Denna vetenskapliga essä utforskar danslärares förhållande till kroppen, till smärta och fysiska förluster. Den diskuterar hur undervisningen påverkas och förändras på grund av skador och smärta. Undersökningen baseras dels på egna upplevelser, dels på intervjuer med danslärare med liknande erfarenheter. De teoretiska perspektiven hämtas främst från filosofer inom den fenomenologiska inriktningen, huvudsakligen Maurice Merleau-Ponty och andra som har tänkt i hans efterföljd och med utgångspunkt i hans teorier. Dessutom kommer texter av dansare och danslärare till tals när det gäller undervisning och förhållandet till kroppen som rörelse. För att komma närmare den mångbottnade smärtupplevelsen förs också en dialog med några verk inom bildkonst och litteratur. Resultatet visar att smärtupplevelsen är komplex och dubbeltydig för en danslärare. Vad gäller undervisningen kan det finnas sätt att arbeta med språk, med eleverna som centrum och med en justering av lärarrollen som gör att lärandet inte påverkas negativt utan tvärtom kan stärkas. Dock förefaller det finnas en gräns där de fysiska hindren blir så stora att det inte längre är möjligt att fortsätta undervisa. / This scientific essay explores dance teachers’ relation to the body, to pain and physical losses. It discusses how teaching is affected and how it changes because of injuries and pain. The research is based on personal experience as well as on interviews with dance teachers with similar experiences. The theoretical perspectives come first and foremost from philosophers of the phenomenological school, mainly from Maurice Merleau-Ponty and others who have thought and written with his theories as a starting point. Moreover, writings by dancers and dance teachers concerning teaching and the relation to the body as movement are used. To come closer to the multi-dimensional experience of pain, a dialogue takes place with some works of art and literature. The result shows that the dance teacher’s experience of pain is complex and ambiguous. Regarding teaching, there can be ways to work with language, the pupils as centres and an adjustment of the role of the teacher which can prevent learning from being negatively affected. However, there seems to be a limit where the physical barriers become so great that it is no longer possible to continue teaching.

This master´s thesis has the form of a scientific essay. Its purpose is to explore how supervisors, in supervising professionals, balance between creating security and building relationship as opposed to challenging participants by introducing unexpected elements. The purpose is also to investigate whether philosophical theories can constitute impulses and unexpected elements for reflection on the supervisor's balancing act. The essay raises the question whether philosophical theories in the same manner can constitute impulses and unexpected elements in reflection on theories and practice in supervision. Experiences and conversations constitute the empirical material of the study. Certain themes have crystallized on those basis. These themes are discussed in relation to theories in supervision and to philosophical theories. The essay has highlighted the importance of the practical knowledge that supervisors use in the balancing act. The body and its signals and memory seems to play an important role for the interpersonal contact, as well as for the conversation and for the listening. The essay also shows that the supervisor's balancing act means more complexity than the balance between security and challenge. / Denna masteruppsats har formen av en vetenskaplig essä. Dess syfte är att utforska hur handledare i handledning med yrkesverksamma balanserar mellan att skapa trygghet och bygga och behålla relation i motsats till att utmana deltagarna genom att introducera främmande moment. Syftet är även att undersöka om filosofiska teorier kan utgöra impulser och främmande moment för reflektion över handledares balansakt i handledning och i reflektion över teorier och praktik inom handledning. Gestaltningar och samtal utgör undersökningens empiriska material och utifrån dessa har teman utkristalliserats. Dessa teman diskuteras i relation till teorier inom handledning och i relation till filosofiska tänkare. Undersökningen har synliggjort betydelsen av den praktiska kunskap som handledare använder i balansakten, där kroppen och dess signaler spelar en viktig roll för såväl mötet, som samtalet, lyssnandet och den gemensamma reflektionen. Utforskningen visar också att handledares balansakt innehåller fler utmaningar och är mer komplex än balansen mellan trygghet och utmaning.

No description available.

