Södra Ölands Odlingslandskap skrevs år 2000 in på UNESCO:s världsarvslista på grund av landskapets unika karaktär då jordbruk format odlingslandskapet under årtusenden. I förvaltningen har jordbrukarna fått en central roll då de i sitt vardagliga bruk skapar och förvaltar odlingslandskapet. Studiens syfte är att kartlägga jordbrukares unika känslor och drivkrafter i relation till deras landskapande, samt hur dessa beaktas inom den administrativa förvaltningen av Södra Ölands odlingslandskap. Genom att nyttja Hägerstrands (1992) begrepp förloppslandskap, där jordbrukarna blir en del i processerna i landskapet, framträder i denna studie en komplex väv av känslor kopplade till arv, identitetsskapande och utveckling. Landskapets ekonomiska värden framkommer tydligt i jordbrukarnas relation till landskapet och genom att nyttja Håkansson och Widgrens (2007) teoretisering av markbundet kapital tydliggörs förvaltningen och värdet av marken i en längre tidsperiod än den enskilde jordbrukarens livstid. En tidsaspekt som medför starka känslor inför jordbrukandet. Dessa känslor och jordbrukares drivkrafter ses styra jordbrukarnas rumsliga praktiker och på så sätt forma landskapet. Studien visar genom en innehållsanalys hur den administrativa förvaltningen av världsarvet delar förståelsen av landskapet och gör försök i att beakta jordbrukares drivkrafter och känslomässiga relationer till landskapet genom kommunikationen och diskussionen av förvaltningen.

Att förnya en bekant miljö som innehåller flera omfattande kulturvärden är inte enokomplicerad process. Det är flera aktörer och instanser inblandade i alla planprocessersom gäller förändringar i den fysiska miljön. Nybyggnation och andra kraftiga ingrepp ien fysisk miljö med flera kulturvärden och kulturmiljöer är en utmaning på flera plan. Iarbetet mot en förnyelse i dessa miljöer skall allmänheten, invånare, sakkunniga ochpolitiker mötas och enas med flera lagstiftningar och regler, översiktsplaner,detaljplaner, skydd för enskilda byggnader, kommunala dokument, ekonomi, åsikter ochäven känslor. Politiker, statliga instanser, sakkunniga och allmänheten eftersträvar olikaresultat och mål med den fysiska miljön och jobbar därefter i olika riktning. Detta kan leda till en spricka och en oförmåga att förstå varandras perspektiv mellan allainblandade och det leder till att planprocessen blir mer utdragen. Detta examensarbete är en studie som undersöker hur kulturmiljöer värderas hos allainblandade i den fysiska planeringen samt hur nybyggnation i kulturmiljö värderas ochhanteras hos alla inblandade i den fysiska planeringen. Det är ett teoretiskt ramverk somligger till grund för arbetet och detta är framtaget ur redan framtagen forskning somfinns kring ämnet om nybyggnation i kulturmiljöer. Det är en fallstudie som grundar sigi ett specifikt fall – Kulturhuset på Stortorget i Karlskrona. Det är ett omfattande empiriav kommunala dokument, lagstiftning, yttranden kring fallet som har studerats ochanalyserats utifrån en kvalitativ textanalys samt argumentationsanalys som metod.Studien resulterade i hur nybyggnation i kulturmiljöer hanteras genom estetiskvärdering, kulturhistorisk värdering, anpassning och samarbete. Utifrån dessa harslutsatser dragits för att se hur nybyggnation i kulturmiljöer hanteras, värderas ochdiskuteras i den fysiska planeringen.

The World Heritage Project ”Finnskogen – vägen till världsarv” was initiated in 2018 with the aim of inscribing the Forest Finnish heritage in northern Värmland on UNESCO’s World Heritage List. This essay examines how the cultural values of Finnskogen are portrayed and communicated by the project owners through visual semiotic analysis. The material consists of the film ‘Finnskogen – vägen till världsarv” and the project’s website finnskogen.se, with communication being related to, among others, the governing documents of the World Heritage Committee. The theoretical approach of the essay is based on Laurajane Smith’s Authorized Heritage Discourse (AHD) and Iain Robertson’s Heritage from Below (HFB). Through these two approaches, we explore how cultural heritage is produced from above, as well as a genuine way of living and transmitting lived cultural heritage. The study’s findings reveal that Finnskogen’s universal, unique, living, and antiquarian aspects are presented as positive values, aligning with several of the UN’s normative sustainability goals in Agenda 2030. Another conclusion from the study is that Finnskogen is portrayed as HFB, but ultimately subordinated to AHD.

