With pre-implantation genetic diagnosis (PGD), genetic testing and selective transfer of embryos is possible. In the future, germ-line gene therapy (GLGT) applied to embryos before implantation, in order to introduce missing genes or replace mutant ones, may be possible. The objective of this dissertation is to analyse moral aspects of these technologies, as described by eighteen British, Italian and Swedish gynaecologists and geneticists. The objective is systematised into three parts: research interviews and qualitative analysis, philosophical analysis, and elaboration of a framework that supports the combination of analytic methods. PGD was described as positive since it enabled some couples at risk for a genetic disease to have a child without the disease. PGD was described as in different senses ‘better’ than methods for prenatal diagnosis and selective termination of pregnancy. It was also described as positive since it provided couples at risk with one more option, even if it did not result in the birth of a healthy child. However, interviewees were concerned about the difficulty of defining and evaluating genetic disease. They were also concerned about patients’ choices, and about exaggerated use or misuse. Whereas PGD gave rise to ambivalence in terms of how to understand, describe and evaluate it, GLGT was often described as unrealistic or undesirable. The results of the qualitative analysis are used in a philosophical analysis of the concepts of choice, autonomous choice, ambivalence, trust and ambivalence in trust relations. A set of distinct characteristics of each concept are elaborated. The results of the philosophical analysis are used in the discussion of the results of the qualitative analysis. The study shows that the technologies imply both ‘new’ ways to perform ‘old’ medical practices and ‘new’ practices. Old moral questions are reformulated. New moral questions are added. Against the background of this, the concept of genetic identity is discussed. Key words: empirical ethics, pre-implantation genetic diagnosis, germ-line gene therapy, qualitative research, philosophical analysis, medical progress, genetic disease, choice, autonomous choice, ambivalence, trust, genetic identity.

Bakgrund: Operationssalens kommunikation är komplex och kommunikationsproblem är den mest rapporterade orsaken för operativa misstag. Ljudnivå och munskydd är faktorer som försvårar kommunikationen. Teamarbete i operationssalen är nödvändigt för att vården ska vara patientsäker. Operationsteamet utgörs av olika professioner som har ansvaret för patientens säkerhet intraoperativt. Kravet från samhället är att operationssjuksköterskan ska besitta kompetensen att skydda patienter från vårdskador. World Health Organization har utformat en checklista för att förbättra patientsäkerheten på operation. Syfte: Att undersöka operationssjuksköterskans upplevelse av intraoperativ kommunikation. Metod: En kvalitativ intervjustudie med semistrukturerade frågor utfördes på två sjukhus i södra Sverige. Sju intervjuer hölls med operationssjuksköterskor som spelades in och transkriberades. Datan analyserades enligt Graneheim och Lundmans (2004) latenta innehållsanalys. Resultat: Resultatet presenteras under fyra teman. Temat Vikten av att kommunicera belyser att kommunikationen måste fortlöpa under operationen för att inte riskera patientsäkerheten. Temat Intraoperativa Teamgrupperingar beskriver att operationsteamet arbetar i separata team tills den peroperativa fasen där de är ett gemensamt operationsteam. Professionerna är kopplade till varandra vilket ger stort ansvar i kommunikationen. I temat Ledarens Inverkan på Teamkommunikation framkommer att auktoritära ledare kan medföra en nervös stämning och upplevd minskad patientsäkerhet. Operatören har betydelse för användningen av WHO:s checklista och följsamheten till den. I temat olika uttryck för Intraoperativ Kommunikation framträder olika typer av kommunikation ha påverkan intraoperativt. Slutsats: Operationsteamet sammanhålls av respekt och gemensamt ansvar. Kvaliteten av den intraoperativa kommunikationen är beroende av ett ansvarstagande från varje teammedlem och kräver en långsiktig plan för utveckling från verksamhetens ledning. / Background: Communication in the operating room (OR) is complex. Communication failures is the most reported cause of operative misstakes. Sound levels and operating masks are some factors that complicates the communication. Teamwork in the OR is necessary for patient safe care. The operating team consists of various professionals who are responsible for patient safety intraoperatively. The society’s requirement is that the operating room nurse must possess competence to protect patients from medical harm. The World Health Organization designed a checklist to improve patient safety in the OR. Aim: To investigate the operating room nurse's experience of intraoperative communication. Method: A qualitative interview study with semi-structured questions was conducted at two hospitals in southern Sweden. Seven interviews were held with surgical nurses which were recorded and transcribed. The data were analyzed according to Graneheim and Lundman's (2004) latent content analysis. Results: The result is presented under four themes. The theme The Importance of Communicating highlights that communication must continue throughout the surgery in order not to risk patient safety. The theme of Intraoperative Team Groupings describes that the operating team works in separate teams until the peroperative phase where they are a joint operation team. The professions are linked to each other, which gives great responsibility in communication. The theme The Leader’s Impact on Team Communication reveals that hierarchical leaders can cause a nervous mood and cause reduced patient safety. The surgeon is important for the use of WHO's checklist and its compliance. In the theme Different Expressions for Intraoperative Communication, different types of communication have an impact intraoperatively. Conclusion: The operating team is united by respect and shared responsibility. The quality of intraoperative communication depends on the responsibility of each team member and requires a long term plan for development from the management.

