Öppna kontorslandskap är ett sätt att möblera arbetsplatser så att fler personer ryms i samma lokal. Dessa landskap anses förbättra utbytet av information, skapa möjligheter till samarbete, ge verksamheten en starkare organisationskultur samt förbättra lönsamheten för organisationen. Samtidigt finns det forskning som visar att de öppna kontorslandskapen kan påverka medarbetarnas personliga integritet och arbetstillfredsställelse negativt. Dessutom finns det en risk för sämre fysisk arbetsmiljö. Syftet med vår studie är att undersöka vilka förutsättningar som gynnar medarbetares möjligheter att utföra sina arbetsuppgifter i ett öppet kontorslandskap på en specifik organisation. Speciellt vill vi bidra med kunskap om hur medarbetare kan lära av och med varandra i ett öppet kontorslandskap. För att undersöka dessa förutsättningar har en kvalitativ studie utförts där åtta personer intervjuats. Detta för att nå medarbetarnas individuella upplevelser. Studien har utförts på en enhet inom en svensk privat organisation där anställda arbetar med personaladministrativa uppgifter. Resultatet har analyserats utifrån ett perspektiv på lärande. Vi har kommit fram till att medarbetare påverkar varandra i det öppna kontorslandskapet och är en förutsättning både för lärande och utförande av arbetsuppgifter. Vi vill därför mena att det finns en koppling mellan dessa två kategorier. Hur landskapet är utformat samt vilka arbetsuppgifter du har kommer, enligt våra resultat, indirekt påverka de pedagogiska möjligheterna på organisationen. Vår slutsats är att de förutsättningar som behövs för att medarbetarna ska kunna utföra sina arbetsuppgifter och utvecklas i det öppna kontorslandskapet är; att kunna använda landskapet som en arena för lärande, se till att ljudnivå går att kontrolleras samt att se till så utformningen av landskapet inte är för stort och att medarbetarna sitter ihop med personer som de har ett utbyte av - både arbetsmässigt och utvecklingsmässigt. Uppsatsen avslutas med förslag på vidare forskning.

The focus of this thesis is the group as a pedagogical tool. It investigates whether and how what is known of group size can help further schools in fulfilling knowledge and democracy goals and moreover how such knowledge can influence the principals’ management. The mission of school education is to provide the basis for each pupil’s individual development and in the end it is pupils’ individual performances which are graded. However, during the full twelve years of schooling they are taught in groups. This indicates that school education could benefit from greater knowledge in regards to characteristics of different group sizes and accordingly their numerical prerequisites in various pedagogical contexts.The aim of the study is to illuminate and research the relationship between group size and the teaching of teenage pupils, from a school management perspective. The question formulation of the study is: How do a few principals think concerning categorization, the basis thereof, and the importance of group size for the work of the teacher and the learning of the pupil? The study applies a social psychological perspective. To further deepen the perspective, the study has methodologically been inspired by categorical analysis. The question formulation is explored through a set of in-depth interviews with five experienced principals.There is little or no research on the dynamics of teaching groups in school environments, particularly concerning older pupils. Previous research though indicates that there is no unequivocal relation between group size and learning outcomes. There are clear connections between learning outcomes and the competence of the teacher, and relations, communication and the social climate of the classroom. These aspects are in turn influenced by the dynamics of different group sizes. Expectations of the teacher also greatly influence the learning of pupils. This relates to group size via the self image of the group which in turn effects the achievements of the individual. Teacher expectations also are influenced by value categorizations of the group. Previous research show that conscious use of different group sizes, large groups in particular, potentially could support schools in regards the democracy related goals.The interviews show that principals have a general understanding of that a teaching group can be, and further some knowledge of the dynamics of the small group, less so of the median group and none of the large group. Large groups are not regarded, and never used, as teaching groups. The study indicates that flexibility in regards to the aim of the teaching and the need of the pupils is more desirable than stability in the organization of groups when it comes to group size. This is counteracted by the school tradition. The study gives several examples of categorizations but no clear answers as to how the valuation of the categories of groups sizes are constructed. It is illustrated that questions of group dynamics seldom are part of conversations of pedagogical nature among teachers in the schools whose principals are part of the study. The principals regard themselves as the ones most competent concerning matters of group size, but do not express this as being part of the pedagogical leadership. None of the principals believe their organizations are currently making optimal use of the group.

