I denna uppsats undersöker jag hur och i vilken utsträckning den svenska utbildningspolitiska diskursen i riksdagen präglas av neoliberalismen åren 2008-2012. Neoliberalismen konceputaliseras utifrån den franska sociologen Pierre Bourdieus begrepp doxa och hans teorier om neoliberalismen som en doxa samt tidigare forskning om neoliberalismen. Det materialet som undersöks för att analysera den svenska utbildningspolitiska diskursen är utbildningsposten i de årliga budgetdebatterna åren 2008, 2010 och 2012. För att ordna analysen av materialet använder jag mig av diskursanalysen som metod; i analysen undersöks specifikt två diskurser som dominerar i det undersöka materialet. Dels diskursen om kunskapsmätningar, där PISA-undersökningen dominerar, samt diskursen om skolans ökade segregering. Resultatet av analysen visar att den svenska utbildningspolitiska diskursen starkt präglas av den neoliberala doxan i båda undersökta diskurser.

Gymnasiebetyg har länge varit det som avgjort vem som är mest och bäst lämpad förhögre utbildning, något som på senare år har börjat ifrågasättas. Vissa lärosätentillämpar ett alternativt urvalsförfarande till en tredjedel av sina utbildningsplatser,bland annat Malmö högskolas tandläkarutbildning. Med följande studie ämnar viundersöka vad som händer när det normativa sättet att bli antagen till högre studierutmanas. Syftet med studien är att skapa större förståelse för tandläkarstudenter antagnavia alternativt urvals upplevelser av urvalsförfarandet. Studien undersöker studenternasetablering på högskolan och de distinktioner som görs mellan de olikaantagningsgrupperna. Vidare undersöks också vilken betydelse urvalsprincipernamotivation och fallenhet har. För att analysera studenternas upplevelser applicerassociologiska teorier med hjälp av begrepp om positionering, kapital och distinktioner.För att svara på studiens syfte genomfördes kvalitativa, semistrukturerade intervjuermed sju studenter. Sammanfattningsvis kan vi utifrån studiens resultat konstatera attsymboliskt kapital är viktigt för inträde och etablering på fältet och att distinktionergällande egenskaper, bekräftelse och motivation görs. Det framkommer också attstudenterna vänder på den allmänna värderingen av teoretisk och praktisk kunskap ochatt de ser urvalsprocessen som en bekräftelse på både sin motivation och fallenhet.

The following qualitative study has examined the verbal irony in the podcast “Flashback Forever”. There is a lack of research in the field of irony in podcasts. The essay aimed to understand how podcast hosts can entertain through ironic utterances and how irony can affect interactions. In order to reach a conclusion, the following question was formed: How can irony be used through interactions in the podcast? To answer the question an interaction analysis was used as a method. Two different sequences from the podcast were transcribed to discover ironic phenomena that could be analyzed from an entertaining perspective. Results show that there were four categories of irony that could create different meanings based on the context. Furthermore, the podcast hosts had to consider the listeners’ pre-understanding of the topic to create humor out of irony. In conclusion, it was stated that by using irony as entertainment, the podcast hosts can unite listeners in a common doxa, convey opinions, and touch sensitive topics without provoking.

