Syftet med denna studie var att bidra till ökad kunskap inom området särskilda undervisningsgrupper med betoning på hur lärare samarbetar kring elever i dessa grupper. Detta för att eleverna i särskilda undervisningsgrupper ska ha möjlighet att känna delaktighet och få en utbildning likvärdig sina kamrater i ordinarie klass. Studien syftade också till att undersöka vilka möjligheter och utmaningar som finns i samarbetet mellan ordinarie lärare och lärare i särskild undervisningsgrupp. Teoretiska utgångspunkter för studien grundas i systemteori, likvärdighetsteori samt en delaktighetsmodell. Den tidigare forskning vi ansågs relevant för denna studie presenteras under fyra rubriker: Särskilda undervisningsgrupper, Delaktighet och inkludering, Likvärdighet och Samarbete för elever i behov av särskilt stöd. Studien grundar sig i tio stycken kvalitativa intervjuer med klasslärare, speciallärare och specialpedagog som på olika sätt är verksamma inom området särskilda undervisningsgrupper. Tematisk analys valdes som metod för analys och presentation. Den tematiska analysen av det empiriska materialet resulterade i tre huvudteman: Den särskilda undervisningsgruppen prioriteras inte i verksamheten, Samarbetet har utmaningar på olika nivåer i verksamheten och Möjligheter ur ett personalperspektiv. Resultatet tyder på att rektors ansvar är avgörande för att främja samarbete i skolan, men brist på planeringstid och tydlig ansvarsfördelning hindrar detta, vilket drabbar elever i särskilda undervisningsgrupper. Skolledningen måste förbättra organisation och ledning av dessa grupper. När särskilda undervisningsgrupper inte prioriteras, påverkar det undervisningskvaliteten negativt, då de ofta bemannas av outbildad personal. Dessutom är fysisk tillgänglighet och resurser bristfälliga, vilket begränsar inkludering, delaktighet och likvärdighet. Lärare har olika strategier angående likvärdighet, där klasslärare ofta betonar jämlikhet medan lärare i särskilda grupper fokuserar på anpassningar. För att få till en förändring krävs att rektorer och specialpedagoger tar större ansvar för särskilda undervisningsgrupper. Gemensam planeringstid, tydlig ansvarsfördelning och ökad kompetens är nödvändigt. Genom att främja ett inkluderande arbetssätt kan skolan bättre möta elevernas behov och säkerställa likvärdig utbildning.

Syftet med studien är att identifiera framgångsfaktorer, samt att påvisa hinder för att uppnå en fungerande elevhälsoorganisation, samt att visa hur Elevhälsans olika yrkeskompetenser bidrar till ett framgångsrikt elevhälsoarbete på en skola. Studien har genomförts med hjälp av kvalitativa djupintervjuer av Elevhälsans personal i åk 6-9 på en skola i en mellansvensk kommun, som enligt Skolverket anses ha en väl fungerande Elevhälsa. Resultaten grundar sig även på samtal med annan personal på skolan, samt på observationer i olika klassrum. Data från intervjuer, samtal och observationer har analyserats utifrån aktivitetsteorin, där fokus ligger på beskrivning av Elevhälsans olika yrkeskategoriers mål, handlingar och operationer. Undersökningen visar hur Elevhälsans olika yrkeskompetensers individuella arbete, samt samarbete sinsemellan bidrar till en fungerande elevhälsoorganisation. Elevhälsans arbete med eleverna kretsar kring hälsofrämjande arbete och arbete för att eleverna ska nå kunskapskraven. Detta bygger på värdegrundsarbete där det satsats mycket kraft på relationsbyggande och gott bemötande mellan elever, samt mellan personal och elever på skolan. Det finns dessutom en tydlig ledning och struktur i organisationen där rutiner och ansvarsfördelning är väl kända och accepterade av personalen. Det förebyggande arbetet bland personal och elever är betydelsefullt. Beslutsprocessen är snabb och dokumentationen upplevs som betydelsefull och användbar i praktiken. Det utgår stöd till elever i svårigheter utifrån deras individuella behov där lärarna visar att de tror på elevens förmåga att lyckas. Arbetet har sin grund i att det råder en positiv stämning bland både personal och elever, där det förebyggande arbetet för att stärka elevernas självkänsla och självtillit är betydelsefullt.   