Bakgrund: Att monitorera fotbollsspelares inre och yttre belastning har ökat under de senaste åren. Elitfotbollsklubbar världen över använder dessa hjälpmedel för att följa spelarnas utveckling och att således få en bättre förståelse om spelarens belastning under träning och match. Mätverktyget globala positioneringssystemet (GPS) möjliggör för tränarstaben att få bättre insikt kring spelarnas yttre belastning vilket har påvisats i tidigare forskning är av betydelse för prevention av skador och idrottslig framgång.    Syftet med studien var att kartlägga totalvolym av löpdistans, högintensiv löpning och sprintlöpning som manliga elitfotbollsspelare utför under matchspel mellan åren 2013–2023. Tillhörande frågeställningar löd ” Vilken betydelse har spelarens position gällande löpdistans, högintensiv löpning och sprintlöpning?” samt ”Finns det ett samband mellan löpvolym och vinst utav matchspel?” Metod: Studien är en strukturerad litteraturstudie med en systematisk sökning. Sökningen gav 261 träffar som skedde över två databaser. Elva artiklar inkluderades i studien. Några av de inklusionskriterier var bland annat manliga elitfotbollspelare samt att mätningarna i samtliga studier skulle skett med hjälp av GPS. Efter vidare analys och kvalitetsbedömning av artiklar så kunde tematisering av begreppen löpdistans, högintensiv löpning och sprintlöpning tillämpas.  Resultat: Sammanställning av artiklarna visade på att fotbollsspelare springer i genomsnitt mellan 9-10km under match beroende på position följt av cirka 500m högintensiva löpningar och 120m sprintlöpningar. Resultatet är väldigt positionsberoende. Slutsats: Att besitta en god löpkapacitet är en grundpelare för fotbollsspelare på elitnivå. Men det går inte att påvisa någon koppling mellan löpvolym och matchutfall.

Bakgrund: Nära hälften av Sveriges äldre personer uppnår inte rekommendationerna för fysisk aktivitet, vilket ökar risken för folksjukdomar. Det är därför viktigt att kunna erbjuda attraktiva träningsformer för att öka aktivitetsnivån. Ett relativt outforskat område är högintensiv intervallträning (HIT) för äldre personer, vilket visats kunna ha jämförbara kardiovaskulära och muskulära effekter som medelintensiv träning trots kortare träningstid. Syfte: Att utvärdera de akuta fysiologiska responserna och upplevelserna av supramaximal HIT anpassad till hemmiljö för äldre personer över 65 år för cykling jämfört med chairstand, trappgång respektive stakning med gummiband. Metod: Sju deltagare i ålderspannet 69-73 år deltog i valideringsstudien. Förtester utfördes för att hitta lämplig intensitet inför intervallpassen. Intervallpassen bestod av 10x10 sekunder intervaller varvade med 50 sekunder vila och metronom för frekvenshållning. Utfallsvariabler var hjärtfrekvens, upplevd ansträngning och ben- och armtrötthet mätt med Borgs RPE-skala respektive Borgs CR10-skala, samt mående mätt med Feeling Scale. Resultat: Under förtesterna påvisade trappgång statistiskt signifikant högre maximal hjärtfrekvens (140/136) och stakning påvisade signifikant lägre bentrötthet (CR 4/7) och upplevd ansträngning (RPE 16/17), jämfört med cykling. Under intervallpassen påvisade stakning signifikant lägre maximal hjärtfrekvens jämfört med cykling (109/124). Samtliga modaliteter bedömdes vara säkra och inga biverkningar rapporterades med undantag för chairstand, där sex deltagare upplevde träningsvärk och en deltagare upplevde bentrötthet två dagar efter intervallpasset. Slutsatser: Resultatet tyder på att chairstand och trappgång kan vara lämpliga att studera vidare som HIT i hemmiljö, och att stakning kan vara mindre lämplig på grund av det tekniskt komplicerade utförandet och det lägre pulssvaret.

No description available.

