I samband med tillströmningen av flyktingar till Sverige har det uppmärksammats att mottagningssystemet av ensamkommande barn och unga präglas av olika brister. Syftet med denna studie är att ur ett personalperspektiv undersöka hur socialtjänstens mottagande fungerar samt vilka förbättringar som önskas. Detta har studerats med hjälp av barnperspektivet som har utgångspunkt i barndomssociologin. Utifrån fyra intervjuer med socialarbetare framkommer att mottagningssystemet upplevts bristfälligt men att förbättringar på olika nivåer upplevs som genomförbara. Resultatet visar på en önskan om bättre samverkan mellan myndigheter och en förbättrad organisatorisk ledning. Vidare betonas ett behov av mer tid och resurser för att kunna utföra noggrannare utredningar som grundas på barnets bästa och där barnets rättigheter tillvaratas. En mer anpassad metod och tydligare riktlinjer efterfrågas där barnen ges likvärdiga möjligheter samtidigt som dess individuella behov beaktas. Inför framtiden önskas bättre beredskap och bredare kunskap för att möjliggöra ett kvalitetssäkert mottagande oberoende av yttre omständigheter. / In association with the influx of refugees into Sweden, it has been noticed that the reception system of unaccompanied children is characterized by various deficiencies. The purpose of this study is to examine, from a staff perspective, how the reception system within the Swedish social services works, and what improvements are requested. This has been studied and analysed through utilising a child-perspective theory that embodies a part of childhood sociology. Four interviews with social workers show perceptions of the reception system as generally underperforming, although improvements at various levels are perceived achievable. The result also highlights requests for a better interaction among authorities, alongside an enhanced top-management commitment. Moreover, the staff expressed the need of more time and resources in order to carry out thorough investigations based on the child's best interests, in which the child's rights are safeguarded. Besides, a more customised method and clearer guidelines were demanded, where the children are given equal opportunities while taking their individual needs into account. For the future, a request for a better preparation and broaden knowledge was highlighted, which would enable a higher quality of reception’s performance in spite of external circumstances.

The present study explores how members of staff at HVB for unaccompanied minors experience their work tasks, their roles as care givers, and what they mean it takes to meet the needs of the children. The data consists of six semi-structured interviews conducted at three different HVB. The interviews were analysed using reports made by the National Board of Health and Welfare (Socialstyrelsen) and the health and Social Care Inspectorate (IVO), and theories about resilience from mental illness. Furthermore, the current paper draws on previous research on the needs of unaccompanied minors and on international professionals’ roles and work tasks. The results show that the staff’s main task is to meet some of the needs of the children as their need of security, support, stability and sense of belonging. Time, knowledge, personal suitability and formal training were emphasized as important characteristics in order for them to adequately respond to the children’s needs. / Denna kvalitativa studie undersöker hur personal - på hem för vård eller boende (HVB) för ensamkommande barn - upplever sina arbetsuppgifter, sin yrkesroll samt vad de menar behövs för att kunna bemöta barnens behov. Empirin består av 6 st semi-strukturerade intervjuer genomförda på 3 olika HVB. Intervjuerna har analyserats utifrån Socialstyrelsens och Inspektionen för vård och omsorgs (IVO´s) tidigare rapporter, forskning om ensamkommande barns behov, internationell personals roll och arbetsuppgifter samt teorier om vad som hjälper människor i återhämtning från psykisk ohälsa. Resultatet visar att personalens huvudsakliga arbetsuppgifter är att möta några av barnens behov, nämligen barnens behov av trygghet, vuxenstöd, vardaglig stabilitet och att känna sig hemma. För detta krävs tid och rätt kompetens. För att personalen ska kunna bemöta dessa behov framhölls personlig lämplighet, engagemang och formell kunskap som viktigt.

No description available.