Denna essä ämnar fördjupa förståelsen av yogalärarens profession genom att undersöka dess vardagliga praktik i ljuset av filosofiska och historiska grunder. I synnerhet undersöks villkoren för dagens moderna yoga i en narcissistisk kultur och hur den moderna yogaläraren kan förhålla sig till dessa villkor utifrån en filosofisk förståelse om yoga som självtranscendens. Modern yoga har blivit ett exempel på sakraliserad självdisciplin och möjligen en form av ritualiserad narcissism. En narcissistisk kultur som sådan med den upanishadiska självtranscendensens språkbruk, tillsammans med en kommersiell nyandlighet uppmanar oss att perfektionistiskt söka uppnå känslan: jag är gudomlig. Essän undersöker dock potentiella vägar och praktiska kunskaper hos yogaläraren som inte leder undervisningen i en narcissistisk riktning utan snarare söker vända blicken mot en värld vi gemensamt delar offentligt med andra människor. / This essay aims to deepen the understanding of the yoga teacher's profession by examining its everyday practice from philosophical and historical foundations. In particular, the conditions of today's modern yoga in a narcissistic culture are examined, and how the modern yoga teacher can relate to these conditions of yoga from the perspective of self-transcendence. Modern yoga has become an example of sacralized self-discipline and possibly a form of ritualized narcissism. A narcissistic culture as such with the language of Upanishadic self-transcendence, together with commercial spirituality, urges us to achieve the feeling: I am divine. However, the essay explores potential paths and practical knowledge of the yoga teacher who does not want to lead the teaching in a narcissistic direction but instead seeks a common world publicly shared with other people.

This essay sets out to examine my own practical knowledge as a socioculturally inspired preschool teacher conditioned by a capitalist ideology. Louis Althusser’s concept of ideology,as something reproduced by daily human actions, is used and the focus rests on language, or rather language use, especially in relation to the ‘autistic child’ as met in the preschool context. The analysis is supported by two specific traditions of thought: ordinary language philosophy – represented foremostly by Ludwig Wittgenstein, Stanley Cavell and Cora Diamond – and Marxist psychoanalysis, as particularly developed by Slavoj Žižek. The overall conclusion is that the preschool’s practical treatment of the autistic child can be read as a reaction to both ideological resistance and ideological disclosure. The autistic child is interpreted as representing a certain kind of imagination which is considered a threat in the capitalist/sociocultural preschool discourse. A discourse whose conditional criteria the essay also more thoroughly aims to uncover, using said traditions of thought.

Sammanfattning Den här vetenskapliga essän handlar om arbetsterapeutens arbete med neurologisk rehabilitering. Jag gestaltar ett möte med en patient som har drabbats av en stroke och beskriver hur anhöriga påverkar rehabiliteringsprocessen. Problem uppstår när jag inte har lyckats skapa en god relation och samarbete med den anhöriga. Jag funderar över begreppet rehabilitering, kring krisbearbetning och vad det kan innebära att drabbas av en hjärnskada och relaterar det till ett existentiellt och ett relationellt perspektiv. Jag reflekterar över ansvarsfördelningen i vården och hur den fördelas mellan patient, anhörig och arbetsterapeuten i vårdmötet. Mina tankar och reflektioner från mötet med patienten och anhöriga utforskar jag med hjälp av filosofer och andra författare. Min slutsats är att anhöriga spelar en stor roll för att rehabiliteringen ska lyckas och deras behov av stöd behöver beaktas i större utsträckning. Jag behöver skapa förtroendefulla relationer och ha en dialog med patienten och anhöriga för att utveckla ett bra samarbete. Patienten och arbetsterapeuten har ett delat ansvar över rehabiliteringen och det stöd som anhöriga ger är viktigt för att främja tillfrisknandet. / Abstract This scientific essay is about the occupational therapist's work in neurological rehabilitation. I am portraying a meeting with a patient who suffered a stroke and describe how relatives affect the rehabilitation process. Problems arise when I have not managed to create a good relationship and cooperation with the relative. I discuss the concept of rehabilitation, about crisis management and what it can mean to suffer a brain injury from an existential and a relational perspective. I reflect on the division of responsibilities in health care, as well as how it is distributed between patient, relative and the occupational therapist in the patient care meeting. I explore my thoughts and reflections from the meeting with the patient and relatives with the help of philosophers and other writers. My conclusion is that relatives play a major role in the success of rehabilitation and the need for their support needs to be considered to a greater extent. I need to create trusting relationships with both the patient and relatives to develop a good collaboration. The patient and the occupational therapist have a shared responsibility for the rehabilitation and the support provided by relatives is important to facilitate recovery.