In this thesis I examine three cities that have been nominated as world heritage sites by UNESCO, and how these cities are understood and mediated by visitors. One of the research questions was also to see how these places has been affected by the nomination. I have visited Visby, Dubrovnik and Toruń to do this research. I wanted to find out why so many people choose to visit these places and how much the world heritage nomination was part of the decision to visit. This is done by examining how these cities are mediated by travel literature, tourist information in the form of brochures and other information, as well as interviews. These interviews were conducted both with tourists at these sites, but also with people that work with tourism or cultural heritage in some form. The method used besides interviews has been thick description as it is formulated by Clifford Geertz to describe and make sense of these places and to see how you would experience these places as a tourist. The researchers that has figured as a theoretical background include John Urry and Andrew Walsh. Urry describes how the tourist uses different gazes to see the world in different ways, and Walsh describes how a place that seems to be irreplaceable might in fact not be so irreplaceable, which applies on the examined places in this thesis. Josefina Syssner and Karim van Knippenberg together with Linde Egberts lays a groundwork for the understanding of different sorts of tourists, and what tools can be used is place marketing of these cities. In agreement with previous research I conclude that the primary attraction of these sites for the tourists is not their status as world heritage sites, and the reason that these sites are troubled with mass tourism lies elsewhere. The place itself is replaceable for the majority of the tourists, but not for the material heritage. A better dialogue is needed between the tourism and heritage sector, as well as local residents and politicians, to be able to counteract the negative effects of mass tourism, that is shown to wear on the material culture. The mediation needs to include a more widespread picture of the complex issues that concerns these heritage sites. In todays globalized and mobile world, the idea of world heritage sites becomes problematic, as this work has shown. This thesis is a two years master’s thesis in Museum and cultural heritage.

Syftet med uppsatsen är att belysa vad som sker efter utnämnandet till världsarv av UNESCO, genom att se om och hur strategier för bevarande och utveckling förändrats sedan 1989 fram till idag. Fallstudien har utgått från Hansestaden Visby och behandlar främst världsarvets förvaltning samt de nationella och lokala skydd som finns, tillsammans med en överblick av hur utnämnandet av Visby som världsarvsstad gått till och hur det efterlevs i förhållande till dokumentation och planarbete. De teoretiska utgångspunkterna för arbetet har utgått från postmodernistisk planeringsteori och kollaborativ planering samt urbanteori den globala staden. Analyser har dragits utifrån det världsarvsarbete som utförts av UNESCO under nominerings- och antagningsprocessen till att bli världsarv, samt det lokala arbete som utförts av Länsstyrelsen och Gotlands kommun, senare Region Gotland. De båda delarna leder till en inblick av marknadsföringens betydelse för en ort och att de olika utvecklingsfaserna ibland kommer i skymundan då vissa tidsåldrar ses som viktigare än andra. För Visby har det skett under nomineringsprocessen till att bli världsarv. Ansökan som skickades till UNESCO 1994 innehålleren helhetsbild av vad som gör Visby så speciellt, denna beskrivning skalas sedan ner under processens gångför att till sist endast beröra den inverkan som Hansaförbundet har haft på Visby innerstad. / This thesis aims to give light to what happens after UNESCO has named an object as a World Heritage site.Through looking at if and how strategies for conservation and development have changed since 1989 until today. Focus of this thesis have been the Hanseatic Town of Visby, and the national and local laws and documentsthat control conservation and development. Through the theoretical lenses of postmodern and collaborativeplanning, together with urban marketing theory - the global city. Results have been made through analysing the heritage work that UNESCO have made during the nomination and inscription process to the World Heritage List, together with looking at the local county administrative boardand municipality’s documentation and spatial planning of the property. Both parts give a look in to and an understandingof how marketing a town changes the narrative of heritage. For Visby this is made apparent during the nomination process. The application to UNESCO 1994, states the historic development of Visby with differenttimes represented, this have then been deleted throughout the process, until the end when only the Hanseaticimpact is seen as important for the properties outstanding universal value. The results have also shown that Visby now is in a state of segregation with high house prices and few residentsinside the city wall. But if this is in correlation with the inscription to the World Heritage List, could not be clearly analysed.

