Syftet med denna studie är att undersöka vilken kunskap krisgrupper baserar sitt arbete på, samt att jämföra vad kristeorier och krisgrupper säger att en människa i kris behöver. Vi utgår från forskningsproblemet att undersöka ett idealtillstånd, det vill säga kristeorier, med det faktiska tillståndet, i form av krisgruppernas praktiska arbete. Detta undersöks gentemot teorier om risksamhället. För att uppnå syftet används en kvalitativ metod i form av en litteraturöversikt av kristeorier samt intervjuer med resurspersoner i krisgrupper. De resurspersoner som intervjuats har varit representanter för det sociala arbetet i form av socialsekreterare och fältsekreterare, skolkuratorer samt diakoner från tre olika kommuner. Vårt huvudsakliga resultat visar att krisgruppernas kunskap till stor del baseras på den psykodynamiska kristeorin, i form av författaren Johan Cullberg. Dock kan vi se en influens av det existentiella perspektivet hos samtliga diakoner. Ett annat tydligt resultat är att kunskapen hos resurspersonerna även baseras på erfarenhet.

<p>Syftet med denna studie är att undersöka vilken kunskap krisgrupper baserar sitt arbete på, samt att jämföra vad kristeorier och krisgrupper säger att en människa i kris behöver. Vi utgår från forskningsproblemet att undersöka ett idealtillstånd, det vill säga kristeorier, med det faktiska tillståndet, i form av krisgruppernas praktiska arbete. Detta undersöks gentemot teorier om risksamhället. För att uppnå syftet används en kvalitativ metod i form av en litteraturöversikt av kristeorier samt intervjuer med resurspersoner i krisgrupper. De resurspersoner som intervjuats har varit representanter för det sociala arbetet i form av socialsekreterare och fältsekreterare, skolkuratorer samt diakoner från tre olika kommuner. Vårt huvudsakliga resultat visar att krisgruppernas kunskap till stor del baseras på den psykodynamiska kristeorin, i form av författaren Johan Cullberg. Dock kan vi se en influens av det existentiella perspektivet hos samtliga diakoner. Ett annat tydligt resultat är att kunskapen hos resurspersonerna även baseras på erfarenhet.</p>

Varje region i Sverige ansvarar för att ha en organiserad beredskap av krisstöd. Krisstödet ska aktualiseras i nära anslutning till allvarliga och extraordinära händelser och ansvara för det psykosociala stödet till de som omfattas av behovet. Målgruppen för denna studie är en av krisstödsgrupperna i en region som har beredskap att inställa sig på sjukhuset och där påbörja ett krisstöd till de drabbade. Det vetenskapliga underlaget som idag finns tillgängligt för krisstöd i akut- och mellanfas vid allvarliga och extraordinära händelser innefattar inte några evidensbaserade metoder för hur krisstödet ska förmedlas. Med bakgrund i detta syftar studien till att förstå hur krisstödspersoner förhåller sig till och påverkas av det begränsade vetenskapliga underlaget för krisintervention. Studiens teoretiska inramning bygger på modern kristeori och begreppen praktisk kunskap, praktiskt handlande och praktisk yrkesteori. Inför studien har vi även tagit del av relevant tidigare forskning som vi har kunnat koppla våra resultat till. För att besvara studiens syfte används kvalitativa intervjuer med krisstödspersoner ur en och samma krisstödsgrupp. Den kvalitativa innehållsanalysen som använts för att analysera intervjuerna har bidragit med en djupare förståelse för hur krisstödspersonerna arbetar och förhåller sig till att det saknas evidensbaserade metoder för krisintervention i akut- och mellanfas. Resultatet av studien visar att krisstödspersonerna kompenserar avsaknaden av evidensbaserade metoder genom att använda sig av sin egen och andras erfarenhet genom kollegialt kunskapsutbyte. Krisstödspersonerna förhåller sig också till det vetenskapliga underlag som finns men underlaget beskriver inte på vilket sätt krisstödet ska utformas utan endast vad som bör uppnås. Detta lämnar stort utrymme för den professionelles egen expertis som vi i resultatet ser utvecklas till en praktisk yrkesteori för rollen som krisstödsperson.