De hinder eller svårigheter som kan finnas för utvecklingsarbetet med Elevhälsan är att det inte finns något facit på hur verksamheten ska organiseras, varje skola måste hitta sin egen modell utifrån sina förutsättningar. Brist på tid, långdragen beslutsprocess och komplicerad dokumentation av elevärenden kan vara andra hinder. En otydlig ledningsorganisation kring Elevhälsans arbete utgör dessutom hinder för att utveckla en fungerande Elevhälsa. / The aim of this study is to find factors for success, and indicated impediments to achieving a well-functioning organization for students’ health. The study was carried out with qualitative in-depth interviews with the staff of the Students’ Health Organization for grade 6-9 at a school in the middle of Sweden, which according to the Swedish National School Board (Skolverket) is considered to have a well-functioning organization for student’s health. The results are also based on conversations held with other staff members of the school and observations made in different classrooms. Data from the interviews, conversations and observations have been analyzed based on the activity theory, focusing on descriptions of the goals, actions and operations of the different professions of the Students’ Health Organization. The study shows how the work of the different professions of the Students’ Health Organization, as well as the cooperation among the different professions, contributes to a well-functioning organization for students’ health. The work of the Students’ Health Organization revolves around promoting the health of the students’ and to establish prerequisites for the students to reach the knowledge requirements. This work is based on values and ethics where much effort is put into the relationship-building and good interactions among students and students and staff. There is also a distinct leadership and a structure of the school organization where routines and distribution of responsibility is well known and accepted by all staff. The preventive work among staff and students is important. The decision procedure is quick and the documentation is experienced as significant, important and useful in everyday work. Support is given to student in need, based on their individual needs and it is shown that there is belief in the students’ abilities to succeed. The work has its foundation in a positive attitude among both staff and students, where the preventive work; to enhance the students’ self-esteem is of great importance. The impediments or difficulties that can be found for the development of a functioning students’ health organization is that there is no key or straight answer to how the work should be organized; each school has to create its own model based on its own conditions. Lack of time, protracted decision procedures and complicated documentation of students needs, abilities and how to work with them are other impediments. An indistinct leadership of the students’ health organization and their work is also an impediment to the development of a functioning students’ health organization itself.

Många elever med intellektuell funktionsnedsättning och/eller neuropsykiatriska diagnoser (NPF-diagnoser) har svårt för att finna motivation till skolan. Samtidigt är motivationen för skolan en viktig faktor för skolframgång. Syftet med denna studie var att öka kunskaperna om motivationens betydelse för lärande och välbefinnande hos elever i grundsärskolan och KSU1 samt hur vuxna runt dessa elever stöttar elevernas motivation och samverkar med andra yrkesgrupper och vårdnadshavare. Studien sökte svar på; Hur uppfattar vuxna runt elever i grundsärskolan och KSU motivationens betydelse för lärande och välbefinnande? Hur möjliggör olika yrkesroller i skolan och vårdnadshavare arbetet för att göra undervisningen och vardagen begriplig, hanterbar och motiverande nu och i framtiden? Hur ser olika yrkesroller och vårdnadshavare på möjligheten till samverkan kring eleverna för att stärka deras motivation nu och i framtiden? Antonovskys teori om känslan av sammanhang (KASAM) var tidigt i arbetet med studien en inspirationskälla som fungerade som ett ramverk. För att samla in data i studien användes kvalitativa intervjuer med vuxna (vårdnadshavare, lärare, assistenter, speciallärare och rektorer) som fanns runt elever i grundsärskolan och KSU. Studiens resultat visar på att elevers motivation till skolan är viktig för känslan av att lyckas och att vuxnas relationer till elever är en viktig faktor för att skapa lärandesituationer där elever ska känna motivation och välmående. Av studien framgår att betydelsen av en väl fungerande samverkan mellan hemmet och skolan och mellan yrkesgrupper kring att främja motivationen hos eleverna är stor.

