This thesis deals with the restoration of masonry in ruins with the aim of mapping which restorations have been carried out at Kronobergs and Bergkvara ruins in Växjö, and to explore which restoration measures that are sustainable. During the early 20th century many of the country's cultural monuments were restored including ruins. The ruins were originally buildings built with natural stone and lime mortar and were never intended to stand without a roof. When the buildings were left to decay for various reasons, they quickly became ruins. To save the ruins and make them accessible to visitors, the ruins needed to be preserved.The results have been obtained from archive studies and observations from visits in-situ. The various restoration works carried out on Kronoberg and Bergkvara ruins has been compiled. The conclusions show that in order to carry out a successful restoration, consideration must be given to the entire overall damage picture of the ruin and past and future restoration work.

1928 beslutades att ån Sennan norr om Karlstorp skulle sänkas, rätas ut och delvis kanaliseras för att öka arealen produktiv jordbruksmark. Men åtgärderna orsakade även flera problem både inom och utanför det område som man undersökte innan genomförandet. Dräneringen ledde till att torvmark torrlades vilket orsakar utsläpp av växthusgaser. Vattnets uppehållstid i landskapet kortades och infiltration till grundvattnet minskades. Den biologiska mångfalden minskade genom habitatförlust, alltså färre livsmiljöer, och även genom ökade mängder lösta organiska ämnen i vattnet. Dessa negativa effekter går att motverka genom restaurering. Höjning av grundvattennivån och igenläggning av diken skulle förbättra hydrologin och förbättra grundvattenbildningen. Återvätning av torvlagren hade minskat utsläppen av växthusgaser och våtmarken hade förlängningen istället kunnat fungera som kolsänka. Restaurering av ån och torvmarken kan bromsa habitatförlusten och skapa nya habitat som med tiden kan bli koloniserade och öka den biologiska mångfalden. Eftersom varje lokal har unika förutsättningar är det är svårt att beräkna hur mycket utsläppen skulle minska, värden på hydrologiska faktorer och till exempel eventuell ökad artrikedom. Aktuell forskning visar att restaurering av torvmarker och vattendrag kan leda till förbättrad hydrologi, minskade utsläpp av växthusgaser och ökad biologisk mångfald, även om det i vissa fall kan ta lång tid innan ekosystemet anpassat sig och de positiva effekterna av restaurering blir märkbara. Med tanke på dagens miljöproblem med klimatförändringar, torka, översvämningar och utarmning av den biologiska mångfalden är restaurering av detta område mycket angeläget. / In 1928 it was decided that the stream Sennan north of Karlstorp would be drained and straightened to increase the area of ​​productive agricultural land. But it also caused several problems both inside and outside the area that were being investigated before implementation. The drainage caused peatland to dry, causing greenhouse gas emissions. Water residence time in the landscape was shortened and groundwater infiltration was reduced. Biodiversity decreased through habitat loss and increased amounts of dissolved organic matter in the water. These negative effects can be counteracted by restoration. Raising the groundwater level and ditch blocking improves hydrology and increases groundwater formation. Rewetting of the peat layers reduces greenhouse gas emissions and the wetland can instead function as a carbon sink. Restoration of the river and peatland reduces habitat loss and creates new habitats that will eventually become colonized and increase biodiversity. Because each site has unique conditions, it is difficult to calculate in what amount emissions would decrease, values ​​of hydrological factors and, for example, possible increased species richness. Recent research shows that restoration of peatlands and streams leads to improved hydrology, reduced emissions of greenhouse gases, and increased biodiversity, although in some cases it may take a long time for the ecosystem to adapt and the positive effects of restoration become noticeable. Given today's environmental problems with climate change, drought, floods and loss of biodiversity, restoration of the affected area is very desirable.

