Studiens syfte är att undersöka hur genus- och maktrelationer avbildas samt reproduceras genom bilder från The Big Fours års- och hållbarhetsrapporter. Tidigare forskning har klarlagt behovet att på ett adekvat sätt särskilja mellan kön och genus inom kritisk redovisningsforskning. Således grundas studien i en rad feministiska teorier och kritisk organisationsteori, såväl som tidigare forskning där genus står i fokus. Dessa teorier tillämpas vid en kvantitativ innehållsanalys och efterföljande slutledning. Detta för att identifiera dolda processer inom organisationerna som inverkar på hur hierarkier utformas inom dessa.  Resultaten påvisar att det existerar ett könande inom organisationerna som är till mannens fördel. Dock är generaliserbarheten av studiens empiri begränsad utifrån resultatet av den logistiska regressionen. Symboler för ett starkt ledarskap förknippas med maskulinitet och mannen avbildas oftare som stående inom urvalet, vilket studien härleder till uttryck för rådande och önskade hierarkier. Därtill påvisar empirin att aktivitet till högre grad avbildas som ett manligt attribut vilket studien förklarar som ett uttryck för ett rådande informationsövertag. Det återfinns dock frekvenser som gör gällande att kvinnan ges utrymme att komma till tals och således att dennes perspektiv tas tillvara på. Detta då kvinnan till en högre grad avbildas som seriös i sällskap av män än ensam. Genusrelationer identifieras men processerna är genomgående subtila. Sociala koder och normativa påtryckningar kan dock påpekas. / The purpose of this study is to examine how gender and power dynamics are depicted and reproduced through images from The Big Four’s Swedish branches, in their annual and sustainability reports. Previous research clarifies the need for a separation between sex and gender within critical accounting research in order to expand the current empirical reach. Hence this study utilizes several feminist perspectives as well as critical organizational theory combined with previous research where gender has been at the center. The study’s content analysis and deduction, along with its conclusion, is built upon these theories to identify hidden processes that constitute real-life gender based hierarchies within said organizations.  Furthermore the results of this study points to a continued gendering within these organizations that favour the male sex. However the generalizability of the empirical findings are limited due to the outcome of the logistic regression. Symbols of strong leadership are continuously associated with a sense of masculinity and the male is more often depicted as standing up, symbolizing being higher up in the organizational hierarchy. Empirical evidence is laid forth stating that a higher frequency of being active is tied to being male and furthermore a masculine attribute. Although, measured frequencies show that the woman is granted the opportunity of having her perspective listened to and through that her epistemic privilege utilized as she’s, to a relatively high degree, represented as serious when accompanied by men. Gender relations are identified as parts of subtle processes that are sometimes even to be labelled as ambiguous.

Denna studie är ett examensarbete utfört som en del av socionomutbildningen på Malmö universitet. Syftet är att undersöka vad personal på HVB har för perspektiv på var gränsen går mellan att vara privat och personlig i relationen till ungdomarna. Till detta hör också vad för professionella gränser som är nödvändiga att upprätthålla gentemot de barn som placerats på hemmet samt vad för närhet och distans som förväntas, är förhandlingsbara eller helt förbjudna. Sex stycken semistrukturerade intervjuer genomfördes med personal på HVB för att undersöka deras perspektiv och resultaten sammanfattades i teman. Dessa teman var “Relationen mellan personal och ungdom”, “Gränsen mellan privat och personligt”, “Konflikter mellan personlig och professionell”, “Gränssättningar och maktrelationer” samt “Hantering av olika förhållningssätt på arbetsplatsen”.Huvuddragen av vad som framkom var att det är viktigt att vara personlig med ungdomarna på HVB, men det får inte vara på bekostnad av professionalitet. Att vara privat med ungdomarna kan innebära att interaktionen är för personalens skull istället för ungdomarna, därför är det viktigt att göra gränssättningar mellan det privata och det professionella. Exakt vart denna gräns går är dock inte tydlig och är dessutom mycket individuell både i form av var personalen är bekväm med att sätta sina gränser och vad ungdomen har för behov. Genom att kartlägga och konstruktivt samtala om gränserna mellan personal och ungdom skapas tydlighet / This study is a thesis carried out as part of the social work education at Malmö University. The aim is to investigate what the resident staff's perspective at Residential care homes for children and young persons is on where the line is drawn between being private and personal in the relationship with the residents.This also includes what kind of professional boundaries are necessary to maintain towards the children who are placed in the home and what kind of proximity and distance is expected, negotiable or completely prohibited. Six semi-structured interviews were conducted with staff at residential homes to examine their perspectives and results summarized in themes. These themes were "The relationship between staff and youth", "The border between private and personal","Conflict between personal and professional", "Boundaries and power relations" and "Managing different attitudes in the workplace". The main feature of what emerged was that it is important to be personal with the residents, but this must not be at the expense of professionalism. Being private with the residents can mean that the interaction is for the benefit of the staff instead of the resident,therefore it is important to draw boundaries between the private and the professional. However, exactly where these boundaries are placed is not clear and is also very individual, both in terms of where the staff are comfortable setting their boundaries and what the residents' needs are. Clarity is created by charting out and having constructive conversations about the boundaries between staff andresidents.