As with other areas in healthcare, the public mental health body is regulated by governing documents and regulations. As with clinical care ”Socialstyrelsen” has developed national guidelines for how the mental health care should be managed. One of these documents focuses on the treatment of anxiety and depression. From the experience of working as a psychotherapist who meets referred patients for psychological support, the aim is to investigate if and how the national guidelines affect physical patient contact as well as how they influence the overall experience. Whilst trying to answer these questions I refer to hermeneutic and phenomenological theories. I will also use clinical psychology and psychotherapy literature. Through describing a session with a patient in need of support för experiences of anxiety and depression I will show how the recommendations as part of the national guidelines might affect our contact.

På ett övergripande plan handlar den här studien om språkets roll inom arkitektur, teoretiskt och praktiskt. Titeln Tala om arkitektur refererar till vad som händer i talad mening, mellan arkitekter, mellan arkitekter och andra yrkesgrupper och – bredare – i allmänt tal om arkitektur. Är tal om arkitektur en grund för kunskap, i kunskapsproduktion och i användandet av arkitektur, på samhällsnivå? Frågan har bäring på förutsättningar för demokrati. Studien bör ses som en ambition att resa frågor om språk och arkitektur, för att lägga en grund för fortsatta studier. Som bakgrund till intresset för språk finns tankar kring arkitekturens status i samtiden, kopplat till klimatfrågor och social hållbarhet. Vet vi tillräckligt för att skapa byggd miljö som inte skadar planeten och som bidrar till välfungerande miljöer, socialt och hälsomässigt? Vad behövs för att vi ska få tillräcklig kunskap? Studiens konkreta fråga är hur två arkitekturorganisationer i Sverige – Stiftelsen Arkus (åren 1986–2018) och den statliga kommittén Rådet för arkitektur, form och design (åren 2004–2008) – har uppmärksammat språk om arkitektur som ett särskilt kunskapsområde, i egen rätt. Uppdragen för båda organisationerna har, på olika sätt, varit och är fortfarande för Arkus del, kunskapsproducerande.  Det empiriska materialet I studien består av allmänt tillgängliga skrifter, rapporter och styrdokument. En problembild är tecknad med utgångspunkt i tidningsartiklar, myndighetsrapporter och facklitteratur. Den pekar mot en problematisk, samtida situation gällande brister vad gäller tillämpning av kunskap om arkitektur, vid planering och byggande. Problembilden omfattar också brister i den allmänna kunskapsnivån som bildar bas för en allmän diskussion i samhället, om arkitektur och byggd miljö. Resultatet av undersökningen är att tal och språk har uppmärksammats i både Arkus och Rådet för arkitektur, form och design, men temat har inte lyfts i egen rätt som ett kunskapsområde som behöver fortsatta undersökningar. Språkfrågan – att tala, läsa, skriva, reflektera samt även att skapa kontakt med omvärlden, har snarare förts fram av enstaka eldsjälar med ett starkt intresse. Kommentarer om språkets betydelse har då och då framförts på ett tydligt sätt, av utomstående. Studien är långt ifrån en fullödig bild. Den visar utdrag från en begränsad situation inom ett tidsspann av närmare 40 år. Syftet med studien är att resa frågan om språkets roll inom arkitekturfältet, samt att belysa hur detta tema har hanterats av två svenska arkitekturorganisationer med kunskapsspridande uppdrag. Studien är på svenska. / On a larger scale this study is about the role of language within architecture – in theory and in practice. The title Talking about architecture is referring to what is happening, in a spoken sense, between architects, between architects and other professions in planning, building and property management, and broader – how the public speaks about architecture, and how this is linked to knowledge. Is the talking about architecture the root of knowledge, in production and in the use of architecture/built environment on a societal level? The study is set in Sweden and should be seen as an ambition to raise questions about language and architecture to prepare for further investigations. As a background to the interest in language lies a concern for the status of architecture and built environment, connected to climate and social sustainability. Do we know enough to shape built environment that is not harming the planet, but contributes to well-functioning communities, socially and health-wise? What is needed to know enough? The study’s central question is how two important architecture organizations in Sweden – The Arkus foundation (1986–2018) and The National Council for Architecture, Form and Design (2004–2008) – have put their attention to language as a specific topic, to be addressed in its own right. The task for both organizations, even in different ways, was the production of knowledge within the field of architecture. Besides the language topic, an important aim connected to the study, was to make knowledge about these two organizations available, since little is known about their work outside the organizations themselves.  The method for analyzing the documentation originating from the organizations was qualitative. The empirical material in the study consisted of white papers and research reports. A few open interview-like conversations have also been made. A background is depicted in the study, retrieved from articles and reports. It is reflecting on a problematic contemporary situation concerning a lack of applied knowledge in production processes for architecture and the built environment. It also points out a shortcoming in the contemporary public discussion about architecture and the built environment, due to a frail knowledge base for these topics. The study concludes that the language topic was addressed in both Arkus and The National Council for Architecture, Form and Design. However, language and communication, among architects and with the world around, was not raised as a central issue in need of being further investigated. The language topic – talking, reading, writing, reflecting and also reaching out – was rather brought forward by a few persons in the organizations with a strong interest, or by outsiders.  This study does not give a full picture, but it highlights different events on architectural language within a timespan close to 40 years. It suggests that the focus on language should have been a special concern for two architectural organizations whose focus was on the practical field and on knowledge dissemination. The study is in Swedish.