Följande uppsats är en undersökning av ett antal svenskars inställning till-/ och kunskap om byggnadsvård. Informationsinhämtning till uppsatsen har skett via en webbenkät och en intervju med representanter från Svenska Byggnadsvårdsföreningen. Enkätsvaren har analyserats med hjälp Huuhka och Vestergaard’s teori om byggnadsvård och cirkulär ekonomi och av tidigare utförd forskning. Enkätsvaren har granskats tillsammans med svaren på enkätens huvudfråga ”Besitter du kunskap kring byggnadsvård?”. En majoritet av respondenterna, 61%, uppskattar att de besitter kunskap om byggnadsvård. 31% uppgav att de inte innehar någon kunskap om ämnet och ca 8 % svarade att de är ”Osäker på vad byggnadsvård innebär”. Resultatet visar en trend bland respondenterna till ökat intresse för återbruk och på så sätt även cirkulär ekonomi. / The following essay is an investigation of a number of Swedes' attitudes towards-/ and knowledge of building preservation. Information gathering for the essay has taken place via a web survey and an interview with The Swedish Association for Building Preservation (Svenska Byggnadsvårdsföreningen). Analysis of the survey responses has been carried out using Huuhka and Vestergaard's theory of building preservation and circular economy, of previous research and the survey responses have been reviewed together with the answers to the survey's main question "Do you have knowledge about building preservation?". A majority of the respondents, 61%, stated when asked that they have knowledge of building preservation. 31% stated that they have no knowledge of the subject and about 8% answered that they are "Unsure of what building preservation entails". The result shows a trend among the respondents towards increased interest in recycling and thus also the circular economy.

Eutrofieringen i Östersjön har länge varit ett omfattande miljöproblem, med ökad algblomning, syrebrist och döda bottnar som följd. Dessa problem uppstår då det tillförs ett överskott av närsalterna kväve och fosfor. Detta närsaltsläckage kommer till stor del från mänsklig aktivitet, varav stora mängder kommer från jordbruket.  Syftet med detta projekt är för det första att kartlägga dagens kunskapsläge kring vilka åtgärder som kan implementeras för att minska närsaltstransporten i vattendrag. Vidare syftar projektet till att undersöka hur den rumsliga placeringen av dessa åtgärder påverkar närsaltsretentionen samt hur närsaltsläckagets fördelning påverkar detta. Detta har gjorts genom att bygga upp en modell där åtgärdernas placering, storlek och antal såväl som kväveläckagets fördelning varieras för att studera hur näringsbelastningen till nedströms recipient påverkas. Modelleringen har avgränsats till att endast undersöka våtmarker och kväve.  Resultatet av modelleringen visar att en stor våtmark placerad nära utloppet ger högst total näringsretention. Vidare visar resultatet att både kvävekoncentrationer i vattendragen och retentioner i enskilda våtmarker inom området påverkas av kväveläckagets rumsliga fördelning, vilket tyder på att även detta behöver beaktas för att kunna skydda vattenförekomster inom landskapet. Resultatet visar också på att den bästa våtmarksplaceringen är strax uppströms om den recipient som ska skyddas. / The Baltic Sea suffers from eutrophication, which leads to increased algae growth, affecting the water quality and the surrounding ecosystems. This has been an extensive environmental problem for a long time and the main cause of this problem is excessive inputs of nitrogen and phosphorus. These nutrient inputs occur in great parts due to human activities and a significant proportion originates from agriculture. Non-point sources, such as nutrients lost from agricultural soils, are difficult to locate and consequently it’s hard to implement the right measure in the right place.  One of the objectives of this report is to map out which measures that can be implemented in watercourses to increase the nutrient retention. The report also aims to analyze how the spatial distribution of these measures, as well as the nutrient input, affects the nutrient retention. This has been done by creating a model, where wetlands can be positioned in different places within a catchment area. The model has been limited to only analyze wetlands and nitrogen. The positioning, area and number of the wetlands as well as the nitrogen input was varied in order to analyze how the retention was affected.  The result of this modelling showed that the highest nutrient retention in total was achieved by placing one big wetland close to the outlet of the studied area. Furthermore, the concentration and retention of nitrogen within the area varied when the distribution of the nitrogen input was altered, which indicates that it’s important to analyze this in order to improve the water quality within the landscape. Finally, to obtain the highest efficiency of a wetland, the wetland should be placed just above the recipient it’s intended to protect.