Sjukvården visar intresse för användning av Artificiell Intelligens (AI) och inom behandling för psykisk ohälsa finns behov för stöd. Intelligenta beslutsstöd kan bidra till minskad belastning för vårdpersonal och bättre behandling för patienter, men sjukvårdens känsliga natur och de konsekvenser som kan uppstå vid försummelse medför etiska utmaningar. Behandling av psykisk ohälsa är komplext och behöver utforskas för att identifiera de potentiella etiska utmaningar som kan uppstå. Genom en kvalitativ intervjustudie med åtta deltagare har området utforskats både bland AI-forskare och vårdpersonal, där insikter från båda kontexter har analyserats för att identifiera och utforska återkommande etiska utmaningar. Genom insamlad empiri och litteraturstudie har fem etiska utmaningar identifierats och utforskats: hantera felaktiga rekommendationer, hantera moraliska dilemman, uppnå patientautonomi, ansvarsdilemmat, och skapa förtroende. / Health care has taken interest in the use of AI (Artificial Intelligence) and mental health services are in need of support. Intelligent decision support systems can contribute to reduced workload for health care professionals and better treatment for patients, but the sensitive nature of health care and the possible consequences in the event of neglect or malpractice pose ethical challenges. Treatment of mental illness is complex and needs to be explored in order to identify the potential ethical challenges that can arise. Through an interview study consisting of eight participants, the problem area has been explored amongst both AI researchers and health care professionals, where insights from both contexts have been analysed in order to identify and explore recurring ethical challenges. Through empirical data and a literature study, five ethical challenges have been identified and explored: handle incorrect recommendations, handle moral dilemmas, achieve patient autonomy, the liability dilemma, and generate trust.

Det finns idag flera tusen genetiska sjukdomar som inte kan botas med hjälp av dagens läkemedelsbehandlingar. Detta är något forskarna försöker finna en lösning på. Två nya potenta genredigeringsverktyg har utvecklats och tros kunna bota och behandla många av de idag kända genetiska sjukdomarna. Detta är clustered regularly interspaced short palindromic repeats med CRISPR-associerade proteiner, CRISPR/Cas9 och prime editing. Tekniker som utvecklats från det adaptiva immunförsvaret hos prokaryoter. Både CRISPR/Cas9 och prime editing är RNA-guidade system med DNA som mål, de är även möjliga att programmera. Syftet med denna litteratursökning var att: 1) Jämföra teknikerna CRISPR/Cas9 och prime editing, 2) Undersöka vilka idag pågående kliniska prövningar som finns där någon av teknikerna används vid behandling av sjukdom. 3) Undersöka vilka sjukdomstillstånd som tros kunna botas och/eller behandlas med hjälp av någon av teknikerna samt 4) undersöka hur forskare ser på de etiska aspekterna av dessa tekniker. Information har hämtats under arbetets gång, främst från PubMed, Google och clinicaltrials.gov. Det finns idag 16 pågående studier där CRISPR/Cas9 används som behandlingsmetod. För prime editing finns det inga pågående studier. Sjukdomarna som forskarna hoppas kunna behandla med hjälp av metoderna är många, men de har kommit längst i utvecklingen av läkemedel för cancer, blodsjukdomar och ögonsjukdomar. De etiska diskussionerna har varit många och den stora frågan som diskuteras är hur tekniken skall regleras för att inte utnyttjas till sådant som potentiellt kan vara skadligt. Detta är två tekniker med hopp om nya behandlingsmetoder för genetiska sjukdomar, dock är de endast i början av sin utveckling och mer forskning och förfining av metoderna krävs innan de kan tillämpas kliniskt. / Today, there are thousands of genetic diseases that cannot be cured with the help of today's drug treatments. This is something the researchers are trying to find a solution to. Two new potent gene editing tools have been developed and are believed to be able to treat or cure many of today's genetic diseases. These are Clustered regularly interspaced short palindromic repeats with CRISPR-associated proteins, CRISPR/Cas9 and prime editing. Techniques developed from the adaptive immune system of prokaryotes. Both CRISPR/Cas9 and prime editing are RNA-guided DNA-targeted systems that are programmable. The purpose of this literature search was to: 1) compare the CRISPR/Cas9 and prime editing techniques, 2) investigate the current clinical trials in which any of the techniques are used to treat disease. 3) investigate which diseases that are believed to be cured and/or treated by using one of the techniques, and 4) investigare how researchers view the ethical aspects of these techniques. Information was gathered during a period between January to May 2020, mainly from PubMed, Google and clinicaltrials.gov. There are currently 16 ongoing studies using CRISPR/Cas9 as a treatment method. For prime editing there are no ongoing studies. The diseases that the researchers hope to be able to treat using the methods are many, but they have come the farthest in the development of a drug for cancer, blood diseases and eye diseases. There have been many discussions about the ethical side, but the big question being discussed is how the technology should be regulated so that it may not be used to harm instead of treat. These two techniques give hope of new treatment methods of genetic diseases, however, they are in the early stages of their development and more research and refinement of the methods is required before they can be applied clinically.