This thesis examines the relationship between professional practice and professional training of Christian ministers in post-Communist Central Asia. It responds to the call for study of the phenomenon of Protestant theological education in the post-Soviet bloc. Theological education in Central Asia has been developed without any research-led evaluation and is often found unsatisfactory by the emerging church, which calls for a more relevant, field-driven and contextualised training of its leaders. This study also responds to the gap in the literature on attitude development of ministerial students. This is a qualitative inquiry. Its primary emphasis is on in-depth semi-structured interviews of forty graduates of four major theological colleges in Kyrgyzstan and Kazakhstan, who had spent several years in pastoral ministry after graduation. This research seeks to identify the most common problems they face in professional practice; to identify the attitudes and capabilities underlying their problem-solving processes; and to analyse how their training enabled or failed to enable them to develop those qualities. This thesis argues that theological education can be viewed as a special case of professional training, with a unique cluster of spiritual qualities that are of paramount importance for the success of ministers. It also argues that, despite the graduates’ generally positive appraisal of their training, there was little connection between the training and the capabilities that the graduates needed to succeed in their current practice. It therefore argues that the institutions in Central Asia have inherited the flaws of the "schooling" paradigm of theological education. A more integrated, context-specific and missional model is needed. By developing a model for investigating the practical knowledge of ministers, this study attempts to provide the training institutions in question with a framework of capabilities and attitudes. This will allow those institutions to have a useful starting point in the reformulation of their curricula.

I essäns form utforskar jag i den här uppsatsen gränser och förhållningssätt för arbete och privatliv.  Jag reflekterar kring hur arbete tar plats i min yrkespraktik där jag lever och verkar till stora delar på samma ställe, Färentuna Hälsoträdgård, en tillrättalagd mötesplats för hälsofrämjande, förebyggande och läkande för främst psykosocial och existentiell hälsa. Genom mitt skrivande undersöker jag också hur min riktning att sammanlänka de olika delarna i livet kan påverka de möten som uppstår med människor jag arbetar för. I essän låter jag gestaltande berättelser från mitt yrkesliv, genom min egen röst, gå i dialog med bland annat R Paulsen, A Gorz i tankar rörande arbete, H Arendt om människans villkor och E Fromm och M Buber med resonemang om livsvärldar och möten. Eftersom en del av mitt arbete och liv innebär att ta hjälp av natur och konstuttryck lyssnar jag också på forskare och skribenter inom dessa områden för att fördjupa reflektionen. Undersökningens resultat uttrycker ett behov av en alternerande rörelse mellan olika definitioner för arbete och roller. / In the form of an essay I explore, in this text, limits and approach for work and private life. I reflect on how the work takes place in my professional practice where I live and work, most of the time, in the same place, Färentuna Hälsoträdgård, a prearranged garden, an area, for health promotion, disease prevention an healing for psychosocial and existential health. Through my writing I also examines how my direction to link the different parts of life can affect the meetings that occur with people I work for. In the essay I let the stories from my professional life, by my own voice, go to dialog with for example R Paulsen, A Gorz and thoughts concerning work, H Arendt about human conditions and E Fromm and M Buber with reasoning about life-worlds and meetings. As part of my work and life means taking the help of nature and art expressions, I also listen to researchers and writers in these areas to deepen the reflection. The survey results are expressing a need for an alternating movement between different definitions of work and roles.