Inflytande kring barns inomhusmiljö är ett forskningsområde som det idag finns ganska lite forskning inom, specifikt utifrån ett barns perspektiv. Syftet med studien är att ta reda på hur barns inflytande kan se ut i förskolans fysiska inomhusmiljö, genom hur barn beskriver och använder sina fysiska inomhusmiljöer. Vår teoretiska utgångspunkt som har använts i analysen är barns aktörskap, inflytande, barns perspektiv, barnperspektiv och handlingserbjudande. Vi har valt att använda oss av en kvalitativ metod, walk-along-samtal för att samla in vårt empiriska material.Utifrån våra frågeställningar visar resultatet att barnen talar och beskriver sina rum på olika sätt. Det visar även att barns inflytande kan synliggöras genom förskolans olika möjligheter och begränsningar. Resultatet visar att barnen inte enbart använder sig av verbala handlingar utan även icke-verbala handlingar när det kommer till deras uttryck och handlingar. Det synliggörs även att barnen beskriver sina rum på olika sätt, beroende på den miljö de befinner sig i. Vissa rum beskriver barnen genom att leka med sina leksaker och i andra rum beskriver barnen materialet mer konkret. Slutligen visar resultatet också att barns inflytande kan ske i relation till något annat material, såsom i relation till en leksak.

De senaste åren har inneburit förändringar i barnrätt med bland annat införandet av barnkonventionen som svensk lag 1 januari 2020 (Åklagarmyndigheten, 2020) och konventionen som lag skapar möjligheter för en förändrad syn på barn som rättighetsbärare (Singer, 2022). Samtidigt har en kartläggning av domar om vårdnad, boende och umgänge visat på att barns rätt till delaktighet beaktas i låg utsträckning i domarna (Jämställdhetsmyndigheten, 2021), och i tidigare forskning är barns delaktighet i sådant som rör dem ett återkommande ämne av intresse. Syftet med denna studie är att utifrån en kritisk diskursanalys undersöka hur barns rättigheter framställs i traditionellt mediematerial som rör barnrättsfallen lex Bobby, lex Lilla hjärtat och lex Tintin. 11 stycken nyhetsartiklar valdes ut för lex Bobby, och lex Tintin, samt 14 stycken för lex Lilla hjärtat. De huvudsakliga resultaten visar på att barns rättigheter framställs som rätt till skydd och en trygg uppväxt, men även i form av rätt till delaktighet och att få sin röst hörd. De huvudsakliga slutsatserna är att medieframställningarna av barns rätt har förändrats över tid - från att framställa barn som ett objekt i behov av skydd, till en egen aktör som har rätt att få sin röst hörd. Studien visar även att vem som framställs som ansvarig för att barnens rättigheter inte beaktas också har förändrats över tid. I det första fallet lex Bobby, framträdde diskurser som fokuserade på civilsamhällets passivitet gällande att agera vid misstanke om att barn far illa, medan fokuset i den mer sentida medierapporteringen kring lex Lilla hjärtat och lex Tintin manifesterade en enighet kring behovet av lagändringar som tar barns rätt till delaktighet på allvar, och uttryck för att rättsväsendet behöver kompetenshöjningar för att säkerställa att barns egen delaktighet och inställning beaktas i ärenden som rör dem.

TAKK as an communicative tool in preschool Föreliggande studie bidrar med kunskap om förskollärares olika uppfattningar om och arbete med tecken som alternativ och kompletterande kommunikation (TAKK) i förskolans praktik. Tidigare forskning som undersökt effekten av TAKK för barns språk- och kommunikationsutveckling uppvisar blandade resultat. Studien bidrar till en ökad förståelse av hur förskollärare använder TAKK som kommunikativt verktyg i arbetet för att främja barns språk- och kommunikationsutveckling. Arbetet tar utgångspunkt i förskollärares ansvar att främja alla barns språk- och kommunikationsutveckling. Eftersom barn lär på olika sätt behöver förskollärare en verktygslåda med flera olika metoder för att möta barnen och behandla lärandeobjektet. Då tidigare forskning inom vårt område har fokuserat på barn med funktionsvariationer, bidrar föreliggande studie med delvis nytt perspektiv att synliggöra hur förskollärare använder TAKK som kommunikativt verktyg i praktiken. Det empiriska underlaget är kommet ur observationer och semistrukturerade intervjuer. Resultatet påvisar att förskollärarna generellt upplever och använder TAKK mer frekvent vid planerade och invanda situationer under dagen, medan förekomsten av TAKK är lägre i spontana situationer såsom lek, på- och avklädningssituationer. Det går även att dra slutsatsen att förskollärarna har en positiv inställning till att använda TAKK som kommunikativt verktyg för barns språk- och kommunikationsutveckling.

