Zugl.: Bonn, Univ., Diss., 2009

Zugl.: Bonn, Univ., Diss., 2009.

Abstract   Syftet med den här studien är att undersöka hur förskollärare förhåller sig till barns fria lek i förskolans inomhusmiljö samt i vilken utsträckning förskollärarna är delaktiga i barns lek. Studiens teoretiska utgångspunkt är utifrån Batesons kommunikationsteori. Läroplanen för förskolan (Lpfö 98) lyfter fram leken som betydelsefull och som en central del i förskolans verksamhet.   I forskningsbakgrunden presenteras den teoretiska utgångspunkten tillsammans med andra teoretiska och vetenskapliga tankar om lek samt olika infallsvinklar om lekens betydelse för barn och pedagogens roll i leken. Tidigare forskning har påvisat att pedagoger både ska delta och inte delta i barns lek.  Barns villkor att leka kan variera, då den dagliga verksamheten med rutiner och planerade aktiviteter kan uppta dyrbar lektid för barn. En kvalitativ observationsmetod med videokamera och fältanteckningar har använts i studiens empiriska undersökning. Observationerna är utförda på fyra förskollärare som är verksamma på samma förskola i en kommun i södra Sverige. Ett omfattande material har samlats in, analyserats samt diskuterats i förhållande till tidigare forskning.   Slutsatsen som kan dras är att barns lek stimuleras och utvecklas beroende på hur förskollärarna använder metakommunikation.   Ämnesord: Metakommunikation, förskollärares förhållningssätt, delaktighet, fri lek, leksignaler, förskola

Univ., Diss.--Köln, 2001.

Abstract Rönngren, C (2011) Den allvarsamma leken - ett fokussamtal om pedagogiska strategier för att skapa förutsättningar för rollspel.     Syftet med studien var att undersöka hur erfarna pedagoger tänker kring sina strategier i situationer när teaterovana vuxna ska ta steget in i rollspel. Ett fokussamtal med fyra informanter genomfördes och urvalet skedde med kravet att deltagarna skulle ha arbetat med teaterovana vuxna och rollspel, i det här fallet forumspel och simuleringar. Samtalet spelades inte in, utan vägganteckningar fördes löpande så att deltagarna kunde ta ställning till materialet under samtalets gång samt lätt återknyta till tidigare samtalstrådar. Resultatet redovisas i en sammanfattning av samtalet och diskuteras sedan med utgångspunkt i teorier om kommunikation i fiktion; lek samt teori om kommunikation mellan skådespelare och publik. Deltagarna i fokussamtalet visade sig mycket medvetna om kommunikationen på den sensoriska nivån, vilken handlar om kommunikation på ett plan som kan beskrivas som ett personligt förhållande.  Vikten av att pedagogen är följsam gentemot deltagaren var en av de strategier som ansågs viktigast. I fokussamtalet framkom också resonemang om förutsättningar för lek och förutsättningar för en god lärandesituation – för att kunna leka och för att kunna lära beskrivs till exempel delaktighet och prestationsfrihet som två premisser.

Att arbeta med och överkomma missnöje i unga vuxna-terapier har i forskning visat sig gynnsamt för ett positivt terapiutfall. Dock visar forskning att unga vuxna kan ha svårt att uttrycka missnöje. Denna kvalitativa studies syfte var att undersöka hur psykodynamiskt inriktade psykoterapeuter beskriver att de arbetar med missnöje i unga vuxna-terapier samt vad som beskrivs främjande/hindrande i detta arbete. Nio leg. psykoterapeuter intervjuades utifrån en semistrukturerad intervjuguide. Genom tematisk analys av datamaterialet framkom följande teman: Diagnostik; Uppmärksamma, Förståelse; Genuin relation; Vänta; Lyfta det; Tolka; Tydligare känsla av ”Jag”; Alliansbrott; Genombrott; Psykoterapeutens tredje öga och Balansgång. Resultaten visar att alla teman samspelar vilket tydliggörs i en modell. Mest främjande för arbetet med missnöje var: en genuin terapeutisk relation vilken möjliggjorde metakommunikation; förståelse för ung vuxen-fasens utmaningar; samt terapeutens utifrånperspektiv för att uppmärksamma missnöjet. Mest hindrande var undvikande av missnöjet och avsaknad av genuin terapeutisk relation.