Syftet med studien är att undersöka vilka faktorer som motiverar elever att arbeta mot godkända betyg samt vilka skillnader det finns i elevernas upplevelser av motivation på Kunskapsskolan respektive kommunala skolor i en storstad i Sverige. En kvantitativ metod har använts, där pappersenkäter delats ut till elever på respektive skola. Totalt deltog 55 elever i studien, 33 från Kunskapsskolan och 22 från den kommunala skolan. Enkäten innehöll mestadels frågor med svarsalternativ men även två öppna frågor. Data har analyserats och räknats om till procent som presenteras i tabeller. Enkätens öppna frågor presenteras i en tematisk analys. Resultatet visar att eleverna på Kunskapsskolan upplever en högre nivå av socialt stöd i skolan än eleverna på den kommunala skolan. Kunskapsskolans elever trivs även bättre med sina klasskamrater och övriga elever på skolan, jämfört med den kommunala skolan. Kunskapsskolan använder sig av ett kooperativt lärande med influens av tävlingsinriktat lärande medan den kommunala skolan använder individualistiskt lärande influerat av tävlingsinriktat.

Lärande har fått en allt bredare definition och sträcker sig numera även till arbetsplatser, där fokus ligger på att stimulera ett livslångt lärande, med bland annat kompetensutveckling. Den förändrade synen på lärande har inneburit att diskursen om livslångt lärande har vuxit fram. Inom pedagogisk forskning har det visat sig att många verksamheter ser det vara gynnsamt att främja ett livslångt lärande på arbetsplatser, då de anser att det skapar goda förutsättningar för både de anställda och verksamheten i stort. Denna studie syftar till att bidra till en ökad förståelse för hur diskursen om livslångt lärande på arbetsplatser tar sig uttryck i offentliga samt privata verksamheters rekryteringsprocesser. Studiens undersökningsobjekt är platsannonser publicerade av kommunala och fristående skolor som söker gymnasielärare i Stockholmsregionen, dessa undersöks genom en kvalitativ och kvantitativ innehållsanalys av 40 platsannonser från kommunala skolor och 40 platsannonser från fristående skolor. Resultatet visar på likheter i de respektive skolors platsannonser, detta var bland annat att den arbetssökande önskades besitta vissa personliga egenskaper som främjar lärande och utveckling på arbetsplatsen. En annan likhet som visades var att den arbetssökande ska vara beredd på både individuellt och socialt lärande, samt vara villig att utvecklas med verksamheten för att bidra till ett ömsesidigt lärande. Skillnader som resultatet belyste, i platsannonserna mellan kommunala och fristående skolor, var den arbetssökandes möjlighet till utveckling. En annan skillnad som synliggjordes var hur det lärande subjektet framställdes i de respektive skolors platsannonser. I resultatet synliggjordes även benämningar som var vanligt förekommande i platsannonserna, benämningar som var kopplade till egenskaper som tyder på en utvecklingsbar medarbetare, socialt lärande samt fortsatt lärande på arbetsplatsen. Förekomsten av benämningarna var olika frekvent i kommunala och fristående skolor. I resultatet framkom det även att i platsannonserna så fanns det sammanhang där det lärande subjektet konstruerades, dessa var såväl erbjudanden om, som krav på, formellt och informellt lärande. Denna studie har bidragit med en ökad förståelse för hur diskursen om livslångt lärande på arbetsplatser tar sig uttryck i offentliga samt privata verksamheters rekryteringsprocesser, genom att visa på likheter och skillnader i hur diskursen om livslångt lärande har gett mening till kommunala och fristående skolors platsannonser.

Detta utvecklingsarbete undersöker huruvida högpresterande elever gynnas av ett kollaborativt arbetssätt i jämförelse med ett traditionellt arbetssätt i inlärningen av glosor eller begrepp. De deltagare som ingår i undersökningen är elever i högstadiet, som antingen har undervisats i tyska eller i kemi. Totalt omfattas studien av 98 elever fördelat på 51 elever inom kemiundervisning och 47 elever inom tyskundervisning. Syftet har undersökts genom att låta eleverna använda traditionellt respektive kollaborativt arbetssätt för inlärning av glosor eller begrepp. Elevernas förståelse för glosor och begrepp har prövats med kunskapstester. Eleverna har även svarat på en enkät om hur de upplever sin egen inlärning vid de två arbetssätten. Analys av enkätens resultat visar att högpresterande elever upplever att de lär sig bättre genom ett traditionellt arbetssätt än kollaborativt arbetssätt. Detta stärks av analysen av kunskapstestens resultat, som visar att de högpresterande eleverna i jämförelse med icke-högpresterande elever inte gynnas i samma stora utsträckning. För de högpresterande elevernas inlärning via traditionellt arbetssätt respektive kollaborativt arbetssätt är skillnaden marginell även om traditionellt arbetssätt är att föredra.