Barn lever i ett informationssamhälle där de redan i tidig ålder behöver ta ställning till vad de möter i olika medier, något som kan vara nog så svårt även för vuxna. I detta arbete avhandlas barns utveckling av kritiskt tänkande. Ämnets aktuella karaktär gjorde det intressant att inventera hur förskollärare resonerar om att stötta förskolebarns utveckling av kritiskt tänkande. Förskollärarnas resonemang samlades in genom intervjuer, och analyserades därefter genom en konventionell innehållsanalys med det sociokulturella perspektivet som teoretiskt ramverk. När förskollärarnas resonemang kategoriserats, framträdde ett resultat som visade hur förskolan som social arena skapar många möten som kan utmana barns kritiska tänkande och därmed gynna utvecklingen av källkritik, men att det inte är självklart hur utvecklingen ska stöttas. De intervjuade förskollärarna hade en god uppfattning om hur de stöttar barnens kritiska tänkande genom att främja deras självförtroende och självkänsla, men osäkerheten var större angående riktad undervisning i kritiskt tänkande. De pedagogiska implikationerna visar att kritiskt tänkande i förskolan behöver synliggöras ytterligare och fortsatt forskning kan med fördel undersöka praktiska exempel på riktad undervisning.

Syftet med denna studie var att undersöka hur förskollärare uppfattar betydelsen av barns bildskapande (teckna, måla, lera mm.) för barns språkutveckling samt om och i så fall hur förskollärare använder sig av bildskapande som språkfrämjandeverktyg i sin undervisning. Metoden som användes var kvalitativa intervjuer som analyserades genom begreppen samspel, lånad fantasi och kulturella tecken som alla hämtades ur Vygotskijs sociokulturella teori. Resultatet visade att bild används som metod för annat lärande exempelvis för att utveckla barns språk, bild används för att bidra till barnens nyfikenhet och kreativitet samt att bild används som egen aktivitet med målet att utforska just bildskapande. Barnens intresse är utgångspunkten i aktiviteter som planeras. Det är vanligt förekommande att tecknande används i kombination med berättande. Bildskapande sker ofta tillsammans med flera barn. Det sker i olika miljöer, både inomhus och utomhus, och med mängder av olika verktyg. Variationen på verktyg och material som används bidrar till att barnen får lära sig hantera dessa, visar studien och det handlar om både analoga och digitala verktyg. Förskollärarna i studien berättar att det förekommer mycket kommunikation i samband med bildskapande. En av slutsatserna blev att bildskapande som språkfrämjandeverktyg används av förskollärare i studien genom att de medvetet använder sina egna och barngruppens språkkunskaper i samband med bildskapande. Barnen erbjuds teckna och måla när de skapar berättelser, barnen uppmuntras att skapa tillsammans och samtala med varandra i undervisningen.

