<p>En simulator ger inte bara möjligheten att efterlikna verkligheten, den kan också förbättra och förstärka viktig information för den som tränar. Inom medicinsk simulatorutveckling är strävan efter att efterlikna verkligheten till fullo mycket stark och de möjligheter tekniken ger har i stort förbisetts. </p><p>I denna studie lades fokus på de två förbisedda områdena pedagogisk förstärkning och spatial kognition. I en experimentell studie undersöktes effekter av införandet av ett visuellt pedagogiskt verktyg (förstärkande hjälplinjer) under träning i en vr-simulator för ortopedisk kirurgi. De erhållna resultaten sattes också i relation till deltagarnas spatiala förmåga.</p><p>24 läkarstudenter genomgick en timmes introduktion och träning följt av eftertest både direkt efter träning och en respektive två veckor efter träning. Resultaten i simulatorn gavs genom en objektiv automatgenererad medicinsk poäng, samt även genom tid, millimeter fel och självskattning av prestation. Studenternas spatial-kognitiva förmågor mättes genom två generella intelligenstest.</p><p>Resultaten visar på positiva effekter på operationspoäng tack vare hjälplinjerna. De som tränar med hjälplinjer presterar lika bra vid alla tillfällen, medan de som tränar utan hjälplinjer har en signifikant försämring över tid. Sambanden mellan poäng, tid och spatial-kognitiva förmågor är över lag stora. </p><p>Implikationerna av studien är att det är kan vara tillrådigt att inkludera pedagogiska hjälpmedel för att öka förståelsen och accelerera inlärningen vid träning i en medicinsk simulator, samt att ifrågasätta de metoder där enbart ett eftertest används för kontroll av inlärning. De i studien tydliga sambanden mellan spatial förmåga och inlärningseffekt vid simulatorträning pekar på att detta är ett område relevant för ytterligare forskning.</p>

