The purpose of this study is to investigate physical touch and how it effects educators and children at preschool. This is done by answering the questions, “How does educators in preschool use physical touch?” and “What are the educators purpose regarding physical touch? “ The empirical material is collected through qualitative interviews with five different educators.  The empirical evidence showed that the educators see physical touch as an important part of their and the children's everyday at preschool. Touch is used by the educators with the purpose to among others create safety, calm, better relationships and confirm the children. The touch used depends on the situation and is given on the children's terms. The result also shows that many of the educators who have worked with planned contact, such as massage, does not do it at all or to a very small extent at the present time. In the analysis, I have chosen to look at the material from an intercultural and socio-cultural perspective.

Syftet med studien är att bidra med kunskap om hur förskollärare uppfattar relationen mellan omsorg och undervisning i förskolan. Empirin har samlats in via kvalitativa semistrukturerade intervjuer av fyra förskollärare på kommunala förskolor. Resultat analyseras utefter ett sociokulturellt perspektiv på lärande samt perspektiv på omsorg och undervisning. Studiens resultat visar att förskollärarnas förståelse för undervisning ofta kopplas samman med lärande men också som något som ständigt pågår på förskolan. Om omsorgsbegreppet och omsorgspraktiken framkommer att de två ses ur ett holistiskt perspektiv och att det är en förutsättning för lärande. Förskollärarna beskriver det bland annat som att begreppet omsorg innebär att man känner trygghet, kroppslig kontakt och det sociala samspelet. I analysen framstår de kroppsliga och basala delarna av omsorgspraktiken som att de förskjuts mot begreppet lärande eller undervisning. Det samtliga förskollärare ändå framhäver som en grundläggande uppfattning är att det är i en sammanflätning av de båda praktikerna som undervisningen ofta sker.

Syftet med denna studie är att öka förståelsen för hur man kan arbeta med läsmiljön för att stärka barns språkutveckling inom förskolan. De frågeställningar som undersökningen kommer att utgå ifrån är: Hur ser läsmiljön ut på de olika förskolorna? Hur resonerar förskollärare när det gäller användning av böcker för att stärka barns språkutveckling? I förskolans läroplan står det att barnen ska erbjudas en miljö som stimulerar och inspirera till nyfikenhet och nya lärande, “Språk och lärande hänger oupplösligt samman liksom språk och identitetsutveckling. Förskolan ska lägga stor vikt vid att stimulera varje barns språkutveckling och uppmuntra och ta till vara barnets nyfikenhet och intresse för den skriftspråkliga världen” (Lpfö 98 rev 2016, s. 7). Undersökningen utgår från en kvalitativ studie med en fenomenografisk ansats där sex förskollärare på olika förskolor har intervjuats genom en semistrukturerad metod.  Resultatet har grundat sig på förskollärarnas tankar, samt bilder på läsmiljöerna och framförts utifrån respondenternas svar. Svaren har sammankopplats med vad tidigare forskning lyft fram och även det sociokulturella teoretiska perspektivet. Studiens resultat visar att förskollärarnas intresse och medvetenhet, miljöns utformning och placering, böckernas tillgänglighet, utbud och innehåll, barns delaktighet samt läroplan har betydelse för en inspirerande och lärorika läsmiljö vilket kan bidra till att stärka barns språkutveckling.

Den här studien utgår ifrån förskollärares erfarenheter och syn på utevistelsen i förskolan. Undersökningen beskriver hur förskolor realiserar utevistelsen, och synliggör förskollärares tankar och resonemang kring syftet med utevistelsen. Studien visar även hur utevistelse planeras och genomförs, samt redogör för olika faktorer som kan påverka utevistelsen. Förutsättningarna för utevistelsen varierar på förskolor och påverkas av olika ramar och hur möjligheter och handlingsutrymme tas tillvara av pedagogerna.   Att förskolor använder mycket av sin tid till utevistelse är idag allmänt vedertaget, och därmed blir forskning inom området betydelsefull utifrån ett barnperspektiv. Metoden som används i studien är enligt den kvalitativa forskningsprincipen, där fem förskollärare från spridda förskolor i olika kommuner ingår som respondenter. Som forskningsverktyg har ljudinspelade semistrukturerade intervjuer och deltagande observationer använts. Intervjuerna och observationerna har genomförts i direkt anslutning till varandra under samma dag på var och en av de fem förskolor som ingår i studien.     Resultatet i undersökningen visar ett mönster i att det finns en grundtanke om att utevistelse är någonting bra, och att utevistelsen upplevs som ett viktigt inslag i förskolans verksamhet, både för barnen och för organisationens struktur. I resultatet. redovisas också olika faktorer som påverkar verksamheten utifrån olika ramar. Studien visar också intressanta samband och skillnader mellan den pedagogiska verksamheten och förskolans olika miljöer, och pedagogers individuella synsätt på förskollärares förhållningssätt och roll under utevistelsen. Sammanfattningsvis redovisar resultatet olikheter och likheter kring utevistelse på förskolan som innebär att barnen erbjuds olika förutsättningar till utveckling och lärande beroende på vilken förskola barnet går.