Sammanfattning Den här studien har använt data i form av OECDs PISA-resultat och OECDs enkätsvar, som också tillhör PISA, med syfte att undersöka relationen mellan PISA-resultat och olika former av fysisk aktivitet. PISA-testerna genomförs vart tredje år för OECDs medlemsländer, med syfte att jämföra olika länders skolsystem. Fysisk aktivitet argumenteras ha en effekt på akademiska resultat och just därför bör en ökning av fysisk aktivitet resultera i bättre resultat på PISA-tester. Syfte Denna studie menade att studera relationen mellan tre olika fysiska aktivitetsvariabler, antalet dagar med fysisk aktivitet i skolan per vecka, antal dagar med medelhög, samt högintensiv fysisk aktivitet per vecka och PISA-resultat. Metod Eleverna som genomförde PISA-testet fick svara på frågor under testperioderna om hur fysiskt aktiva de var. Dessa data, som finns öppet tillgängliga som medelvärden inom de olika svarsalternativen, jämfördes sedan med elevernas resultat på PISA-testet med One Way Measure ANOVA tester och Tukey HSD Post-Hoc tester för att se skillnader mellan antalet dagar inom varje fysisk aktivitetsvariabel. Resultat Studiens resultat visade på att en dag med medelhög och högintensiv fysisk aktivitet är bättre än ingen dag med fysisk aktivitet och att flera dagar är bättre än en dag fram till och med sex respektive fyra dagar. Elever som är har fler än 1-2 dagar med fysisk aktivitet i skolan presterar bättre än elever som inte har någon fysisk aktivitet alls eller som är fysisk aktiva fler än två dagar i veckan. Slutsats Den huvudsakliga slutsatsen är att ungdomar som utövar fysisk aktivitet presterar bättre på PISA-tester än dem som inte är fysiskt aktiva och att flera dagar än en dag med medelhög och högintensiv fysisk aktivitet är associerat med än bättre resultat, till och med 6 dagar. / Abstract This study has used data, taken from the OECD’s PISA-test results and questionnaire answers, in order investigate the relationship between PISA-results and different forms of physical activity. PISA-tests run every three years, in countries which are members of the OECD, in order to compare their national education systems. Physical activity is argued to have an effect on academic results and, therefore, an increase in physical activity should result in better results on the PISA-tests. Aim This study aims to look at how three different physical activity measures, the amount of days with physical activity in school, the amount of days with moderate physical activity and vigorous activity, respectively, is associated with the PISA scores for those specific groups. Method The students who completed the PISA-tests also got to answer questions regarding their physical activity habits. These physical activity data, available as means within each different answer, were compared to their group’s PISA-score. Analyses were done using One Way Measure ANOVA tests and Tukeys HSD Post-Hoc tests in order to see difference between numbers of days of physical activity. Results The result of the study showed that one day of moderate and vigorous physical activity is better than no physical activity and that an increasing number of days of physical activity is better up till 4-6 days of physical activity. Students who have 1-2 days of physical activity in school perform better than students who do not have any physical activity or more than two days of physical activity. Conclusions The overall conclusion is that youths who engage in physical activity reach better results on the PISA-tests than people who are not physically active and that an increasing number of days, up till 6 days with physical activity, is better than one.

Abstrakt Bakgrund: Många människor tränar för välmående och hälsa, medan andra vill öka sin fysiska prestation och då är förbättring av konditionen en viktig del. Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka individers skillnader i upplevd ansträngning efter att de följt ett högintensivt program (HIIT) jämfört med en grupp som följt ett lågintensivt träningsprogram. Design: Pilotstudie Material & Metod: Undersökningen gjordes utifrån en kvantitativ ansats där populationen som bestod av två grupper, totalt 10 testpersoner fick utföra fysisk ansträngning under fyra veckor. Den ena gruppen fick utföra högintensiva träningspass (n=5) och den andra gruppen lågintensiva träningspass (n=5). Innan de utförde fyraveckorsprogrammet fick testpersonerna uppskatta sin upplevda ansträngning vid ett konditionstest. Samma test genomfördes sedan efter de fyra veckorna. Resultat: Två av fem deltagare som utförde det lågintensiva programmet skattade lägre på Borgs RPE-skala efter de fyra veckorna. Utav de som utförde det högintensiva programmet (HIIT) var det tre av fem som skattade lägre. Konklusion: För att kunna generalisera resultaten behöver denna studie genomföras på en större population då det i denna pilotstudie pga antalet deltagare sannolikt är slumpen som avgjort utfallet. / Abstract Background: A lot of people exercise for the sake of health and wellbeing while others want to improve their physical performance. Improving their cardio fitness is an important part of that. Objective: The objective of this study is to examine differences in perceived exertion after having followed a high intensity programme (HIIT) in comparison with a group that followed a low intensity training programme. Design: Pilot study Methods & measures: The study was done with a quantitative approach where two groups of subjects, a total of 10 performed physical effort during four weeks. One group of 5 performed high intensity workouts and the other group of 5 low intensity workouts. Prior to performing the four week programme the subjects estimated their perceived exertion after a fitness test. The same test was then repeated after four weeks. Results: Two out of five subjects that followed the low intensity programme estimated lower on Borgs RPE scale after the four weeks. Out of those who followed the high intensity programme (HIIT), three out of five estimated lower. Conclusion: To be able to generalize the results from this study it needs to be performed on a larger population. The results of this pilot study due to the amount of participants are likely due to chance.

