Granbarkborre är en betydande ekonomisk skadegörare i svensk skog men den är också en art som skapar död ved av försvagade granar. Sommaren 2019 var granbarkborrarna ovanligt många och orsakade stor skada för skogsbruket. I den här etnografiska studien, baserad i Stockholm och närområdet, undersöks hur granbarkborreangreppen sommaren 2019 dels kan förstås som en process av skapande av en sammanhängande värld, dels en möjlighet att i sprickorna hitta öppningar för att driva politik. Med utgångspunkt i att hur problemet med granbarkborre formuleras är viktigt för vilka åtgärder som föreslås undersöks vad vi kan vi lära oss om skogsindustri, natur och biodiversitet.  Att skyddade områden förstås som en orsak till granbarkborreangrepp och att klimatförändringar, älgar och andra varelser är en del av att göra det moderna skogsbruket oförutsägbart framkommer som viktiga resultat. Genom att visa hur den döda vedentillsammans med granbarkborren kontrolleras på vissa platser, visas hur olika kunskapsproduktioner träder fram, något som också underlättas av att mycket runt granbarkborrens livscykel är osäkert. Därför möjliggörs tolkning av naturen istället för konkreta orsakssamband. Uppsatsen är ett bidrag till antropologin om miljöförändringar.

Människan är beroende av biologisk mångfald men utgör samtidigt ett hot mot den. Detta hot kan möjligtvis avhjälpas genom ett förmedlande av kunskaper. Ett sätt på vilket förmedlandet av kunskaper kan ske är genom läroböcker i skolan. Syftet med denna studie var att fördjupa kunskapen om hur biologisk mångfald behandlas i läroböcker för naturkunskap 1b. Detta genom att 1) Studera hur biologisk mångfald definieras mot bakgrund av den definitionen som fastställts av konventionen om biologisk mångfald (CBD) som består av tre nivåer 2) Studera vilka incitament som ges för att bevara biologisk mångfald genom fyra argument som lagts fram av Helldén med flera samt 3) Studera hur biologisk mångfald behandlas utifrån den faktabaserade, normerande och pluralistiska traditionen. Detta har gjorts genom en riktad kvalitativ innehållsanalys. Studien kom fram till att samtliga läroböcker är ofullständiga i sin behandling av biologisk mångfald utifrån de tre ovannämnda frågeställningarna sammantaget. Vad gäller den första frågeställningen återfanns alla tre nivåer i enlighet med CBD i tre av fem läroböcker. Läroböckerna som anger den andra nivån av biologisk mångfald som handlar om variation av arter gör det på ett ofullständigt sätt. Detta eftersom böckerna endast förklarar denna nivå på ett sätt som antingen syftar på artrikedom eller endast som variation av arter utan att vidare förklara vad detta innebär. Variationen av arter innefattas nämligen både av artrikedom och den relativa abundansen. Artrikedomen tas förvisso upp antingen explicit eller implicit men den relativa abundansen återfinns inte i läroböckerna. Detta är en ny insikt inom området och därför bör lärare beakta detta när de undervisar och möjligen kompensera för detta. Vad gäller den andra frågeställningen är det endast två av fem läroböcker som tar med alla fyra incitament för bevarandet av biologisk mångfald som lagts fram av Helldén med flera. Vad gäller den sista frågeställningen är det endast en bok som utmärker sig och behandlar biologisk mångfald utifrån den pluralistiska traditionen på ett fullgott sätt.