Unaccompanied children that arrives in Sweden are usually placed in homes for care and residence, called HVB. It is the municipality's responsibility to provide adequate care and protection for the children. The aim of the study is to examine how a workgroup on a HVB home for unaccompanied children is working to meet the needs of the children, and how the workgroup improves the children’s integration process. The study also aims to examine the emotional labour of the workgroup, which illustrates how they can manage their own emotional behavior when working with the unaccompanied children. The study is based on a qualitative approach with detailed descriptions of five semi-structured interviews with the workgroup and assistant managers. The study relieved that the workgroup of the HVB home are able to cater to the individual needs of the unaccompanied children based on difficulties and their past experience. The result shows that the professional approach of the workgroup differs when working with the unaccompanied children’s needs and integration process. The results also relieved that the overall goal of the studied HVB home – to make the unaccompanied children completely independent and responsible young adults, is not completely fulfilled. In order to further improve the children's development in their new environment, previous studies have found that it is important to not only understand the importance of a professional approach but also to collaborate with others. This in order to contribute to the children’s development in the new society.

Syftet med studien är att analysera hur de professionella på HVB-hem och skola beskriver samverkan mellan myndigheter gällande integration av ensamkommande barn i samhället. Studien är kvalitativ där sex intervjuer har genomförts. Tre stycken intervjuer gjordes på tre olika skolor och tre olika HVB-hem. Resultatet som framgår analyseras med hjälp av en tematisk analysmetod där resultatet delas in i olika huvudteman och underteman. Resultatet visar att samverkan mellan de involverade myndigheterna i stora drag fungerar bra men att det fortfarande finns negativa aspekter att jobba med. De ensamkommande barnen är i behov att känna sig välkomna för att en god integration skall ske. Studiens slutsats visar bland annat att en gynnsam integration inte endast innefattar en bra samverkansprocess mellan tidigare nämna aktörer. Informanterna menar att det har också att göra med att hela kommunen, alla dess medborgare, föreningar och ideella föreningar måste vara delaktiga för att generera en framgångsrik integration.

Denna undersökning beskriver hur mediebilden av Migrationsverket, Polisen och Malmö stad sett ut i rapporteringen om flyktingkrisen i tidningen Sydsvenskan under hösten 2015. Syftet med undersökningen är att beskriva hur respektive myndighet framställs i Sydsvenskans rapportering samt att lämna ett bidrag till forskningen om mediernas rapportering vid kriser.Undersökningens metod är kvanitativ innehållsanalys i kombination med kritisk diskursanalys. I urvalet ingår 100 artiklar om flyktingkrisen under perioden september till december 2015. Artiklarna som analyserats handlar huvudsakligen om tre händelser; Malmömässan som tillfällig ankomsthall för flyktingar, ID-kontrollerna vid Danmarksgränsen och ensamkommande flyktingbarn.Myndigheternas framställning i medieinnehållet är fragmenterad; samtliga anges ett positivt aktörsbehandlingsindex men de utsätts också för negativ kritik, både internt och externt. Migrationsverket behandlas övervägande neutralt i rapporteringen och fick stort utrymme att själva komma till tals, och beskrivs som en myndighet som påverkats av externa faktorer och som en problemlösande kraft i situationen på Malmömässan.Polisen behandlas också till största delen neutralt och beskrivs som en myndighet som på grund av externa faktorer och bristande resurser inte kan utföra sitt uppdrag med ID-kontroller vid Danmarksgränsen, och blir snarare en del av problemet än dess lösning.Malmö stad kritiserar externa aktörer i större utsträckning än de andra myndigheterna, framförallt för den ojämna ansvarsfördelningen i mottagandet av ensamkommande barn. Rapporteringen ger mer utrymme för tolkningen att Malmö stad är ansvariga för barnen och framställs som den viktigaste aktören för problemets lösning. Problemen som utmålas i rapporteringen om respektive myndighet utmanar bland annat idéer om det svenska välfärdsystemet, myndigheternas makt och strävan efter kontroll samt föreställningar om sociala skyddsnät.

No description available.

Syftet med studien var att beskriva och förstå hur tidigare somaliska ensamkommande barn upplever krav och ansvarstagande i tidig ålder och hur det har påverkat dem idag. Fyra stycken semistrukturerade intervjuer genomfördes med unga vuxna män i åldrarna 25-30 i Skellefteå kommun. Intervjuerna analyserades därefter med en konventionell innehållsanalys. Det tydligaste resultatet är att majoriteten av deltagarna har upplevt (stora) krav och press att uppfylla familjens förväntningar som var byggd på en orealistisk bild av Europa. Samtliga är drivna och prestationsfokuserade idag till följd av sina egna, men även familjens, tidigare krav som har ställt på dem. Tre av fyra har gjort en tydlig gränsdragning mot familjen om vad de kan förvänta sig att de kan åstadkomma och hjälpa familjen med - gränsen mellan moraliskt ansvar och måsten. Detta har lett till att de mår bättre och har en positivare vardag med mindre stress.