Syftet med studien är att undersöka flexenheter och flexteam som startades i en av Sveriges kommun, för att anpassa lärmiljöer till elever med funktionsnedsättningar, framför allt elever inom autism och ADHD. Undersökningen bygger på följande frågor: Vad är syfte med denna valda organisation? Hur bidrar organisationen till tillgänglighet för denna grupp elever? Vilka utmaningar och utvecklingsområden kan identifieras inom den valda organisationen? Kvalitativ forskningsmetod användes i studien och semi-strukturerade intervju och fokusgruppsintervjuer genomfördes för att samla in empirin. Teoriansatsen bygger på Bronfenbrenners systemteori samt Nilholms specialpedagogiska perspektiv. Resultatet visar att flexenhetens- och flexteamens organisation erbjuder tillgängliga lärmiljöer för denna grupp elever genom flexkompetens och det kompensatoriska perspektivet men, att det kritiska perspektivet spelar också roll i den flexibla organisationen. Utmaningar och utvecklingsområden ligger i implementering av arbetssätt och förhållningssätt hos andra lärare så att dessa elever kan inkluderas ide vanliga klassrummen. Det långsiktiga målet för kommunen är att alla lärare anpassar undervisning och miljö till dessa elever med hjälp av erfarna flexpedagogerna. / The purpose of this study is to elucidate why one of Sweden’s municipalities chose to implement a new way of including students with neuropsychological deficits, especially ASD (Autism Spectrum Disorder) and ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder). The municipality decided to offer adapted resource rooms and flexible well-trained teachers to this group of students as a way of ensuring them accessible learning environments. The questions raised in this research are the following: what is the aim of the implementation of this flexible organisation to this group of students? In which ways does this organisation contribute in providing an inclusive learning environment to these students? What are the challenges and areas of improvement within such an organisation? The research method is based on semi-structured interviews with, on the one hand, flexible teachers in two of the municipality’s schools, and on the other hand, the developer of this flexible organisation for this group of students. As theoretical frame, Bronfenbrenner’s ecological theory as well as Nilholm’s special education perspectives were used in this study. The results of the research show that this organisation really offers accessible learning environments to this group of students by using the compensatory and critical perspectives. The challenges are that the other teachers need to learn from them in order to be able to really include these students in mainstream regular classes. The long-term goal of this municipality is to see all the students with special needs included in regular classes with the help of flexible teachers, trained in these students’ special needs. The flexible teachers’ mission is to help the other teachers and show them that inclusion of these students in mainstream regular classes is a possible mission.

The purpose with this essay is to explore how pupils in a special group of education experience how it feels to be part of this kind of group. Further I want to examine a special educationalist view of this kind of groups. To perform this essay I choose to interview four pupils and one special educationalist. Through the interviews I want to discover the pupils and the special educationalists thoughts and experience. The result has been compared with earlier research and the essay has its basis in different theories. The aim with this research is to get a view from the pupils and the special educationalist if it is required to continue the education in special groups. The result shows that the pupils enjoy belonging in special group of education. That provides them with an environment of teaching and education.  Also the special educationalist looks positive at special groups of education.

My essay begins with a story of one day in pre-school class. It is about how I, as a preschool teacher, find it challenging to work with inclusion of children in need of special support. It is also about the feeling of inadequacy experienced by a teacher, single handedly covering a proportionally large group of children. I discuss the hard work of building relationships in a school intended for everyone, when operating in the periphery of a cost-effective budget policy, where efforts of achieving inclusion is no longer allowed to come at a cost.   The method used herein, is essay writing, and my objective is to deliver a qualitative, experienced-based essay that begins with a true story from my professional life. When working with the text, I am obliged to put an end to what is happening in particular, and problematic situations. This provides me with perspective, allows me to reflect around the situations, and I am given a chance to take a step back and discover and reflect on matters from a new angle, not previously considered or reflected upon.   My main questions are: How is the preschool teacher expected to work with inclusion of children in need of extra support, in preschool class? In what way is the possibility to create relationships with all pupils in preschool class affected by the school budget, or lack thereof? What does it mean for a child to succeed in pre-school? / Min essä inleds med en berättelse om en dag i förskoleklass. Den handlar om hur jag som förskollärare upplever det svårt att arbeta inkluderande med barn i behov av särskilt stöd, och om känslan av otillräcklighet som ensam lärare i en stor barngrupp. Jag skriver om det svåra i att bygga relationer i en skola ämnad för alla, i skuggan av en kostnadseffektiv skolbudget där inkludering inte längre får kosta.   Metoden för mitt examensarbete är essäskrivande och jag skriver en erfarenhetsbaserad essä som inleds med en berättelse från min yrkeserfarenhet. När jag skriver i essäform får jag sätta ord på vad som händer i en eller flera situationer som jag upplever som problematiska. Jag får syn på ett dilemma jag vill reflektera kring och med skrivandet får jag en chans att ta ett steg tillbaka och se det jag inte hunnit se, och tänka tankar jag inte hunnit tänka.   Mina huvudsakliga frågeställningar är:Hur förväntas förskolläraren arbeta med inkludering av barn i behov av särskilt stöd i förskoleklass? Hur påverkar skolans ekonomi chansen för mig som lärare att skapa relation till alla elever i förskoleklass? Vad innebär det för ett barn att lyckas i förskoleklass?