Den rådande biodiversitetskrisen hotar de ekosystemtjänster som mänskligheten är beroende av och behovet av naturvård är därför stort. Försoningsekologi är en alternativ naturvårdsstrategi som syftar till att modifiera antropogena miljöer så de kan nyttjas av både människan och en mångfald av andra arter. Strategin är särskilt relevant i städer eftersom traditionell naturvård, i form av reservering och restaurering, ofta är svårtillämpad där. Mot den bakgrunden syftar den här litteraturöversikten till att undersöka effektiviteten av urban försoningsekologi som naturvårdsstrategi. För att uppfylla syftet sammanställdes studier som undersökt hur olika försoningsekologiska åtgärder kan påverka biodiversiteten i urbana miljöer. Litteraturgenomgången visar att alla analyserade åtgärder, inklusive modifierade grönområden, gröna korridorer, anlagda våtmarker och dammar, vegeterade byggnader, utfodring, holkar och insektshotell kan främja biodiversiteten och erbjuda habitat för särskilt skyddsvärda arter i städer. Interventioner som skapar stora, sammankopplade, skyddade, varierade och lågintensivt skötta habitat med en mångfald av inhemska växtarter har visat sig vara särskilt effektiva. Diversiteten är dock ofta lägre, och artkompositionen annorlunda, jämfört med habitatens naturliga motsvarighet. Dessutom finns det en risk att åtgärderna skapar ekologiska fällor, sprider invasiva arter och bidrar till biotisk homogenisering. Metoden får därför inte legitimera minskade investeringar i traditionell naturvård. Samtidigt har strategiskt utformad försoningsekologi potential att utgöra ett viktigt komplement som utöver naturvård dessutom kan fylla många andra funktioner i urbana miljöer. Det är därför angeläget med fortsatt forskning, engagemang och samarbete för utvecklingen av effektiva försoningsekologiska naturvårdsåtgärder som kan bromsa förlusten av biologisk mångfald i städer och bidra till en hållbar utveckling.

Life Cycle Assessment (LCA) is a widely used method to assess the environmental impacts of a products entire value-chain. However, LCA currently falls short in incorporating biodiversity impacts. This study aims to evaluate different biodiversity assessment methods in regards to what biodiversity aspects they can address, how compatible the methods are with LCA, as well as how relevant they are for wind power production during use-phase. A literature review identified three different methods: InVEST Habitat Quality Model, Landscape Assessment Protocol and Species Distribution Modeling, which were then selected for further evaluation. The criteria-based evaluation shows that the three methods address multiple aspects of biodiversity, including those not addressed in contemporary LCA methods. Furthermore, the evaluation reveals a number of challenges in regards to their compatibility with the LCA-framework. To conclude, this study reveals that finding biodiversity assessment methods that can be incorporated into LCA is difficult without changing the format of how the results from the method is presented. / Livscykelanalys (LCA) är ett verktyg som används för att bedöma den miljöpåverkan en produkt har genom hela produktkedjan. I dagsläget finns det brister i hur LCA bedömer vissa aspekter av biodiversitet. Bland annat har LCA idag inte möjlighet att bedöma alla av de fem direkta faktorerna som leder till förlust av biologisk mångfald. Denna studie syftar till att utvärdera olika metoder som bedömer biodiversitet med hänsyn till vilka aspekter av biodiversitet de kan bedöma, hur väl de kan integreras i LCA, samt hur relevanta de är för bedömning av vindkraftens påverkan på biodiversitet under användarfasen. Genom en litteraturstudie identifierades tre metoder som valdes ut för vidare utvärdering, nämligen InVEST Habitat Quality Model, Landscape Assessment Protocol och Species Distribution Modeling. En lista med 14 kriterier skapades för att utvärdera metoderna. Dessa kriterier lyfter vilka aspekter av biodiversitet metoderna kan bedöma, huruvida de är kompatibla med ramverket för LCA, samt vilka styrkor eller brister de besitter utifrån ett metodiskt perspektiv. Utvärderingen visade att metoderna kan bedöma flera aspekter av biodiversitet som inte tas upp i redan etablerade LCA-metoder. Utvärderingen synliggjorde även flera utmaningar i metodernas kompatibilitet med ramverket för LCA. Sammanfattningsvis visar denna studie att det är en utmaning att hitta metoder som bedömer biodiversitet och som även kan integreras i LCA utan att det krävs förändringar i hur resultaten presenteras.