This study sets out to explore the process of city planning through the design of an urban area in relation to a cultural world heritage. The purpose of this study is to get a deeper knowledge of the design process that planners and architects go through when developing urban areas in the city. As an architect student, I want to put the knowledge that I have gained during my education to the test and work with a project that is similar to what one will work with in the future. In my thesis I have worked with different approaches on the subjects of urban planning, city planning, landscape architecture and environmental behavior. The material used in this study is based on data from observations, interviews, literature studies and feedback from a reference group of architects. I have chosen to use my methods interdisciplinary to create a wider perspective when analyzing and designing an urban space.The result of my studies have culminated in a design proposal focused on creating sustainable social spaces with a connection to history, culture and art. / I det här kandidatarbetet utforskas processen för stadsplanering genom att utforma ett stadsområde i relation till ett kulturellt världsarv - Visby med dess ringmur. Syftet med denna studie är att få en djupare kunskap om den designprocess som planerare och arkitekter går igenom när de utvecklar tätorter i staden. Som arkitektstudent vill jag sätta de kunskaper, som jag fått under den här utbildningen, på prov. I mitt examensarbete har jag arbetat med olika tillvägagångssätt som Grounded Theory och Inquiry by Design, inom ämnena samhällsplanering, stadsplanering, landskapsarkitektur och miljöbeteende. Materialet som används i studien är baserat på data från observationer, intervjuer, litteraturstudier och handledning från en referensgrupp av arkitekter. Jag har valt att använda mina metoder tvärvetenskapligt för att få ett brett perspektiv när jag analyserar och utformar ett stadsrum. Resultatet av mina studier har utmynnat i ett designförslag med fokus på att skapa hållbara sociala rum med koppling till historia, kultur och konst.

Mitt examensarbete är genomfört som en undersökande designprocess, vars syfte är att undersöka vilka krav en VR-upplevelse, med hög immersion, ställer på den fysiska miljön för att sedan omsätta dessa krav i ett färdigt koncept av ett fysiskt rum som ska fungera självgående. Med det fysiska rummet syftar jag till det verkliga rummet i vilket det virtuella rummet finns tillgängligt att uppleva via VR-utrustning. Det fysiska rummet är i detta fall också platsspecifikt då jag har jobbat med beställarna Länsmuseet Gävleborg samt Region Gävleborg, men konceptet går att anpassa till andra miljöer, utefter kraven som dessa ställer.  Detta rum kommer främst att användas för visning av olika världsarv i VR, och världsarvet som inviger rummet är Hälsingegården Bortom Åa, även kallad Fågelsjö Gammelgård. Det virtuella innehållet har delvis påverkat rummets utformning, främst i valen av grafisk utsmyckning.  Designprocessen har bestått av ett kontinuerligt researcharbete, problemanalys, användarobservationer, idégenerering som innefattar workshop, deltagarobservationer, prototypbygge, konceptutveckling och sammanställande samt visualiserande av färdigt koncept.  Jag har under processen arbetat med det fysiska rummet i dessa fem problemområden: planlösning, säkerhet, inbjudande och inkluderande, utrustning samt instruerande. Något som har präglat min process mycket är kravet om att rummet ska fungera självgående, det vill säga att ingen extra instruktör eller övervakare ska behövas för användning av rummet. Detta är ett krav från Länsmuseet Gävleborg och är av ekonomiska och praktiska skäl. En viktig poäng med mitt arbete har varit att tillgängliggöra kulturella upplevelser för de som inte har möjlighet att ta sig till den verkliga platsen. Av den anledningen har jag jobbat mot att rummet bör vara tillgängligt för så många som möjligt. Genom att presentera ett världsarv via en modern och spännande teknik kan det bidra till ökat intresse av historia och kultur bland unga samt generera fler besökare till museet och i förlängningen ekonomiskt gynna kulturutvecklingen i Gävle. Det kan även minska klimatpåverkan genom att resor till platser långt bort inte behöver genomföras, så som studiebesök.  Mitt examensarbete har resulterat i ett innovativt koncept av ett rum tillägnat offentliga utställningar i VR, med vissa plats- och situationsspecifika detaljer, så som storlek och val av vissa grafiska detaljer. Det fysiska rummet består i sin helhet av två mindre delrum. I de rummen finns både rent tekniska, visuella och sensoriska lösningar som behandlar de olika problemområdena.  Detta rum har presenterats med renderingar, illustrationer samt skalmodell. I skrivande stund har konceptet i sin helhet redan förverkligats på Länsmuseet Gävleborg och finns där att besöka, men det jag presenterar i denna uppsats är arbetet som ledde fram till konceptet.