This is a study of how knowledge producing actors, like professors of economics, ecological economics and investigators at public institutions, portray the monetary system in general and fractional reserve banking specifically. The methodology of Political Discourse Analysis, with focus on argumentation and legitimisation, is used to identify and compare how different actors portray the monetary system. The outcome shows that there exist competing knowledge discourses that are diametrically different in how they define keywords and describe the relation between the monetary system, societal power relations and environmental impact. Some important concepts under academic debate include the origin of money, which actor (the state or commercial banks) controls the money supply and seigniorage (money issuer’s revenue), if private banks really are intermediaries and multiply central bank money, and if interest-bearing money is a cause of socioecological unsustainability. By critically analysing the moral norms within knowledge discourses that otherwise might be naturalised as portraying ‘facts’ or ‘truth’, this thesis helps identify needs for further research – especially regarding how the financial system can be better adapted for socioecological sustainability.

The main purpose of the dissertation is to understand meaning-making practices used by people suffering from acquired brain damage with severe physical and communicative disabilities, in order to create and sustain their identity and personhood in relation to other people. The study emanates from the idea that identity and personhood, also in relation to disability, are created/sustained in ongoing interaction between people in everyday situations, and that the ability to narrate is central to such a creation of identity. Therefore, it is of particular interest to try to understand what communicative and storytelling abilities/possibilities people with severe acquired brain damage have in presenting their identity. The study is ethnographic and based upon a year-long field study of participant observations at a day centre for people with acquired brain damage. Gathered data consist of written field notes, informal interviews conducted with both participants and personnel and approximately 70 hours of video data. The study shows how an identity as ‘severely disabled’ is created in the co-created storytelling between participants and personnel and that this identity seems to mean that one is dependent upon others to get along in everyday life at least if one listens only to spoken stories. Yet the study also shows that there exist different opinions about what this identity as ‘severely disabled’ could mean that there is a wish among the participants to be able to present a desirable identity as “normal”, and that such an identity comes to mean to be independent and self-determined. Normality, however, must be understood in relation to surrounding society (and the grand cultural narratives that surround us). Thus the study shows that normality in relation to severe disabilities is almost impossible to achieve because normality in relation to illness/disease/body contains the hope of a cure or an improvement. The participants in this study, however, have all been labelled as incurable – there is no hope of such a cure or improvement. That, on the other hand, does not mean that the participants do not try to tell such stories anyway in their quest to achieve this desirable identity. However, in order to hear this story we need to listen to stories that usually remain untold. A palpable hierarchy between different modes of language use was identified, where verbal/spoken language is supreme, resulting in the disabled participants not being perceived as competent interactors/communicators due to their difficulties in using verbal communication. Hence their ways of creating/telling stories, through embodiment and enactment, are not recognised as valid ways to create/tell stories; this is discussed in relation to both practical implications for health care settings as well as for further narrative research. / Avhandlingens huvudsyfte är att förstå meningsskapande praktiker som personer som drabbats av förvärvad hjärnskada