<p>Att bevarandet av biologisk mångfald är en grundpelare för att nå en hållbar utveckling enades världens länder om i Konventionen om biologisk mångfald (CBD) som upprättades under toppmötet i Rio de Janeiro 1992. I konventionen förespråkas den s.k. ekosystemansatsen (EA), vilket är en strategi som innebär en helhetssyn på ekosystem. Syftet med denna uppsats är att undersöka i vilken grad EA tillämpas på nationell och regional nivå. Frågan är också om EA är en bra utgångspunkt för att upprätthålla biologisk mångfald på landskapsnivå samt vad som kan öka tillämpningen av EA på regional nivå. På nationell nivå analyserades två delar i miljömålspropositionen och på regional nivå analyserades de landskapsstrategier som sju län har fått i uppdrag av regeringen att upprätta i ett pilotprojekt. Min teoretiska utgångspunkt har varit ekosystemansatsen och dess principer och vägledande punkter. Metoden bestod av främst en kvantitativ innehållsanalys med kvalitativa inslag och som komplement utfördes fyra intervjuer.</p><p>Resultatet visade att de delar av miljömålspropositionen som analyserades i hög grad följde ekosystemansatsen. En brist i propositionen var dock att det saknades riktlinjer om att det behövdes involvering av olika aktörer när den ursprungliga definitionen av landskapsavsnittet i strategierna skulle bestämmas. Att denna aspekt var implicit ledde troligtvis till det faktum att den även var implicit i landskapsstrategierna. Tillämpningen av EA i landskapsstrategierna skedde, trots att länsstyrelserna endast tillämpade den indirekt, i ganska hög grad och särskilt togs hänsyn till sociala aspekter som involvering av olika aktörer i själva processen och kontakt med vetenskapliga discipliner. Det som däremot var bristfälligt gällde tillämpningen av komplexa aspekter, vilka inte klart hade uttryckts i riktlinjerna till länsstyrelserna från regeringen. Dessa faktorer var beaktande av förvaltning av ekosystem inom ramen för dess funktion, processer i ekosystem samt adaptiv förvaltning. Alla intervjupersoner var överens om att EA är övergripande och ganska luddig, men det måste den vara för att gälla globalt. Av vikt är att konkretisera den på nationell och regional nivå. Ett förslag är att Naturvårdsverket i detta projekt ger tydliga riktlinjer angående tillämpningen av EA i landskapsstrategierna och att det är en tvåvägskommunikation mellan Naturvårdsverket och länsstyrelserna så att det blir en iterativ process. Genom en konkretisering kan tillämpningen av EA öka och därmed ett steg tas mot en hållbar utveckling.</p> / <p>The Convention on Biological Diversity (CBD) promotes the Ecosystem Approach (EA), which is a strategy that endeavours to take a comprehensive approach to managing ecosystems. The aim of this report is to study to what degree the EA is being followed on a national and regional level. A key question of the research is whether EA is conceptually sound and whether it has been operationalised effectively at both national and regional scale. Using articulated EA principles and operational guidelines from the CBD this study analyzed the Government's national environmental directive concerning biodiversity. The same approach was also applied to an analysis of several regional landscape strategies that are being developed as part of a pilot project. The results show that the national biodiversity directive is largely consistent with an EA. Although one area of inadequacy was the level of involvement by different stakeholders in the original decision about defining the landscape area in the pilot studies. This was also a weakness in the landscape strategies- perhaps because communication on this issue was not explicit in the directive from the government.</p><p>The implementation of EA in the landscape strategies at the regional level was also found to be good, especially the participation from different stakeholders (especially local stakeholders) in the process and scientific institutions. However inadequate factors not represented in these strategies were complex ecological aspects such as principle 6 (ecosystem must be managed within the limits of their functioning) and operational guideline 1 (focus on the functional relationships and processes within ecosystems). Adaptive management (operational guideline 3), a relatively new approach in Sweden, was also found to be deficient. All the respondents agreed that the EA needed to be made more concrete on a national and regional level. A suggestion from the research to improve the development and adoption of the EA would be to develop iterative mechanisms between regional and national authorities to ensure national guiding principles are informed by more concrete regional experience. When the EA is implemented more effectively we will take one step further on the way to reaching a sustainable development.</p>