Det är vanligt att lärare kommer i kontakt med och undervisar elever som befinner sig i socioemotionella svårigheter. Många lärare känner sig otillräckliga eftersom de finner arbetet med elever i socioemotionella svårigheter som utmanande. Det här har bidragit till att vissa lärare förhåller sig negativt till inkludering. När lärare känner sig otillräckliga finns möjlighet att söka hjälp från specialpedagoger. Därmed blir det betydelsefullt att veta vilka förväntningar lärare har på specialpedagogen. Syftet har varit att utforska hur lärare uppfattar socioemotionella svårigheter och hur de förhåller sig till inkludering. Vidare var syftet att undersöka vilka utmaningar lärarna möter i arbetet med elever i socioemotionella svårigheter samt vilka förväntningar som finns på specialpedagogen. Denna uppsats har en kvalitativ ansats och semistrukturerade intervjuer har genomförts med lärare. Intervjuer genomfördes via röst- samt telefonsamtal. En tematisk analys har tillämpats och de specialpedagogiska perspektiven har använts som analysverktyg. Lärarna framhöll både positiva och negativa aspekter med inkludering gällande elever i socioemotionella svårigheter. Däremot framkom ett mer positivt förhållningssätt om lärarna gavs bättre förutsättningar att genomföra inkludering. Lärarna framhöll det som utmanande att undvara tid åt att hjälpa elever i socioemotionella svårigheter och anpassa undervisningen till deras behov, parallellt med övriga klassen. Den hjälp som förväntades av specialpedagogen önskades ske huvudsakligen genom olika former av samtal. / It is not unusual that teachers come in contact with students who are in socioemotional difficulties. Many teachers feel inadequate while working with students in socioemotional difficulties as they find it challenging. This has contributed to the fact that some teachers have a negative attitude towards inclusion. When teachers feel inadequate, there is the opportunity to seek help from special educators. Thus, it is important for the special educator to know which expectations teachers have on the special educators. The aim of this study was to explore how teachers perceive socioemotional difficulties and how teachers relate to inclusion. Furthermore the aim of this study was to explore what challenges teachers face when working with students in socioemotional difficulties and what expectations there are on the special educator. A qualitative approach has been adopted in study and semi-structured interviews have been conducted with teachers. Interviews were conducted by voice and telephone calls. A thematic analysis has been applied and the special educational perspectives have been used as an analysis tool. The teachers emphasized both positive and negative aspects with inclusion, regarding students in socioemotional difficulties. However, a more positive attitude emerged if they were given better prerequisites to implement inclusion. Teachers emphasized that it was challenging to spend time helping students in socio-emotional difficulties and adapt the teaching to their needs, in parallel with the rest of the class. The help that was expected of the special educator was wanted mainly through various forms of conversation.

En del elever i dagens skola blir placerade i särskilda undervisningsgrupper. När skolan inte klarar av att tillgodose elevens behov kan det bli aktuellt med en placering. Hemskolan ska ha prövat flera alternativa lösningar, som anpassats efter den enskilda eleven, innan en placering kan bli aktuell. Syftet med placeringen kan vara att erbjuda en personlig riktad pedagogik och att ge eleven förutsättningar att utveckla självkänsla, självförtroende och självtillit. Målet med en placering är att eleven ska kunna återgå till sin hemskola och fortsätta sin skolgång där, med det stöd eleven behöver. Jag har i min studie intervjuat sex rektorer med syfte att ge en beskrivning av hur uppföljning, utvärdering och återgång till hemskolan ser ut för elever i särskild undervisningsgrupp. Fokus har också legat på hur rektorerna ser på inkludering respektive exkludering vid placering i särskild undervisningsgrupp. Resultatet av min studie visar att rektorerna har en enad syn vad gäller inkludering och exkludering. De menar att eleven kan känna sig exkluderad i en inkluderande verksamhet. När eleven är i så stora svårigheter att rektorerna ansöker om en plats i en särskild undervisningsgrupp är det svårt att få till en lyckad inkludering på hemskolorna, de anser sig har prövat allt och ser inget annat alternativ. De nämner också att låg måluppfyllelse, sociala problem ochatt  en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning kan vara anledningar till placering. Vad gäller samverkan anser rektorerna överlag att det kan bli bättre, fler personer runt eleven behöver vara med i uppföljning och utvärdering av elevens placering, i dagsläget ligger detta på hemskolans rektor och chef för den särskilda undervisningsgruppen. Här finns utvecklingspotential. Avslutningsvis behöver arbetet kring elevens återgång ses över. I dagsläget finns enligt de rektorer jag har intervjuat ingen plan för detta utan mycket sker genom samtal och inget dokumenteras. Att ha tydliga mål och åtgärder ses som nödvändigt för eleven ska ha möjlighet att komma tillbaka till sin hemskola, annars tenderar placeringen att bli permanent och så ska inte vara fallet.