This paper challenges the prevailing narrative about Hälsingegårdar by examining them archaeologically. Research questions include assessing settlement continuity from the younger Iron Age to the 1850s and identifying factors influencing continuity at farm, village, and district levels. The study focuses on the Voxnan and Ljusnan valleys in Hälsingland, spanning from the younger Iron Age to 1850. Spatially, districts and villages are selected based on proximity to the rivers, presence of ancient monuments, and 16th-century documentation. Data sources include the Swedish National Heritage Board's register, historical maps, and a tax roll from 1535. The paper argues for continuity in the localization of the farmsteads. The theoretical is the resiliencetheory and the perspective of palimpsests. Methods involve identifying Iron Age sites and using map material for geographical context. Results indicate settlements from the younger Iron Age persisting into the 1850s, demonstrating both site and area continuity. Fundamental factors for resilience and continuity include resource diversity, flexible resource use, micro-level soil awareness, and long-term residence security. The study emphasizes the importance of conscious organization and planning in socio-ecological systems, enabling communities to manage change and crises effectively. A diversified economy supports this resilience, offering various livelihood opportunities such as hunting and trade. Overall, the analysis suggests that regulation and feedback are vital for long-term sustainability and survival. / Följande uppsats utmanar den rådande berättelsen kring hälsingegårdar genom att undersöka dem ur ett arkeologiskt perspektiv. Forskningsfrågorna behandlar kontinuiteten i bosättningarna från yngre järnålder till 1850-talet samt identifiering av faktorer som påverkar denna. Studien fo-kuserar geografiskt på Voxnadalen och Ljusnandalen i Hälsingland. Tidsmässigt är avgräns-ningen från yngre järnålder till 1850. Källorna är Riksantikvarieämbetets kulturmiljöregister, hi-storiska kartor och hjälpskattelängd från 1535. De teoretiska ramverken är resiliensteorin och palimpsestperspektivet. Resultaten visar att bosättningar från yngre järnålder kvarstår in i 1850-talet, vilket visar både plats- och områdeskontinuitet. Grundläggande faktorer för resiliens och kontinuitet utgörs av tillgång till en mångfald av resurser, flexibelt resursutnyttjande, medveten-het om markens beskaffenhet på mikronivå samt långsiktig trygghet genom stadigvarande bosätt-ning. Studien betonar vikten av medveten organisation och planering, vilket möjliggör effektiv hantering av förändringar och kriser. Sammanfattningsvis visar analysen att reglering och åter-koppling är avgörande för långsiktig hållbarhet och överlevnad.