Blomsterlupin (Lupinus polyphyllus) är en välkänd invasiv växt i Sverige som frekvent växer i vägkanter. På grund av dess egenskaper, som konkurrensförmåga och kvävefixering, kan den ha negativa effekter på biodiversiteten vid vägkanter, vilket är habitat som utgör en tillflykt för många inhemska ängsväxter. Trots skötsel av vägkanter är blomsterlupin vanlig längs vägar av olika storlekar. Detta arbete undersöker om det finns skillnader i artens fördelning, täthet och storlek mellan asfaltsvägar och grusvägar. Eftersom asfaltsvägarnas vägkanter sannolikt utsätts för en mer intensiv skötsel, var mina hypoteser att grusvägar hade fler plantor per m2 inom populationerna och att en högre andel av deras vägkanter täcktes av lupin jämfört med asfaltsvägar. Femton lämpliga sträckor av vardera vägtyp var slumpmässigt utvalda och deras lupinpopulationer mättes. Mätningarna inkluderade populationsarea, antal plantor, plantstorlekar, det minsta avståndet mellan plantor och väg, samt vägkantsbredd. Efter analysen av datan med hjälp av Chi2-test och t-tester hittades enbart ett fåtal signifikanta skillnader mellan vägtyper. Det fanns en tendens att blomsterlupin förekommer längs fler asfaltssträckor jämfört med grusvägar men grusvägar hade en högre täthet inom populationer, täckning av kanterna, större populationer och större genomsnittlig plantstorlek. En signifikant skillnad var att plantor växte längre från vägen längs asfaltsvägar jämfört med grusvägar, vilket kan indikera att plantor som undkommer röjningen kan bevara populationerna längs asfaltsvägar. / Garden lupine (Lupinus polyphyllus) is a well-known invasive plant in Sweden that frequently inhabits road verges. Because of its traits, such as competitive ability and nitrogen-fixation, it may have negative effects on biodiversity of road verges, which are habitats that represent a refuge for many native meadow plant species. Despite management of roadsides, Garden lupine is common along roads of different sizes. The present work investigates if there are differences in the species’ distribution, density and size among asphalt roads and gravel roads. As the asphalt roads’ road verges most likely experience a more intense management, my hypotheses were that gravel roads had more plants per m2 within the populations and a higher proportion of their verges were covered by lupine compared to asphalt roads. Fifteen suitable sections of each road type were randomly chosen and their lupine populations were measured. The measurements included population area, number of lupine plants, the plant sizes, the minimum distance of plants to the road and road verge width. After analyzing the data using Chi2-test and t-tests only a few significant differences between road types were found. There was a tendency of Garden lupine to occur in more sections of asphalt roads compared to gravel roads but gravel roads had a higher density within populations, coverage of the verges, larger populations and larger average plant size. One significant difference was that plants grew further away from the road along asphalt than on gravel roads, which could indicate that plants that escape management through clipping may sustain the populations along asphalt roads.

Att bevarandet av biologisk mångfald är en grundpelare för att nå en hållbar utveckling enades världens länder om i Konventionen om biologisk mångfald (CBD) som upprättades under toppmötet i Rio de Janeiro 1992. I konventionen förespråkas den s.k. ekosystemansatsen (EA), vilket är en strategi som innebär en helhetssyn på ekosystem. Syftet med denna uppsats är att undersöka i vilken grad EA tillämpas på nationell och regional nivå. Frågan är också om EA är en bra utgångspunkt för att upprätthålla biologisk mångfald på landskapsnivå samt vad som kan öka tillämpningen av EA på regional nivå. På nationell nivå analyserades två delar i miljömålspropositionen och på regional nivå analyserades de landskapsstrategier som sju län har fått i uppdrag av regeringen att upprätta i ett pilotprojekt. Min teoretiska utgångspunkt har varit ekosystemansatsen och dess principer och vägledande punkter. Metoden bestod av främst en kvantitativ innehållsanalys med kvalitativa inslag och som komplement utfördes fyra intervjuer. Resultatet visade att de delar av miljömålspropositionen som analyserades i hög grad följde ekosystemansatsen. En brist i propositionen var dock att det saknades riktlinjer om att det behövdes involvering av olika aktörer när den ursprungliga definitionen av landskapsavsnittet i strategierna skulle bestämmas. Att denna aspekt var implicit ledde troligtvis till det faktum att den även var implicit i landskapsstrategierna. Tillämpningen av EA i landskapsstrategierna skedde, trots att länsstyrelserna endast tillämpade den indirekt, i ganska hög grad och särskilt togs hänsyn till sociala aspekter som involvering av olika aktörer i själva processen och kontakt med vetenskapliga discipliner. Det som däremot var bristfälligt gällde tillämpningen av komplexa aspekter, vilka inte klart hade uttryckts i riktlinjerna till länsstyrelserna från regeringen. Dessa