med grava såväl fysiska som kommunikativa funktionshinder använder för att skapa och upprätthålla sin identitet och sitt personskap i relation till andra människor. Studien utgår ifrån att identitet och personskap, också i relation till funktionshinder, är något som skapas och upprätthålls i det pågående samspelet mellan människor i vardagliga situationer och att förmågan att berätta är central för detta identitetsskapande. Därför är det av särskilt intresse att försöka förstå vilka möjligheter personer med grava förvärvade hjärnskador har när det gäller att kommunicera och använda berättandet som ett sätt att presentera sin identitet. Studien är etnografisk och baseras på ett årslångt fältarbete bestående av deltagande observationer på ett dagcenter för människor med förvärvade hjärnskador. Insamlade data består av fältanteckningar, informella intervjuer med både deltagare och personal och ca 70 timmar videomaterial. Studien visar hur en identitet som ’gravt funktionshindrad’ skapas i det gemensamma berättandet mellan deltagare och personal och att denna identitet verkar innebära att man är beroende av andra för att klara sitt vardagliga liv, åtminstone om man enbart lyssnar till talade berättelser. Likväl visar studien även att det kan råda delade meningar om vad denna identitet som ’gravt funktionshindrad’ kan innebära och att det bland deltagarna finns en strävan att kunna presentera en önskvärd identitet som ”normal” och att en sådan identitet innebär att vara oberoende och självbestämmande. Normalitet måste dock förstås i relation till omgivande samhälle (och de stora, kulturella berättelser som omger oss) och studien visar att normalitet i samband med grava funktionshinder är i det närmaste omöjligt att uppnå då normalitet i relation till sjukdom/kropp innefattar ett hopp om att bli frisk, eller åtminstone bättre. Deltagarna i denna studie har emellertid diagnostiserats som obotliga – det finns inget hopp om förbättring. Detta innebär inte desto mindre att deltagarna ändå försöker berätta sådana berättelser i strävan efter att uppnå en önskvärd identitet. Dock; för att höra denna berättelse krävs ett lyssnande på berättelser som vanligtvis förblir oberättade. En tydlig hierarki mellan olika former av språkanvändning identifieras, där det talade ordet och den talade berättelsen ses som överlägsen. Detta får till konsekvens att de funktionshindrade inte ses som kompetenta aktörer/kommunikatörer pga. av sina svårigheter att kommunicera verbalt och att deras sätt att skapa berättelser, genom förkroppsligande framställningar, inte erkänns som legitima sätt att berätta. Detta diskuteras både i relation till olika praktiska implikationer för vårdinstitutioner och för vidare narrativ forskning.

Bilderboken Sagan om den lilla hinden kom ut 1924, bara några år efter att kvinnlig rösträtt införts i Sverige. Denna studie pekar på forskning som uppmärksammat att Beskow tidigt förde in samhällskritik i sina barnbokstexter och att kvinnors yttrandefrihet låg henne varmt om hjärtat. Studien bekräftar och fördjupar den bilden och visar bland annat att Beskow i Sagan om den lilla hinden använder sig av sofistikerade litterära strategier för att uppmana till motstånd mot snäva och inskränkta samhällsnormer samt plädera för en friare samhällsdebatt. Med hjälp av en ramberättelse skapar Beskow i bild och text ett dualt/jämlikt tilltal som når både vuxna och barn. Hon lyfter fram en aktiv flicka och visar redan i den inledande ramberättelsen på skapandet och läsandet som en jämlik sysselsättning, där generationer och kön kan mötas på jämbördig nivå. Studien visar därtill att Elsa Beskow använder sig av naturen för att peka på patriarkala och andra samtida maktrelationer och att hon uppmanar till motstånd och visar andra möjliga, friare könsroller och föreställningar. Uppsatsen visar också att Beskows "nya sköna gröna värld" tangerar modern debatt. Ett underliggande budskap är att vad som är ”normalt” bestäms genom maktutövning, och att snäva normer krymper oss som människor och gör avvikelsen till ett samhällsproblem. Bilderboken kan delvis ses som ett inlägg mot alltför normerande kroppsuppfattningar och på så vis kopplas till dagens ätstörningsproblematik.

No description available.