Syftet med studien är att undersöka hur vårdnadshavare i grundsärskolan uppfattar samverkan med skolan. Studien utgår från en fenomenologisk ansats och bygger på åtta halvstrukturerade intervjuer med vårdnadshavare vars barn är, eller har varit, mottagna i grundsärskolan. Tidigare forskning lyfter bland annat fram relationen mellan lärare och vårdnadshavare som central för att skapa förutsättningar för en god samverkan samt visar på ett generellt stort engagemang hos vårdnadshavare. De hinder för samverkan som betonas i tidigare forskning är maktasymmetrin mellan parterna men också att det saknas en samsyn kring vad samverkan ska innehålla och syfta till. Resultatet av föreliggande studie visar att det finns en bredd av uppfattningar hos vårdnadshavarna kring innehåll, möjligheter och hinder i samverkan med skolan. Ett inbjudande förhållningssätt och tillitsfulla relationer mellan skola och hem beskrivs som två förutsättningar för framgångsrik samverkan. Även strukturerad information i form av veckobrev, kontaktböcker och utvecklingssamtal beskrivs som faktorer som på olika sätt har betydelse för samverkan. En annan faktor som de aktuella vårdnadshavarna uppfattar som central är ömsesidighet och öppenhet i dialog kring elevens skolgång. Dock uppfattar ett flertal vårdnadshavare att de är den drivande parten kring samverkan mellan dem och skolan och kan samtidigt också uttrycka hur samverkan skulle kunna förbättras. Vårdnadshavarna lyfter fram flera perspektiv på vad de uppfattar vara hinder för samverkan mellan dem och skolan. En framträdande aspekt är känslan av inte kunna påverka sitt barn skolgång och att inte ha tillgång till forum för detta samt att lärarna agerar som experter. Flera av vårdnadshavarna uppfattar samtal om individuella utvecklingsplaner och bedömning som problematiska beroende på dess syfte och innehåll.

Forskning påvisar att samspel är gynnsamt för undervisningssituationen, men det finns väldigt lite forskat kring eleverna på träningsskolans möjligheter till samspel. Det lilla som finns visar att samspelet mellan eleverna i denna skolform är begränsat (Göransson, 1995; Östlund, 2012). Detta trots att läroplanen (2011) påvisar att elever ska ges möjlighet att utveckla sin förmåga att samspela samt skolans sociala gemenskap belyses. Syftet med vår studie är därför att ur ett sociokulturellt perspektiv, titta på hur samspel kan ta sig uttryck i undervisningen samt se vilka möjligheter och begränsningar eleverna kan möta i samspelet.  Denna kvalitativa studie är genomförd i grundsärskolan, inriktning träningsskola. Observationer är gjorda i undervisningssituationer på träningsskolan som därefter följts upp med intervjuer av undervisande lärare. Resultatet i denna studie visar att det finns en mängd kategorier av sätt samspel kan ta sig uttryck på. Det varierar dock hur mycket samspel som förekommer i undervisningen och hur det skapas förutsättningar för samspel samt hur det samspel som uppstår tas tillvara. Möjligheterna och begränsningarna för samspel variera stort. Vår slutsats är att den viktigaste faktorn för ett lyckat samspel mellan eleverna är lärarens inställning till samspelets möjligheter och hur läraren skapar tillfällen för samspel, samt tar till vara på de tillfällen som uppstår. Denna studies resultat skiljer sig i viss mån från det som tidigare forskning påvisat, vilket kan bero på en mängd faktorer, bland annat att vi endast deltagit i verksamheten en väldigt begränsad tid samt att deltagandet byggde på ett bekvämlighetsurval på frivillig basis. I framtiden vore det intressant att se större och mer omfattande studier kring samspel för elever på träningsskolan.