Ausgehend von der Mediatisierungsthese, wonach Gesellschaften zunehmend von Medien(- kommunikation) durchdrungen sind, untersucht die Arbeit zwei exemplarische und zugleich exponierte gesellschaftliche Felder hinsichtlich ihrer sozio-kulturellen Transformationen im Zusammenhang mit medialem Wandel: das Hamburger und das Londoner Kunstfeld. Sie fragt dabei nach Stellenwert und Bedeutung von Medien und medialen Praktiken für die berufliche und soziale Position, für Wertbildung und Ansehen von Künstler:innen und Galerien. Auf theoretisch-konzeptueller Ebene entwickelt die Arbeit ein neues Analyseinstrumentarium zur Erforschung von Mediatisierung, das in der empirischen Untersuchung erprobt, modifiziert und evidiert wird. Im Zentrum stehen die Konzepte Medienkapital und Mediendoxa. Medienkapital beschreibt die strategischen Vorteile, die sich durch Medienbesitz und Medienpraktiken erzielen lassen. Mediendoxa macht die strukturellen Zwänge sichtbar, die Medienbesitz und Medienpraktiken erforderlich machen. Auf empirisch-analytischer Ebene zeigt die Arbeit, wie sich die Kunstfelder Hamburgs und Londons im Zuge von Mediatisierung verändern. Ein Beispiel für medienbezogene Transformationen sind neue Möglichkeiten, Werke auf Onlineplattformen auszustellen und zu verkaufen. Hierdurch kommt es zu Machtverschiebungen in den Kunstfeldern, indem sich etwa Galerien als klassische Gatekeeper im Kunstfeld umgehen lassen. Gleichzeitig entstehen neue, zusätzliche Arbeitsaufgaben wie die Pflege von Mediengeräten und Webauftritten, die Akteur:innen leisten (müssen) – oftmals unter Bedingungen, die sie problematisch finden. Durch die Etablierung von Medienkapital und Mediendoxa entstehen neue Hierarchien und Spielregeln, die das (Macht-)Gefüge sozialer Felder verändern. Die Arbeit zeigt dabei die Dialektik von Mediatisierung auf: Medien und Medienpraktiken bilden sowohl eine Ermöglichungs- als auch eine Anforderungsstruktur für soziales Handeln.

“All siblings quarrel” is an established saying when you hear siblings fight, whereas it’s commonly considered normal for siblings to quarrel and is seen as natural part of children's development. However, sibling abuse has shown to be the most common form of violence perpetrated against children. Therefore, the purpose of this study has been to gain deeper understanding of how social workers in Sweden handle cases involving sibling violence, as well also how they perceive the distinction between sibling quarrel and sibling violence. In summary, the results show that although social workers have been able to make a distinction between sibling quarrel and sibling violence, there has been a focus on causal explanations rather than the phenomenon of sibling violence.

This thesis is treating how Swedish liberal adult education research (folkbildningsforskning) has emerged and consolidated. The concepts of doxa, consecration, capital and field of Pierre Bourdieu are used to reconstruct liberal adult education research as a social field. The empirical material consists of texts and documents, structured chronologically between the years of 1954-2007. Central questions are: In which way can liberal adult education research be reconstructed as a field? How does it emerge? Which are the central values (doxa) that hold the field together and going, and where are the boundaries of the field? Who are the central agents of the field? How do they achieve recognition, and on which grounds? Which are the arenas that work as concecrating instances? The study indicates that the area establishes common concepts and references. A gradual expansion occurs. This involves increased opportunities, but also involves competition. Four different phases can be reconstructed as central: the emergence (1954-1979), the expansion (1980-1989), the institutionalisation (1990-1999) and the consolidation (2000-2007). Research summaries as well as organizations of special interests are contributing to the glow of the area. A number of strong positions are established as are a number of pretenders. These relate, in different ways, to the area and to broader perspectives and settings. The area is successfully handling and employing different kinds of challenges and opportunities. This is considered a sign of relative strength of the reconstructed field of liberal adult education research. / Avhandlingen handlar om hur svensk forskning om folkbildning vuxit fram och konsoliderats. Med hjälp av Pierre Bourdieus begrepp doxa, konsekration, kapital och fält rekonstrueras folkbildningsforskning som ett fält. Det empiriska materialet består av texter och dokument. Detta struktureras längs en tidsaxel, mellan 1954-2007. Centrala frågor är: Hur kan folkbildningsforskningen som fält rekonstrueras? Hur sker dess framväxt? Vilka är de centrala värden (doxa) som håller samman och bär upp fältet och var går dess gränser? Vilka är agenterna på fältet? Hur når de erkännande och på vilka grunder sker det? Vilka är de arenor som fungerar som instanser för erkännande?Studien visar att området etablerar gemensamma begrepp och referenser. En successiv expansion sker. Detta innebär ökade möjligheter, men också större konkurrens. Fyra olika skeden kan rekonstrueras som centrala: framväxten(1954-1979), expansionen (1980-1989), institutionaliseringen (1990-1999) och konsolideringen(2000-2007). Kunskapsöversikter, liksom intresseorganisationer, bidrar till områdets formering. Ett antal starka positioner uppstår, liksom pretenderande grupper. Dessa knyter, på olika sätt, an till området, men också till bredare perspektiv och kontexter. Att området förmår hantera, och införliva, utmaningar av olika slag, tyder på en relativ styrka.

