Ordet lojalitet är ett vitt förekommande begrepp som används vid beskrivning av hur olika parter skall förhålla sig samt visa trohet och omsorg mot varandra. Motsatsen till ordet lojalitet brukar vara illojalitet, dock är de inte nödvändigtvis varandras rättsliga motsatser. Ifall en handling inte är lojal innebär det således inte att den nödvändigtvis måste vara illojal. Inom associationsrätten förekommer ofta begreppet lojalitetsplikt. Begreppet har sitt ursprung i lojalitetsprincipen och används främst för att beskriva hur olika parter inom en association skall uppträda, verka för och behandla varandra. Det kan uppstå problem i samband med en rättslig behandling av lojalitetsplikten, i och med att begreppet inte är definierat på ett nyanserat sätt i den svenska lagstiftningen. Även svensk praxis är relativt begränsad inom området. Således kan det uppstå en gråzon där bolagsföreträdare agerar utan fullständig vetskap om vilka förpliktelser som denne måste förhålla sig till. Ytterligare ett problem som kan uppstå för aktiebolag har sin grund i den potentiellt stora spridningen av aktieägare. Ett stort antal aktieägare kan medföra svårigheter för bolagsföreträdarnas arbete eftersom de måste ta hänsyn till samtliga aktieägares intressen. Att ta hänsyn till dessa skilda intressen kan påverka bolaget och dess företrädare på olika sätt, bland annat hur olika beslut ska fattas. I uppsatsen ställs en del ekonomiska ställningstaganden mot varandra i samband med att olika intressen kolliderar. Det förekommer förklaringar av ekonomiska termer och effekter, följt av resonemang om hur en bolagsföreträdare bör förhålla sig till dessa för att upprätthålla sin lojalitetsplikt. Ett brott mot lojalitetsplikten kan medföra skadeståndsanspråk, vilket innebär att en bolagsföreträdare bör vara väldigt mån om att följa aktieägarnas direktiv. Sammanfattningsvis kan alltså den rättsliga gråzonen av lojalitetsbegreppet påverka hur en bolagsföreträdare väljer att agera under utförandet av sitt uppdrag. I uppsatsen kommer vi att förklara och analysera hur en bolagsföreträdare, genom sina handlingar, förhåller sig till sin lojalitetsplikt gentemot bolagets aktieägare.

Denna studie syftar till att åskådliggöra huruvida bankernas hållbarhetsrapporter innehåller olika detaljerad information och om viss information i sådana fall prioriteras. Forskaren avser vidare studera vad hållbarhetsrapporterna har för betydelse för investerare, och om eventuella trender i aktiekurserna kan identifieras i samband med hållbarhetsrapporternas publicering. För att besvara studiens syfte och forskningsfrågor har forskaren analyserat Handelsbankens, SEB:s och Swedbanks hållbarhetsrapporter mellan 2016 och 2020.  I denna studie har forskaren tillämpat en flerforskningsmetod, vilket är en kombination av en kvalitativ och kvantitativ forskningsstrategi. Genom att tillämpa en flerforskningsmetod avser forskaren att minimera respektive forskningsstrategis svagheter och därigenom öka resultatets trovärdighet. Studien har analyserats med hjälp av CONI-modellen som belyser kvaliteten och kvantiteten i rapporterna för att underlätta en empirisk jämförelse. Resultatet indikerar att bankernas hållbarhetsrapporter innehåller olika detaljerad information samt att bankerna prioriterar viss information framför annan. Forskaren har sedermera genomfört ett ANOVA- test för att besvara huruvida signifikanta skillnader existerar mellan hållbarhetsrapporterna. Resultatet visar att det inte finns några signifikanta skillnader, vilket skulle kunna bero på att det lagstadgade kravet på hållbarhetsredovisning trädde i kraft 1 januari 2017. Vidare visar den tekniska analysen att aktiekurser sjunker i samband med att hållbarhetsrapporter publiceras. Med stöd i tidigare forskning, och med hjälp av resultatet från CONI-modellens tolkande och mekanistiska delar, drar forskaren slutsatsen att bankernas hållbarhetsarbete, och således hållbarhetsrapportering, är av betydande vikt för investerare. / This study aims to illustrate whether the banks’ sustainability reports contain various detailed information, and if certain information is prioritized. The researcher also intends to study the significance of sustainability reports for investors, and whether any trends in share prices can be identified in connection with the publication of sustainability reports. To answer the study’s purpose and research questions, the researcher has analyzed Handelsbanken’s, SEB’s and Swedbank’s sustainability reports between 2016 and 2020.  