Introduktion: Fysisk aktivitet har stor betydelse för en god hälsa när vi åldras. Trots det är en stor andel av äldre personer stillasittande. Brist på tid och obehagliga upplevelser ses som hinder till träning. Högintensiv träning kan utföras på kort tid och kan ge större hälsofördelar än medelintensiv träning. Däremot har högintensiv träning upplevts för ansträngande och olämpligt för en stillasittande population. En negativ affektiv respons kan minska följsamheten i träningen vilket belyser vikten av att anpassa högintensiv träning för äldre. Forskning om upplevelser av en anpassad högintensiv träningsregim saknas i dagsläget. Syfte: Att beskriva upplevelser av supramaximala cykelintervaller, träningsmotivation och fortsatta träningsvanor hos informanterna, sex månader efter genomförd intervention.  Metod: I studien användes en kvalitativ induktiv ansats. Sex månader efter en träningsintervention genomfördes semi-strukturerade intervjuer. Tio av de intervjuerna har analyserats i denna studie, med deltagare som hade genomfört anpassade supramaximala intervaller på cykel två gånger per vecka under tolv veckor. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen av intervjuerna resulterade i fem kategorier: Träningen fyllde en viktig plats i livet, Att uppleva kroppen genom träning, Gemenskap som ger drivkraft, Träningen som stärkande upplevelse, och Att förändra eller falla in i gamla vanor. Konklusion: Supramaximala anpassade intervaller i grupp är en träningsform som verkar passa äldre personer. Träningen har upplevts lättsam och tidseffektiv. Gruppen har varit viktig och bidragit med glädje och motivation i träningen. Trots ökad motivation till träning har många fallit tillbaka i gamla vanor efter träningsperioden. Individuellt motstånd möjliggör träning på rätt intensitet i en grupp med blandad träningsvana. Dessa insikter kan komma att bli viktiga för att implementera träningsformen.

Syfte och frågeställningar: Psykisk ohälsa är ett växande hälsoproblem i samhället där unga kvinnor mellan 16-29 år är överrepresenterade. Fysisk aktivitet är bevisat effektivt för att förbättra exempelvis psykosomatiska besvär bland unga vuxna. Dock finns det en kunskapslucka kring den kortvariga effekten på upplevd sinnesstämning och vilken träningsintensitet som anses påverka detta mest. Syftet med denna studie var att undersöka om högintensiv träning kan fungera som en effektiv mekanism för att påverka och förbättra sinnesstämning hos unga kvinnor. Metod: Detta är en pre-poststudie. 21 (24 ± 3,92 år) unga kvinnor deltog i ett fysiskt HIIT träningspass under 45 minuter vid ett tillfälle. Positiv och negativ affektskalan (PANAS) mättes direkt före och efter HIIT interventionen för att bedöma sinnesstämning. General Anxiety Disorder-7 (GAD-7) användes för utvärdering av ångestsymtom och i relation till PANAS för att se om effekten av träningspasset var relaterat till initial upplevd ångestnivå. För att jämföra sinnesstämning pre och postintervention analyserades data med parat T-test. Två linjära regressionsanalyser utfördes för att se om initial upplevd ångest var relaterat till post poängen på PANAS. Resultat: Deltagarnas genomsnittliga positiva affekter ökade med 12,5% (39,71 ± 3,78) efter träningen och genomsnittliga negativa affekter minskade med 3,4% (13 ± 2,89). Träningsinterventionen inducerade signifikanta ökningar av (PANAS) positiva affekter (p= <0,0001) och signifikanta minskningar av negativa affekter (p= <0,008). Högre ångestnivå korrelerade med högre nivåer av positiva affekter efter interventionen men detta samband var svagt (0,317) och inte signifikant (p= <0,081). För negativa affekter var riktningen på sambandet negativt (-0,121) men inte heller detta var signifikant (p= <0,3).    Slutsats: Denna studie undersökte effekterna av högintensiv träning på unga kvinnors sinnesstämning samt eventuella kopplingar mellan upplevd ångest och sinnesstämning efter träning. Resultaten indikerar att HIIT träning i grupp har en positiv inverkan på sinnesstämningen på kort sikt, och en trend observerades mellan högre initial ångestnivå och högre positiv sinnesstämning efter träning, trots ett svagt samband. Dessa resultat antyder att fysisk aktivitet kan främja känslor av välbefinnande på kort sikt. / Aim: Mental illness is a growing health problem in society where young women between 16-29 years are overrepresented. Physical activity has been proven effective in improving, for example, psychosomatic complaints among young adults. However, there is a knowledge gap regarding the short-term effect on perceived mood and which training intensity is considered to influence this the most. The aim of this study was to investigate whether high-intensity exercise can act as an effective mechanism to influence and improve mood in young women.  Method: This is a pre-post study. 21 (24 ± 3.92 years) young women participated in a physical HIIT training session for 45 minutes on one occasion. The Positive and Negative Affect Scale (PANAS) was measured directly before and after the HIIT intervention to assess mood. The General Anxiety Disorder-7 (GAD-7) was used for the evaluation of anxiety symptoms and in relation to the PANAS to see if the effect of the training session was related to initial perceived anxiety level. To compare mood pre- and post-intervention, data were analyzed with paired T-test. Two linear regression analyzes were performed to see if initial perceived anxiety was related to post scores on the PANAS.  Results: Participants' mean positive affect increased by 12.5% (39.71 ± 3.78) after the training and mean negative affect decreased by 3.4% (13 ± 2.89). The exercise intervention induced significant increases in (PANAS) positive affect (p= <0.0001) and significant decreases in negative affect (p= <0.008). Higher levels of anxiety correlated with higher levels of post-intervention positive affect but this relationship was weak (0.317) and not significant (p= <0.081). For negative affect, the direction of the relationship was negative (-0.121) but this was also not significant (p= <0.3).  Conclusion: This study examined the effects of high-intensity exercise on young women's mood and possible associations between perceived anxiety and post-exercise mood. The results indicate that HIIT training in a group has a positive effect on mood in the short term, and a trend was observed between higher initial anxiety level and higher positive mood after exercise, although a weak relationship. These results suggest that physical activity can promote feelings of well-being in the short term.