<p>This thesis is treating how Swedish liberal adult education research (folkbildningsforskning) has emerged and consolidated. The concepts of doxa, consecration, capital and field of Pierre Bourdieu are used to reconstruct liberal adult education research as a social field. The empirical material consists of texts and documents, structured chronologically between the years of 1954-2007. Central questions are: In which way can liberal adult education research be reconstructed as a field? How does it emerge? Which are the central values (doxa) that hold the field together and going, and where are the boundaries of the field? Who are the central agents of the field? How do they achieve recognition, and on which grounds? Which are the arenas that work as concecrating instances? The study indicates that the area establishes common concepts and references. A gradual expansion occurs. This involves increased opportunities, but also involves competition. Four different phases can be reconstructed as central: the emergence (1954-1979), the expansion (1980-1989), the institutionalisation (1990-1999) and the consolidation (2000-2007). Research summaries as well as organizations of special interests are contributing to the glow of the area. A number of strong positions are established as are a number of pretenders. These relate, in different ways, to the area and to broader perspectives and settings. The area is successfully handling and employing different kinds of challenges and opportunities. This is considered a sign of relative strength of the reconstructed field of liberal adult education research.</p> / <p>Avhandlingen handlar om hur svensk forskning om folkbildning vuxit fram och konsoliderats. Med hjälp av Pierre Bourdieus begrepp doxa, konsekration, kapital och fält rekonstrueras folkbildningsforskning som ett fält. Det empiriska materialet består av texter och dokument. Detta struktureras längs en tidsaxel, mellan 1954-2007. Centrala frågor är: Hur kan folkbildningsforskningen som fält rekonstrueras? Hur sker dess framväxt? Vilka är de centrala värden (doxa) som håller samman och bär upp fältet och var går dess gränser? Vilka är agenterna på fältet? Hur når de erkännande och på vilka grunder sker det? Vilka är de arenor som fungerar som instanser för erkännande?Studien visar att området etablerar gemensamma begrepp och referenser. En successiv expansion sker. Detta innebär ökade möjligheter, men också större konkurrens. Fyra olika skeden kan rekonstrueras som centrala: framväxten(1954-1979), expansionen (1980-1989), institutionaliseringen (1990-1999) och konsolideringen(2000-2007). Kunskapsöversikter, liksom intresseorganisationer, bidrar till områdets formering. Ett antal starka positioner uppstår, liksom pretenderande grupper. Dessa knyter, på olika sätt, an till området, men också till bredare perspektiv och kontexter. Att området förmår hantera, och införliva, utmaningar av olika slag, tyder på en relativ styrka.</p>