Färdigheter som samspel och kommunikation är viktiga förmågor att utveckla i dagens informationssamhälle och är förutsättning för att bli delaktig i samhället visar forskning.   Dessa förmågor belyses även i skolans styrdokument och trots detta visar forskning att många grundsärskolor inte formar sin undervisning så att eleverna utvecklar de förmågor som läroplanen uttrycker.                              Syftet med denna kvalitativa studie var att få en fördjupad förståelse av lärares undervisning i grundsärskolan samt att synliggöra vilka möjligheter, svårigheter och hinder som finns för att eleverna ska kunna lära i samspel och utveckla sin kommunikativa förmåga.  Datainsamlingen genomfördes på nio grundsärskolor via observationer med efterföljande intervjuer av undervisande lärare.  Analysen gjordes i flera steg; först en kvalitativ innehållsanalys, sedan en analys utifrån sociokulturellt perspektiv, efter det en didaktisk analys utifrån undervisningsstrategier och sist en analys utifrån systemteoretiskt perspektiv. I analysen framkom tre teman ”Lärarens förhållningssätt”, ”Organisation” och ”Elevens egenskaper/ funktionshinder”.                                                                                                                                 Resultatet av vår analys visade både främjande och hindrande förutsättningar, lärarens centrala roll, att sampel och kommunikation inte alltid fick den vikt de borde för att utveckla dessa förmågor och att lärarna ansåg att samspel och kommunikation var viktiga förutsättningar men trots detta syntes inte detta lika tydligt i deras undervisning.

I denna studie har syftet varit att undersöka musikpedagoger i särskolan och deras planeringssätt och framtagning av lektionsmaterial. Undersökningen har gjorts i form av intervjuer med tre musikpedagoger. I diskussionskapitlet relateras infromanternas svar med den forskning och bakgrund som beskrivs i uppsatsen. Tidigare forskning beskriver att vid planering använder sig pedagoger oftast av improvisation, elevinflytande och egen erfarenhet. Vid framtagning av material är det oftast lektionens aktivitet, elevers musiksmak och färdighetsnivå som styr innehållet enligt tidigare forskning. Studien visar att alla tre pedagoger använder sig mycket av sin erfarenhet vid planering. Framtagning av material skiljer sig på så sätt att en pedagog arbetar mycket med elevinflytande där eleven oftast bestämmer materialet. En annan pedagog har sångpärmar på skolan med många sånger och den tredje pedagogen kan oftast använda sig av nätet för att hitta sånger till förutbestämda teman som skolan ska arbeta med.

Kommunikation är ett socialt samspel som sker i relationen mellan två eller flera personer. I skolan kan det handla om relationer mellan vuxna och elever eller mellan elever inbördes. Det har visat sig att elever med intellektuella funktionsnedsättningar ofta har mer samspel med vuxna, vertikala relationer, än med kompisar i deras egen ålder, horisontella relationer. Syftet med studien är att följa ett arbetslags process att utveckla elevernas horisontella relationer med varandra för att öka kunskapen om sådan kommunikation, som äger rum där elever med intellektuell funktionsnedsättning är aktörer. Frågeställningarna gäller synen på relationerna, hur interaktionen uppfattas samt hur samspelet skiljer sig åt i olika relationer. Ett relationellt perspektiv har använts som en teoretisk grund. De centrala delarna i det relationella perspektivet är relationen i dess omgivning och hur den sociala interaktionen mellan parterna skapas och utvecklas. Relationerna stöts och blötts med varandra i skapandeprocessen och på det sättet ges möjligheten till att utvecklas i relationerna. Undersökningen har en kvalitativ ansats och inspireras av interventionsstudiers karaktär och det empiriska materialet har utgjorts av intervjuer av ett arbetslag där eleverna läser träningsskolans ämnesområden. Resultatet visar att arbetslagets syn på vertikala och horisontella relationer kan innefatta många olika former av kommunikation beroende på vilka förutsättningar och behov eleverna har. Det finns inte bara ett sätt att kommunicera med elever i grundsärskolan inriktning träningsskolan eftersom de har olika förutsättningar och behov av att kommunicera. Svårigheterna för eleverna kan vara att de inte har samma förutsättningar för att skapa ett samspel som elever utan intellektuella funktionsnedsättningar. Att skapa horisontella relationer är inget som man åstadkommer över en natt och det måste få ta tid för att en utveckling ska komma till stånd.