Type 2 diabetes is a chronic disease whose incidence has increased with more than 200% during the past 20 years. The increasing number of type 2 diabetes patients could result in more patients suffering from lower quality of life and life threatening complications. Furthermore, the growing need of care will increase the load on healthcare. To counteract this effect, digital tools could be used to put more care responsibility on the patient.  The aim of this project was to find and implement the relevant features for a digital type 2 diabetes tool for newly diagnosed patients. The final goal was to encourage self-care, reduce anxiety and thus improve quality of life, while decreasing the risk of complications. The research process of this project consisted of five phases: literature study (to find relevant features and their clinical evidence), interviews (to find the desires of patients and practitioners), data analysis (to prioritise features), development of the features and evaluation of the tool.  The results showed that important features were documentation of blood glucose measurements, patient education, data transfer, communication and care plan overview, but even more importantwas the possibility to individualise the tool for different patients. The evaluation indicated that a clear care plan overview that was easy to understand could help the patient prioritise care activities. Furthermore, patients could be encouraged by reminders, seeing improvements and having continuous communication with healthcare. It was found that for positive clinical outcomes, high usability is essential. To reach patient acceptance the tool must be relevant and easy to use. It must also give valuable output, such as decision support for self-care or new knowledge. To reach practitioner acceptance the tool should be based on evidence based methods and integrate well with existing systems.  Finally it was concluded that the knowledge and technology needed to build a successful tool is already present, they only need to be put together and formulated in a way which is understandable and useful for both patients, caregivers and developers. / Diabetes typ 2 är en kronisk sjukdom vars incidens har ökat med mer än 200% de senaste 20 åren. Det stigande antalet patienter med diabetes typ 2 kan leda till att fler patienter blir lidande av lägre livskvalitet och livshotande komplikationer. Dessutom ökar det stigande vårdbehovet belastningen på vården. För att motverka denna effekt kan digitala verktyg utvecklas så att mer ansvar kan läggas på patienten. Syftet med detta projekt var att hitta och implementera relevanta funktioner för ett digitalt verktyg för nydiagnostiserade patienter med diabetes typ 2. Målet var att uppmuntra egenvård, minska oro och därmed öka livskvaliteten samt minska risken för komplikationer. Projektets forskningsprocess bestod av fem faser: litteraturstudie (finna relevanta funktioner och deras evidens), intervjuer (kartlägga krav från patienter och vårdgivare), dataanalys (prioritera funktioner), utveckling av funktioner i HOPE platform och slutligen utvärdering av verktyget i HOPE platform. Resultaten visade att dokumentation av blodglukosmätningar, patientutbildning, dataöverföring, kommunikation och vårdplansöversikt var viktiga funktioner, men ännu viktigare var möjligheten att individanpassa verktyget för varje patient. Utvärderingen indikerade att en tydlig vårdplansöversikt som är enkel att förstå hjälper patienten att prioritera de viktigaste vårdaktiviteterna. Vidare kan patienter motiveras av påminnelser, att se förbättring och att ha kontinuerlig kontakt med vården. Det konstaterades att hög användbarhet är nödvändig för att uppnå positiva kliniska effekter. För att nå acceptans hos patienterna måste verktyget vara relevant, enkelt att använda och ge något värdefull tillbaka, så som beslutsstöd för egenvård eller ny kunskap. För att nå acceptans hos vårdgivarna bör verktyget baseras på evidensbaserade metoder och vara kompatibelt med nuvarande system. Slutligen drogs slutsatsen att kunskapen och tekniken för att skapa ett lyckat verktyg redan finns, men att kraven måste sammanställas och formuleras på ett sätt som är förståeligt och användbart för både patienter, vårdgivare och utvecklare.

