Många 5-åriga barns vardagsliv är knutet till förskolan som plats och till dess pedagogiska verksamhet. Förskolan har på senare år fått ett tydligare pedagogiskt uppdrag på grund av införandet av förskolans läroplan år 1998, vilken reviderades år 2010. I och med förskolans förtydligade lärande-uppdrag så undersöks i denna kvalitativa intervjustudie hur barn beskriver sitt eget lärande idag. Studien innefattar intervjuer av 26 förskolebarn födda år 2009, i sex kommunala förskolor, i en svensk medelstor stad. Studien utgår från det sociokulturella perspektivet på lärande och även från den utvecklingspedagogiska lärandeteorin. Syftet med undersökningen är ta reda på hur förskolebarn beskriver sitt eget lärande. Vi vill få syn på hur barn uppfattar lärprocesser de redan har varit med om, och även hur de beskriver sitt framtida lärande. Vi vill ta reda på vilken roll förskolan och förskolepedagogerna har i dessa beskrivningar. Resultatet visar att hemmet, föräldrar och fysisk aktivitet är centrala delar i barnens beskrivningar av sitt eget lärande. Resultatet visar även att förskolan är en plats som barn beskriver att de uppfattat att de har lärt sig något på, men i barnens svar uppges inte förskolan vara en plats där barnen uppfattar att det går att lära sig något de vill. Inga förskolepedagoger nämns i barnens beskrivningar.

Syftet med vår studie är att undersöka hur några pedagoger på Åland arbetar med det svenska språket hos barn med annat modersmål än svenska. Meningen är att få kunskap om vilka arbetssätt pedagogerna använder sig av för att främja det svenska språket och vilka situationer de anser vara betydelsefulla för språkutvecklingen. Studien genomfördes med hjälp av halvstrukturerade intervjuer vilka dokumenterades med hjälp av ljudupptagning. De fyra pedagogerna arbetade som barnskötare och barnträdgårdslärare. Utgångspunkten för analysen är det sociokulturella perspektivet. Resultatet visade att pedagogerna använde sig av rim, ramsor och sånger för att stimulera språket. De arbetade även med bilder och berättelser för att konkretisera språket. Andra språkstimulerande stunder som pedagogerna belyste var lek, samling och samtal kring vardagliga händelser. Pedagogerna påpekade även att tryggheten och en avslappnad miljö där barnen får lugn och ro är viktiga faktorer för att inlärning skall ske. Vad som även framkommer är att språket utvecklas genom kommunikation och samspel med barn och vuxna.

Syftet med studien är att undersöka vilka utmaningar lärare möter samt har erfarenhet av i det vardagliga arbetet med flerspråkighet. Med det vardagliga arbetet avses i denna studie lärares syn på språkets betydelse för barns möjlighet till kommunikation, samspel och delaktighet i förskolan. Hur lärarna ser på trygghet i relation till flerspråkighet och barns kulturella identitetsutveckling, samt vilka metoder och arbetssätt som används av förskolor för att främja arbetet med flerspråkighet i verksamheten är ytterligare områden. Studien utfördes som en kvalitativ undersökning för insamling av empiri och var indelad i två steg. Enkäter skickades ut till verksamheter vars svar låg som grund för frågorna som användes i intervjuer med lärare. Lärare valdes medvetet utifrån verksamheter i geografiska områden med högre andel mångkulturella barngrupper. Resultatet visar att utmaningarna lärarna möter i det vardagliga arbetet var få men centrala för barns utveckling. Utmaningar som synliggörs i studien kännetecknas av begreppen trygghet, första mötet, samspel, kommunikation, delaktighet, modersmål, meningsfullt lärande, varierande utvecklingsnivåer och konflikhantering. Trygghet visar sig vara ett centralt begrepp både i arbetet med flerspråkighet och för barns identitetsutveckling, vilket samtliga lärare var samständiga vid. Resultatet visar flera olika uppfattningar lärare har kring språkets betydelse för barns möjlighet till samspel, kommunikation och delaktighet. Studien presenterar även metoder och arbetssätt som verksamheter använder för att främja sitt arbete med flerspråkighet.