Syfte och frågeställningar: Syftet är att studera om träning på olika intensitetsnivåer påverkar upplevd stress hos kvinnor i Sverige. Denna studie kommer svara på dessa frågeställningar:  <ol type="1">Finns det någon skillnad i upplevd stress hos kvinnor som deltar på lågintensiv träning i form av promenader jämfört med kvinnor som deltar på högintensiv träning i form av löpning? Finns det någon skillnad i upplevd stress hos kvinnor som deltar på högintensiv träning i form av löpning jämfört med kvinnor som inte tränar alls? Finns det någon skillnad i upplevd stress hos kvinnor som deltar på lågintensiv träning i form av promenader jämfört med kvinnor som inte tränar alls?           Metod: Studien är en tvärsnittsstudie, genom enkätundersökningar har skillnader i upplevd stress jämförts på kvinnor med medelålder 39,03 år ( ± 14,44), som antingen tränat högintensivt eller lågintensivt. Resultaten har jämförts med en referensgrupp bestående av kvinnor som inte tränar alls. Perceived Stress Scale-10 (PSS10) inklusive tio stycken intensitets-frågor för inklusion i studien skickades ut via sociala medier, Facebook. Resultat: En signifikant skillnad sågs vid jämförandet av kvinnor som tränar högintensivt och referensgrupp, (p=0,001), poängmässig skillnad i PSS10; 7,67 poäng. Ingen signifikant skillnad redovisades mellan högintensiv och lågintensiv grupp (p=0,737), detsamma gällde lågintensiv och referensgrupp (p=0,081). Slutsats: Högintensiva kvinnor hade reducerad upplevd stress jämfört med kvinnor som inte tränade alls. Ingen skillnad i upplevd stress kunde urskiljas mellan kvinnor som tränar lågintensivt och kvinnor som tränade högintensivt. Samma gällde kvinnor som tränade på låg intensitet jämfört med kvinnor som inte tränade alls, ingen skillnad i upplevd stress. / Purpose and aims: The aim is to study if different exercise-intensities affects perceived stress in Swedish women. This study will answer the following questions: <ol type="1">Is there a difference in perceived stress in women who participate in low-intensity exercise in the form of walking compared to women who participate in high-intensity exercise in the form of running? Is there a difference in perceived stress in women who participate in high-intensity exercise in the form of running compared to women who do not exercise at all? Is there a difference in perceived stress in women who participate in low-intensity exercise in the form walking compared to women who do not exercise at all?           Method: The study is a cross-sectional study, through questionnaires, differences in perceived stress have been compared in women with a mean age of 39,03 years (± 14,44), who either exercised with high intensity or with low intensity. The results have been compared to a reference group consisting of non-training women. Perceived Stress Scale-10 (PSS10) together with ten intensity-questions for inclusion in the study was sent out via social media, Facebook. Results: A significant difference was detected in the comparison of the high intensity group and the reference group, (p=0.001), score difference in PSS10; 7,67 points. No significant difference between the high-intensity group and the low-intensity group (p=0.737), the same applied to the low-intensity group and the reference group (p=0,081). Conclusions: Women who participated in high intensity exercise had reduced percieved stress compared to women who did not exercise at all. No difference in percieved stress was observed between women who participated in low intensity exercise and women who participated in high intensity exercise. Similarly, no difference in percieved stress in women who participated in low intensity exercise and women who did not exercise at all.