Syftet med denna uppsats är att bidra till kunskap om det formella och informella lärandet inom Kriminalvården samt på vilket sätt dessa former av lärande förhåller sig till varandra.  Utifrån syftet har följande frågeställningar preciserats: “Hur ser det formella lärandet ut i form av interna utbildningar?”, “Hur ser det informella lärandet ut i det dagliga arbetet?” samt “Hur förhåller sig det formella och det informella lärandet till varandra i det dagliga yrkesutövandet?”. Tidigare forskning beskriver att det formella lärandet förekommer i form av organiserade aktiviteter utanför arbetsplatsen, exempelvis genom interna utbildningar. Det informella lärandet förekommer i det dagliga arbetet och ofta omedvetet genom exempelvis att lära sig av sina medarbetare. Det redogörs även för hur formerna förhåller sig till varandra samt både positiva och negativa effekter av det informella och formella lärandet. Studien har genomförts genom semistrukturerade intervjuer med ett urval av åtta informanter inom Kriminalvården där samtliga arbetar på en ungdomsavdelning på en anstalt och med en arbetslivserfarenhet på minst ett år. Resultatet har analyserats tematiskt med grund i studiens teoretiska ramverk; Informellt och formellt lärande samt community of practice. Studiens resultat visar på att de interna utbildningarna är relevanta för informanternas arbetsuppgifter och är viktiga att ta del av för att kunna utföra ett bra arbete, men att det informella lärandet i det dagliga arbetet visar sig vara mer betydelsefullt i slutändan. I resultatet framgår det dock att både det informella och formella krävs för att fylla medarbetarnas behov av kunskap och där en samverkan mellan det formella och informella är den mest framstående formen av lärande.

Syftet med denna undersökningen har varit att ur ett organisationsperspektiv undersöka hur kompetensutveckling samt villkoren för lärande i organisationer har påverkats av distansarbete som arbetsform, till följd av pandemin. Studien har en kvalitativ ansats och undersökningen genomfördes med hjälp av intervjuer där åtta respondenterna som är verksamma HR-praktiker med god insyn i kompetensutvecklings- samt lärandefrågor har inkluderats. Avgörande för studien har varit att dessa respondenter erfarit distansarbete i sina respektive organisationer, till följd av pandemin. Vi har använt oss av ett strategiskt urval för att komma i kontakt med våra respondenter. Respondenterna uppfyller de kvalifikationer vi menar är avgörande för att bidra med insikter, resonemang och upplevelser gällande de områden vi valt ut för studien. Som en grundpelare i vår studie har vi utgått från teorier och forskning om kompetensutveckling, lärande och distansarbete. Teorierna och den tidigare forskningen som valts ut har sedan brukats för att analysera det empiriska material vi tagit del av genom intervjuerna.  Resultaten visar att kompetensutvecklingen i organisationer både har minskat och ökat, beroende på hur organisationens digitala förutsättningar såg ut innan pandemin samt hur trycket på bemanningen under pandemin har varit. Det råder dock en samstämmighet bland respondenterna i att organisationerna fått tänka om och utveckla kompetensutvecklingen för att kunna hantera den hybrida arbetsformen som framöver kommer att genomsyra ett flertal organisationer. Att organisationerna under pandemin fått utveckla och digitalisera sätten att kompetensutveckla har resulterat i en större organisatorisk digital kompetens, vilket i mångt och mycket ligger i linje med att arbetslivet digitaliseras. Ett ytterligare bidrag som studien mynnat ut i är att villkoren för lärande har påverkats på grund av det ökade distansarbetet under pandemin. Eftersom informellt lärande oftast sprids i det dagliga arbetet medarbetare emellan på den fysiska arbetsplatsen utan att det organiseras eller planeras för det, har denna form av lärande uteblivit till följd av distansarbetet. Vi kan således se att ett fåtal av organisationerna i studien implementerat informella inslag i kompetensutvecklingsaktiviteter för att kompensera för det uteblivna informella lärandet, som vanligtvis sker i fikarummet eller när man frågar en kollega en snabb fråga. Det informella lärandet sker där människorna finns, och bidrar inte enbart till ett individuellt lärande för medarbetaren utan även ett organisatoriskt lärande. Digitala kompetensutvecklingsaktiviteter har således fungerat som en buffert och varit tongivande i att få till de mellanmänskliga mötena och en form av informellt lärande som distansarbete annars tangerar att minimera.