faktorer var beaktande av förvaltning av ekosystem inom ramen för dess funktion, processer i ekosystem samt adaptiv förvaltning. Alla intervjupersoner var överens om att EA är övergripande och ganska luddig, men det måste den vara för att gälla globalt. Av vikt är att konkretisera den på nationell och regional nivå. Ett förslag är att Naturvårdsverket i detta projekt ger tydliga riktlinjer angående tillämpningen av EA i landskapsstrategierna och att det är en tvåvägskommunikation mellan Naturvårdsverket och länsstyrelserna så att det blir en iterativ process. Genom en konkretisering kan tillämpningen av EA öka och därmed ett steg tas mot en hållbar utveckling. / The Convention on Biological Diversity (CBD) promotes the Ecosystem Approach (EA), which is a strategy that endeavours to take a comprehensive approach to managing ecosystems. The aim of this report is to study to what degree the EA is being followed on a national and regional level. A key question of the research is whether EA is conceptually sound and whether it has been operationalised effectively at both national and regional scale. Using articulated EA principles and operational guidelines from the CBD this study analyzed the Government's national environmental directive concerning biodiversity. The same approach was also applied to an analysis of several regional landscape strategies that are being developed as part of a pilot project. The results show that the national biodiversity directive is largely consistent with an EA. Although one area of inadequacy was the level of involvement by different stakeholders in the original decision about defining the landscape area in the pilot studies. This was also a weakness in the landscape strategies- perhaps because communication on this issue was not explicit in the directive from the government. The implementation of EA in the landscape strategies at the regional level was also found to be good, especially the participation from different stakeholders (especially local stakeholders) in the process and scientific institutions. However inadequate factors not represented in these strategies were complex ecological aspects such as principle 6 (ecosystem must be managed within the limits of their functioning) and operational guideline 1 (focus on the functional relationships and processes within ecosystems). Adaptive management (operational guideline 3), a relatively new approach in Sweden, was also found to be deficient. All the respondents agreed that the EA needed to be made more concrete on a national and regional level. A suggestion from the research to improve the development and adoption of the EA would be to develop iterative mechanisms between regional and national authorities to ensure national guiding principles are informed by more concrete regional experience. When the EA is implemented more effectively we will take one step further on the way to reaching a sustainable development.

Som en motreaktion till 1990-talets planeringsideal urban sprawl uppkom dagens ideal förtätning, vilket syftar till att sammankoppla städer och möjliggöra för en hållbar stadsutveckling. Vid exploatering som möjliggör för sammankopplingar av stadsdelar tas ofta friytor såsom äldre industriområden och grönytor i anspråk. För att utveckla, kompensera och bevara grönstrukturen inom planområden finns planeringsverktyget grönytefaktorn (GYF), vilket några kommuner i Sverige har tagit an för att öka ekosystemtjänsterna i staden. Detta kandidatarbete syftar till att övergripande undersöka möjligheten att använda GYF vid förtätningsprojekt för att säkerställa grönytornas kvalitet utifrån hållbarhetsperspektiven ekologiskt och socialt samt hur verktyget används inom fysisk planering. GYF är ännu ingen definierad metod enligt Boverket och de kommuner som tagit an verktyget fokuserar främst på bevarande och kompensering av de ekologiska värdena. Inom Stockholm stads GYF-modell fokuserar de på både ekologiska och sociala värden. Det är utifrån Stockholm stads GYF-modell som detta kandidatarbete utgår ifrån i gestaltningsförslagen och därmed behandlas även hållbarhetsperspektiven ekologiskt och socialt som teoretiska utgångspunkter i arbetet. För att förstå de ekologiska och sociala aspekternas värden inom fysisk planering, innebörden av ekosystemtjänster, definitionen av förtätning och dess påverkan på människor och miljön samt användningen av GYF görs en studie över dessa i kunskap- och forskningsöversikten. Även två referensprojekt studeras där GYF har varit ett viktigt verktyg. De referensprojekt som studeras utifrån frågeställningen är Norra Djurgårdsstaden och Västra Hamnen. Denna översikt utgörs sedan som kunskap i de två gestaltningsförslagen. Stockholm stads GYF-modell används som gestaltningsprinciper där ena förslaget fokuserar på hur man kan säkerställa de sociala värdena med GYF och det andra hur de ekologiska värdena kan säkerställas med GYF. Förslagen prövar möjligheten hur planerare kan använda GYF.