Den politiska majoriteten i Stockholms stad beslutade 2019 att alla kommunala skolor senast hösten 2023 ska ha inrättat en lokal särskild undervisningsgrupp. Syftet med denna studie var att kartlägga om och i så fall hur särskilda undervisningsgrupper har organiserats och hur de används på mellan- och högstadiet i Stockholms stads grundskolor. Studien är kvantitativ och den övergripande teorin beskrivs som en sociokulturell ram runt ett specialpedagogiskt perspektiv som innehåller både ett kompensatoriskt och kritiskt synsätt och som tillsammans bildar ett dilemmaperspektiv.  Respondenter utgjordes av rektorer och/eller organisatoriskt ansvariga för särskilda undervisnings grupper inom Stockholms stads kommunala grundskolor och datainsamlingsmetoden var en digital enkät. Enkäten skickades till samtliga 57 kommunala mellan- och högstadieskolor och 19 skolor valde att svara. Insamlad empiri sorterades utifrån studiens frågeställningar, analyserades med hjälp av deskriptiv statistik och presenterades i tabell- och diagramform. Resultatet visar att majoriteten av skolorna hade flera särskilda undervisningsgrupper och att det oftast var biträdande rektor som hade det organisatoriska ansvaret för dessa grupper. De kompetenser som i hög grad var representerade i skolornas undervisningsgrupper var grundskollärare och ämneslärare. De vanligaste orsakerna till att elever hade helt eller delar av sin undervisning i särskilda undervisningsgrupper var beslut om särskilt stöd och hög skolfrånvaro. Studien visade även på att pojkar var överrepresenterade i dessa grupper och att den här sortens särskilda stödinsats ökar med stigande ålder. / The political majority in the city of Stockholm decided in 2019 that all municipal schools must have established a local special teaching group by autumn 2023 at the latest. The purpose of this study was to survey how, and if, special teaching groups have been organized and how they are used at Stockholm's elementary schools. The study uses a quantitative method and the overall theory is described as a socio-cultural framework around a special educational perspective that contains both a compensatory and critical approach and which together form a dilemma perspective. Respondents consisted of principals and/or organizationally responsible for special teaching groups from the municipal elementary schools in the city of Stockholm, and the data collection method was a digital survey. The questionnaire was sent to all 57 municipal elementary schools and 19 schools chose to respond. Collected empirical evidence was sorted based on the study's questions, analyzed using descriptive statistics and presented in table and diagram form. The results showed that the majority of schools had several special teaching groups and that it was usually the assistant principal who had the organizational responsibility for these groups. The competencies that are highly represented in the schools' teaching groups were primary school teachers and subject teachers. The most common reasons why students had all or parts of their education in special teaching groups were decisions on special support and high absence from school. The survey also shows that boys were overrepresented in these groups and that this type of special support effort increases with increasing age.

