Denna studie har fokuserat på specialpedagogen som kvalificerad samtalspartner i en skolutvecklande kontext då en brist av aktuell forskning inom ämnet identifierats. Syftet för studien var att bidra med kunskap om hur specialpedagogens roll som kvalificerad samtalspartner, utifrån rektorers framställan, skulle kunna bidra till skolutveckling kopplat till skolans inre organisatoriska nivåer. Halvstrukturella intervjuer har genomförts med sex grundskolerektorer och resultatet har sedermera analyserats med hjälp av ett systemteoretiskt ramverk utifrån systemteoretiska begrepp såsom de beskrivs av Gjems (1997) och Öquist (2013; 2018). Studien har visat att rektorer ser att specialpedagogers kvalificerade samtal, inofficiella och officiella, genomförda inom skolans samtliga nivåer, skulle kunna påverka skolan som organisation och den praktik som genomförs i den. Specialpedagogen i rollen som kvalificerad samtalspartner sågs kunna utmana lärarnas tänkande i mellanmänskliga reflekterande samtal samt genom modellering av förhållningssätt påverka elevsyn och öka undervisningens kvalité. Fynden i studien visade att specialpedagogen i kvalificerade samtal tillsammans med rektor skulle kunna verka för skolutveckling genom att bidra till rektors helhetsbild av organisationens alla delar utifrån specialpedagogiska perspektiv samt den nära kopplingen till verksamhetens alla aktörer. Vidare identifieras att ett långsiktigt arbete kräver skolledningens stöd och utifrån föreliggande studie och tidigare forskning behöver förutsättningar för kvalificerade samtal skapas och prioriteras för att detta ska kunna ske. Tiden framkom som ett hinder för resursanvändandet av specialpedagogen som kvalificerad samtalspartner i en skolutvecklande kontext där rektor har en viktig roll i utformandet av tjänstebeskrivning samt om tid för att kvalificerade samtal ska kunna prioriteras. Vidare behöver det finnas tillit till specialpedagogens kompetens både hos rektor och kollegor. Specialpedagogen som kvalificerad samtalspartner skulle med sin möjlighet att simultant tillhöra och röra sig mellan de olika systemnivåerna kunna bidra till skolutveckling och som rektors förlängda arm i verksamheten.

Denna kvalitativa studie syftar till att undersöka specialpedagogers uppfattningar omelevhälsans främjande och förebyggande arbete utifrån deras yrkesroll. Uppsatsen fokuserar påframgångsfaktorer och specialpedagogens roll i ett hälsofrämjande och förebyggande samt vadbegreppet elevhälsa uppfattas stå för. För att skapa förståelse för det specialpedagoger berättarligger ett relationellt specialpedagogiskt perspektiv till grund för studiens analys. Arbetetinspirerades av grundad teori och genomfördes som en intervjustudie med semistruktureradeintervjuer, bestående av fem enskilda intervjuer med specialpedagoger. Intervjuerna ochtranskriberingarna av dem pågick till dess att mättnad uppnåtts. Grundad teori är en induktivmetod och studien har kommit fram till att genom att ha ett relationellt specialpedagogisktförhållningssätt i elevhälsoarbetet ökar möjligheten till ett mer främjande och förebyggandearbete. Skollagen och läroplanen för grundskolan slår fast att det i varje svensk skola ska finnas enelevhälsa. Däremot beskrivs det inte någonstans hur ett sådant arbete ska organiseras, det liggerpå varje huvudman eller skola att besluta om. Informanterna i denna studie uttrycker att det ärotydligt vad elevhälsobegreppet står för. Det kan syfta till professionerna, insatserna, elevernashälsa eller den samlade elevhälsan. I studien framkommer att elevhälsoarbetet är hela skolansansvar och för att lyckas med det behöver det finnas en samsyn kring hur begreppet ska förståssamt en tydlig och strukturerad organisation av arbetet. Informanterna poängterar vikten av entydlig ledare i elevhälsoarbetet och beskriver rektor som den givna ledaren som ska organiseraför ett främjande och förebyggande elevhälsoarbete som genomsyrar hela verksamheten. Detframkommer tydligt att rektors arbete påverkar hur väl skolan lyckas i sitt elevhälsoarbete. Iresultatet framträder specialpedagogen som en nyckelperson i elevhälsoarbetet genom att isamverkan med andra upptäcka, göra bedömningar och analysera samt planera och genomföraåtgärder på både organisations-, grupp- och individnivå. Vidare framkommer att rektor ochspecialpedagog kompletterar varandra och att det är framgångsrikt för elevhälsoarbetet när dearbetar nära varandra. Resultatet visar att detta sammantaget ger implikationer för detspecialpedagogiska arbetet på skolorna. Studien kan därför inspirera specialpedagoger i detfrämjande och förebyggande elevhälsoarbetet.

