Forskning visar hur svenskämnet genom historien påverkats av tre olika traditioner : svenska som litteraturhistoriskt bildningsämne, svenska som färdighetsämne och svenska som erfarenhetspedagogiskt ämne. Svenska som litteraturhistoriskt bildningsämne har varit mer representerat på gymnasieskolans studieförberedande program och svenska som färdighetsämne mer representerat på yrkesförberedande program. Således har innehållet i skrivundervisningen inom samma svenskämne inte varit jämlikt och möjligheterna eleverna fått varit vitt skilda, vilket kan ses som problematiskt både ur ett demokratiskt och ett pedagogiskt perspektiv. Syftet med den här litteraturstudien var att utifrån forskning undersöka vilka förutsättningar som eleverna på studie- samt yrkesförberedande gymnasieprogram får för skrivande inom svenskämnet. Frågeställningarna i studien relaterar till skrivundervisningens utformning, samt vilka hinder och möjligheter som finns för skrivande på studie samt yrkesförberedande gymnasieprogram.

I dagens skola är skrivande en central del i undervisningen där skrivande kan ske på olika sätt och med skilda syften. Syftet med studien är att genom strukturerade observationer undersöka vilket skrivande som lärare använder i undervisningen i årskurs 3. Studien har utgångspunkt i Ivaničs diskursramverk som innehåller olika skrivdiskurser som utgår från föreställningar om att lära sig skriva där samtliga skrivdiskurser tillsammans bildar en helhetssyn på lärande. Resultatet visar att skrivande förekommer mestadels i skolämnet svenska, jämfört med andra skolämnen. Vidare visar resultatet att skrivandet förekommer i en mer begränsad utsträckning i de praktiskt-estetiska skolämnena. De mest framträdande skrivdiskurserna i undervisningen är diskursen för att tänka och lära och färdighetsdiskursen. Dessutom framgår det i resultatet att skolämnet svenska innehöll den största variationen av synliggjorda skrivdiskurser.

Denna studie har som ambition att undersöka hur skrivande behandlas i fyra olika läromedel för gymnasiekursen svenska 1, varav två läromedel är designade för yrkesprogram och två för högskoleförberedande program. Frågeställningarna är kopplade till studiens teori: skriftspråksdiskurser samt hur resultatet kan tolkas utifrån läroplanen Gy11 samt kursplanen för svenska 1. Analysmetoden grundar sig i det teoretiska ramverket och resultatet redovisas utifrån skriftspråksdiskurser, som varit underlag för kategoriseringen. Resultatet visar, likt tidigare forskning, att färdighetsträning har en framträdande roll inom samtliga läromedel. Resultatet pekar på att det finns skillnader i hur skrivdiskurserna och skrivaktiviteter behandlas i de olika läromedlen mellan de olika programinriktningarna men även generellt. Behandlingen av skrivdiskurserna går att finna stöd för i läroplanen Gy11 och kursplanen för svenska 1, men det går även att finna skillnader mellan läromedlen och exempel på där obligatoriskt innehåll inte behandlas.

Under 2020-talet har läromedel återigen lyfts fram i samhällsdebatten som en viktig resurs i undervisningen efter att en digitaliseringsvåg har sköljt över Sverige samtidigt som svenska elevers läsförmåga har sjunkit. Många röster höjs för att skolor nu ska få större resurser för att satsa mer på läromedel i undervisningen. De läromedel som finns på marknaden granskas inte längre av någon statlig myndighet utan det är upp till respektive skola att granska om innehåll och form är anpassat efter undervisningens målsättning och elevers behov. I denna uppsats undersöks skrivövningar i ett läromedel för lågstadiet och skrivuppgifter i nationella prov för årskurs 3 i ämnet svenska. Syftet med undersökningen är att granska och analysera vilka förväntningar på elever som framträder i instruktioner och skrivuppgifter i läromedel och i nationella prov samt om det som övas i läroböcker är det som prövas i nationella prov. I undersökningen granskas även vilket stöd elever i språklig sårbarhet får i läromedel och nationella prov för att kunna förstå och genomföra de skrivuppgifter som prövas i nationella prov för årskurs 3. Teoretisk utgångspunkt samt metod för granskning och analys i denna uppsats är idén om modelläsare som här har utvecklats till begreppet modellskrivare då undersökningen handlar om elevers förutsättningar att utveckla sitt skrivande. Urvalet för undersökningen utgår från ett läromedel i svenska för lågstadiet som används på svenska skolor idag samt skrivuppgifter på nationella prov i svenska för årskurs 3 som prövats under åren 2013–2020.  I vår undersökning framkommer att skrivövningar i ett läromedel för lågstadiet har få kopplingar till de skrivuppgifter som prövas på nationella prov i svenska för årskurs 3. Många läromedel utger sig för att täcka in allt inom ett ämne i en viss årskurs. Om lärare enbart använder ett läromedel i sin undervisning som utgångspunkt för att utveckla elevers skrivförmåga kan undervisningen bli bristfällig samt att flera skrivutvecklande aktiviteter uteblir. Skrivövningar i läromedel och skrivuppgifter i nationella prov förutsätter ofta vissa förkunskaper hos eleverna som ska utföra skrivuppgifterna, till exempel kunskap om skrivstrukturer för olika texttyper, kännedom om sagofigurer samt ett väl utbyggt ordförråd med goda kunskaper om olika ämnesspecifika begrepp. Dessa förväntningar på elever, modellskrivare, att ha ett välutvecklat språk och att ha kunskap om olika texttyper kan innebära att elever, i synnerhet de i språklig sårbarhet, möter svårigheter att förstå och genomföra både övningar och prov.