Om man ser på de bästa nu kända algoritmerna för att avgöra satisfierbarhet hos logiska formler så är de allra flesta baserade på den så kallade DPLL-metoden utökad med klausulinlärning. De två viktigaste gränssättande faktorerna för sådana algoritmer är hur mycket tid och minne de använder, och att förstå sig på detta är därför en fråga som har stor praktisk betydelse. Inom området beviskomplexitet svarar tids- och minnesåtgång mot längd och minne hos resolutionsbevis för formler i konjunktiv normalform (CNF-formler). En lång rad arbeten har studerat dessa mått och även jämfört dem med bredden av bevis, ett annat mått som visat sig höra nära samman med både längd och minne. Mer formellt är längden hos ett bevis antalet rader, dvs. klausuler, bredden är storleken av den största klausulen, och minnet är maximala antalet klausuler som man behöver komma ihåg samtidigt om man under bevisets gång bara får dra nya slutsatser från klausuler som finns sparade. För längd och bredd har man lyckats visa en rad starka resultat men förståelsen av måttet minne har lämnat mycket i övrigt att önska. Till exempel så är det känt att minnet som behövs för att bevisa en formel är minst lika stort som den nödvändiga bredden, men det har varit en öppen fråga om minne och bredd kan separeras eller om de två måtten mäter "samma sak" i den meningen att de alltid är asymptotiskt lika stora för en formel. Det har också varit okänt om det faktum att det finns ett kort bevis för en formel medför att formeln också kan bevisas i litet minne (motsvarande påstående är sant för längd jämfört med bredd) eller om det tvärtom kan vara så att längd och minne är "helt orelaterade" på så sätt att även korta bevis kan kräva maximal mängd minne. I denna avhandling presenterar vi först ett förenklat bevis av trade-off-resultatet för längd jämfört med minne i (Hertel och Pitassi 2007) och visar hur samma idéer kan användas för att visa ett par andra exponentiella avvägningar i relationerna mellan olika beviskomplexitetsmått för resolution. Sedan visar vi att det finns formler som kan bevisas i linjär längd och konstant bredd men som kräver en mängd minne som växer logaritmiskt i formelstorleken, vilket vi senare förbättrar till kvadratroten av formelstorleken. Dessa resultat separerar således minne och bredd. Genom att använda andra men besläktade idéer besvarar vi därefter frågan om hur minne och längd förhåller sig till varandra genom att separera dem på starkast möjliga sätt. Mer precist visar vi att det finns CNF-formler av storlek O(n) som har resolutionbevis i längd O(n) och bredd O(1) men som kräver minne minst Omega(n/log n). Det gemensamma temat för dessa resultat är att vi studerar formler som beskriver stenläggningsspel, eller pebblingspel, på riktade acykliska grafer. Vi bevisar undre gränser för det minne som behövs för den så kallade pebblingformeln över en graf uttryckt i det svart-vita pebblingpriset för grafen i fråga. Slutligen observerar vi att vår optimala separation av minne och längd i själva verket är ett specialfall av en mer generell sats. Låt F vara en CNF-formel och f:{0,1}^d-&gt;{0,1} en boolesk funktion. Ersätt varje variabel x i F med f(x_1, ..., x_d) och skriv om denna nya formel på naturligt sätt som en CNF-formel F[f]. Då gäller, givet att F och f har rätt egenskaper, att F[f] kan bevisas i resolution i väsentligen samma längd och bredd som F, men att den minimala mängd minne som behövs för F[f] är åtminstone lika stor som det minimala antalet variabler som måste förekomma samtidigt i ett bevis för F. / Most state-of-the-art satisfiability algorithms today are variants of the DPLL procedure augmented with clause learning. The two main bottlenecks for such algorithms are the amounts of time and memory used. Thus, understanding time and memory requirements for clause learning algorithms, and how these requirements are related to one another, is a question of considerable practical importance. In the field of proof complexity, these resources correspond to the length and space of resolution proofs for formulas in conjunctive normal form (CNF). There has been a long line of research investigating these proof complexity measures and relating them to the width of proofs, another measure which has turned out to be intimately connected with both length and space. Formally, the length of a resolution proof is the number of lines, i.e., clauses, the width of a proof is the maximal size of any clause in it, and the space is the maximal number of clauses kept in memory simultaneously if the proof is only allowed to infer new clauses from clauses currently in memory. While strong results have been established for length and width, our understanding of space has been quite poor. For instance, the space required to prove a formula is known to be at least as large as the needed width, but it has remained open whether space can be separated from width or whether the two measures coincide asymptotically. It has also been unknown whether the fact that a formula is provable in short length implies that it is also provable in small space (which is the case for length versus width), or whether on the contrary these measures are "completely unrelated" in the sense that short proofs can be maximally complex with respect to space. In this thesis, as an easy first observation we present a simplified proof of the recent length-space trade-off result for resolution in (Hertel and Pitassi 2007) and show how our ideas can be used to prove a couple of other exponential trade-offs in resolution. Next, we prove that there are families of CNF formulas that can be proven in linear length and constant width but require space growing logarithmically in the formula size, later improving this exponentially to the square root of the size. These results thus separate space and width. Using a related but different approach, we then resolve the question about the relation between space and length by proving an optimal separation between them. More precisely, we show that there are families of CNF formulas of size O(n) that have resolution proofs of length O(n) and width O(1) but for which any proof requires space Omega(n/log n). All of these results are achieved by studying so-called pebbling formulas defined in terms of pebble games over directed acyclic graphs (DAGs) and proving lower bounds on the space requirements for such formulas in terms of the black-white pebbling price of the underlying DAGs. Finally, we observe that our optimal separation of space and length is in fact a special case of a more general phenomenon. Namely, for any CNF formula F and any Boolean function f:{0,1}^d-&gt;{0,1}, replace every variable x in F by f(x_1, ..., x_d) and rewrite this new formula in CNF in the natural way, denoting the resulting formula F[f]. Then if F and f have the right properties, F[f] can be proven in resolution in essentially the same length and width as F but the minimal space needed for F[f] is lower-bounded by the number of variables that have to be mentioned simultaneously in any proof for F. / QC 20100831

The study follows the tradition of Cultural Studies, with a special interest in visual culture, and examines how history is being represented in different media, how these representations are interpreted by the audience, and how the outcome functions in the individual knowledge-building about this particular era. Here the notion of what is often called a collective, or cultural, memory, is important; both as a vehicle for a dominant discourse on memory and as a counterpart to individual memory, which might be more or less in agreement or opposition with the dominant. A central theme is the examination of how elements of the mythical enters a historical narrative, how they affect this, and how this is being interpreted by the audience. The media texts examined are mostly films (fiction and docudramas as well as documentaries) and computer games, although there are also some examples from role-playing games and alternative popular music. The audience part of the study consists of 11 in-depth interviews and a number of additional informants. I propose that the media material indicates a convergence between myth in the traditional, religiously connected sense, and in the secularized sense of Roland Barthes. The former is made visible by the persistent use of elements of a clearly metaphysical nature, while the latter is made clear through the almost omnipresent authoritarian character of the media presentations. The material in its entirety clearly shows the importance of transmediality, transmedia storytelling and knowledge communities (cf Henry Jenkins) within the context. The audience examined expresses a highly critical attitude towards what is considered to be a “mainstream” media representation of World War II and Nazi Germany that – according to them – transforms the gruesome historical reality into cheap thrills and entertainment. Thus, it becomes fundamentally problematic to look upon the media representations of the theme as an expression of collective memory.