I dagens svenskundervisning är det mestadels läraren som äger talutrymmet och eleverna får sällan tillfälle att använda sin muntliga kommunikativa kompetens. Eftersom läraren har stort inflytande på undervisningen är studiens syfte att undersöka hur den muntliga kommunikativa kompetensen uttrycks när läraren undervisar, hur läraren möjliggör och begränsar elevernas muntliga kommunikation i svenskundervisningen. Med utgångspunkt i ett observationsschema har sex strukturerade observationer genomförts i grundskolans yngre åldrar. Empirin har deskriptivt analyserats och resultatet visar en förhållandevis jämn fördelning av att läraren möjliggör och begränsar elevernas muntliga kommunikativa kompetens. Läraren möjliggör elevernas muntliga kommunikativa kompetens genom att ställa frågor och låta eleverna svara på frågor. Läraren begränsar genom att själv använda talutrymmet och låta eleverna arbeta enskilt. Slutsatsen är att läraren både möjliggör och begränsar elevernas muntliga kommunikativa kompetens i undervisningen i samma utsträckning. Dessutom dras slutsatsen att lärarna behöver bli bättre på att låta eleverna vara muntligt aktiva i undervisningen. Studien bidrar därmed med kunskap hur lärare kan bli medvetna om de möjliggör eller begränsar elevernas muntliga kommunikativa kompetens och därigenom utveckla sin undervisning då eleverna blir muntligt aktiva. Studien bidrar dessutom med kunskap till lärare som inte har elevernas muntliga kommunikativa kompetens i fokus i sin nuvarande undervisning. Det är av intresse att studera vidare kring huruvida elevernas muntliga kommunikativa kompetens påverkas av lärarens frågor.

Syftet med denna studie är att få förståelse för och bidra till kunskap om hur barns empatiska handlingar ter sig i olika samspelssituationer på förskolan. Studien bygger på ett vetenskapligt perspektiv som grundar sig på det sociokulturella perspektivet. Vidare så tillämpas en kvalitativ forskningsmetod och bygger på mikroeftnografisk observationsmetod. Resultatet bygger på observationer i förskolans verksamhet som har skett i omgångar och visade att barnen visar en empatisk förmåga i samspelssituationer. Resultatet har analyserats med hjälp av interaktionsanalys som analysmetod. Slutsatserna vi har gjort i studien är att barnen kan agera empatiskt. Empatin yttrar sig oftast i olika rollekar och tillsammans med artefakter där barnen kan använda sina tidigare upplevelser och erfarenheter.

Elever befinner sig dagligen i grupperingar, i grupperna blir eleverna granskade och möjligheten finns att bli accepterade eller uteslutna.  Syftet med studien var därför att skapa kunskap om vilka bakomliggande faktorer det finns avseende elevgrupperingar på fritidshem. De forskningsfrågor som inriktades var: Hur beskriver fritidslärarna vad som skapar elevgrupperingar på fritidshemmet? Hur beskriver fritidslärarna att de arbetar med att motverka elevgrupperingar? Hur beskriver fritidslärarna att de arbetar med att medverka till elevgrupperingar? Studien tog sin utgångspunkt i det sociokulturella perspektivet där vi tog stöd i de centrala begreppen appropriering och mediering. Studien utgick från en kvalitativ metod, där semistrukturerade intervjuer användes.   Genom intervjuerna framkom att gemensamma intressen, kompisar, popularitet och kultur var de framträdande faktorerna avseende elevgrupperingar på fritidshem. Relationsskapande var en tydlig kärna angående hur fritidslärarna motverkar till elevgrupperingar. Fritidslärarna belyste även att utveckla verksamheten genom intressegrupper som centralt i att medverka till elevgrupperingar.