Cette thèse est consacrée à l’œuvre abondante et originale de l’écrivain contemporain Éric Chevillard. Son objet est de cerner l’isotopie du cliché dans l’écriture chevillardienne où le rapport à la littérature passe essentiellement par la manipulation des stéréotypes, des topoï et des idées reçues. Ainsi, la contestation de la banalité apparaît comme une des constantes majeures de ses textes. Pour en signaler les caractéristiques et les modalités principales, le travail s’organise autour de trois axes : le rôle du cliché verbal dans l’organisation stylistique du récit, puis l’observation de sa dimension intertextuelle à travers le cliché citationnel qui dénonce la banalisation de la référence littéraire, et, enfin, la remise en question de la doxa qui régit la société moderne. Cette triple manipulation du cliché définit la posture singulière d’Éric Chevillard au sein du champ littéraire contemporain fondée sur les notions de l’écart, de la distance ironique et du rejet du réalisme prosaïque en littérature. Le dernier mouvement de l’étude vise à démontrer qu’au delà de sa propre fiction, le cliché est mobilisé par le Chevillard critique comme un des critères essentiels de la qualité littéraire que ce soit sur son blog, L’Autofictif, ou dans sa chronique hebdomadaire dans Le Monde des livres. C’est là que le cliché acquiert véritablement la valeur isotopique dans la mesure où sa contestation assure la cohésion de l’œuvre entière. / This PhD thesis is devoted to the prolific and original work of the contemporary writer Éric Chevillard. Its subject is to define the isotopy of cliché in Chevillard's writing, in which the relationship to literature mostly goes through the manipulation of stereotypes, topoi and accepted ideas. Thus, questioning the banality appears like one of the major constants of his texts. In order to indicate the characteristics and main modalities, the work is organized around three axis: the role of verbal cliché in the narrative stylistic organization, then the observation of its intertextual dimension through the cliché of quotation which denounces the trivialization of literary reference, and, finally, the questioning of the doxa ruling modern society. This triple manipulation of cliché defines Éric Chevillard singular position in a contemporary literary field based on notions of gap, ironical distance, and rejection of prosaic realism in literature. The last movement of the study aims at demonstrate that, beyond its own fiction, the cliché is being called on by Chevillard-critique as one of the essential criteria of literary quality, both on his blog, L’Autofictif, or in his weekly column in Le Monde des livres. This is where the cliché truly acquires the isotopic value insofar as its contestation provides the entire work cohesion.

The purpose of this essay is to provide an overview of the children's football debate in the Swedish press. The study focuses on highlighting who gets to speak, which means of persuasion are used in the debate and whether there have been changes over time.  In children´s football several significant changes have been implemented since the Convention on the Rights of the Child was ratified in 1990. In part, it has concerned training and guidelines on how to train and play at these ages, as well as rule changes and the introduction of new national forms of play. These changes have been debated in different ways depending on the debater’s/actor’s worldview  The study's theoretical framework is based on the fact that all communication is rhetorical. It is based on rhetorical theory with a focus on the rhetorical situation and the three basic means of persuasion logos, ethos and pathos as well as the concept of doxa. The empirical analysis is based on rhetorical analysis. First, I do a qualitative study of the rhetorical situation and then a qualitative analysis of the forms of appeal. The analysis showed that the writers and actors who spoke up and received the most space in the Swedish press are predominantly men. The most common strategies and means of persuasion are pathos which is balanced by ethos and logos depending on the rhetorical situation. Furthermore, it can be deduced that the debate, with the time for the introduction of the new game forms, has undergone a change. The debates in the later time period have more positive voices, are more informative and fact-based, logos is a more common form of means of persuasion and the articles refer to research and proven experience. / Uppsatsens syfte är att ge en överblick av barnfotbolldebatten i svensk press. Studien fokuserar på att belysa vilka som kommer till tals, vilka övertygelsemedel som används i debatten och om det skett förändringar över tid.  Inom barnfotbollen har flera betydelsefulla förändringar genomförts sedan barnkonventionen ratificerades 1990. Dels har det gällt utbildning och riktlinjer kring hur barn ska träna och spela samt regeländringar och införandet av nya nationella spelformer. Förändringarna har debatterats på olika sätt beroende på vilken världsbild debattören/aktören har av hur barn- och ungdomsfotboll ska spelas.    Studien teoretiska ramverk bygger på att all kommunikation är retorisk och utgår från retorisk teori med fokus på den retoriska situationen och de tre grundläggande övertygelsemedlen logos, ethos och pathos samt begreppet doxa. Den empiriska analysen bygger på retorisk analys. Jag gör för en kvalitativ studie av den retoriska situationen och sedan en kvalitativ analys av appellformerna.   Analysen visade att de skribenter och aktörer som kommit till tals och fått mest utrymme i svensk press är övervägande män. Det vanligaste övertygelsemedlet är pathos som balanseras av ethos och logos beroende på den retoriska situationen.  Vidare går det att utläsa att debatten, efter hand sedan de nya spelformerna infördes, genomgått en förändring. Debatterna i den senare tidsperioden innehåller fler positiva röster och är mer informativa och faktabaserade, övertygelsemedlet logos är mer vanligt och artiklarna hänvisar i större utsträckning till forskning och beprövad erfarenhet.

