Denna studies problemområde är förskolans arbete kring flerspråkiga barn. Syfte med arbetet är att synliggöra hur förskolans förskollärare, specialpedagoger samt talpedagog arbetar för att främja flerspråkigas språkutveckling inom förskolans verksamhet. Studien presenterar även tidigare forskning kring språkets betydelse för inlärning. Den teoretiska ramen är det sociokulturella perspektivet som är i fokus vid studiens insamling av datamaterial i form av semistrukturerade intervjuer.  Resultatet visar att det finns en samstämmighet mellan förskollärare, specialpedagoger samt talpedagogen att ämnet flerspråkighet i dagens samhälle är av betydelse och behöver satsas på inom förskolans pedagogik. Flerspråkighetens definition är även den under vardagen väsentlig att konkretisera och arbetas kontinuerligt med allt eftersom fler barn befinner sig på förskolan alltmer tid.  Vidare visar resultatet att tillgänglighet av den fysiska miljön samt pedagogernas förhållningssätt överlag är önskade för att undervisningen ska ge goda möjligheter till både socialt samspel med andra kamrater samt att det ger möjlighet till lugn och ro i undervisning för barn som är i behov av det. Granskningen visar även att det förekommer kompetensatsningar inom området som erbjuder pedagoger inom förskoleverksamhet fördjupande kunskaper kring flerspråkighet samt hur man arbetar konkret med flerspråkiga barn för att underlätta inlärningsprocessen. Samtliga informanter uppfattar att vad gäller barnen på småbarnsavdelningar är det svårt att påvisa någon språksvårighet. Men de var tydliga med att språksvårighet sällan beror på flerspråkighet. Vidare vid resultatgranskningen framkommer det att utifrån det sociokulturella perspektivet var det mycket samspel och kommunikation som skedde mellan pedagogerna och det unika barnet under undervisningstillfällena.  Studiens sammanfattning är att pedagogerna var bekymrade över att de saknade kunskaper kring ämnet flerspråkighet inom förskolan samtidigt som de påpekade att språkligkompetens inom områden där flerspråkiga barn befinner sig bör stärkas i form av pedagoger som kan behärska det svenska språket väl.

Studien handlar om utbildningsaktiviteter och stödinsatser utanför klassens ram.Syftet varatt undersöka några lärares och specialpedagogers uppfattningar om dessa utbildningsaktiviteter och stödinsatser. Ett särskilt fokus gavs aktiviteternas och stödinsatsernas uppfattade betydelse för elevers lärande och känsla av tillhörighet bland kamrater. Undersökningen genomfördes genom en kvalitativ forskningsansats med semistrukturerade intervjuer som datainsamlingsmetod. Elva lärare och nio specialpedagoger deltog.Som teoretiskt ramverk användes specialpedagogiska perspektiv, KASAM och Response to Intervention.Studiens resultat visade flera exempel på utbildningsaktiviteter och stödinsatser utanför klassrum; till exempel små undervisningsgrupper, lilla gruppen, särskild undervisningsgrupp, studion, strukturstöd, en till en-undervisning, läxhjälp med mera. Informanterna beskrev både fördelar och nackdelar med utbildningsaktiviteterna och stödinsatserna utanför klassens ram. Några exempel på fördelar var ett lugnare sammanhang, energipåfyllning, strukturerad individuell hjälp och avlastning för lärare. Några exempel på nackdelar var utanförskap, stämpling, en negativ självbild, resurskostnad och segregering om åtgärden permanentades. Resultatet visade att det fanns olika syn på utbildningsaktiviteterna och stödinsatserna utanför klassens ram, att stora klasser kan skapa behov av aktiviteter och stöd utanför klassens ram,och att elevinflytandet förefaller vara litet när dessa aktiviteter och stöd planeras. En implikation är att lägga fokus på att hitta lösningar inom klassens ram.

