utformning och tolkning av bestämmelsen medför i min mening en stor brist. Bristen grundar sig i inskränkningen av samförståndskravet. Lagstiftaren accepterar att vårdnadshavare är oeniga i vissa frågor och det sänder ut signaler om att huvudregeln om vårdnadshavares enighet nu försvagats. Regeln måste utvärderas närmare för att det ska kunna avgöras om den fyller den funktion som regeln är avsedd att ha.

<p>Uppsatsen är en rättssociologisk studie som syftat till att undersöka hur våld som uppges utfört av mammor belyses i vårdnadstvister. Studien söker även ge möjliga förklaringar till varför domstolar dömer till gemensam vårdnad när det förekommer uppgifter om mammors utövande av våld mot pappan eller barnen. Svensk rätt rörande vårdnad redovisas, en kort historik av vårdnadslagstiftningen, samt berörda artiklar i Barnkonventionen. Vidare presenteras forskning kring kvinnligt utövande av våld. Undersökningen består av sju tingsrättsdomar samt en dom från Högsta domstolen. Utifrån ett barnperspektiv undersöks hur mammors våld och dess konsekvenser beaktas som en riskfaktor i domstolarnas bedömningar. Resultatet har analyserats utifrån ett våldsperspektiv samt vilken betydelse synen på moderskapet kan få vid bedömning av barns bästa och våld. Resultatet visar att risken för att barn och pappan ska bli utsatta för mammors våld förminskas och i vissa fall berörs våldet inte alls av domstolarna. Slutsatsen vid analysen av domarna visar på att mammors våld inte tas på allvar av domstolarna i de studerade rättsfallen. Gemensam vårdnad mellan föräldrarna tillmäts större betydelse än risken för att barnet själv skall utsättas för fysiskt våld eller psykiskt våld genom att bevittna våld utfört av mamman.</p>