Syftet med denna uppsats är att belysa högstadieelevers syn på musiken som skolämne men även den musik  som man  spelar  eller  sjunger  på  fritiden.  Resultatet  är  baserat  på  ett  antal  enkäter utlämnade till elever i årskurserna 7-9 från två olika skolor. Dessa resultat har sedan kategoriserats utifrån  ett  sociokulturellt  perspektiv  på  lärande,  såsom  intelligenta  och  språkliga  redskap, kommunikativa  redskap  samt  fysiska  verktyg  och  redskap.  Utifrån  dessa  har  sedan  slutsatsen  att elevers musicerande på fritiden påverkar till viss del deras kunskaper och betyget inom skolämnet musik.  Mycket  av  lärandet  i  musiken  bygger  på  att  eleven  ska  kunna  behärska  olika  begrepp  och instrument, skillnader är att vissa elever besitter förkunskaper inom musiken och att detta i sin tur påverkar betyget. Resultatet har visat att skillnaden mellan de elever som går i musikskola och de som  inte  gör  det  är  en  fråga  kring  kunskaper  i  att  spela  och/eller  behärska  noter  och  ackord. Däremot finns ingen tydlig skillnad kring betygen utan alla elever ser ut att ha samma möjligheter att  nå  höga  betyg  i  musiken.  Andra  resultat  är  att  elevernas  uppfattning  kring  innehållet  i musikundervisningen  skiftar och  även om man går  i  samma  klass och  får  samma kunskaper  så uppfattar eleverna kunskapen på olika sätt.

No description available.

Enligt förskolans läroplan ska förskolan i och genom sin verksamhet främja jämställdhet mellan könen. Uppdraget är av betydelse då förskolan utgör en social arena för majoriteten av svenska barn. I leken och i andra former av socialt samspel skapar barn mening kring genus och kön. Barn för även in populärkulturella uttryck i sin lek och därmed in i förskolan. Populärkultur är för barn engagerande och intressant. Emellertid är stereotypa könsroller och genusmärkta normer och värderingar vanligt förekommande inom populärkulturen. Syftet med detta examensarbete studie är att studera hur barn använder populärkulturella teman i sin lek och hur det kan påverka deras könsskapande. Studien är utförd på två avdelningar för äldre barn på en förskola under tre veckor. Videoinspelningar har använts som datainsamlingsmetod. Data består av tolv videoinspelningar. I resultatet framkommer, utifrån studiens frågeställningar, att det på förskolan ifråga finns populärkulturella teman som tillhör pojkar respektive flickor. Lekar med populärkulturella teman som observeras är könssegregerade. Skillnader i pojkar och flickors lekar tolkas i den här studien kunna vara relaterade till vilket populärkulturellt tema barnen leker såväl som till genusrelaterade normer och värderingar. Både flickor och pojkar visade i sina lekar sträva efter intersubjektivitet och de använde sina språkliga förmågor för att uppnå detta.

Syftet med denna uppsats var att undersöka fritidslärares förhållningssätt till lek som ett pedagogiskt verktyg för att främja socialt samspel i fritidshemmet. I uppsatsen intervjuades fritidslärare från tre olika fritidshem som vi författare har en anknytning till. Vi använde kvalitativ metod och semistrukturerad intervjuform när vi intervjuade sex fritidslärare som arbetar med elever från årskurs F-3. I uppsatsen konstateras att det inte finns mycket tidigare forskning men vi har synliggjort en del. Vårt resultat visar att fritidslärarna vi intervjuat anser att leken har en viktig funktion och är väsentlig i elevernas sociala samspel. Men att använda leken som ett pedagogiskt verktyg för att främja socialt samspel för fritidslärarna är alla inte lika eniga om. Vår teoretiska grund vilar på ett sociokulturellt perspektiv, där lärandet och utvecklingen bidrar till kommunikationen och för det sociala samspelet för eleverna, som i grunden baseras på den enskilda elevens erfarenheter oc h kunskaper. Lev S Vygotskij är en av teoretikerna bakom den sociokulturella teorin. Vygotskij anser att lek handlar om att få grepp om sociala regler och normer som eleverna lär sig i leken.