This thesis explores how current ways of imagining possibilities for intersexed and trans embodied lives within medical contexts might be informed by and reimagined through the historical lived experiences of intersexed and trans individuals as they have been articulated in autobiographical accounts. Postmodern, queer, intersex, and trans researchers and activists have criticised existing standards of intersex and trans healthcare for limiting the possibilities for diverse embodied lives by articulating certain forms of embodiment and selfhood as more likely to enable a liveable life than others. This has often been done in a medico-legal context by referring to experiences in the past of the unliveability of corporealities and gendersexed situations that differ from privileged positions. With a point of departure in these critiques, this thesis reopens questions about how intersexed and trans people may be embodied and have relations with others by reflecting upon the period of the first three-quarters of the 20th century, when the present standards of care and diagnostic categories were emerging, but had not yet become established. Drawing upon a unique set of historical source material from the archives of the Danish Ministry of Justice and the Medico-Legal Council, intersexed and trans persons’ life stories are rearticulated from their own and medico-legal experts’ accounts written in relation to applications for change of legal gendersex status and medical transition. In this way, the process is traced through which these life stories have been repeatedly rearticulated in order to become a usable basis for diagnosis and decision-making. At the same time, the stories are unfolded once more in a rearticulation focusing on their complexity and diversity. / Denna avhandling undersöker hur nuvarande sätt att föreställa sig möjligheter för intersexuella och transpersoners liv inom medicinska sammanhang kan informeras av och omföreställas genom historiska livserfarenheter hos intersexuella och transindivider, som de har artikulerats i självbiografiska berättelser. Postmoderna, queer, intersex- och transforskare och aktivister har kritiserat existerande normer för intersex- och transhälsovård för att begränsa möjligheterna för olika förkroppsligande liv genom att artikulera vissa former av förkroppsligande och subjektivitet som mer sannolikt att möjliggöra ett levbart liv än andra. Detta har ofta gjorts i ett medicinskt-juridiskt sammanhang genom att hänvisa till förflutna erfarenheter av levbarhet kring förkroppsligande och genusifierande situationer som skiljer sig från privilegierade positioner. Med utgångspunkt i denna kritik, återupptar denna avhandling frågor om hur intersexuella och transpersoner kan bli förkroppsligade och ha relationer till andra, genom att reflektera kring de första tre fjärdedelarna av nittonhundratalet när de nuvarande normerna för vård och diagnostiska kategorier uppstod, men ännu inte blivit etablerade. Med utgångspunkt i en unik uppsättning av historiskt källmaterial från Danska  Justitiedepartementet och Medicinsk-Etiska Rådets arkiv, återges intersexuella och transpersoners livshistorier från egna och medicinsk-etiska experters berättelser skrivna i relation till ansökningar av förändring av juridiskt kön och medicinsk transition. Genom denna process har livshistorier upprepande gånger blivit omartikulerade för att bli en användbar grund för diagnos och beslutsfattande. Samtidigt är dessa livshistorier uppöppnade än en gång i en omartikulation med fokus på deras komplexitet och mångfald.

Bakgrund. Innan dess att svensk psykiatri genomgick övergripande förändringar genomsyrades mentalhälsovården av olika psykologiska teorier vilka sedermera kom till att utgöra väsentliga beståndsdelar inom den “vårdkulturella revolutionens” fundament. Detta utmynnade därefter i svensk socialpsykiatris tillblivelse varigenom dessa försöksverksamheters väl fungerande praxis och kunskaper till synes har glömts bort genom åren. Metod. När, varför och hur har det gått från att vårdgivare/klient-relationen tidigare har betraktats vara “god” till att i dessa dagar te sig “avhumaniserad”? Hur var denna relation förr, hur är den i dag och hur kan den förslagsvis göras bättre framöver? För att kunna besvara detta tas en närmare blick, genom manifest kvalitativ innehållsanalys med konventionell (induktiv) ansats, på svensk hälso- och sjukvård emellan åren 1960–1980 såväl som en om än konkretiserad djupdykning ned i 1970-talets “nya psykiatri” och socialpsykiatriska försöksverksamheter. Resultat. Vägarna till utformandet av en vårdvärnande relation emellan vårdgivare och klient återfinns inom vårdgivarens bemötande och tillvägagångsätt gentemot klienten. Vad som fordras är en tillitsfull atmosfär och att bådadera parterna upprätthåller kontinuerlig kontakt (Gustafsson, 2010) vari tid bistår med goda förutsättningar i utformningen av funktionella tillika utvecklande allianser (Topor & Denhov, 2012). För att brukarinflytande skall fungera under förebyggande arbete, i led om att i största möjliga mån ta uti klienters problematik, krävs ett krispsykoterapeutiskt