Abstract How do pupils with intellectual disabilities experience participation and involvement in school work? It was a question I had in mind when I was formulating the thesis statement. I wanted to catch pupils’ experiences and analyze them from the sociology of childhood. Do pupils want more involvement and what obstacles and opportunities do pupils find to exert participation and involvement? The study is based on six interviews conducted with pupils enrolled in the compulsory school for pupils with intellectual disabilities. The pupils were aged between 12 to16. The informants were three girls and three boys, and represented three schools in two municipalities. The interviews were sound recorded and soon after the interviews were completed, they were transcribed. In the analysis I used the sociology of childhood (James & Prout, 1997) with a participatory model (Elvstrand, 2009) as an analytical tool. The results show that pupils’ experiences of participation and involvement can be interpreted as limited. The pupils report that they rarely are informed about the teaching content, methods and how to present their knowledge. They describe that they mostly have experience of participation and being involved in how to work with school work. The pupils report lack of time, teaching materials, group size, teachers and the relationship to classmates as barriers to participation. As for the pupils’ views on how opportunities should be provided for increased participation and involvement, they describe the teacher as a central factor. The pupils want more involvement, but show some uncertainty in their own ability to exert it. A conclusion to be drawn from the result of the study is the teacher’s important role in creating conditions for pupils’ participation and involvement. Teachers should be more explicit when informing pupils about school work, invite them for discussions and listen to them. Another conclusion is that the pupils who are integrated in ordinary school exert more participation and involvement than pupils whose entire school day is in special-schools. The result of this study may help teachers and other staff working with special education to gain a better understanding of how pupils with learning disabilities experience participation and involvement. This can hopefully contribute to the fact that special education and pupils´ learning are improved. / Sammanfattning Vilken syn har elever i grundsärskolan på delaktighet och inflytande? Det var en fråga som fanns i bakgrunden vid formuleringen av studiens syfte. Jag ville fånga elevernas erfarenheter av delaktighet och inflytande i skolarbetet och analysera dem utifrån ett barndomssociologiskt perspektiv. Önskar eleverna mer inflytande och vilka hinder och möjligheter anser eleverna finns för att utöva delaktighet och inflytande? Studien bygger på sex intervjuer gjorda med elever inskrivna i grundsärskolans årskurs 6 till 9. Informanterna var tre flickor och tre pojkar och representerade tre skolor i två kommuner. Vid intervjuerna gjordes ljudupptagning, som snart efter intervjutillfället transkriberades. I analysarbetet använde jag mig av ett barndomssociologiskt perspektiv (James & Prout, 1997) med en delaktighetsmodell (Elvstrand, 2009) i fokus. Resultatet visar att elevernas erfarenheter av delaktighet och inflytande kan tolkas som begränsat. Eleverna berättar att de sällan blir informerade om undervisningens innehåll, metoder och hur de ska redovisa sina kunskaper. De har främst erfarenhet av delaktighet och inflytande i hur de ska arbeta. Eleverna beskriver tidsbrist, läromedel, gruppstorlek, lärarna och relationen till klasskamrater som hinder för delaktighet. Vad gäller elevernas syn på hur möjligheter ska ges för ökad delaktighet och inflytande beskrivs läraren som en central faktor. Eleverna önskar mer inflytande, men visar en viss osäkerhet till sin egen förmåga att utöva det. En slutsats som kan dras utifrån studiens resultat är lärarens viktiga roll för att skapa förutsättningar för elevers delaktighet och inflytande. Lärare behöver bli tydligare på att informera om skolarbetet, bjuda in elever till diskussioner och lyssna till dem. En annan slutsats är att de elever som integreras i grundskolan utövar mer delaktighet och inflytande, än elever vars hela skoldag är i grundsärskoleklassen. Resultatet av studien kan bidra till att speciallärare och övrig personal i grundsärskolan får en ökad förståelse kring hur elever med utvecklingsstörning ser på delaktighet och inflytande. Det kan leda till att verksamheter förbättras och att elevernas lärande gynnas.