Inom ambulanssjukvården ingår det i den vardagliga arbetsmiljön att utsättas för stressiga situationer. Det krävs att ambulanspersonalen är alert, förberedd och flexibel för att hantera det oväntade. Regelbunden exponering för trauman kan bidra till känslomässiga svårigheter. Vilket kräver stöd och hjälp för att hantera de stressreaktioner som kan uppstå till följd av en allvarlig händelse. Syftet var att belysa ambulanspersonals copingstrategier och upplevelse av krisstöd i samband med en allvarlig händelse. Som metod användes en allmän litteraturöversikt där 15 artiklar inkluderades i resultatet. Artikelsökningen gjordes i databaserna PubMed, CINAHL och PsykInfo, resultatet analyserades med hjälp av Forsberg och Wengströms analysprocess. Analysen genererade fem kategorier. I resultatet framkom fem kategorier; Före händelse - förberedande copingstrategier, under händelsen - copingstrategier för omhändertagande, efter händelsen - copingstrategier för bearbetning och upplevelsen av krisstöd, ledning och organisation samt kulturella skillnader. Där framkom det att emotionellt fokuserad coping var den mest förekommande metoden för att hantera stress i samband med en allvarlig händelse. Det mest uppskattade stödet erhölls av en nära kollega, familj eller vänner. Ambulanspersonalen uppgav att det fanns ett missnöje med ledningens stöd och omhändertagande efter en allvarlig händelse. Som slutsats var det huvudsakliga fyndet att ambulanspersonal främst använde sig av emotionellt fokuserad coping och en erfaren kollega var ett viktigt stöd för att hantera stress då de bidrog till en känsla av trygghet, säkerhet samt stärkte kompetensen. Studiens resultat påvisade vikten av tid för återhämtning och reflektion. Litteraturöversikten identifierat en rad olika förbättringsåtgärder såsom ett förbättrat krisstöd samt ett ökat behov av utbildning och kunskap i stresshantering. / In ambulance care, it is part of the everyday work environment to be exposed to stressfulsituations. The ambulance staff is required to be alert, prepared, and flexible to manage theunexpected. Regular exposure to trauma can contribute to emotional difficulties, whichrequires support and help to deal with the stress reactions that can occur because of a seriousincident. The aim was to highlight the ambulance personnel coping strategies and experience of crisissupport in the event of a serious incident. As a method, a general literature review was used where 15 articles were included in theresult. The article search was performed in the databases PubMed, CINAHL and PsykInfo,the results were analyzed with the help of Forsberg and Wengström's analysis process. The analysis generated in five categories. The results revealed five categories; Before the event - preparatory coping strategies, duringthe event - coping strategies for caretaking, after the event - coping strategies for processingand the experience of crisis support, management and organization as well as culturaldifferences. Emotionally focused coping was the most common method when dealing withstress after a serious incident. The most appreciated support was received by a closecolleague, family, or friends. The ambulance staff stated that there was dissatisfaction in themanagement's support and care after a serious incident. In conclusion, the main finding was that ambulance mainly used the emotionally focusedcoping and an experienced colleague as support for managing stress as they contributed to asense of security, safety, and strengthens competence. The results of the study demonstratedthe importance of the need for recovery and reflection. The literature review identified anumber of different improvement measures such as improved crisis support and an increasedneed for training and knowledge in stress management.

Police officers today run the risk of being exposed to events that others will never experience during their lifetime. Many of these experiences may lead to traumatic memories that, in worst case, could make them never wanting to work as a police officer again. How can the police get better at taking care of their employees? This study aims to shed light over how the crisis-supporters perceive their learning within the activity of debriefing. The research questions asked are:” what moments in debriefing do the crisis-supporters identify as a learning activity?” and ”in what ways do the crisis-supporters think they can develop professionally during their practice of debriefing?”. This study investigates the phenomenon of crisis support from a sociocultural theory. The result show that the crisis-supporters feel that they get more knowledge when they debrief police officers compared to when participating in formal education. The results also show that verbal communication is very important in the practice of debriefing. Finally the results show that the interaction between crisis-supporters and police officers plays an important role in both crisis-supporters as well as police officers learning. / Poliser löper varje dag risk att erfara händelser som någon annan aldrig någonsin kommer att få uppleva under sin livstid. Många av dessa händelser kan leda till traumatiska minnen som i värsta fall gör att de inte kan fortsätta arbeta som polis. Hur kan polisen bli bättre på att ta hand om sina medarbetare? Denna studie syftar till att ge lyse åt hur krisstödjarna uppfattar sitt lärande inom krissamtal. Vi ställde frågor om ”vilka moment i krisstödet ser krisstödjarna ett lärande?” och ”på vilka sätt kan krisstödjarna utvecklas inom sitt krisstödjande?”. Studien undersöker detta genom att med hjälp av det sociokulturella perspektivet belysa lärandet hos krisstödjarna i krissamtal. Fem krisstödjare inom polisen har intervjuats med semistrukturerade intervjuer. Datamaterialet analyserades deduktivt med hjälp av tematisk analys och med sociokulturell teori som utgångspunkt. Resultatet visar bland annat att krisstödjarna får mer kunskap av att hålla krissamtal än att delta i formella utbildningar. Det visar även att språket är fundamentalt för hur krisstödjarna kommunicerar med varandra och de drabbade samt att samspelet mellan krisstödjare och drabbade spelar en viktig roll i lärandet.