In this study, the researcher has applied mixed methods research which is a combination of a qualitative and quantitative research strategy. Mixed methods research intends to minimize the weaknesses of each research strategy and thereby increase the credibility of the results. The study has been analyzed using the CONI-model, which highlights the quality and quantity of the reports to facilitate an empirical comparison. The results indicate that the banks’ sustainability activities contain various detailed information and that the banks prioritize certain information over others. The researcher has subsequently carried out an ANOVA-test to answer whether significant differences exist between the sustainability reports. The results show that there are no significant differences, which may be due to the legal obligation for sustainability reporting coming into force on the 1st of January 2017. Furthermore, the technical analysis indicates that share prices fall in connection with the publication of sustainability reports. With support from previous research, and with the results from the CONI-model, the researcher draws the conclusion that the banks’ sustainability activities, and thus sustainability reporting, is significant to investors.

Möjligheten för aktiemarknadsbolag att kunna genomföra riktade nyemissioner av aktier är ett viktigt inslag på marknaden – inte minst för bolagens kapitalanskaffning. Men med möjligheter kommer också, ofta, risker. Så även här. När en riktad nyemission genomförs och huvudregeln om aktieägarnas företrädesrätt därmed frångås, uppkommer en risk för att befintliga aktieägare, åtminstone vissa av dem, missgynnas. Så sker vanligtvis genom att de aktieägare som står utanför nyemissionen upplever en ekonomisk eller inflytandemässig utspädning av sina innehav. I syfte att reglera dessa risker finns det – inom såväl aktiebolags- som aktiemarknadsrätten – vissa begränsningar som aktiemarknadsbolag behöver iaktta vid beslut om riktade nyemissioner av aktier. Syftet med denna uppsats är att utreda, formulera och diskutera dessa påstådda begränsningar. Den första begränsningen består av beslutsreglerna i ABL, det vill säga reglerna som föreskriver de åtgärder som behöver vidtas inför, vid och efter ett emissionsbeslut. Dessa regler återfinns främst i 13 kap. ABL och innefattar bland annat krav på att ett förslag till beslut ska upprättas och på att beslut fattas med kvalificerad majoritet. Likabehandlingsreglerna i ABL, främst generalklausulerna, utgör den andra begränsningen. En prövning mot generalklausulerna innebär att bolaget i fråga inte får genomföra en riktad nyemission som på ett otillbörligt sätt gynnar någon, en aktieägare eller utomstående, på annan aktieägares bekostnad. Otillbörlighetsrekvisitet inbegriper en helhetsbedömning med fokus på de affärsmässiga motiven, bolagets intresse och förekomsten av missbruk. Nyemissioner torde stå i strid med generalklausulerna i undantagsfall, mot bakgrund av att de är tänkta att tillämpas restriktivt. Den tredje begränsningen som – till skillnad från de två tidigare kategorierna – inte är aktiebolagsrättslig, omfattar de ytterligare krav som aktiemarknadsrättens självreglering, främst god sed på aktiemarknaden, ställer. Med ett fåtal undantag tycks dock några sådana ytterligare eller högre krav inte finnas, vilket ger vid handen att aktiebolags- och aktiemarknadsrätten i hög grad är överlappande på området. De rättsliga följderna av att begränsningarna inte iakttas är, beroende på den enskilda situationen, framför allt klander, skadestånd eller ”marknadens dom”. Slutsatsen är att de tre begränsningarna på ett rimligt sätt balanserar majoritetens och bolagets intresse av en effektiv kapitalanskaffning och minoritetens behov av skydd. Undantag gäller eventuellt för de två generalklausulerna, vilkas tillämpningsområden, främst på grund av otillbörlighetsrekvisitet, är förhållandevis otydliga. Det hade därför varit önskvärt att grunderna för den bedömningen konkretiserades i den vägledande rättstillämpningen framöver.