Denna studie erbjuder en fördjupad kunskap om lärares syn på elevers förutsättningar till att vara delaktiga i undervisningen. Studien lyfter delaktighetsbegreppets komplexitet och försöker genom att undersöka lärares syn på delaktighet få fördjupad kunskap om elevers möjligheter och hinder att nå delaktighet i undervisningen. Studien tar avstamp i en delaktighetsmodell, grundad på Ulf Jansons forskning kring sex aspekter av delaktighet (Janson, 2005), för att, utifrån studiens resultat, förstå elevernas möjlighet till delaktighet. Studien bygger på kvalitativa intervjuer med nio speciallärare som är verksamma inom grundsärskolan med inriktning mot träningsskolan. Resultatet indikerar att förutsättningarna för eleverna inom grundsärskolan med inriktning mot träningsskolan att nå högre aspekter av delaktighet inte är så goda, men att de når full delaktighet vad gällande tillgänglighet, tillhörighet, engagemang, samhandling, autonomi och erkännande utifrån sina förutsättningar och behov. Eleverna är beroende av att personalen skapar förutsättningar för att eleverna skall vara och känna sig delaktig i sin lärmiljö. En viktig del är att eleverna skall få möjlighet att delta i ett socialt samspel med kompisar och skapa relationer och att personalen har en stor uppgift att möjliggöra delaktighet men att de samtidigt skall ta ett steg tillbaka så att eleverna kan utvecklas och skapa sin egen identitet.

Syftet med studien är att undersöka hur fem elever i grundsärskolan upplever formativt lärande och relationellt perspektiv. I studien görs ett försök att upprätthålla en fenomenologisk ansatts. Merleau-Ponty är en erkänd forskare inom teorin som menar att livsvärlden bygger på att vi människor påverkas av varandra. Enligt den svenska skollagen vänder sig grundsärskolan till eleven med en utvecklingsstörning som behöver en anpassad skolgång (SFS 2010:800). Eleverna som har en intellektuell funktionsnedsättning har svårigheter som gör det svårt för individen att komma i kontakt med omvärlden. Formativt lärande kan beskrivas som att både lärare och elev vet vad målet är för eleven och att det är uppställt i proportion till de bakgrundskunskaper som eleven har. Genom självbedömning och kamratbedömning utvecklar eleven sin syn på sitt lärande. För att synliggöra elevens mål är återkopplingen den viktigaste delen för elevens utveckling och förbättring av sitt skolresultat. Det är viktigt att själva återkopplingen är kopplad till det som eleven gör. Denna studie pekar på att det är viktigt för eleverna med en utvecklingsstörning, att de får sin återkoppling omgående. Vidare är det relationella perspektivet en viktig del av skolan där fokus ligger på relationen mellan olika aktörer. Eleven och läraren vill kunna bekräfta den förtroendefulla relationen mellan varandra. Det är viktigt att läraren visar att han eller hon bryr sig och lyssnar på eleverna.

Syftet med den här studien är att bidra till kunskapsutvecklingen rörande undervisningens pedagogiska förutsättningar vad gäller nyanlända elever i grundsärskolan.   De senaste åren har ett flertal nyanlända elever mottagits i den svenska grundsärskolan. Undervisning av tvåspråkiga elever med utvecklingsstörning ställer höga krav på lärarna då inte bara funktionsvariationerna kräver specialpedagogisk kompetens utan även språkförbistringar ska överbryggas. För att undersöka hur grundsärskolelärare som undervisar nyanlända elever beskriver detta har semistrukturerade intervjuer genomförts med fem lärare. Deras svar har sedan analyserats med hjälp av Bronfenbrenners (1979) ekologiska systemteori.   Studien innehåller även en forskningsöversikt med både nationell och internationell forskning och då framförallt forskningsresultat utifrån tvåspråkiga elever i behov av särskilt stöd. Forskningen visar att tillgång till modersmålsundervisning är en viktig del i tvåspråkiga elevers språkutveckling, både vad gäller modersmålsutvecklingen och andraspråksutvecklingen. Forskningen påvisar även vikten av att frekvent utsättas för båda språken och då helst med tillgång till språkstöd på både modersmålet och andraspråket för att i undervisningen få till en så optimal kunskapsutveckling som möjligt hos eleverna.   Studiens resultat visar att de intervjuade grundsärskolelärarna beskriver en fungerande kommunikation som den viktigaste ingrediensen i arbetet med nyanlända elever. För att lyckas med detta så använder sig lärarna ofta av olika tekniska och icke-tekniska kommunikationshjälpmedel. Vidare beskriver de en näst intill total brist på alla former av språkstöd för sina nyanlända elever. Modersmålsundervisning ges bara några elever tillgång till och då endast korta stunder. Studiehandledning saknades för alla elever och ingen av de intervjuade lärarna ansåg att de hade tillgång till språkstödjare i klassrummet.

No description available.