Projektledares kompetens utgör en av de främsta framgångsfaktorerna för ett väl genomfört projekt. Genom att matcha projekt efter deras komplexitet med projektledare som besitter rätt kompetens hoppas företag öka sannolikheten för att projekten ska lyckas gå i mål inom tids- och kostnadsram. Problematiken uppenbarar sig dock direkt då en projektledares kompetens ska mätas. Vad är det egentligen man ska beakta? Detta är långt ifrån självklart och även om flera förslag, exempelvis genom certifiering för projektledare, har presenterats kvarstår frågan om hur den efterfrågade kompetensen kan utvecklas. I denna punkt tar detta examensarbete vid vars syfte är att skapa en modell för projektledares kompetensutveckling. En sådan modell behöver ta hänsyn till vad en projektledares kompetens egentligen består av och hur denna kan utvecklas bäst för att en junior projektledare slutligen ska bli senior. Detta genomförs ur ett lärandeteoretiskt perspektiv som belyser pedagogiska frågeställningar i strävan efter det livslånga lärandet. Examensarbetet genomfördes hos managementkonsultbolaget Frontit AB i samverkan med avdelningen för Industriella Informations- och Styrsystem på Kungliga Tekniska högskolan samt Institutionen för matematikämnets och naturvetenskapsämnenas didaktik på Stockholms Universitet. Metoden inkluderar en omfattande litteraturstudie, deltagande observationer i kursverksamhet för projektledare samt semi-strukturerade intervjuer med kursdeltagare och företagsrepresentanter. Examensarbetet fastställer att projektledares kompetensutveckling primärt sker i det dagliga arbetet. Erfarenhet är dock långt ifrån synonymt med kunskap och det krävs aktiva insatser för att stödja det erfarenhetsbaserade lärandet. Därmed bör samtliga kompetensutvecklande aktiviteter ses i ett större perspektiv där de ger stöd för det dagliga lärandet. De måste ta hänsyn till projektledares tidigare kompetens både till form och innehåll och aktivt avväga fördelningen mellan kognitiva kompetenser, bestående av exempelvis metoder och verktyg, och affektiva-, personlighetsmässiga- och sociala kompetenser som ledarskap och pondus. Rätt utformade kommer kompetensutvecklande aktiviteter att bidraga till såväl kortsiktig som långsiktig utveckling. Effektiva verktyg kan exempelvis vara formella kurser anpassade efter deltagarnas bakgrund med fokus på att utveckla kognitiva scheman som kan hjälpa reflektionen av det dagliga arbetet, handledarskap i olika former samt övriga typer av sociala erfarenhetsutbyten.

I detta examensarbete har vi undersökt en fritidshemsverksamhet som tagit ett steg in i den schemalagda skoldagen. Skolan vi utfört studien på bedriver en sådan verksamhet. I arbetet benämner vi verksamheten som fritidshemslektion. Fritidshemslektionen är en lektion under skoltid som genomförs av fritidshemspersonal med en fritidspedagogisk ansats. Det vi har försökt synliggöra i examensarbetet är vilket lärande som sker i denna verksamhet och vilken slags kunskap som träder fram.För att besvara studiens syfte och frågeställningar har vi genomfört sex individuella intervjuer med fritidshemspersonal på skolan som bedriver fritidshemslektioner. Vi har med hjälp av begrepp som informellt och formellt lärande samt olika kunskapstraditioner försökt synliggöra olika aspekter av denna verksamhet.Det framgår i vårt resultat att det sker ett socialt lärande på fritidshemslektionerna. Detta sociala lärande uppfattas av fritidshemspersonalen bestå av formellt lärande i relation till traditionell fritidshemsverksamhet. Däremot uppfattas fritidshemslektionen som informell i relation till den ordinarie skolans verksamhet. Vi har funnit att fritidshemslektionen därför placerar sig någonstans mitt emellan en traditionell fritidshemsverksamhet och skolans mer formella undervisning.

Det här arbetet handlar om lek och lärande under fritidsverksamhet. Huvudsyftet meddenna undersökning är att undersöka fritidshemspedagogers syn på lek. Jag ville ocksålyfta fram vad leken kan anses ha för funktion inom fritidshemmet. Använder sig pedagogernaav leken som ett verktyg för elevernas utveckling och lärande? Anser pedagogernaatt leken kan ha ett värde i fritidsverksamheten? Studien innehåller social inlärningsteori,begreppsförklaringar och tidigare forskning som finns till grund för att analyseradet empiriska material jag samlat för att kunna undersöka hur pedagogerna ser pålek. För att samla empirin till examensarbetet har jag genomfört kvalitativa intervjuermed pedagoger som har aktiv tjänst inom fritidshemsverksamhet, informanterna har olikautbildningsnivåer och erfarenheter. Resultatet visar att pedagogerna har en positivsyn på elevernas lek i fritidshemmet och att pedagogerna anser att leken påverkar elevernapositivt vad gäller elevernas utveckling och lärande.