Syftet med denna uppsats är att undersöka vilket stöd ensamkommande ungdomar upplever sig få från socialtjänsten och hur de anser att de inkluderas i arbetet som rör dem när de ankommer till Sverige. Sex stycken ungdomar intervjuades i vår studie, samtliga kom hit som ensamkommande ungdomar för minst tre år sedan. Intervjuerna utgick ifrån ungdomarnas egna upplevelser av socialtjänsten. Det inhämtade materialet kodades och delades in i fyra kategorier. Dessa var: Äntligen framme, Förtroendet för socialtjänsten, Lyssna och förklara samt Tack Sverige. Resultatet analyserades i sin tur utifrån Eides fasmodell. Resultatet och analysen visar att stödet upplevs olika beroende på relationen ungdomen har gentemot sin socialsekreterare. Det visar att ungdomarnas förtroende för socialsekreteraren är av vikt för att de ska ta tillsig stödet som erbjuds. Således visar resultatet att majoriteten av ungdomarna upplever att socialsekreterarna lyssnar på dem, men inte inkluderar dem i själva beslutsprocessen. Slutsatsen av studien är att den enskilde socialsekreteraren har en viktig roll då ungdomarna som haft en bra kontakt med sin socialsekreterare upplever stödet positivare än de som inte haft lika god kontakt. / The purpose of this paper is to examine what support unaccompanied young refugees feel they receive from the social services, and how they believe they are included in the work regarding them as they arrive in Sweden. Six youth were interviewed in our study, all came here unaccompanied at least three years ago. The interviews were based on their own experiences of the social services. The collected material was coded and divided into four categories. These were: Finally arrived, Trust in the social services, Listen and explain as well as Thank you Sweden. The results were analyzed according to Eides phase model. The results and analysis show that the support is experienced differently depending on the relationship the young person has with his or her social secretary. They show that the youths trusting in the social secretary are important for them to be able to accept the support offered. Therefore the results show that the majority of the youth feel that social workers listen to them, but do not include them in the decision process itself. The conclusion of the studies is that the individual social secretary plays an important part as the youth that has had a good connection with them experience the support more positive as opposed to those who hasn’t had an as good of a connection.

Denna kvalitativa studie syftar till att genom kritisk diskursanalys analysera Socialstyrelsens handbok för arbetet med ensamkommande asylsökande barn och unga. Analysen syftar till att kartlägga hur ensamkommande asylsökande barn framställs och kategoriseras i diskursen. Studien avser även att undersöka om det råder strukturella missförhållanden när det gäller samhällets insatser för dessa barn och om dessa missförhållanden synliggörs i diskursen. I studien har jag använt mig av Faircloughs tredimensionella modell för kritisk diskursanalys, både som teori och metod samt teorier om socialkonstuktivism, makt, normer, identitet och stigmatisering. Resultaten visar att diskursen skapar identiteter och kategoriserar individer i grupper genom det valda språkbruket. Vidare uppfattas diskursen stundtals som otydlig då argumenten är inkonsekventa och motsägelsefulla. Slutligen visar resultaten på att det förekommer ett missförhållande i maktbalansen mellan myndigheterna och barnen. / This qualitative study aims to, using critical discourse analysis, to analyze The National Board of Health and Welfares manual about work with unaccompanied asylum-seeking children and young people. The analysis aims to map how unaccompanied asylum-seeking children are presented and categorized in the discourse. The study also intends to investigate, within the framework of the discourse, whether there is structural anomaly between society and these children. In the study, I have used Fairclough's three-dimensional model of critical discourse analysis, both as theory and method and used theories of social constructivism, power, norms, identity and stigmatization. The result shows that the discourse creates identities and categorizes individuals into groups through the chosen language use. Furthermore, the discourse is sometimes perceived as unclear as the arguments are inconsistent and contradictory. Finally, the results show that there is an incongruity in the balance of power between the authorities and the children.