Studien syftar till att undersöka vilka metoder fem verksamma lärare i Uppsala kommun använder för att tillmötesgå högpresterande och särbegåvade elevers behov i klassrummet, vilka svårigheter lärarna finner med nivåanpassningar samt vilket stöd de skulle önska för att kunna bemöta starka elever bättre. Intresset att undersöka understimulerade elevers situation i skolan kommer från personliga upplevelser och erfarenheter av att dessa elever hamnar i skymundan i klassrumsmiljön medan mycket resurser läggs på inlärningssvaga elever. En översikt av publicerad forskning visar på riskerna med att inte uppmärksamma särbegåvade elever på rätt sätt och ger förslag på hur särbegåvade elever kan stöttas.   Studiens material samlades in genom observationer och intervjuer med fem lärare i Uppsala kommun. Datan analyserades därefter utifrån ett sociokulturellt perspektiv och med särskild utgångspunkt från teorin om den proximala utvecklingszonen.   Resultatet visar att samtliga lärare som deltagit i studien inte känner att de har några nämnvärda svårigheter att bemöta de högpresterande eleverna i undervisningen. Lärarna finner det snarare problematiskt att finna tid att ta fram rätt material samt att hitta källor där konkret material finns. Lärarna är medvetna om vad eleverna behöver och hur de ska kunna tillmötesgå dem. Den mest frekvent nämnda metoden är fördjupningsuppgifter vilka ämnar att bredda elevernas kunskaper i det aktuella ämnet. En annan vanlig metod är öppna uppgifter där eleverna får möjlighet att utveckla och motivera sina lösningar efter egen förmåga.

Syftet med studien var att undersöka vilka uppfattningar verksamma förskollärare och deäldre barnen i förskolan har av musikundervisning. För att synliggöra förskolläraresrespektive barns egna upplevelser av musikundervisningen, vilka hinder och möjligheter deupplever och om deras uppfattningar skiljer sig åt eller delas. För att undersökaförskollärares och barns upplevelser gjordes en fenomenologisk studie, bestående av tvådelstudier. Studien genomfördes i två kommuner i Mellansverige och bestod av kvalitativaintervjuer med verksamma förskollärare, samt fokusgruppsamtal med äldre barn itillhörande förskolor. Resultatet analyserades utifrån ett sociokulturellt perspektiv med fokuspå begreppen socialt samspel, mediering, medierande redskap, appropriering ochscaffolding. Studiens resultat visade att förskollärarna och barnen till största del hade engemensam upplevelse av att musikundervisningen i förskolan som något roligt, som kangöra barnens utbildning både varierad och lustfylld. Det framgick även hur förskollärarnaansåg att musikundervisningen utöver att vara viktig i sig, kan användasämnesöverskridande och fungera som både innehåll och verktyg för att skapa möjlighetertill ett brett lärande och utveckling för barnen. Trots detta visade resultatet att bådeförskollärarna och barnen delade en upplevelse av att musiken inte får tillräckligt mycketutrymme i verksamheterna. Förskollärarna upplevde att det berodde på olika former avhinder som osäkerhet, lokaler, ljudnivå och avsaknad av intresse hos en del pedagoger. Tillskillnad från förskollärarna såg inte barnen lika många hinder med musikundervisningen,utan uttryckte att de ville ha mer musik i förskolan.

I och med det stillasittande samhälle som råder belyser denna studie vikten av förskolans betydelse för barnens möjligheter till motorisk aktivitet och utveckling. Syftet var att undersöka sex olika förskolegårdar genom fotodokumentation som sedan analyserats för att se vilka möjligheter till motorik som erbjöds. För att få fram förskolepersonalens förhållningssätt, kunskap och uppfattningar kring förskolegårdens utformning, motorisk aktivitet och dess utveckling samt redskapens betydelse genomfördes respondentintervjuer. För att kunna belysa skillnader kring detta utifrån utbildningsbakgrund deltog förskollärare, barnskötare och barnpedagog. Genom denna kvalitativa metod utgick vi från ett sociokulturellt perspektiv där lek, miljö, samspel och dess redskap har stor betydelse för barnens utveckling och lärande. Vi använder oss även av centrala begrepp kontinuerligt genom studien: motorik, motorisk utveckling, fysisk aktivitet samt motorisk förmåga. I arbetet presenteras vad tidigare forskning och litteratur uttrycker kring ämnet motorik, förskolegårdens utformning och förskolepersonalens betydelse. I studien framkommer två separata delstudier som analyserats tematiskt och gav sin utgångspunkt i en gemensam diskussion och konklusion. Det visade sig i arbetet att det är traditionella förskolegårdar som ger barnen varierade möjligheter till att stimulera motorisk aktivitet och utveckling. Detta innebär bland annat plana, släta ytor, grönområden, asfalterade vägar, målade aktivitetsbanor samt någon form av naturmaterial som träd, stubbar och stenar. De fasta redskapen visade sig vara liknande på alla sex undersökta förskolegårdar i form av klätterställning, gungor, kullar, sandlådor och rutschkana. Förskolepersonalen och dess utbildningsbakgrund har en stor betydelse för hur man använder utemiljön och dess redskap för att utmana barnen mer. Det är viktigt att inte bara se och ta för givet att barnen är aktiva i sin utevistelse utan de är mer stillasittande än man tror.