I denna studie kartläggs hur specialpedagoger ansåg att IKT kunde användas i undervisningen för att skapa förutsättningar för inlärning hos elever med inlärningssvårigheter och vad som krävdes för att IKT skulle kunna användas, samt på vilka sätt specialpedagogerna ansåg att lärandemiljön kunde förändras för elever med inlärningssvårigheter i och med användningen av IKT i undervisningen. Studien baserades på mailintervjuer där nio informanter samtliga verksamma specialpedagoger i kommunala skolor i västra Sverige intervjuades. I studien framkom att IKT användes och fungerade som ett fördelaktigt komplement i undervisningen, som ställde krav på engagemang och kompetens hos både pedagog och elev. Specialpedagoger sågs som nyckelpersoner i arbetet att ge stöd och utbildning. IKT visade sig bidra till ökad delaktighet och likvärdighet hos eleverna samt att undervisning kunde anpassas efter enskild elev. Detta tillgängliggjorde undervisningen och skapade nya möjligheter till inlärning, vilket även ökade motivationen hos eleverna. Studien visade även att tillgången till IKT-verktyg varierade beroende på elevens årskurs och skola.

Då det i svensk forskning saknas studier kring specialpedagogens roll på specifikt gymnasieskolor syftar denna studie till att få närmare kunskap om specialpedagogens uppdrag i förhållande till elevhälsa och det elevvårdande arbete som bedrivs på gymnasieskolor. Empiriskt material samlades genom intervjuer med åtta på gymnasiet verksamma specialpedagoger. Frågeställningarna fokuserade på deras uppdrag och arbetsuppgifter samt de sammanhang de ingår i. Intervjuerna genomfördes enskilt och efter transkribering systematiserades resultatet med hjälp av kategorier utifrån krav-, kontroll-, och stödmodellen. Kategorierna strukturerades ytterligare med hjälp av nyckelord vilka användes som ett raster för att finna mönster. Resultaten från studien pekar på ett mångfacetterat uppdrag som inte alltid är tydligt för rektor och lärarkollegor, vilket leder till att det lätt sker en sammanblandning av specialpedagogens och speciallärarens uppdrag och arbetsuppgifter. Framför allt handlar det om huruvida specialpedagogen ska undervisa och då främst en-till-en undervisning. Diskrepans mellan förväntningar från kollegiet och det egentliga uppdraget beskrivs som försvårande men dock inte omöjligt att hantera. Emedan specialpedagogerna önskar arbeta mer med övergripande skolutveckling, tycks ändå arbete med och framför allt runt elever dominera. Administration, samordning och handledning av både elever och lärare är några av arbetsuppgifterna som beskrivs. Genom arbete med organisering kring elever och deras studier hamnar specialpedagogen i varierande sammanhang där det elevvårdande arbetet i elevhälsan framhålls. Specialpedagogernas förhållande till elevhälsan varierar emellertid. Vissa specialpedagoger har en ledande funktion i elevhälsoteamet, men alla beskriver sig som teammedlemmar och att arbetet bedrivs som ett lagarbete. Relationen till rektor beskrivs som avgörande för specialpedagogens mandat i såväl elevhälsoteam som i skolans övriga kollegium. Specialpedagogerna ser potential i sitt uppdrag och beskriver med tillförsikt möjligheter och ambitioner att utveckla och omorganisera det specialpedagogiska arbetet på sina respektive gymnasieskolor.