Abstract Studien avser att undersöka hur förskolan förhåller sig till och agerar gentemot barn som far illa och hur processen ser ut mellan förskola och socialtjänst när en orosanmälan görs. Studien syftar även till att kartlägga hur processen ser ut mellan förskola och socialtjänst när en orosanmälan görs och huruvida processen brister, samt på vilket sätt den brister. I analysen studeras också hur förskola och socialtjänst förhåller sig till barns rättigheter och vad som anses vara barns bästa. Barns rättigheter ställs likaså i relation till föräldrars rättigheter när det handlar om beslut som rör barn. Studien bygger på en kvalitativ forskningsmetod där semistrukturerade intervjuer har varit till användning, med syftet att få en uppfattning om hur orosanmälningar utspelas i praktiken. Studiens deltagare är personer som arbetar inom förskolan och socialtjänsten.  Studiens analys bygger på det barndomssociologiska perspektivet, som utgår från barns rätt till delaktighet i samhället. Vi har även kompletterat vår studie med tidigare forskning som behandlar professionellas erfarenheter och perspektiv rörande orosanmälningar, samverkan mellan organisationer samt förebyggande arbete vid misstanke om att barn far illa. Studiens resultat synliggör att det är upp till oss vuxna att möjliggöra barns delaktighet i situationer som rör barn. Barns delaktighet visade sig vara reglerad utefter barns mognad och ålder, vilket ansågs vara barns bästa vid orosanmälningar. Resultatet synliggör att samverkan mellan förskola och socialtjänst brister i vissa avseenden, såsom en avsaknad på återkoppling från socialtjänsten och att förskolan inte gör tillräckligt med orosanmälningar. Oavsett är det föräldrarna som beslutar om barn får stöd från socialtjänsten eller inte.

Syftet med studien är att undersöka vilka metoder i dokumentationsprocessen som främjar barns delaktighet. Vidare undersöks också hur barns perspektiv synliggörs genom dokumentation. Studien utgår från ett barndomssociologiskt perspektiv och en kvalitativ metod har använts för att svara upp på forskningsfrågorna. Enskilda kvalitativa intervjuer har genomförts med sex förskollärare, empirin har kategoriserats och slutligen analyseras. Resultatet visar att bilder används flitigt för att göra barn delaktiga i dokumentationsprocessen och som hjälp för att få syn på barns perspektiv, då bilder används som stöd i reflektioner och diskussioner tillsammans med barnen. När det gäller metoder där barnen har möjlighet att själva dokumentera beskriver förskollärarna att barnen själva fotograferar, eller ber en vuxen fota något som barnet gjort, exempelvis något barn skapat eller visar intresse för, även om detta inte är något som sker regelbundet.

För att få kunskap om barns uppfattningar om lek behövde vi befinna oss både nära och i barns lek vilket den fenomenologiska traditionen hjälpt oss med. För att utveckla en förståelse för det barnen kommunicerar inom leken så använde vi den kommunikationsteoretiska traditionen till hjälp. Vi har även använt oss av två diskurser vid namn realitetsdiskursen och fantasidiskursen för att ytterligare utveckla en förståelse för barns lek. Dessa teorier med tillhörande begrepp och dessa diskurser har hjälpt oss att förstå vår empiri. Studien genomfördes på en förskola där vi observerade tio barn och intervjuade nio barn. Resultatet visar att barnen uttryckte att det är av stor vikt att leken ska vara rolig samt att deras uppfattning om vad som är lek tycks vara bred. Det framkom också att det tycks finnas en vilja att bara får leka, utan att det behöver finnas ett syfte eller tanke med situationen. Sammanfattningsvis blev det tydligt att det som är runt omkring barnen också har en viss betydelse för hur de uppfattar lek. Det är ett område som man inte kan redovisa ett facit på som visar hur alla barn ser på lek, eftersom alla barn är olika och har olika förutsättningar till lek. / <p>Betyg i Ladok 2022-06-05.</p>

Studien syftar till att undersöka och bidra med kunskap om hur förskollärare berättar om och beskriver barns delaktighet i musikundervisning i förskolan samt hur delaktigheten kan främjas. Barns delaktighet är centralt inom förskolan och kan påverkas och främjas på olika sätt. Denna studie bidrar med kunskap om just detta. En kvalitativ metod har använts för att samla in sex förskollärares berättelser genom semistrukturerade intervjuer som sedan tolkats och analyserats i resultatet. Studiens resultat och analys delas in i fem kategorier; barnens samspel påverkar deras delaktighet, barngruppens storleks påverkan på barnens delaktighet, barns olika strategier till deltagande, de vuxnas förhållningssätt och förskollärarens roll och tillvägagångssätt för att engagera barnen. Resultatet visar bland annat att de deltagande förskollärarna anser att barn har olika strategier till delaktighet, att barngruppens storlek påverkar i vilken utsträckning barnen får delaktighet samt att förskollärarens engagemang kan ha stark påverkan på hur barnens delaktighet ser ut. Didaktiska implikationer som presenteras innefattar att det är relevant för förskollärare att utgå från de didaktiska frågorna vid planering, genomförande och reflektion av musikundervisning. Detta för att upptäcka vilken delaktighet som erbjuds barnen samt hur undervisningen kan anpassas för att främja förskollärarens aktuella barngrupp.