Kulturmiljö är den del av kulturarvet som främst nämns inom den fysiska planeringen, som inkluderas i planprocessen och som kommuner arbetar med i samhällsutvecklingen. I denna uppsats undersöks hur två olika kommuner, varav en utpekad som världsarv och en inte, arbetar med kulturmiljöer och hur det implementeras i deras översiktliga planprocesser. Detta studeras genom två fallstudier, en av Karlskrona kommun och en av Helsingborgs stad, inkluderande dokumentgranskning och intervjustudier. Det finns en tvetydighet i de befintliga styrdokumenten som används i den översiktliga planeringen, vilket gör det lättare för kommunerna att motivera utveckling på sina egna premisser. Därmed krävs en effektiv och stark samverkan mellan olika aktörer för att intresset för kulturmiljöer ska få ta plats och vägas mot andra intressen på ett likvärdigt sätt. Uppsatsens resultat bidrar med en ökad förståelse för att avvägningar kommer att variera och motiveras med olika grunder. Diskussionen som arbetet innefattar visar på att det både tillkommer förutsättningar och utmaningar med att ha världsarvsklassificerad kulturmiljö som kan upplysa andra kommuner i deras arbete. Ur vårt perspektiv är undersökning relevant då den syftar till att navigera i ett komplext ämne inom de översiktliga planprocesserna, som behöver hanteras rättvist för framtidens hållbara utveckling. / The cultural environment is the part of cultural heritage that is primarily mentioned in physical planning, included in the planning process and what municipalities work with in community development. This paper examines how two different municipalities work with cultural environments and how it is implemented in their comprehensive planning processes. This is studied with two case studies, one by Karlskrona municipality and one by Helsingborg city, including document reviews and interview studies. There is an ambiguity in the existing policy documents used in comprehensive planning, which makes it easier for municipalities to justify development on their own terms. Thus, an effective and strong collaboration between different actors is required in order for the interest in cultural environments to take place and be weighed against other interests in an equal way. The results of the thesis contribute to an increased understanding that trade-offs will vary and be justified on different grounds. The discussion that the thesis includes, shows that there are both opportunities and challenges associated with having a World Heritage-listed cultural environment, that could enlighten other municipalities in their work. From our perspective, the study is relevant as it aims to navigate a complex topic within the comprehensive planning processes, which needs to be handled fairly for future sustainable development.

There is considerable geographical overlap between areas set aside for nature conservation or protection and Indigenous peoples’ lands, and the social, economic, and political consequences of protected areas have often been extensive for Indigenous peoples. Discourses of conservation converge with discourses of Indigenous peoples, and both carry a legacy of colonial constructs and relationships. With these overlaps as a point of departure, the purpose of this thesis is to explore how the discourses that govern nature conservation and protected areas shape the conditions for Indigenous peoples’ influence and participation in the governance and management of protected areas on their lands. I pursue this aim by analyzing, and critically examining the consequences of, the construction of Indigenous subject positions and conditions for agency in discourses of nature conservation and protected areas. The empirical focus of the thesis lies with international discourses of protected areas and Indigenous peoples and on local and national discourses articulated in relation to two cases of protected areas in Sápmi. My analytical framework builds on postcolonial theory and discourse theory. I use space for agency as a concept to describe and analyze the effects of the discursive positionings and constructions that shape the ability or capacity of individuals or group to act or to be perceived as legitimate actors. My results show twomain articulations of Indigenous subject positions in protected area discourses, which enable and restrain the space for Indigenous agency in different ways. One articulation connects Indigenous peoples to conservation through the concept of traditional knowledge, thereby positioning Indigenous subjects mainly as holders of traditional knowledge and justifying Indigenous influence by its potential contribution to conservation objectives. The other articulation focuses on the rights pertaining to Indigenous peoples as peoples, including land rights and the right to selfdetermination. These articulations are not necessarily mutually exclusive, but they have potentially different consequences and indicate discursive tensions that can affect the space for Indigenous agency in relation to protected areas. Moreover, my results demonstrate the hegemony of discourses that takes conservation through area protection for granted and subordinates Indigenous land use to conservation objectives, structure Indigenous agency as “participation” in specific types of arrangement, and articulate Indigenous rights in relation to hegemonic constructions of sovereignty, self-determination, and rights. These hegemonic formations silence articulations that would challenge the authority of colonizing societies over Indigenous territories, suppress radical critique of the fundamental nature of arrangements for protected area governance and management, and subdue alternatives to discourses of contemporary liberal democracy and individual property rights.