Syftet med denna studie var att bidra med kunskap om specialpedagogens yrkesroll i en organisation med tvålärarskap, utifrån vilka förutsättningar rektor ger och vilken funktion specialpedagogen får i organisationen. Genom en kvalitativ metod, där semistrukturerade intervjuer genomfördes med rektorer och specialpedagoger, analyserades resultat med stöd av systemteorin. Resultatet av intervjuerna visade att specialpedagogens roll i ett tvålärarskap kan se olika ut och formas utifrån lokala förutsättningar och relationer i högre grad än examensordningen. Både rektorer och specialpedagoger gav bilden av att specialpedagogen i en organisation med tvålärarskap främst agerar på grupp- och individnivå med undervisande och handledande uppdrag gentemot allmänlärarna. Slutsatsen av studien var att specialpedagogen i en organisation med tvålärarskap verkar på organisations-, grupp- och individnivå i olika stor omfattning. Viktiga faktorer som tid, relationer och mandat framkom för hur specialpedagogens roll formas i en organisation med tvålärarskap. Som vidare forskning skulle det vara av intresse att genomföra studien med ett större urval eller utifrån ett elevperspektiv där effekten för elever i behov av stöd studeras.

Syftet med vår studie är att undersöka specialpedagogers erfarenheter kring att arbeta med utveckling av lärares förhållningssätt mot ett relationellt perspektiv. Vi har utgått från det relationella perspektivet, men även använt delar av Vygotskijs sociokulturella perspektiv samt Kolbs lärocykel för att diskutera resultatet. Som metod för datainsamling har intervjuer använts, tio specialpedagoger från anpassad grundskola, grund- och gymnasieskola har deltagit. Analysen har gjorts med inspiration från tematisk analys och har resulterat i tre övergripande teman; lärares kompetens, verktyg för perspektivvidgning samt utmaningar och framgångsfaktorer. Dessa teman förklaras genom totalt åtta underkategorier. I resultatet framkommer att specialpedagogerna uppfattar att det finns en bredd bland lärare kring vilket perspektiv de utgår ifrån. Det visar sig också att det är av stor vikt att specialpedagogerna är delaktiga i hela processen vid perspektivvidgning, vilket verktyg de än väljer att använda sig av, då risken annars är stor att lärarna inte tar sig vidare och utvecklas mot ett relationellt perspektiv. Även organisatoriska faktorer lyfts som avgörande för om ett utvecklingsarbete ska lyckas eller ej. Skolledningens tydlighet och förmåga att belysa vikten av ett relationellt perspektiv samt att sätta ord på både roller och strukturer är av stor vikt för specialpedagogernas möjligheter att lyckas i det perspektivvidgande arbetet.

Lysmo, Jesper (2024). Hjälp oss orka – En studie om förebyggande av elevers skolrelaterade stress. Specialpedagogprogrammet, Institutionen för skolutveckling och ledarskap, Lärande och samhälle, Malmö universitet, 90 hp. Denna studie förväntas ge ett kunskapsbidrag om hur specialpedagoger kan utveckla sitt arbete inom hälsofrämjande och förebyggande av skolrelaterad stress, baserat på tankar och reflektioner från deltagarna stöttat av forskning.Studien syftar till att bidra med kunskap kring hur specialpedagoger kan arbeta hälsofrämjande och förebyggande för att minska elevers skolrelaterade stress. Studiens frågeställningar är: Hur beskriver specialpedagogerna sitt hälsofrämjande och förebyggande arbete med skolrelaterad stress på skolorna? Vilka stöd upplever eleverna att de får inom skolrelaterad stress? På vilka sätt upplever eleverna de kan bli hjälpta med skolrelaterad stress? Det teoretiska ramverket som studien vilar på är Karasek och Theorells krav-kontroll-stödmodellsom tillåter tolkning av olika grader krav i arbetsmiljön och hur kontrollen av kraven kan hanteras med stöd. Studien är en kvalitativ flerfallstudie med semistrukturerade intervjuer och fokusgrupper som datainsamlingsmetod med två specialpedagoger och fjorton elever som respondenter. Materialet är analyserat utifrån det teoretiska ramverket och innehållsanalys. Ensammanfattning om studiens resultat är att specialpedagogerna ofta arbetar förebyggande med skolrelaterad stress, exempelvis studiestrategier, sociala stödstrukturer samt planering och strukturering. Samtidigt kan en viss skillnad mellan elevernas uppfattning av stöd och dess tillgänglighet kunde samtidigt ses i resultatet. Resultatet visar även på vilket stöd eleverna får och vilka strategier de har för att förebygga stress, exempelvis distans till studierna, coping strategier och uppbyggnad av studiestrategier. Slutligen kan man se utvecklingsförslag ur elevernas synpunkt, exempelvis mer kunskap om studiestrategier dels hos eleverna själva, delskunskap hos lärarna för att kunna stödja eleverna bättre. En implikation som framkommit under studien är specialpedagogens relation till eleverna där närvaron kan vara till stor fördel i elevernas subjektiva situationer. En annan implikation är betydelsen av återkoppling till både lärare och elever. Återkopplingen till lärarna kan fungera som en bro mellan elev-lärarespecialpedagog medan återkoppling till specifikt elever kan bidra till information i syfte att återanpassa insatserna. Slutligen är en implikation att arbete med hälsofrämjande och förebyggande av stress eventuellt kan vara kostsamt, dock komma med fördelar i verktyg till elever kan använda resten av sina liv.