Children´s rights to participation is a widely discussed topic within social workers all over the world. The convention on the rights of children was legislated 2020 and since then children´s rights to participation been a requirement. This means that all children should have the right to both information but also the right to express their opinions, which must be considered in all decisions concerning them. The purpose of this study is to examine how family therapist in social services experiences the implementation of children´s participation and what obstacles it may entail for children´s right to participation. This studies method is based on qualitative semi-structured interviews. Six interviews were conducted with family therapist working in the social services. To analyze the results, previous research was used as well as the systems theory and childhood sociological perspectives. The results show that family therapist have a good knowledge of/understanding of what participation can entail and how to apply the right in their practice. The family therapists describes that they always aim to involve the child through one-to-one conversations to elicit the child´s perspective in a safe environment. However, in cases where it is not possible to meet the child alone, they always provide the child with information about the intervention. The result also shows that family therapist experience challenges in how toaccommodate children’s participation in their practice. The challenges expressed by the family therapists included the parents voice often are out shadowing the child´s voice. And not all children can participate in an individual conversation, so family therapists often try to find alternative ways to involve the child. The familytherapists also expressed that they always try to keep the child´s perspective throughout the intervention, with reference to article 12 of the convention on the rights of the child. The result also shows that family therapists are perceived to use a systemic approach in their work with children, but they also try to highlight the child as an individual agency. Based on this, the result can be interpreted in terms of family therapists experiencing children’s participation as important but sometimes challenging. However, despite the challenge they face, they always strive to bring out the children´s perspective and right´s in the light of the convention on the rights of the child. / Barns rätt till delaktighet är ett omtalat ämne inom det sociala arbetet. Barns rätt till delaktighet lagstadgades 2020 i och med att barnkonventionen blev lag. Det innebär att alla barn ska ha rätt till information och en röst som tas i beaktning i alla beslut som rör dem. Syftet med denna studie är att undersöka hur familjebehandlare i den sociala öppenvården upplever appliceringen av barns delaktighet. Samt vilka möjligheter eller begränsningar det kan innebära för barnets rätt till delaktighet. Studiens metod grundar sig på kvalitativa, semistrukturerade intervjuer. Det genomfördes 6 stycken intervjuer med familjebehandlare som arbetar inom socialtjänstens öppenvård. För att kunna analysera resultatet användes dels tidigare forskning men även teorin systemteori och barndomssociologiska perspektiv. Resultatet visar på att familjebehandlarna har en god förståelse kring vad delaktighet kan innebära och hur man applicerar rättigheten i praktiken. Familjebehandlarna beskriver att de alltid har en målsättning att göra barnet delaktigt via enskilda samtal för att kunna få fram barnets perspektiv i en trygg miljö. Men i fall där det inte är möjligt att träffa barnet ensam, ger de alltid barnet information om insatsen.  Men det visar även på att familjebehandlarna upplever utmaningar att tillgodose rättigheten. De uttalade utmaningarna som familjebehandlarna berättade om var att föräldrarnas röst ofta kunde ta över barnets. Samt att det inte är alla barn som har förmågan att delta i ett enskilt samtal, då försöker familjebehandlarna hitta alternativa sätt att göra barnet delaktigt. Familjebehandlarna uttrycker även att de alltid försöker ha barnet perspektiv i främsta rummet med hänvisning till barnkonventionen artikel 12. Resultatet visar även på att familjebehandlarna upplevs använda sig av ett systemiskt förhållningssätt i sitt arbete med barnen, men att de även försöker lyfta fram barnet som en enskild aktör. Baserat på det kan resultatet tolkas i termer av att familjebehandlarna upplever barns delaktighet som viktigt men i vissa fall utmanande. Men trots de utmaningar som de möter alltid försöker få fram barnets perspektiv och barnets rättigheter med hänvisning till artikel 12 barnkonventionen.