förhållningssätt och vetskap om psykisk kris genom vilka genuin närvaro uppnås (Cullberg, 1974). Forskning visar även tydligt att vad som behövs vid vårdbemötande är genuin närvaro, medmänsklig förståelse och rak kommunikation: att inte bara se människan, utan även att förstå vad just denna kris innebär för just denna individ såväl som att klientens beteende sett till sin helhet och vad som inte uttrycks säger så mycket mer än vad ord kan någonsin beskriva. Slutsats. Empirin antyder att aktuell forskning anmärker vad som fungerar bra och mindre bra, om inte alls, i relation till vårdbemötande är för all del bra. Men vad om nordisk socialpsykiatris pionjärer såsom Berggren, Cullberg och Haugsgjerd? Aktuell forskning refererar inte till någondera och deras arv tycks vara bortglömt. Så vad om all den kunskap och insikt som förvärvades och införlivades vid tidigare försöksverksamheter såsom Cullbergs kristeori och krispsykoterapi? Aktuell forskning refererar heller inte till någotdera och alltsammans tycks ha gått i stöpet. Vad som däremot framgår är att deras visioner tillämpades med mycket goda resultat vid bland annat Nackaprojektet tillika att sagda teori och psykoterapi tycks ha runnit ut i sanden efter verksamhetens nedläggning. Psykologin och psykiatrin, till syvende och sist, rör sig i ett gränsland emellan vetenskap och humaniora däri de, i samvaro med etisk kodex om att all behandling skall vila på “vetenskap och beprövad erfarenhet”, samexisterar i led om att med fumliga försök fånga livets komplexiteter. Men vart någonstans bör gränsdragningen gå emellan “vetenskaplig professionalitet” och “personlig inlevelse” när man möter någon med psykisk ohälsa, en medmänniska i psykisk kris? / Background. Prior to the undertaking of radical changes in Swedish psychiatry, various psychological theories permeated mental healthcare that would subsequently become essential components at the very heart of the “care-cultural revolution.” This subsequently resulted in the creation of Swedish social psychiatry through which trial establishments’ well-functioning praxis and knowledge have, so it seems, been forgotten over the years. Method. How, when and why has it gone from the fact that the caregiver/client-relationship has previously been considered as “good” to in these days feel as though it has become “dehumanized”? How was this relationship in the past, how is it as of today, and how can it be made better for the future? In order to answer this, a closer look, through manifest qualitative content analysis with conventional (inductive) approach, is taken on Swedish health care throughout the 1960s–1980s as well as an elaborate deep dive down into the “new psychiatry” of the 1970s and social psychiatric trial establishments. Result. The paths to the formation of a care-ensuring relationship between caregiver and client are found within caregivers’ attitude and approach towards their clients. What is required is a trusting atmosphere and that both parties maintain continuous contact (Gustafsson, 2010) wherein time provides good conditions in the formation of functional and developing alliances (Topor & Denhov, 2012). In order for user influence to function during preventive work, in line with addressing clients’ problems as much as possible, a crisis psychotherapeutic approach and knowledge of mental crisis is required through which genuine presence is achi-eved (Cullberg, 1974). Research also clearly shows that what is needed during care meetings is genuine presence, compassionate understanding, and straightforward communication: not only to see the person, but also to understand what this particular crisis means for this particular individual as well as that his or her behavior in itself and what is not being expressed says so much more than words can ever describe. Conclusion. Empirical data suggests that current research remarks on what works well and less well, if not at all, in relation to care treatment is certainly good. But what about the pioneers of Nordic social psychiatry like Berggren, Cullberg, and Haugsgjerd? Current research refers to neither and their legacies seem to have been forgotten. So, what about all the know-ledge and insight that was acquired and incorporated in previous experimental activities such as Cullberg's crisis theory and crisis psychotherapy? Current research refers, likewise, to neither and everything seems to have gone down the drain. What is clear, however, is that their visions were applied with very good results in, amongst other things, the Nacka Project as well as that said theory and psychotherapy seem to have faded away following the trial establishment’s closure. Psychology and psychiatry, ultimately, move in a borderland between science and the humanities wherein they, in conjunction with the code of ethics that all treatment is to be based on “science and proven experience,” coexist in line with fumble attempts to capture life’s complexities. But where exactly should the line be drawn between “scientific professionalism” and “personal insight” when meeting someone with mental ill-health, a fellow human being in a mental crisis?