<p>År 2005 infördes IASBs redovisningsstandarder i EU-länderna. IASBs föreställningsram innehåller kvalitativa egenskaper vars ändamål är att öka de externa användarnas använd-barhet av informationen i företagens finansiella rapporter. De ökade kravet på användbarhet har lett till att fokus på immateriella tillgångar ökat och en sådan immateriell tillgång är varumärken. Idag får internt upparbetade varumärken inte redovisas i de finansiella rapporterna enligt IAS 38. Åsikterna går isär huruvida avsaknaden av internt upparbetade varumärken i balansräkningen har betydelse för investerare eller ej när de fattar investeringsbeslut.</p><p>Syftet med denna uppsats är att ge läsaren en fördjupad förståelse för investerarnas intresse angående att internt upparbetade varumärken inte får redovisas i de finansiella rapporterna och om detta har någon betydelse för deras investeringsbeslut. Syftet är även att utreda om investerare i samband med investeringsbeslut, anser att de kvalitativa egenskaperna i de finansiella rapporterna uppfylls.</p><p>Den teoretiska referensramen mynnar ut i en analysmodell som beskriver två nivåer mellan företag och investerare, dels utbytesnivån och dels beslutsnivån där den senare är av större vikt för uppsatsen. Metoden vi använt är en kvalitativ metod med deduktiv ansats där empirin består av fyra intervjuer, vilka representerar privata och institutionella investerare.</p><p>Slutsatserna vi kommit fram till i uppsatsen är att institutionella investerare inte efterfrågar något värde på internt upparbetade varumärken i de finansiella rapporterna medan de privata investerarna önskar icke-monetär information om varumärkets värde. Alla investerare anser att de finansiella rapporterna uppfyller de kvalitativa egenskaperna, med undantag för begripligheten som privata investerare anser kan förbättras.</p>

År 2005 infördes IASBs redovisningsstandarder i EU-länderna. IASBs föreställningsram innehåller kvalitativa egenskaper vars ändamål är att öka de externa användarnas använd-barhet av informationen i företagens finansiella rapporter. De ökade kravet på användbarhet har lett till att fokus på immateriella tillgångar ökat och en sådan immateriell tillgång är varumärken. Idag får internt upparbetade varumärken inte redovisas i de finansiella rapporterna enligt IAS 38. Åsikterna går isär huruvida avsaknaden av internt upparbetade varumärken i balansräkningen har betydelse för investerare eller ej när de fattar investeringsbeslut. Syftet med denna uppsats är att ge läsaren en fördjupad förståelse för investerarnas intresse angående att internt upparbetade varumärken inte får redovisas i de finansiella rapporterna och om detta har någon betydelse för deras investeringsbeslut. Syftet är även att utreda om investerare i samband med investeringsbeslut, anser att de kvalitativa egenskaperna i de finansiella rapporterna uppfylls. Den teoretiska referensramen mynnar ut i en analysmodell som beskriver två nivåer mellan företag och investerare, dels utbytesnivån och dels beslutsnivån där den senare är av större vikt för uppsatsen. Metoden vi använt är en kvalitativ metod med deduktiv ansats där empirin består av fyra intervjuer, vilka representerar privata och institutionella investerare. Slutsatserna vi kommit fram till i uppsatsen är att institutionella investerare inte efterfrågar något värde på internt upparbetade varumärken i de finansiella rapporterna medan de privata investerarna önskar icke-monetär information om varumärkets värde. Alla investerare anser att de finansiella rapporterna uppfyller de kvalitativa egenskaperna, med undantag för begripligheten som privata investerare anser kan förbättras.