Detta är en kvalitativ fallstudie och undersökningen har utgått från semistrukturerade intervjuer med lärare, speciallärare och specialpedagoger från två olika skolor. Studiens syfte är att undersöka vad olika pedagoger möter när de undervisar elever med matematiksvårigheter. Dessutom är syftet att undersöka samarbetet mellan lärare, specialpedagog och speciallärare när elever befinner sig i matematiksvårigheter. Pedagogerna i studien möter liknande matematiksvårigheter, varpå en som även mött elever med dyskalkyli. Under intervjuerna framkom några faktorer som ansågs vara viktiga för att hjälpa elever i matematiksvårigheter. Dessa är bland annat fler gemensamma genomgångar samt att eleverna får jobba i grupp ochdiskutera tillsammans. Lärarna bör vara uppmärksamma på vad eleverna lär sig och vara noga med repetition, samt att eleverna själva får uttrycka vad de upplever som svårt i matematiken. Speciallärare och specialpedagoger arbetar för att utveckla lärmiljön genom att hjälpa lärarna utveckla undervisningen. Detta sker genom att de ger tips och idéer samt stöttar upp i undervisningen. Samarbetet mellan lärare och specialpedagogeller speciallärare är av stor vikt för att upptäcka elever i svårigheter och för att de ska få de stöd de behöver. Jag har med denna studie bland annat funnit resultat som indikerar att det viktiga samarbetet mellan lärare och speciallärare eller specialpedagog för att stötta elever i matematiksvårigheter kan påverkas negativt när tillgången till denna expertis är begränsad.

Vårt syfte med den här studien är att undersöka hur svensklärare som arbetar på mellanstadiet beskriver sitt arbete med elever som har utredd dyslexi, samt hur de beskriver deras samarbete med specialpedagogen.  Metoden för vår empiriska studie har varit kvalitativa enkäter med ett antal mellanstadielärare som har eller har haft elever med dyslexi i sina klassrum. Det insamlade materialet har bearbetats och sedan analyserats utifrån det sociokulturella perspektivet samt tillhörande begrepp som fokuserar på lärares kunskap/utbildning och deras samarbete med specialpedagog.  Resultaten från vår empiriska studie utifrån både lärar- och lärandeperspektivet har visat både utmaningar och möjligheter för lärare som har elever med dyslexi i sina klassrum. Många lärare beskriver att de har god erfarenhet med elever med dyslexi men att deras kunskap och utbildning om ämnet är ganska låg. Resultatet visade även att samarbetet mellan lärare och specialpedagog verkar vara mycket viktigt när det gäller att hjälpa elever som har dyslexi. Dock visade det sig utifrån de lärare som besvarade vår enkät att tiden inte finns där för att göra ett kontinuerligt samarbete som de egentligen hade önskat. Vad vi har kommit fram till är att läraren behöver utbildning och kunskap för att främja språkutvecklingen hos elever med dyslexi. Läraren behöver även ha ett gott samarbete med specialpedagogen för att kunna föra dessa elever framåt i undervisningen så att de klarar kunskapsmålen.