The aim of the present thesis was twofold, first to map the semantic memory decline in Alzheimer patients over time, second to take the patient’s perspective and create a multifaceted picture of the individual with Alzheimer’s disease through the study of memory, awareness, central coherence and emotions. Further issues concerned how Alzheimer individuals handled their cognitive erosion in everyday life and if they were well calibrated with their spouse in disease related matters. Two studies were performed, the first involved a longitudinal study of sematic deterioration, the second had a mixed methods design involving both quantitative and qualitative measures as in neuropsychological assessment and interviews. Through the longitudinal study it could be concluded that the nature of semantic deterioration is best described as loss of memory information rather than problems in accessing the information. It was further concluded that semantic concepts gradually lose their specific features during course of illness. The results from the second study revealed that the Alzheimer individuals were aware of their disease although they could not foresee the implications of their cognitive shortcomings in their everyday life. They evidenced weak central coherence, in that they were unable to infer details into a meaningful whole. This implies that they perceive their surrounding world in a fragmented way as consisting of separate objects rather than a comprehensible context. Concerning emotions it was found that they responded to negatively valenced words in the same way as normal ageing individuals, although being impaired in their response to positively and neutral words. Finally, the Alzheimer individuals and their spouses were not well calibrated regarding disease related issues. The findings of the present thesis have important clinical implications and gives valuable input to the understanding of the individual with Alzheimer’s disease. / Föreliggande avhandling hade två huvudsyften; dels att kartlägga försämringen av semantiskt minne hos Alzheimerpatienter över tid; dels att ta patientens perspektiv och skapa en mångfacetterad bild av individen med Alzheimers sjukdom. Fyra begrepp studerades i relation till detta, nämligen minne, medvetande, central koherens och emotioner. Ytterligare aspekter som studerades var hur Alzheimerindivider hanterar sina kognitiva tillkortakommanden i sin vardag samt hur väl kalibrerade de är med sin make/maka angående sjukdomsrelaterade frågor. Två studier genomfördes varav den första var en longitudinell studie av semantisk minnesförsämring och den andra hade en ’mixed methods’ design, inkluderande både kvantitativa (neuropsykologiska tester) och kvalitativa (intervjuer) metoder. Resultaten från den longitudinella studien avslöjade att semantiska begrepp som inte längre är välrepresenterade hos individen har gått förlorade snarare än att det skulle vara från om att individerna inte kan plocka fram informationen. Vidare kunde konstateras att semantiska begrepp gradvis tappar sina nyanser i takt med att sjukdomen fortskrider. Den andra studien visade att Alzheimerindividerna var medvetna om sin sjukdom och sina minnesproblem men att de inte kunde förutsäga vilka problem deras kognitiva tillkortakommanden skapade i deras vardag. De konstaterades ha svag central koherens vilket innebär att de ser sin omgivning på ett fragmentariskt sätt utan att kunna få ihop de olika objekten runt omkring sig till en meningsfull kontext. Vad gäller emotioner så kunde konstateras att Alzheimerindivider reagerar likadant som normalt åldrande individer på negativt laddade ord men att de är signifikant försämrade i förmågan att känna igen positiva och neutrala ord. Alzheimerindividerna och deras make/maka var inte väl kalibrerade vad gäller sjukdomsrelaterade frågor. Avhandlingens resultat har viktiga kliniska implikationer och ger ett värdefullt bidrag till förståelsen av en individ med Alzheimers sjukdom.