Studiens syfte är att undersöka hur lärare i årskurs 1 anpassar sin läsundervisning för att stödja och utmana eleverna i sin läsutveckling. Vår studie har som utgångspunkt ett sociokulturellt perspektiv på lärande, vilket belyser samspel och kommunikation mellan individer som två viktiga aspekter för individers kunskapsutveckling. Vi har genomfört en intervju med nio olika lärare för att besvara forskningsfrågorna. Resultatet visar att de flesta lärarna samarbetar med förskoleklasslärarna genom att ha en överlämningsdiskussion för att skapa en tydlig bild om var eleverna befinner sig i sin läsutveckling. Det är även vanligt att specialläraren hjälper klassläraren att genomföra olika screeningstester för att bedöma elevers läsförmåga och anpassa läsundervisningen utifrån elevers behov och förutsättningar. För att anpassa läsundervisningen använder lärarna läromedel med olika svårighetsgrader, digitala hjälpmedel, samarbetsövningar och nivåanpassade läsläxor för att skapa möjlighet för alla elever att utvecklas i sin läsning. Vårdnadshavares involvering inom elevers läsutveckling är även en viktig aspekt som lyftes fram i resultatet. Slutligen visar resultatet att lärarna arbetar på ett varierande arbetssätt och bedriver en anpassad undervisning som hjälper eleverna att utvecklas som läsare och att uppnå kunskapsmålen inom läsningen. Sammanfattningsvis kan det konstateras att utifrån resultatet använder lärarna de individualiseringar som de bedömer är gynnsamma för klassens behov och förutsättningar.

No description available.

No description available.

Syftet med föreliggande studie var att undersöka varför högstadie- och gymnasielärare väljer att jobba med analog och digital skrift i sin svenskundervisning. Åtta legitimerade lärare i svenska har intervjuats om hur de arbetar med skrivande i sina klassrum. Resultatet visar att lärarna använder en blandning av både handskrift och digital skrift i sin undervisning, i olika utsträckning. Det framgår också att den digitala skriften främst används vid examinationstillfällen. Den största fördelen med digital skrift anses vara dess smidighet, medan den största nackdelen anses vara risken för fusk och plagiat. Den största fördelen med handskrift anses vara att den stimulerar flera sinnen och därför kan leda till bättre inlärning, medan den största nackdelen är att det tar längre tid för eleverna att skriva för hand och att eleverna oftast har en oläslig handstil.

Denna uppsats behandlar bloggverktyget i undervisningssyfte. Syftet är att undersöka hur ett urval av svensklärare i grundskolans senare år på olika sätt resonerar kring användandet av bloggverktyget i skrivundervisningen. För att uppnå detta syfte har fem stycken lärare intervjuats vid personliga möten genom halvstrukturerade intervjuformer. Dessa lärare uppvisade en varierad syn på så väl själva bloggverktyget som dess användningsområde. Majoriteten av dessa lärare ställer sig huvudsakligen positiva till bloggverktyget som helhet, men belyser också vissa kritiska aspekter så som elevernas trygghet, skrivutveckling och hur ett integrerande av elevernas fritid i skolan kan uppfattas av dem. Undersökningens resultat överensstämmer i mångt och mycket med forskningslitteraturen. Elevernas motviation till skrivning och att de skriver mycket på sin fritid belyses. Likaså skolans ansvar att anpassa undervisningen till det samhälle den verkar i och är skapare av. Den svenska skolan som genomsyras av ett sociokulturellt lärandeperspektiv bör kunna utgå ifrån elevernas vardag och fritid för att ett dialogiskt klassrum ska kunna skapas. Därmed är bloggen ett utmärkt verktyg och redskap för undervisningen genom sin mångfacetterade utformning som ger möjlighet till att arbeta med kamratrespons och skrivprocessen på ett gynnsamt sätt.

Att studera nominaliseringar i gymnasieelevers texter ger en bild av elevers skrivkunskaper inför vidare studier och tydliggör arbetet med ett vetenskapligt skrivande i kursen svenska 3 i gymnasieskolan. Nominaliseringar bidrar bland annat till att skapa informationstäta texter, vilket är något som det vetenskapliga skrivandet kan kännetecknas av. Syftet med studien är att studera det vetenskapliga skrivandet genom nominaliseringar i elevtexter och med syftet vill vi också ge en bild av gymnasielärares arbete med och uppfattning om vetenskapligt skrivande genom nominaliseringar. Metoden grundar sig i en huvudsaklig kvantitativ metod med ett kvalitativt komplement. Den kvantitativa metoden består av en beräkning och en indelning av nominaliseringar i kategorier och den kvalitativa metoden omfattas av två intervjuer. Materialet utgörs av 72 elevtexter fördelat på två uppgifter som är hämtade från två klasser i kursen svenska 3 på gymnasiet. Utöver detta har vi genomfört intervjuer med svensklärarna i de två klasser som elevtextmaterialet är hämtat ifrån. Resultatet visar att fördelningen av nominaliseringar inte skiljer sig särskilt mycket mellan de två uppgifterna och att de flesta elever använder mellan 21 och 30 nominaliseringar per text. Den mest förekommande ändelsen är -ning. Intervjuerna tydliggör att nominaliseringar får ett begränsat utrymme i undervisningen trots att de ses som en viktig del av det vetenskapliga skrivandet och att användningen av nominaliseringar sällan är ett medvetet och aktivt val av eleverna.