The aim of this study is to investigate how a specific crisis support in a Swedish municipality is functioning. The study also aims to investigate social workers’ perceptions of this crisis support as well as its success factors and development areas. Four social workers who have experience of the specific crisis support participated in individual interviews. The resultsshow the general perception being that the crisis support is effective. Areas for development are also presented, including skills development and continuity in work with violenceexposed children and their families. The material was analyzed using attachment theory and systems theory as a base. The results show the receptibility of people in crisis and that it is necessary for people to receive professional support in difficult situations, matching findings from previous studies. The results confirm the importance of early support in a crisis process where child maltreatment is reported. / Studiens syfte är att undersöka hur arbetet med ett specifikt krisstöd i en kommun utövas samt vilka upplevelser av framgångsfaktorer och utvecklingsområden de yrkesverksamma har av arbetssättet. Fyra intervjuer genomfördes med familjebehandlare och socialsekreterare som i sitt nuvarande arbete antingen arbetar eller har arbetat med ett specifikt krisstöd. Resultatet visade genomgående teman där, det framkom att krisstödet upplevs fungera väl av såväl familjebehandlare som socialsekreterare. Utvecklingsområden, i form av kompetensutveckling och kontinuitet i arbetet med våldsutsatta barn och deras familjer lyfts också i resultatet. Materialet har analyserats med hjälp av anknytningsteori och systemteori. Resultatet visar att människor är mottagliga i kris och att de har ett behov av professionellt stöd att hantera den svåra situationen, vilket stämmer överens med tidigare forskning. Resultatet, i likhet med tidigare forskning, bekräftar vikten av att stödåtgärder aktualiseras tidigt i en krisprocess där en orosanmälan om våld mot barn inkommer till socialtjänsten.

Skolattacker är en av de värsta händelser som ett samhälle kan utsättas för och polisen kan anses ha en viktig roll för att arbeta mot att detta brott inte ska behöva inträffa. Den föreliggande studiens syfte var att få djupare kunskap för hur den svenska polismyndigheten arbetar förebyggande mot att en skolattack ska ske, samt hur polisens eget krisstödsarbete ser ut inom myndigheten. Studien genomförde fyra kvalitativa semistrukturerade intervjuer med representanter från polismyndigheten i region Bergslagen. Resultatet visade att polisen kategoriserar skolattacker som “pågående dödligt våld”, och har utformat riktlinjer enbart utifrån den brottskategorin. Resultatet visade även att vissa insatser som polisen använder inte anses effektiva baserat på evidensen. Fortsättningsvis påvisade resultatet på ett behov av utveckling inom det krisstöd som polisen kan använda efter en skolattack. Den föreliggande studiens slutsatser visar att polisens förebyggande- och krisstödsarbete generellt sett är tillfredsställande, men att vissa aspekter inom arbetet bör förbättras. / A school attack is perceived as one of the worst incidents that a society can be exposed to, and the police is considered to have an essential role in preventing that such a crime will occur. The present study’s aim was to deepen the knowledge regarding how the swedish police authority works to prevent school attacks, and how the crisis support within the authority, after such an event, works. The study was conducted through four qualitative semi-structured interviews with representatives from the region Bergslagen. The results revealed that the police categorize school attacks as “ongoing deadly violence”, and that the guidelines are based solely on that category of crime. The results also showed that some methods the police use are not considered effective based on previous research. Furthermore, the results indicated a need for development within the crisis support that the police can use after a schoolattack. The present study’s conclusions showed that the preventive work and crisis support generally is seen as satisfactory but that some aspects can be improved upon.