Arbetet handlar om specialpedagogers syn på handledning och på rollen som handledare. Syftet med studien är att undersöka specialpedagogers syn på handledning för det kollegiala lärandet samt de möjligheter och utmaningar specialpedagoger möter när de handleder. Begreppen handledning och kollegialt lärande diskuteras och en forskningsöversikt inom området redovisas. Det empiriska materialet består av inspelningar från intervjuer med fyra yrkesverksamma specialpedagoger från grundskolan. En tematisk analys har genomförts och jag har utgått från ett socialkonstruktivistiskt perspektiv. Resultatet av studien redovisar tre teman; utveckling genom samtal och reflektion, kollegialt lärande genom grupphandledning och förutsättningar för handledning. Specialpedagogerna upplever att begreppet handledning är svårdefinierbart, de ägnar en stor del av sin arbetstid åt handledning och strävar efter att ställa reflekterande frågor och vara ett bollplank åt lärarna. De har goda erfarenheter av kollegialt lärande men gruppsammansättning och tid ses som de största utmaningarna för en lyckad handledning. Rollen som handledare beskrivs som givande men också utmanande. Handledningen syftar till att främja utveckling på individ-, grupp- och organisationsnivå och utgår från ett socialkonstruktivistiskt perspektiv då det är i mötet med andra som utveckling sker. Specialpedagogers handledning som verkar för att främja det kollegiala lärandet kan resultera i förbättrade lärmiljöer och resultat för eleverna. / This undergraduate thesis is about SENCOs’ view of consultation and the role as consultants, the purpose is to examine SENCOs’ view of consulting for PLC, Professional Learning Communities, and the possibilities and challenges they meet when consulting. The concepts of consulting and PLC are discussed and a research overview is included. The empirical material consists of recorded interviews with four active SENCOs. A thematic analysis is implemented and social contructivism is the theoretical perspective. The result of the study shows three different themes; development through conversation and reflection, consulting for PLC and the basis of consultation. The SENCOs´ experience the concept of consulting hard to define, they spend a great deal of their working hours consulting and they strive to ask reflective questions instead of giving the answers. They have positive experiences of PLC but time and group constellations are challenging. Consulting is rewarding but also challenging. Consulting aim to facilitate development on induvidual, group and organisation level and originate from social constructivism. SENCOs are proficent consultants aiming for PLC to result in better learning environment and better results for students.

Syftet med studien är att genom analys av intervjuer med specialpedagoger, rektorer och socionomer få fram ny kunskap om hur det praktiska arbetet och samverkan mellan förskola och socialtjänst kring barn i utsatta familjesituationer gestaltas.  Studiens empiriska material består av elva kvalitativa intervjuer med tolv informanter; specialpedagoger, rektorer och socionomer, som alla arbetar med samverkan kring barn i utsatta familjesituationer. Informanterna arbetar i två olika kommuner. Det empiriska materialet analyserades utifrån två teoretiska begrepp; socialkonstruktivism och samverkan, samt utifrån tidigare forskning kring samverkan, orosanmälan och barn i utsatt familjesituation. Informanternas berättelser fokuserar på hur samverkan ser ut, vad som saknas i samverkan och hur den kan förbättras. I analysen gestaltas praktiskt arbete med att hjälpa barn i utsatt familjesituation, samverkan mellan förskola och socialtjänst kring barn i utsatt familjesituation samt utvecklingsarbete i samverkan med mål att hjälpa barn i utsatt familjesituation. I resultatdiskussionen diskuteras orosanmälan, förskolans anmälningsplikt samt återkoppling från socialtjänst, positiva och negativa aspekter kring samverkan och barnens bästa, med hjälp av litteratur i inledning och bakgrund. Studien avslutas med specialpedagogiska implikationer som inriktar sig på hur specialpedagogen kan bidra till att vara en länk mellan förskola och socialtjänst för att få till en bra samverkan sinsemellan.

Syftet med studien är att, utifrån lärares och specialpedagogers uppfattningar, undersöka om och i så fall hur specialpedagoger kan stötta lärare i deras relationer till eleverna. I bakgrund och tidigare forskning lyfter vi relevant forskning, litteratur, skollag, läroplan och specialpedagogprogrammets examensförordning. De är kopplade till vikten av relationen mellan lärare och elev i skolan, samt specialpedagogens roll. I studien har enskilda intervjuer använts som datainsamlingsmetod och har genomförts med lärare och specialpedagoger. Det empiriska materialet har transkriberats och resultatet kategoriserats. Därefter bearbetades datan genom analys för att senare diskuteras och utifrån det drogs slutsatser. Analysen har utförts ur ett specialpedagogiskt perspektiv med ett särskilt fokus på relationellt och kategoriskt förhållningssätt. Studien har tagit hänsyn till de fyra forskningsetiska principerna. Informanterna har fått förhandsinformation där syftet för studien framgår. Där framgår även att deltagandet är frivilligt, att alla uppgifter de ger kommer att avidentifieras och att all data endast används i forskningssyfte. Resultatet visar att både lärare och specialpedagoger uppfattar relationen mellan lärare och elev som central för att eleven ska lyckas i skolan. Det visar även på att lärare söker kunskap, genom handledning av specialpedagogen, om hur de ska hantera problematiska relationer till elever. Specialpedagoger upplever att de kan göra mer men har för lite tid till handledning. Vidare visar resultatet på att lärare och specialpedagoger har problematiska uppfattningar om respektive yrkesgrupp. Vår slutsats är att relationen mellan lärare och specialpedagog är viktig och något som behöver arbetas på för att de tillsammans ska kunna utveckla arbetet med lärarens relation till eleverna.