In the 1850s when the timber floating began in Sweden many streams were channelized, which meant that the streams were straightened out, side channels were closed, and stones, trees and boulders were moved out to the banks of the streams. These measures altered the morphology of the streams, causing impediments to water moving in from the stream to the riparian zone, and reduced flooding frequency. When the era of timber floating was over humans began to restore the channelized streams to restore the damaged systems, mainly to improve fish habitats. Channelization and restoration involve major disruptions to the stream ecosystem, and the purpose of this study was to investigate how the bryophyte communities in the riparian zone differed in diversity, species richness and areal coverage, depending on the form of disturbance they were exposed to and the time passed since the disturbance occurred. This study was conducted along tributaries to the Vindel River in northern Sweden. There were three types of tributaries: partly channelized streams, best-practice restored streams and demonstration restored streams. At all tributaries included in the study, bryophyte samples were collected at two heights from the water surface, 0 and 40 cm. These samples were then identified to family or species level and their areal coverage was estimated. The results show that the demonstration restored streams had the lowest species richness and, there were no significant differences in diversity and species richness between the channelized streams and the best-practice restored streams. Regarding areal coverage, there was no significant difference between the stream types. The results also show that the time plays an important role for recovery of the bryophyte communities since diversity and species richness increased with the time since the disturbance occurred. / Under 1850-talet då flottning av timmer påbörjades i Sverige startade kanaliseringen av många vattendrag, vilket innebar att vattendragen rätades ut, sidokanaler stängdes, och stenar, träd och stenblock flyttades ut till vattendragens kanter. Dessa åtgärder förändrade vattendragens morfologi, orsakade fördämningar mellan vatten och strandzon och minskade översvämningsfrekvensen. När timmerflottningens era var slut började människan restaurera de kanaliserade vattendragen, främst för att det visat sig att fisket försämrats. Kanalisering och restaurering innebär stora störningar för ekosystemet de utförs i och denna studie syftar till att titta hur mossamhällen i strandzonen skiljer sig åt i diversitet, artrikedom och täckning beroende på vilken form av störning de utsatts för och tiden sedan de utsattes för störningen. Studien är gjord längs biflöden till Vindelälven i norra Sverige. Biflödena är dels kanaliserade vattendrag, bästa-praxis restaurerade vattendrag och demonstrationsåtgärdade vattendrag. Vid samtliga sträckor som ingår i studien har mossprover samlats in på två höjder från vattenytan, 0 och 40 centimeter. Dessa prover har sedan identifierats till lägsta möjliga taxonomiska nivå (art eller familj), och deras täckningsgrad har uppskattats. Resultaten visade att de demonstrationsåtgärdade vattendragen hade lägst artrikedom och diversitet och mellan kanaliserade vattendrag och bästa-praxis vattendrag kunde ingen signifikant skillnad i diversitet eller artrikedom påvisas.  Gällande täckningsgraden fanns ingen signifikant skillnad mellan vattendragstyperna. Resultatet visade också att tiden spelar en viktig roll för återhämtningen hos mossamhällena då artrikedom och diversitet ökar med tiden sedan inträffad störning.

<p>Vattendirektivet som trädde i kraft år 2000, innebär ett helt nytt sätt att arbeta med vattenfrågorna i Sverige. Omfattande arbete pågår i Sverige för att ta fram underlag som de kommande vattenmyndigheterna kommer att behöva för att kunna arbeta enligt direktivets bestämmelser. En central del som måste utredas är hur lång den akvatiskt ekologiska återhämtningstiden är när restaureringar och efterbehandlingsåtgärder genomförts. Fem svenska efterbehandlingsprojekt med avseende på metallföroreningar har undersökts i en fallstudie. En översiktsstudie har genomförts på hur fterbehandlingssituationen för metallföroreningar ser ut i Sverige genom att personer vid samtliga av landets länsstyrelser har kontaktats. Överlag är uppföljningen av genomförda projekt ofullständiga och i de flesta fall har inga studier på den akvatiska ekologin gjorts. De fem projekten visar på att en återhämtning kan ske på ca fyra år. Om invandring av arter från mindre påverkade lokaler är begränsad eller om genomförda åtgärder inte är tillräckliga kan återhämtningen ta mer än tio år. Kraftigt skadade ekosystem kan bli obalanserade med dominerande arter som följd, vilket kan förlänga återhämtningstiden med flera år.</p>