Detta är en kvalitativ studie med kvantitativa inslag med syftet att undersöka sångares upplevelser avnedsjungning efter högintensiv sång. Till en början har specifikt designade sångövningar förmedlats till sex medverkande sångare om fyra kvinnor och två män under individuella sånglektioner. Deltagarna har i en variant av crossover design skattat sin dagliga rösthälsa i EASE- självskattningsformulär för friska röster. Testperioden om tre veckor följdes sedan av kvalitativa intervjuer. Resultat visar att även om sångares vardag är komplex, i och med inre och yttre påverkande faktorer, har nedsjungning en upplevd effekt i avseendet förbättrad rösthälsa efter högintensiv sång. Detta gäller särskilt de kvinnliga sångarna som beskriver att nedsjungning bidragit till en mer samlad röst med minskad heshet och svullnad. Vidare rapporteras om större lätthet inför att sjunga i lägre delen av bröstregistret, en mer egaliserad röst och en förbättrad tal- och magstödsteknik tillsammans med större lätthet inför påföljande sångpass. Nedsjungning ses också ha skapat ett andrum i vardagen där minskad stress, prestationskrav och resultatinriktning omvänts till en samlad känsla av avslut. Likväl är begrepp som nedsjungning, att sjunga ned, kyla ned, eller att stretcha rösten nya begrepp som rekommenderas att vidare studeras och förmedlas till elever och studenter, framför allt då föreliggande studies resultat visar tydliga attitydskillnader avseende rösthälsa och röstvård emellan de olika könen. / This is a study regarding singers' experiences of a vocal-cool down routine preceded with a heavy vocal load. The study is mainly based on a qualitative approach with quantitative elements. At first individual singing lessons where held, whereas specifically designed vocal-cool down exercises were taught to six participating singers; four women and two men. With a modification of a crossover design the singers in this study have estimated their daily voice health in the Evaluation of the Ability to Sing Easily survey (EASE). After a three week period of tests the singers were interviewed. The result of this study shows that even if singers' everyday lives are complex due to internal and external factors, vocal- cool down where perceived as an improvement of voice health. It is mainly the female singers' that describes an increased vocal well-being, with less hoarseness and swollen vocal folds after a heavy vocal load, followed by a vocal -cool down routine. Furthermore a greater sense of ease was reported in terms of transitions between registers in the singing voice, where fatigue in the surrounding muscles also decreased alongside with a positive impact on the speaking voice, reaching lower notes in chest register and extended diaphragm breathing. The vocal cool-down routine itself also gave an unexpected finding in terms of being contemplative and relaxing for the singers; creating a breathing space in everyday life where stress, performance anxiety and other concerns where easier to let go of, with an overall feeling of closure. Vocal cool down, cooling down the voice, vocal stretch, or warming down your voice are all relatively new concepts that are recommended to be studied further, spread and taught to students and pupils, - especially as the result in this study indicates clear differences in attitudes regarding voice health in-between the male and female genders.