Inledning: Den intersubjektiva relation som uppstår i terapirummet har beskrivits som en faktor för förändring. Terapeut och patient befinner sig i en relation där samspelet påverkar dem båda och skapar ny förståelse - för dem båda. Syftet var att undersöka psykodynamiska psykoterapeuters erfarenheter av att samtala med patienter om terapirelationen utifrån ett här-och-nu-perspektiv. Frågeställningar: Hur ser psykoterapeuters erfarenheter av samtal om relationen i terapirummet ut?  Vilka aspekter beskrivs som betydelsefulla för psykoterapeuter då patient - terapeutrelationen fokuseras? Metod: Semistrukturerade intervjuer med fem psykoterapeuter. Vid analysen användes tematisk metod. Resultat: Att vara i relation med patienter innebar erfarenheter av att visa sig, hitta sin stil samt klä relationen i ord. Samtalet om den ömsesidiga relationen beskrevs som en utmaning. Att hitta en rytm tillsammans med patienten och att växla mellan positionerna deltagande och observerande terapeut framhölls som viktigt. Det relationella samspelet gav upphov till unika möten och en förundran över både människans och samspelets komplexitet. Diskussion: Det fanns en vilja att dela med sig av sig själv, samtidigt som svårigheter uppstod. Möjligheterna med relationellt arbete övervägde riskerna, men det beskrevs som krävande. Professionell och relationell trovärdighet framkom som betydelsefulla aspekter för deltagarna då patient - terapeutrelationen fokuserades. / Introduction: The intersubjective relationship in the therapy room has been described as a factor for change. Therapist – patient interplay creates new understanding for both of them. The purpose was to explore psychodynamic psychotherapists' experiences of talking with patients about the therapeutic relationship from a here and now - perspective. Questions: What do psychotherapists´ experiences of relational work in therapy look like? What aspects are described as important for psychotherapists when focusing on the patient - therapist relationship? Method: Semistructured interviews with five psychotherapists. Thematic method was used when analyzing the material. Results: Relational work meant experiences of self-disclosure, discovering therapeutic style and describing the relationship in words. Conversation about the mutual relationship was described as challenging. Finding a mutual rythm with the patient and altering between participatory and observational therapist positions was emphasized as important. Relational work led to unique encounters and a chance to marvel at human and interplay complexity. Discussion: There was a willingness to share in relation with the patient, but difficulties arose. Possibilities of relational work outweighed risks, and it was described as demanding. Professional and relational credibility emerged as important aspects for the participants when focusing on the patient - therapist relationship.

I denna studie är syftet att undersöka våldsleken i förskolan ur ett barnperspektiv, med hjälp av kommunikationsteoretiska begrepp. Metakommunikation ses som ett paraplybegrepp för andra begrepp som förekommer i studien, såsom leksignal, lekram, nyttig lek och the play face. Genom observationer, deltagande intervjuer och spontana samtal med barn, får vi syn på hur våldsleken får plats i förskolan, hur barn kommunicerar med varandra i våldsleken samt vilka regler det finns i och omkring den. Resultatet av denna studie visar att barn använder kommunikation som medel för att skapa rum för våldslek. Våldsleken omges av restriktioner som anges av förskolan och pedagogers förhållningssätt. Med en tydlig kommunikation mellan barnen kan leken fungera utan att urarta, och på så vis kan eventuella restriktioner kringgås. Barnen kommunicerar med varandra för att uppfatta och uttrycka att våldet som sker i leken inte är på riktigt. Våldsleken tycks kräva stora metakommunikativa färdigheter, för att kunna fungera. Resultatet visar också på hur våldslekens arena ofta ligger bortom pedagogers uppsikt och att barn när de blir påkomna, gärna bortförklarar eller på annat sätt skyddar sin lek.

Denna studie är ett utvecklingsinriktat arbete som använder aktionsforkning som metod för att utveckla lärmijön i förskolan. Fantasilek och konstruktionslek hanteras ofta separat, men i vår studie avser vi i stället använda en kombination genom att fokusera på den tredje pedagogen, det vill säga lärmiljön. Syftet är att dokumentera och utvärdera ett aktionsforskningsprojekt med målet att förändra förutsättningarna för barnens lek på en förskola, så att avdelningens barn kan känna sig välkomna, trygga och därmed vill leka i rummet. I aktionsforskningsprojektets båda aktioner användes loggbok, observationer och reflektionsmöten för att dokumentera processen. Resultatet visar att lärmiljön i rummet Gläntan utvecklades genom de båda aktionerna. Kombinationer av konstruktions- och fantasilek kom till uttryck i barnens lek. Dessutom såg alla deltagare att barnen tycktes känna sig trygga och säkra i sina lärmiljöer. Viktigt i den här typen av aktionsforkningsprojekt är att även personalen ges tid för reflektion tillsammans med studenterna och att hänsyn tas till förskolans planering av verksamheten.

Syftet med studien är att bidra med kunskaper om vilka uppfattningar förskolebarn har av vuxnas deltagande i fria leken. Studiens forskningsfrågor är: Vilka uppfattningar har förskolebarn om vuxnas deltagande i fria leken? Samt vad kan vuxna bidra med i fria leken enligt barn? Studiens metodologiska utgångspunkt är kvalitativa semistrukturerade intervjuer. Empirin utgörs av utsagor från åtta förskolebarn i åldrarna fyra och fem år. Analysen av resultatet har gjorts i relation till begreppen metakommunikation i leken, leksignal och lekram från Batesons kommunikationsteori. Resultatet visar att den fria leken enligt barn å ena sidan kan berikas när vuxna är med och deltar. Vuxna berikar enligt barnen leken med att upprätthålla spelregler, hjälpa barnen när problem uppstår samt vidareutvecklar leken. Leken blir rolig när vuxna är med och deltar. Å andra sidan uppfattar barnen vuxnas deltagande begränsar fria leken. Barnen värnar om sin makt i fria leken. De vill leka ifred för att själva bestämma ramen för leken. Vuxna går ofta in och styr leken i en riktning som inte uppfattas som rätt, enligt barnen. Att som vuxen inta ett barnperspektiv och samtidigt närma sig barnens perspektiv kan berika fria leken på en rad olika sätt genom att tillföra, bibehålla och utmana barnen i deras lek. Om de vuxna lyssnar in barnen och låter dem ha makt över lekramarna kan det skapas en harmoni i samspelet och den fria leken kan berikas vilket är så viktigt utifrån barnens egna uppfattningar av vuxnas deltagande i den fria leken. Att låta barnen ha maktöver lekramen kan även leda till att barnen väljer att leka självständigt utan vuxnas deltagande vilket också kan vara berikande för barnens fria lek.