Suicid är ett folkhälsoproblem i Sverige som skapar ett stort lidande hos de anhöriga som blir kvar. De efterlevande drabbas ofta av psykisk ohälsa som genererar ett ökat behov av hjälp och stöd. Syftet med denna studie är att undersöka professionellas upplevelser av krisstöd till anhöriga vid suicid. Studien är kvalitativ och baseras på tio semistrukturerade intervjuer och en tematisk analys där fyra teman har identifierats. Resultatet visar att krisstöd genom stödsamtal är en viktig och central del i sorgebearbetningen, men också att ämnet suicid fortfarande är ett stigmatiserat ämne i samhället vilket kan förhindra att den efterlevande tar emot hjälp eller själv söker hjälp. En del av ansvaret för att få tillgång till krisstöd ligger hos den efterlevande själv vilket leder till ett mörkertal bland efterlevande som aldrig erhåller något krisstöd trots att behovet föreligger. Dessa fynd ligger i linje med tidigare forskning. Resultatet visar även på att det finns delar inom krisstöd som saknas samt att suicidprevention är en nyckelfaktor för att förebygga att de anhöriga någonsin ska behöva krisstöd. / Suicide is a public health problem in Sweden, which creates major suffering among the people close to the deceased. The bereaved often encounter mental illness which generates an increased need for support. The aim of this study is to examine the professionals’ experiences of existing crisis support after a suicide. This is a qualitative study based on ten semi-structured interviews and a thematic analysis where four themes have been identified. The result demonstrates that crisis support through conversations is an important and central part of the grief process, but that suicide as a topic still is stigmatized in society which can prevent the bereaved from accepting or seeking help. Some of the responsibility to get access to crisis support falls on the bereaved, leading to some of the grieving people never getting access to crisis support even though there is a need for it. These findings are in line with previous research. The result also show that parts are missing within crisis support and that suicide prevention is a key factor to prevent individuals from ever needing crisis support.

Through an internship at a nonprofit organization called ATSUB[1], specialized at giving support to non-offending parents to sexually abused children, one of the authors to this study found that there was a lack of care for the parents by governmental operations. While studying the previous research we found a great deficiency when it came to non-offending parents and far most about non-offending fathers. We found studies proving that the child’s non-offending parents are the best support for the child during their healing process. Research also shows that parents must be able to get good support and treatment during their crisis for the parents to be able to support the child, since they’re also in great despair over their child being sexually abused. We decided to do qualitative interviews with professionals who care for the non-offending parents within the county of Kalmar in Sweden. We found through the informants affidavit, studying the previous research and applying theoretical approaches that the support is good but misdirected. The results have shown that there are some miscommunications between government operations and specialized knowledge in treating parents and their situation doesn’t exist or its deficit. The professionals knew what kind of needs the non-offending parents have and they knew how important the parent is for the child’s wellbeing. The professionals also believed that it was important to give individual care to the parents, but there’s where the problem lies, they have such a great focus on the child’s treatment that the care for the parents who are supposed to be the most valuable support for the child, falls aside. [1] Anhöriga Till Sexuellt Utnyttjade Barn (Parents To Sexually Abused Children)

<p>Denna c-uppsats är ett examensarbete inom studieprogrammet med inriktning mot personal, arbete och organisation (PAO) på Sociologiska institutionen vid Stockholms universitet. Syftet är att undersöka och beskriva hur poliser i yttre tjänst ser på och upplever effekten av fenomenet krishantering inom organisationen Polisen. Vidare är syftet att analysera vilka konsekvenser organisationskulturen inom Polisen får för fenomenet krishantering. I denna studie tar jag upp frågeställningar såsom vilka värderingar och normer poliser har kring krisstöd, och vilken effekt krisstöd har på den enskilde polisen. Jag problematiserar kring organisationskultur som en viktig del i hur normer och värderingar kan vara styrande i en arbetsmiljö där våld och hot om våld är en del av vardagen. För att belysa detta använder jag mig av en modell med olika medvetandenivåer av kulturen. Det teoretiska materialet visar vidare att organisations­kulturen inom den svenska polisen med dess värderingar och normer delvis skapas i kontakten med våld och hot om våld för den enskilde polisen. Våldet i arbetsmiljön är en del av det dagliga arbetet för poliser i yttre tjänst. Avståndet från chefer och den stora handlingsfriheten påverkar även kulturen och bidrar till att skapa en skiktning inom Polisen angående det praktiska arbetet i kontakten med allmänheten. För denna studie har jag intervjuat sex poliser, samtliga verksamma i yttre tjänst inom en polismyndighet i ett storstadsområde. Jag har i det empiriska materialet identifierat fem begrepp som beskriver fenomenet krishantering: Yrkesroll, Ledarskap, Påfrestning, Hinder samt Effekt. Utifrån dessa empiriska begrepp har jag identifierat fyra inslag i den polisiära organisationskulturen som påverkar hur respondenterna ser på och upplever, men även vilka egentliga möjligheter de har att använda sig av krishantering: ”Magkänsla”; Föreställningar om ekonomiska ramar; Vad en polisman skall tåla samt Småprat istället för krisstöd. I denna studie har jag funnit att det inte finns ett regelbundet tillhandahållande och genomförande av krisstöd inom Polisen delvis pga. organisationskulturen. Slutsatsen är att organisationskulturen som skapas i relation till krishanteringen och som verkar genom de av mig identifierade fyra inslagen, minskar organisationens effektivitet.</p>