Urbanization is a key driver of habitat loss, ecosystem degradation and has a great impact on biodiversity. Exploitation of buffer zones surrounding conservation areas and green structures in urban environment can affect biodiversity through reduced total area of habitat, increased edge effects and lost connectivity on a landscape level. The previous regional development plans for the Stockholm region, had the purpose of leaving large green structures undeveloped to secure core areas of great biological value by focusing on a dense city core. However, the latest regional development strategy puts stress on the green wedges by shifting the focal areas of the development into suburban regional city centers, in many cases close to the green wedges. The purpose of this study was to map habitat loss and changes in the total area of the Järva green wedge, west of Stockholm, caused by development of housing areas in previously sparsley exploited buffer zones, during the period 2000 – 2015. The study uses theories of landscape ecology, remote sensing and GIS to map and quantify habitat loss between 2000 and 2015. Two different birds were used as surrogate species, one grassland habitat specialist – Corncrake (Crex crex) and one forest habitat generalist – Eurasian jay (Garrulus glandarius). The two different surrogate species were used to identify how loss of two nature types could influence biodiversity and connectivity for a group of species. Documents and development plans on regional and local scale were also used to map and predict further habitat loss and exploitation of the green wedge until 2030. The result of the study shows that grassland habitat lost nearly twice the area than forest habitat due to development of housing areas during the period 2000 to 2015. A total of 1.3 km² of grassland and 0.7 km² forest habitat were replaced by housing areas during the fifteen years covered in the study, and the Järva green wedge will have lost a total of 3.84 km² buffer zones by the year 2030. The Corncrake and other grassland specialist species is likely to get most affected when grassland suffered the greatest habitat loss in the area. Even though the Eurasian jay has a key ecological function for the Oak forest in the Järva green wedge and relies on forest habitat for successful breeding, the loss of forest habitat will probably not affect the habitat generalist species in the same way. On a regional scale, the study suggests that habitat loss and fragmentation may affect grassland specialist species more than forest generalist species. The overall connectivity in the Järva green wedge is likely to get affected by a shrinking total area caused by narrowing of the green wedge until 2030. The function of the Järva green wedge as a dispersal corridor for biodiversity in the Stockholm region will most certainly get affected by further loss of buffer zones caused by exploitation of land for housing areas.

Palmolja sägs vara världens mest resurseffektiva oljegröda och återfinns i bland annatlivsmedel, oleokemikalier och biobränsle. Mer än varannan produkt i dagligvaruhandlarinnehåller palmolja. Den höga efterfrågan har gjort palmoljeindustrin attraktiv att investera i och att många aktörer är involverade. En lång aktörskedja gör industrin svår att kontrollera, ansvarstagandet brister och en komplex hållbarhetsproblematik uppstår. För uppnå hållbarhet krävs samspel mellan ekologi, samhälle och ekonomi. Idag överutnyttjas naturens resurser vilket leder till att samspel mellan dimensionerna inte nås. För att få bättre förståelse och inblick i den komplexa hållbarhetsproblematiken tog vi del av experters och aktörers olika perspektiv. För studien valdes en kvalitativ intervjumetod som kartlägger miljökonsekvenser som ansågs störst. Sedan återges lösningsmöjligheter att skapa en mer hållbar palmoljeindustri. Resultatet visade att möjliga lösningstågärder bör baseras på ett tydligt definierat och ökat ansvarstagande för problem och konsekvenser som uppstår på grund av palmoljeindustrin. / Palm oil is known for being an efficient and productive crop and can be found in for example food, chemicals and biofuel. Up to every second product in grocery stores contains palm oil. Today's high demand of palm oil makes the industry attractive for investments while involvement from several actors makes the industry hard to control and lack of responsibility occurs. Those factors are of major menace for a sustainable palm oil industry. To achieve sustainability an interaction between ecology, society and economy needs to arise. Nature's resources are today over-exploited which leads to a non-interaction within the earlier mentioned dimensions. This study maps what we consider the greatest environmental issues and possible measures are to create a more sustainable industry. The result shows that increased and clearly defined responsibility for all actors involved in the industry needs to appear and improve to create sustainability.