Denna kvalitativa intervjustudie undersöker grundskolerektorers syn på fenomenet inkludering och vilka erfarenheter de har av att ha övergått från specialundervisning i särskilda undervisningsgrupper (SU-grupper) till en inkluderande undervisning. Inkludering är något som förespråkas inom samhället i allmänhet, och i skolan i synnerhet. Samtidigt visar både min studie och tidigare forskning att det saknas en samsyn, både inom den specialpedagogiska diskursen och inom den svenska skolan, kring innebörden av inkludering. Då den aktuella kommunen genomgått ett inkluderingsprojekt, genom att avveckla SU- grupper och istället fortbilda skolpersonalen inom kommunen så att dessa ges förutsättningar för att ta emot elever som tidigare gått i dessa, undersöker denna studie vilka erfarenheter skolornas rektorer har av denna inkluderingsprocess. Processen pågår fortfarande i kommunen och det finns flera framgångsfaktorer som lyfts fram samtidigt som hinder och utmaningar för inkludering tas upp. Det huvudsakliga syftet med studien är att undersöka rektorers syn på inkludering och deras erfarenheter av att ha genomgått ett inkluderingsprojekt, vilket mynnar ut i dels framgångsfaktorer och utmaningar, dels en diskussion kring den bristande samsynen kring inkluderingsbegreppet och vilken typ av inkludering som målet för dagens skola.

Syftet med föreliggande studie är att undersöka förskollärares och specialpedagogers roller och uppdrag gällande förskolans bedömningspraktik och dokumentation samt vilka konsekvenser de olika yrkesrollernas uppfattning och agerande får för barn i behov av särskilt stöd. Mot bakgrund av ett antal indikatorer som pekar på ett ökat bedömningsfokus i allt lägre åldrar undersöks vilka eventuella skillnader i synen på observation, dokumentation och bedömning som framkommer beroende på profession. En kvalitativ ansats genom semistrukturerade intervjuer genomförs med sju specialpedagoger och sju förskollärare och den ontologiska ståndpunkten utgörs av socialkonstruktionism. Diskursanalys används som metod och utifrån resultatet framträder tre diskurser; ”bedömning och motstånd”, ”individ och dokumentations-osäkerhet” samt ”diskurs och professionalisering”. En slutsats när det kommer till dokumentation är att förskollärarnas undvikande av att dokumentera barn på individnivå riskerar osynliggöra de behov varje enskilt barn har då det enbart blir gruppens utveckling och lärande som speglas. En följd av bedömningsmotståndet är att begreppet riskerar bli så pass värdeladdat att det avstås att ens talas om i förskolan. Vilka konsekvenser får det för barn och elever i behov av särskilt stöd och rätten till en likvärdig utbildning?

Syftet med denna studie är att belysa förskollärares, specialpedagogers och förskolelednings uppfattningar om och förväntningar på specialpedagogens roll i förskolan. Studien har en kvalitativ ansats som grund, och semistrukturerade intervjuer har genomförts med elva informanter i en mindre, mellansvensk kommun. Tidigare forskning visar att många barn i förskolan mår dåligt, har psykiska, emotionella och sociala problem. Pedagoger i förskolan rapporterar att de under senare decennier sett en förändring till det sämre gällande barns hälsa. En intressant fråga utifrån detta är vilka förväntningar som finns på specialpedagogens arbete och roll i förskolan. Det finns ofta ett antal specialpedagoger anställda i kommunen som har till uppgift att bistå flera förskolor. Resultatet visar bland annat att en av specialpedagogens viktigaste uppgifter är som rådgivare och bollplank till pedagoger och förskolechefer. En slutsats kan vara att förskolans pedagoger känner sig ensamma och utan pedagogisk stöttning i sitt arbete. Förskoleledning lyfter handledning som en av specialpedagogens viktigaste arbetsuppgifter, medan specialpedagoger menar att de inte får möjlighet att använda sin handledarkompetens.