<p>This essay focuses upon the Kivik monument and its conservation difficulties, since its discovery at 1748 until modern time. The Kivik monument is found in southeast of Scania, and dated within the Bronze Age period. The perspective of the conservation on the monument has merely been on the monuments inner cist of stone and the rock carvings on the cist-slabs. When the monument was first archaeological examined at 1931, its sizeable cairn (75 m in diameter) had almost vanished and the cist was sheltered by a casing of concrete and metal roof. Between 1932 and 1933 the monument has undergone a large-scale restoration, and this criticized restoration resulted in a low antiquarian value with the responsible authority. With a low antiquarian value, the protection of ancient monuments by national laws is nearly none and the interest by responsible authority is insignificantly. This has lead to substandard preservation of the monument and its surrounding area. By comparing the Kivik monument with the monument Ales stones, who undergone equal restorations, I discovered that Ales stones is still considered an intact ancient monument with a high antiquarian value with the responsible authority and therefore in a good state of preservation. This is probably a result of that the restorations of the Kivik monument contain none authentic material as concrete and its museological construction, which Ales stones is not and therefore perceived as a genuine ancient monument.</p>

En beskrivning av ett borgarhus i trä från 1700-talet, tillika grafisk verkstad för konstnärer. Huset Krogen Amerika i Linköping är ett av de äldsta trähusen som är bevarat på sin ursprungsplats. Det sätts här in i en historisk och socialhistorisk kontext. Syftet är framförallt att beskriva hur konstnärsföreningeen " Krogen Amerika- Grafikcentrum i Östergötland" bildades och flyttade in sin verksamhet i det gamla huset. Här ges också en förklarande teori om hur föreningslivets höjdpunkt, grafikens uppsving som konstform och rivningsvågen i Sverige under 1960-1970-talet sammanstrålade och gav upphov till att flertalet konstnärdrivna föreningar bidrog till att rädda äldre byggnader från rivning. Vidare fastställs även varför just kulturaktörer är en exemplarisk grupp vad gäller bevarandet av äldre hus på sin ursprungsplats.

The defence unit´s archive stretches over a time limit between the middle of 1971 to the end of 1987. The records the archive mainly contains are concerning the civil defence, inspection and construction of shelters, war- and crisis planning. The majority of the records are registered record, as often is the case with an authority’s archives. The main problems that occurred concerned what should or shouldn´t be public, the principle of provenance and what to prioritize; finish the project before deadline or make sure the records are prepared for a storage that ideally should last for several lifetimes.

This essay focuses upon the Kivik monument and its conservation difficulties, since its discovery at 1748 until modern time. The Kivik monument is found in southeast of Scania, and dated within the Bronze Age period. The perspective of the conservation on the monument has merely been on the monuments inner cist of stone and the rock carvings on the cist-slabs. When the monument was first archaeological examined at 1931, its sizeable cairn (75 m in diameter) had almost vanished and the cist was sheltered by a casing of concrete and metal roof. Between 1932 and 1933 the monument has undergone a large-scale restoration, and this criticized restoration resulted in a low antiquarian value with the responsible authority. With a low antiquarian value, the protection of ancient monuments by national laws is nearly none and the interest by responsible authority is insignificantly. This has lead to substandard preservation of the monument and its surrounding area. By comparing the Kivik monument with the monument Ales stones, who undergone equal restorations, I discovered that Ales stones is still considered an intact ancient monument with a high antiquarian value with the responsible authority and therefore in a good state of preservation. This is probably a result of that the restorations of the Kivik monument contain none authentic material as concrete and its museological construction, which Ales stones is not and therefore perceived as a genuine ancient monument.