Fysisk aktivitet i undervisningen och dess inverkan på elevers kognitiva förmågor upplever vi som ett väsentligt inslag i grundskolans tidigare år. Syftet med studien har varit att undersöka omfattningen av lärares uppfattningar kring denna inverkan samt deras åsikter kring detta arbetssätt och dess effekter. Metoden som använts har varit kvantitativ med en kvalitativ del och har utgått från en enkät med såväl kvantitativa som kvalitativa frågor. Enkäten delades ut till lärare i nio olika grundskolor i två kommuner i Västra Götalands län. Genom enkäten har vi undersökt utbredningen av lärarnas åsikter kring fysisk aktivitet i undervisningen och även gett dem utrymme att motivera och förklara sina åsikter.Resultatet av studien visar att majoriteten av lärarna anser att fysisk aktivitet i undervisningen har en positiv inverkan på elevers kognitiva förmågor såsom koncentration, minne och lärande. De uttrycker att de upplever arbetssättet som övervägande positivt och ger även uttryck för sina erfarenheter kring vad det är med arbetssättet som resulterar i de effekter det medför. Resultatet visar bland annat att lärarna ser att arbetssättet tillgodoser elevernas behov av att få använda flera sinnen i sitt lärande.Slutligen diskuterar vi resultatet med utgångspunkt i forskning, litteratur och teori.Bland annat diskuterar vi den fysiska aktivitetens placering i undervisningen, om den bör integreras eller fungera som en paus. Vi diskuterar även vikten av ett varierat arbetssätt för att tillgodose elevers olika lärstilar och öppna upp för användande av fler sinnen i undervisningen. / Physical activity in teaching and its impact on students’ cognitive abilities is something we experience as an essential part of primary education. The aim of the study was to examine the extent of teachers’ perceptions of this impact as well as their opinions about this working method and its effects. The method used in the study was quantitative with a qualitative part and was based on a questionnaire with both quantitative and qualitative questions. The questionnaire was handed to teachers in nine different elementary schools in two municipalities in the county of Västra Götaland, Sweden. Through the survey, we investigated the distribution of teachers’ opinions about physical activity in teaching and also gave them space to justify and explain their opinions.The results of the study show that the majority of the teachers think that physical activity in education has a positive impact on students’ cognitive abilities such as concentration, memory and learning. They express that they experience this way of working as mainly positive and also express their experiences concerning what it is about this working method that results in the effects that it brings. The result shows that the teachers perceive that the working method meets pupils’ needs to use multiple senses in learning.Finally, we discuss the results on the basis of research, literature and theory. Among other things, we discuss the physical task's position in teaching, whether it should be integrated or act as a break. We also discuss the importance of a varied approach to meet students' different learning styles, and open up the use of more senses in teaching.

The study of supernatural beliefs has been a major field in anthropology throughout its history. The study of paranormal experiences as such, however, has been largely left for folklorists to handle. This paper is an attempt to study the genesis, structure and interpretative schemes of narratives of paranormal experiences, specifically ghosts and hauntings, so that through the figure of the ghost (our perception of it, the ways in which we interact with it, how we read it and then talk about it) core experiences that turn non-believers into believers and believers into collectivities can become visible. Because experience is, for those who are said to have had paranormal encounters, what turns beliefs (or disbelief) into certainties, I have focused on theories that set experience and individual constructions of reality at the center of the actor-structure relation. My main purpose is to explore people’s narratives of alleged paranormal occurrences as they develop from individual experiences to cultural systems of legitimized meanings, in order to understand the processes that dynamically link micro and macro levels. I contend that a deeper understanding of all elements involved in the production of the personal-collective will further the development of better analytical tools to study the broad spectrum of cultural matter that escapes formal inquiry due to an old-yet-still-predominant divide between the objective and subjective, concrete and abstract, material and immaterial, public and private -dichotomies that lie at the very core of social and cultural theory. Through compelling analyses of ethnographic accounts on ghosts and the haunted I seek to reformulate the premises on which we understand this dilemma.

I den här uppsatsen jämförs hur tre bilderboksförfattare skildrar sin barndom. Deras användning av miljöskildringar, karaktärer och berättarteknik undersöks. Författarnas motiv för att berätta om sin barndom, deras syn på historia och deras inställning till att skriva för små barn har också studerats. Teorierna i uppsatsen har hämtats från bland andra historikern Peter Aronsson, psykologen Clarence Crafoord, litteraturvetarna Helene Ehriander, Judith Graham och John Stephens samt pedagogen Nanny Hartsmar. Uppsatsen utgår ifrån en narratologisk metod där bilderböckerna analyseras med hjälp av närläsning utifrån de metoder som Maria Nikolajeva presenterar i Bilderbokens pusselbitar (2000) och Barnbokens byggklossar (2004) samt de som Mieke Bal presenterar i Narratology. Introduction to the Theroy of Narrative (2009). Slutsatserna är att trots att alla de tre författarna berättar om sin barndom så gör de det på olika sätt och utifrån skilda motiv. Ann-Madeleine Gelotte vill i Vi i Helenelund berätta om och minnas sin uppväxt och sin familj. Att läsa boken är som att bläddra i ett fotoalbum medan fotoalbumets ägare berättar och minns utifrån bilderna. Samma känsla finns i Barbro Sedwalls Bagarbarn. Sedwall vill berätta om det bageri där hon växte upp och de människor som fanns i det. Gelotte och Sedwall vill båda skildra en kulturmiljö som har försvunnit och som var viktig för dem. Inger Rydén utgår i Mia rymmer i från ett barn och hennes känslor. Barnet vistas i en 1940-tals miljö och upplever liknande händelser som de Rydén själv upplevde som barn men det är inte dessa faktorer som är Rydéns motiv för att berätta. Motivet för den här skildringen är i stället att berätta om de starka känslor som finns inom ett barn. Det är känslor som förenar Rydéns barndom med barndomen för barnet idag.