Made available in DSpace on 2016-12-23T14:09:38Z (GMT). No. of bitstreams: 1 Weriquison Simer Curbani.pdf: 1044463 bytes, checksum: 8744df6fa49dd925c639f653a84fff93 (MD5) Previous issue date: 2013-07-26 / The study consists in investigate how aesthetics arises as significant element in the composition of the dialogue Republic. It pass through this work from the beginning to the end framing it in beauty. There are numerous passages that mention the archaic poets, it worships the music, as such as the art of the Muses, the appreciation of harmony, the rhythm, by the symmetry, finally, there is in the Republic a aesthetic care in its architecture. Having seen, then, that beauty occupies a considerable place in the dialogue, we look for to valorize it and put it in evidence from the artistic, to forge a path that lead us, increasingly, to face the beauty as something not be restricted to the sensible, since, in the case of Plato, the most splendorous beauty lies in the intelligible. In this sense, we propose to take the Platonic metaphysics of ideas as intelligible aesthetic, aiming at finding the beautiful supersensible possible be contemplated by the philosophical intellect. This is because the ideas are intelligible forms , which are shown in its perfection to the intellect. The idea is essentially one single unit, which sensible objects imitates and receives their being. In other words, the idea is the aspect that presents itself to the intellect of the philosopher. And with this intention of taking Platonic metaphysics as intelligible aesthetic, we made some considerations about image and vision . Such considerations follow in the direction of taking the image as a metaphor, as figurative language used as a resource to leads to souls to intelligible, and vision, means intellectual vision, a philosophical view. Finally, we will see, the activity of philosopher will consist to see the beautiful scenery of the ideas in intelligible / O estudo consiste, primeiramente, em investigar o quanto a estética se coloca como elemento significativo para a composição do diálogo República, perpassando a obra do início ao fim e, por assim dizer, emoldurando-a em beleza. São inúmeras as passagens que fazem menção aos poetas arcaicos, a reverência à música como arte das Musas, o apreço pela harmonia, pelo ritmo, pela simetria, enfim, há na República um cuidado estético em sua arquitetura. Havendo constatado, então, que o belo ocupa um lugar considerável dentro do diálogo, buscamos valorizá-lo e evidenciá-lo a partir do artístico, propriamente dito, para trilharmos um caminho que nos conduzisse, cada vez mais, a encarar o belo como algo que não se restringisse ao sensível, uma vez que, em se tratando de Platão, a beleza mais esplendorosa reside no inteligível. Neste sentido, propomos tomar a metafísica platônica das ideias como estética inteligível, objetivando apontar para o belo suprassensível possível de ser contemplado pelo intelecto filosófico. Isso porque, as ideias são formas inteligíveis , que se fazem mostráveis em sua perfeição ao intelecto. A ideia é essência, a unidade singular da qual os objetos sensíveis imitam e recebem seu ser. Em outras palavras, a ideia é o aspecto que se apresenta ao intelecto do filósofo. E junto a essa investida de tomar a metafísica platônica como estética inteligível, fazemos algumas considerações sobre imagem e visão , tais considerações seguem na direção de tomar a imagem como metáfora, como linguagem figurada utilizada como recurso para dar encaminhamento às almas até o inteligível e, visão, quer dizer visão intelectiva, visão filosófica. Por fim, veremos, a atividade do filósofo consistirá em um ver a bela paisagem das ideias no inteligível