Syftet med denna studie är att bidra med kunskap genom att undersöka specialpedagogers roll i arbetet med skolutveckling samt om stöd från ledningen påverkar arbetet med skolutveckling. För att besvara syftet har en kvalitativ forskningsansats tagits som utgått från Steinar Kvale & Svend Brinkmann (2014) kvalitativa forskningsintervju. Forskningsintervjun är semistrukturerad. Det empiriska materialet baseras på semistrukturella intervjuer med åtta specialpedagoger. Den teoretiska förankringen är professionsteori med utgångspunkt i de fyra attributen legitimitet, förtroende, auktoritet och autonomi. Resultatet visar att flera olika faktorer kan göra intryck på vilka möjligheter specialpedagogen har att arbeta med skolutveckling på skolorna i vår studie, såsom rektors syn på skolutveckling, tid, mandat, skolkultur samt specialpedagogens position i skolorganisationen.Studien belyser att specialpedagogernas kompetens och kunskap inte används fullt ut, dock framkommer det att specialpedagogerna har enorm potential och förmåga att bidra till skolutvecklingen. Det som framkommer är att ledningen måste prioritera och avsätta tid tillsammans med specialpedagogerna i syfte att identifiera, planera och organisera för att arbeta och driva skolutvecklingen framåt.

Syftet med följande studie är att bidra med kunskap om hur samarbetet mellan gymnasielärare och specialpedagog ser ut när det gäller elevers behov av extra anpassningar och särskilt stöd. Ett samarbete som syftar till inkludering av alla elever i skolan och där forskningen visar att specialpedagogens yrkesroll ibland ses på olika sätt beroende på profession. Studien är en kvalitativ undersökning där åtta gymnasielärare på två gymnasieskolor har intervjuats i semistrukturerade intervjuer. Skrtics organisationsteori används för att analysera resultatet. Resultatet visar att det finns ett tydligt samarbete kring extra anpassningar medan särskilt stöd inte i samma utsträckning är ett område där samarbete mellan professionerna är tydligt. Båda stödåtgärderna syftar till inkludering av elever i behov av stöd i skolan, varför det kan ses som viktigt att professionerna i skolan samarbetar kring det. Resultatet visar också att det finns en otydlighet i specialpedagogens ansvarsområden vilket leder till att gymnasielärarna inte är helt säkra på vad de kan förvänta sig från specialpedagogen vid ett samarbete. Organisatoriskt visar resultatet att det på skolorna finns drag av både den professionellt byråkratiska och den adhokratiska organisationen samt att lärarna uttalar sig i positiva ordalag om dem båda.

Syftet med föreliggande studie är att undersöka hur rektorer tolkar och leder det specialpedagogiska förebyggande och främjande arbetet på grupp och skolenhetsnivå. Studien använder sig av en kvalitativ ansats i form av djupintervjuer med nio rektorer verksamma på nio olika gymnasieskolor. Informanterna har valts ut med hjälp av ett tillfälligt och slumpmässigt urval. Analysen av data har gjorts tematiskt och resultatet har analyserats i relation till Hoy och Miskels (2007) teori om skolan som socialt system med delsystemen: struktur, kultur, individ och politik. Resultatet visar att majoriteten av de undersökta rektorerna inte har en explicit definition av begreppet specialpedagogiskt förebyggande och främjande, vilket påverkar strukturen och tydligheten i det specialpedagogiska arbetet. De rektorer som har tydliga strukturer för det specialpedagogiska förebyggande och främjande arbetet använder sig i högre utsträckning av den specialpedagogiska personalen på skolenhetsnivå för att driva den processen framåt. De rektorer som delegerar ansvaret för det specialpedagogiska förebyggande och främjande uppdraget till specialpedagog riskerar att minska sitt engagemang och sin insyn i det arbetet. Bristen på en gemensam tolkning och definition av begreppet innebär även hinder för att skapa en samsyn i hur skolan arbetar förebyggande och främjande på skolenhetsnivå. De utmaningar som framkommer relaterar dels till resursbrist och dels till en kategorisk syn bland lärare på elevers svårigheter. Detta identifieras också av informanterna som ett hinder för att bedriva ett utvecklat specialpedagogiskt förebyggande och främjande arbete. Sammantaget visar resultaten att det specialpedagogiska förebyggande och främjande uppdraget fortfarande till stor del hamnar på individnivå och är reaktivt. För att lyckas med ett framgångsrikt specialpedagogiskt förebyggande och främjande uppdrag på skolenhetsnivå, visar resultatet att det finns behov av en gemensam tolkning av begreppet, tydligare strukturer, ökad samverkan och resurstilldelning.