Syfte och frågeställningar Syftet med denna studie var att undersöka utveckling av styrka och aerob förmåga vid kombinationsträning med olika intensitet och volym i den aeroba träningen. Studiens frågeställningar var: (1) Utvecklas maximal styrka olika då styrketräning kombineras med antingen högintensiv aerob träning i intervallform eller aerob medelintensiv kontinuerlig träning? (2) Vilket av dessa två kombinationsprogram är effektivast för att öka maximal syreupptagningsförmåga (VO2max), laktattröskeln, maximalt blodlaktat och tid till utmattning?   Metod En kvantitativ träningsstudie genomfördes med 18 manliga försökspersoner (fp) som under en sex veckors period fick bedriva styrketräning och aerob träning kombinerat i ett och samma träningsprogram. Fp delades in i två olika grupper om vardera nio personer där den aeroba träningen skiljde grupperna åt. Under den sex veckor långa träningsperioden fick båda grupperna utföra ett vetenskapligt förankrat styrketräningsprogram med knäböj som övning tre gånger i veckan i syfte att utveckla maximal styrka. Direkt efter avslutat styrkepass fick ena gruppen (försöksgruppen) dessutom utföra ett högintensivt aerobt träningspass i intervallform på ergometercykel med liten volym (4-20 min), medan den andra gruppen (kontrollgruppen) istället fick utföra ett aerobt medelintensivt kontinuerligt träningspass med större volym (40-80 min). Såväl före som efter den sex veckor långa träningsperioden fick samtliga fp genomföra tester med identiskt testförfarande. Härmed kunde skillnader i utveckling av maximal styrka i 1RM i knäböj, VO2max, förmåga att bilda och hantera laktat samt tid till utmattning mellan de två grupperna undersökas.   Resultat Resultatet visade att både kontroll- och försöksgrupp ökade signifikant i styrkeövningen 1RM i knäböj. Vidare ökade båda grupperna signifikant i VO2max, tröskelbelastning samt tid till utmattning vid ergometercykling. Försöksgruppen ökade signifikant mer i blodlaktatnivå vid tröskelbelastningen än kontrollgruppen. Dessutom fanns en statistisk tendens som visade att försöksgruppen ökade sin förmåga att utveckla maximalt blodlaktat mer än kontrollgruppen. Utöver detta förekom ingen signifikant skillnad i utveckling grupperna emellan för någon av övriga uppmätta variabler. Dock kunde en statistisk indikation noteras vid summering av samtliga prestationspåverkande variabler som mättes i studien, vilken talade för att försöksgruppens träning hade mer positiva effekter ur ett prestationsperspektiv jämfört med kontrollgruppens träning.   Slutsats Maximal styrka utvecklas likvärdigt oavsett om styrketräning kombineras med högintensiv aerob träning i intervallform eller aerob medelintensiv kontinuerlig träning. Högintensiv aerob träning i intervallform är dock väldigt effektiv ur ett prestationsperspektiv då den utvecklar en mängd fysiska delkapaciteter med väldigt liten tidsåtgång. / <p>Uppsatsen tilldelades stipendiemedel ur Överste och Fru Adolf Johnssons fond för VT 2015.</p>