I denna studie riktas fokus mot hur samhället ordnar för barns välfärd när de generellt inriktade insatserna inte räcker till. Studien baseras på observationer och intervjuer i tre olika verksamheter för unga i åldern 12-16 år: 1) ett hem för vård eller boende, HVB, med egen skola, 2) en kommunal särskild undervisningsgrupp, f d skoldaghem, och 3) ett HVB för utredning och behandling utan egen skola. Kännetecknande för dessa verksamheter är att de fått i uppdrag att fostra unga och att arbetet utförs i gränsområdet mellan undervisning och behandling. Vad händer i verksamheter som samtidigt ska åtgärda både sociala och pedagogiska problem och där diskurser från olika institutionella och vetenskapliga fält korsas? Genom att studera hur samhället hanterar unga som avskilts från den reguljära skolan syftar studien till att synliggöra hur olika diskurser om ”problembarn”, undervisning och behandling, skapar möjligheter och begränsningar för verksamheternas mål, medel och aktörer. Studiens metodologi är en kombination av etnografi och diskursanalys. Studien tar sin utgångspunkt i interaktion, vardag och identitetsformande processer. I dessa kommunikativa praktiker som är intimt relaterade till identitetsskapande, arbetar lärare och behandlare. Analys av vardagssituationer i dessa pedagogiska och sociala praktiker samt intervjuer av de unga och de anställda ger en ökad förståelse för vad som händer där och vad arbetet betyder för dess aktörer. Miljöerna består till stor del av informella mötesplatser där en flexibilitet i tolkningsmöjligheterna skapar förhandlingsutrymme om både vad som sker där, men också vilka de unga är. Användningen av informella miljöer, lekfullhet, kroppskontakt och humor upprätthåller konsensus och bygger relationer. Relationen möjliggör att de anställda kan skapa tillit och förtroende hos de unga och används för att stödja de unga och påverka dem i önskvärd riktning. Relationen innebär att de unga, samtidigt som de får stöd och omsorg, också kan kontrolleras. Två olika strategier, omsorg och kontroll, kopplas samman i vad Foucault beskriver som en pastoral maktutövning. Relationen är grunden för intersubjektivitet, d v s en delad kunskap om situationen och dem själva. Diskurserna som används utgår från att de unga ska förändras. Diskurserna tydliggör att de ungas förändring främst ses som avhängiga dem själva, men att förändring är sannolik och möjlig genom de ungas involvering. De unga själva ses i hög grad som ansvariga för att leva upp till de krav som samhället ställer på individer i den åldern. De anställda förväntas klara av fysisk gränssättning, använda tvångsåtgärder och hantera andra repressiva inslag. De ungas aktörskap synliggörs genom deras motstånd inför det som strider mot deras motiv och det som står på spel för dem, d v s deras normalitet. Intervjuer med de unga har sammanfattat de möjliga identitetsalternativ de unga uppfattar finns tillgängliga för dem och handlar om skapandet av vilka de varit och vilka de kan bli. Identiteterna beror på vilka tolkningsrepertoarer som används i de olika verksamheterna. Repertoarerna gör det möjligt att skapa olika identitetskonstruktioner där en del kan ses som mer normala än andra. En del av identitetsalternativen innebär att se sig själv som kriminell eller med brister av olika slag. Kamratkretsen på hemmaplan och som elev i skolan är den plats och det sammanhang där de unga känner sig mest som alla andra. / This study examines how society handles children who for different reasons can’t manage, or be managed, in compulsory schools. Observations and interviews were made in three different settings: 1) a foster home with its own school, 2) a small school for troubled youth, and 3) a home for assessment and treatment, without its own school. Common for these arenas are that the children have been separated and set apart from regular school, and they take place on the boundary, or in the intersection between, teaching and treatment. The aims are to reveal how different discourses about troubled youth, education and treatment create possibilities and limitations in relation to the goal of the practices targets, their means, and the actors. The study is based on research into interaction, daily life, and processes of identity transformation. The data is collected by ethnographic methods in the form of participant observations, and the analysis is informed by discourse analysis. In these communicative practices, educators and social workers were active in an area of research that is intimately related to identity. Analysis of everyday situations in pedagogical and social practices provides valuable knowledge for understanding what is going on in this practices and what the implications are for the actors. Examinations of the studied children’s environments and activities reveal the different emphases of efforts addressing the children’s needs which are informed by (connected to) the use of different discourses. The use of informal settings, playfulness, humour, and body contact help maintain consensus and build relationships. The relationships provide a basis for exerting influence. To offer support is also a means by which the young people can be controlled. Two strategies care and control are found to be linked in what Foucault describes as an exercise of pastoral power. These relationships are also the basis for intersubjectivity, that is, shared knowledge of the situation, including self-knowledge of the actors involved. The emphasis on informal environments and flexibility in interpreting the situation allows negotiation about who the children are and what they are expected to become. The balance in child welfare activities between coercion and free choice can be described as a balancing act in which employees have great responsibility for the children. The study discusses how different discourses affect young people’s identity. Considering the various working methods based on different discourses together with the specific child welfare activities suggests that there are several different ways to define the problem situation affecting the children; the children are in this way exposed to a number of troubled identities. The results also indicate that the children can refuse to make these identities their own. The children are actors who become visible through their resistance to what threatens their motives and through what is at stake for them, that is, their normality. Interviews with children have identified possible alternative identities that depend on repertoires of identities, in which some constructions are seen as more normal than others. The children prefer seeing themselves with friends at school and as pupils in school.