Syftet med studien är att undersöka hur förskolor i en medelstor kommun arbetar för att stödja barn med språkstörning och vilka stöd som finns att tillgå för att utveckla språket hos barn med språkstörning.  Studien  har  utgått  från  frågeställningarna;  Vilka  specialpedagogiska  insatser finns det  i förskolan  för barn med språkstörning? och  Hur arbetar förskolan för att utveckla språket  hos  barn  med  språkstörning?  Studien  är  kvalitativ,  vilket  innebär  att  kvalitativa intervjuer har genomförts. Två förskollärare och fem specialpedagoger i en medelstor kommun har deltagit i studien. Studien har utgått från ett sociokulturellt perspektiv enligt vilket lärandet sker i samspel med andra människor. Resultatet visar på att förskolorna i kommunen arbetar på likartat  sätt  och  att  det  finns  små  skillnader  i  arbetssätten  kring  barn  med  språkstörning. Förskolorna  arbetar  språkmedvetet  för  att  främja  språket  hos  alla  barn  men  det  görs  också specifika insatser för barn med språkstörning.  Verktyg och stöd som förskolorna  har tillgång till  för  att  främja  språkutvecklingen  är  till  exempel  teckenkommunikation,  bildstöd,  FöreBornholms- modellen och digitala verktyg.

Syftet med studien är att utveckla kunskap om hur förskollärare på fyra förskolor med olika pedagogiska inriktningar ser på barns lärande och använder sin inomhusmiljö i respektive förskoleverksamhet. Analys av det insamlade materialet har gjorts med inspiration av ett sociokulturellt teoretiskt perspektiv. För att uppnå syftet och besvara forskningsfrågorna har semistrukturerade intervjuer och ostrukturerade observationer använts som vidare lett fram till studiens resultat. Resultatet visar hur det finns olika synsätt att förhålla sig till barns lärande samt använda sin inomhusmiljö för att på olika sätt stimulera lärandet utifrån vilken pedagogisk inriktning förskollärare utgår från i sitt arbete. Slutsatsen är att beroende på hur förskollärare väljer att se på barns lärande och använda sin inomhusmiljö utifrån den valda pedagogiska inriktningen ges barnen också i stor utsträckning olika möjligheter till att lära.

Syftet med denna studie var att få syn på vilka rutiner som fanns vid övergången mellan grundskola och gymnasieskola för elever med läs- och skrivsvårigheter. Utöver det ville vi synliggöra hur det praktiska arbetet med dessa elever såg ut för specialpedagog/ speciallärare. Detta belyste vi utifrån ett sociokulturellt perspektiv. Forskningsansatsen för detta arbete var kvalitativ. Datainsamlingen genomfördes i form av halvstrukturerade intervjuer med en intervjuguide som stöd. Fem specialpedagoger/speciallärare från fem gymnasieskolor intervjuades, dessa representerade både yrkes- och studieförberedande program. Materialet från intervjuerna analyserades utifrån det sociokulturella perspektivet och diskuterades i relation till styrdokument och tidigare forskning om övergångar och specialpedagogiskt arbete. Studien visade att rutinerna för övergångar styrdes av tidigare erfarenheter av överlämningar, elevunderlaget och elevernas individuella behov, resurser och organisation. Skolorna lade stor vikt vid att skapa goda relationer genom inskolningssamtal vid skolstart vilket ansågs gynna fortsatt arbete med elever i behov av stödinsatser. Specialpedagogerna/ speciallärarna arbetade tillsammans med lärarna med extra anpassningar inom den ordinarie undervisningen och stödet på gymnasiet var övervägande kompensatoriskt. Särskilt stöd förekom men låg då utanför elevens ordinarie schema. Elevens individuella behov och välmående styrde arbetet med stödinsatserna. Utifrån ett sociokulturellt perspektiv var eleven högst delaktig i sin skolgång, skolans synsätt och elevens upplevelse av sitt stödbehov blev avgörande för hur skolans stödinsatser och det praktiska arbetet organiserades.