I den här essän söker jag svar på följande frågor: Vad gör egentligen en berättare? Närmare bestämt: vad utmärker professionellt, muntligt berättande jämfört med det publika berättande som författare och skådespelare ägnar sig åt? Vad är det som just en muntlig berättare kan? Jag använder forskning som studerat förutsättningarna för dessa yrken – särskilt hur berättelser konstrueras och berättande går till – och tillämpar studierna på ett konkret fall: mina egna erfarenheter av att förbereda och framföra sägnen om Råttfångaren från Hameln vid Ljungby berättarfestival 2012. Det jag då gjorde och hur jag såg på det efteråt, jämförs med fiktiva berättares verksamhet i Mario Vargas Llosas roman El Hablador och Ursula K. Le Guins The Telling. Jag prövar bilden av en råttfångare som metafor för en muntlig berättare och kommer till slutsatsen att berättaren kan vara lika fängslande och lika förledande. Även skådespelare och romanförfattare kan fängsla sin publik, men inte luras så som en berättare kan. Att kunna förleda är baksidan av den djupt mänskliga förmågan att kunna säga som det är. Till vardags är vi väl medvetna om detta och god berättare tar med sig den insikten även upp på scenen. / In this essay I seek answers to the following questions: What is a storyteller in fact accomplishing? What distinguishes professional, oral storytellers from other public narrators such as authors of fiction and actors? What can a storyteller do, that they can’t? I use research investigating the conditions of these professions – in particular how narratives are constructed and how narration works – and apply it to a real case: my own experiences in preparing and performing The Pied Piper of Hamlin at Ljungby storytelling festival 2012 . What I did and the way I looked at it afterwards, is compared to the activities of fictional storytellers in Mario Vargas Llosa’s novel The Storyteller and Ursula K. Le Guin’s The Telling. I test the image of a pied piper as a metaphor for an oral storyteller, and reach the conclusion that the teller can be just as captivating and deceitful. Authors of fiction and actors can also spellbind their public, but not deceive the way a storyteller can. This talent is the obverse to the human capacity of telling it like it is. We are well aware of this in our daily lives and a good storyteller keeps this insight in mind also on stage.

Utifrån the procedural deficit hypothesis (PDH) antas det deklarativa minnet vara intakt hos personer med dyslexi. Detta styrks av studier som visat att deklarativt minne är intakt eller förstärkt hos barn med SLI eller dyslexi då det undersökts med icke-språkliga minnestest. Personer med dyslexi som genomgår universitetsstudier antas kompensera för sina svårigheter på olika sätt, bland annat med det deklarativa minnet. I denna studie har deklarativt minne undersökts i form av visuellt igenkänningsminne efter oavsiktlig inkodning. Deltagarna utgjordes av 11 universitetsstuderande med dyslexi samt en kontrollgrupp på 26 universitetsstuderande utan dyslexi. Resultatet indikerade ett intakt deklarativt minne hos personer med dyslexi. En trend till att de även har ett förstärkt minne efter 24 timmar jämfört med kontrollgruppen kunde skönjas men var inte signifikant. Prediktionen att deklarativt minne används som kompensation i allmänhet samt för nedsatt läsförmåga kunde inte styrkas. Andra möjliga kompensatoriska strategier och förmågor än deklarativt minne diskuteras. / Based on the procedural deficit hypothesis (PDH) declarative memory is assumed to be intact in people with dyslexia. This is supported by studies showing that declarative memory is intact or enhanced in children with SLI or dyslexia when examined using non-verbal memory tests. People with dyslexia who undergo university studies are assumed to compensate for their difficulties in different ways, including with the use of declarative memory. This study examines the aspect of declarative memory that is visual recognition memory after incidental encoding. The participants were 11 university students with dyslexia and a control group of 26 university students without dyslexia. The results showed an intact declarative memory in people with dyslexia. A possible trend that they also have an enhanced memory after 24 hours compared with the control group could be seen but was not significant. The prediction that declarative memory is used as compensation in general and for impaired reading skills could not be substantiated. Other possible compensatory strategies and abilities besides declarative memory are discussed.

Zugl.: Innsbruck, Univ., Diss., 2007