Syftet med denna studie var att bidra med kunskap om de strategier som elever i gymnasiet ansåg vara stödjande för att övervinna talrädsla och svensklärares användningsområde för dessa strategier i klassrummet. Metoderna som användes var enkät och fenomenografisk intervju. Informanterna bestod av sex gymnasieelever från samma gymnasieskola men olika årskurser. Den teoretiska referensramen som studien utgick ifrån var fenomenografi. Det var även den fenomenografiska analysmodellen som användes vid analys av empiri. Utfallsrummen i studien resulterade i nio kategorier som besvarade de tre forskningsfrågorna. Resultatet visade att de faktorer som bidrog med talrädsla hos gymnasieelever var publikens beteende, om de skrattade eller agerade ointresserade. Vidare elevens osäkerhet gällande att bli analyserad och råka göra misstag framför publiken. Den sista påverkande faktorn var bedömning, att läraren skulle bedöma framförandet och hur det skulle påverka elevens betyg. De strategier som eleverna uppfattade som stöttande för att överkomma sin talrädsla var att det inte bara behöver finnas en trygghet i klassrummet utan även i klassen. Vidare att avdramatisera situationen och inse att ett misstag inte förstör framförandet. Slutligen att öva på framförandet innan och även veta var eleven kan fästa blicken under framförandet ansågs stöttande. Det eleverna ansåg att svensklärare kunde göra i klassrummet för att stötta talrädda elever var att ge positiv återkoppling för att höja elevens självförtroende. Svenskläraren kunde behandla publik och talare lika genom att även tilldela publiken en uppgift under det muntliga framförandet. Avslutningsvis kunde svenskläraren göra medvetna val gällande, gruppstorlek, tydlighet i instruktioner och svårighetsgrad. Sammanfattningsvis efterfrågar talrädda elever stöttning och respekt från svensklärare för att känna sig tryggare i sin rädsla. / The purpose of this study was to contribute with more knowledge about strategies that upper secondary students find supportive when trying to overcome their fear of public speaking and how Swedish teachers can use these strategies in the classroom. The methods used were a questionnaire and phenomenographic interviews. The participants were six students from the same Swedish upper secondary school but from different years. The theoretical framework that was used on the study was phenomenography. The analyzed material resulted in nine categories which answer the three research questions. The findings from this study indicate that the factors contributing to the fear of public speaking are the audience and how they behave, the students’ self-esteem and lastly that the performance is being graded. The strategies that the students found supportive were a safe classroom environment and class, as well as dedramatizing the situation and practicing on the performance and eye contact in advance. To help the students with speaking anxiety the Swedish teachers could make smaller groups, clear instructions, and adjust the difficulty of the speaking tasks. To summarize the students, request support and respect from their teachers to feel more comfortable facing their fear of speaking. / Examensarbete i samverkan

<p>The purpose of this study was to investigate the collaboration of four learners of Swedish as a second language during a pair-writing task, as well as their experiences of the process, in order to draw conclusions about how to execute pair-writing in the L2 classroom. The study has found that the establishment of compatible partners are of great importance to achieve success and learning through pair-writing. One of the pairs studied managed to work well together and use each other’s knowledge to improve their text, while the other pair continuosly battled for dominance, which had a negative impact on their performance. The two successful students had enjoyed the task and believed they had learned something from it and that pair-writing can be a useful source of knowledge. The other two both felt that they were too independent to write together and that they could not learn from writing collaboratively with a peer.</p>

The purpose of this study was to investigate the collaboration of four learners of Swedish as a second language during a pair-writing task, as well as their experiences of the process, in order to draw conclusions about how to execute pair-writing in the L2 classroom. The study has found that the establishment of compatible partners are of great importance to achieve success and learning through pair-writing. One of the pairs studied managed to work well together and use each other’s knowledge to improve their text, while the other pair continuosly battled for dominance, which had a negative impact on their performance. The two successful students had enjoyed the task and believed they had learned something from it and that pair-writing can be a useful source of knowledge. The other two both felt that they were too independent to write together and that they could not learn from writing collaboratively with a peer.

I den här studien är syftet att ta reda på hur lärare uppfattar begreppet formativ bedömning i samband med skrivundervisningen i svenska och hur den återkoppling som ges kan påverka elevernas möjlighet till progression. För att finna svar på studiens frågeställningar har en kvantitativ enkät använts som datainsamlingsmetod. Enkäten baserades mestadels på frågor av sluten karaktär, men flera frågor av öppen karaktär förekom också då det var lärares egen uppfattning som efterfrågades. Resultatet har visat att de lärare som studien baseras på har en uppfattning om formativ bedömning som en process där man under arbetets gång ger eleverna relevant återkoppling med syfte att hjälpa och stötta eleverna mot de uppsatta målen, vilket till viss del stämmer väl överens med vad forskare anser om begreppet. Men trots att lärarna i denna studie hade en uppfattning om begreppet formativ bedömning som till viss del stämde överens med vad forskare anser så var det få av dessa lärare som uppfattade den formativa bedömningen som något som även syftar till att utveckla den egna undervisningen. Att kommunicera den formativa återkopplingen muntligt är något som flera av lärarna upplever tas emot bättre av eleverna. Dock har forskare skilda uppfattningar angående om muntlig återkoppling bör ges till eleverna eller ej. / In this study, the purpose is to find out how teachers perceive the concept of feedback for formative assessment in the education of Swedish writing and how the feedback that is given can affect the student´s ability to progress. To help me find out the answers of the issues of this study a quantitative survey has been used as the method to collect data. The survey was mostly based on questions of closed nature, but some questions of open character was also used as it was the teacher´s own perception that was investigated. The result has shown that the teachers, on which the study is based, have an idea of formative assessment as a process where teachers during the course gives students relevant feedback with the aim of helping and supporting the students towards the goals that has been set. The teacher's idea of formative assessment is consistent with what researcher’s views about the concept. However, although the teachers in this study had a god idea of the concept for formative assessment, few of these teachers perceived the formative assessment as something that also aims to develop their own teaching. Communicating the formative feedback orally is something that several of the teacher´s experience as better received by the students. However, researchers have different views on whether or not oral feedback should be given to the students.

The purpose of my study was to find out what strategies educators use in preschool to promote narrative, both regarding the educators themselves and the children's narrative. This I wanted to find out by interviewing preschool teachers regarding how they feel that the preschool's activities and their actions promote the narrative, as well as the materials and environments used for this purpose. The method I used in the study was semistructured interviews. Participation was five respondents, all preschool teachers. The interviews were recorded with the respondents' consent. The result shows that the pre-school teachers in the study build different environments, create cozy spaces and specific reading lanes to promote the story. Even the light can be used to amplify the story. The results show that strategies used by the preschoolers to listen to children's stories are to ask questions about what the children are saying, follow-up questions based on the story, and to relate children's stories to what's happening in the day's activities. This is stated by all respondents as important in promoting children's own stories. Preschool teachers state that they use the voice, body and eye contact with the children, to show that they actively listen and that what the child is telling is important and priority. / Syftet med min studie var att ta reda på vilka strategier pedagoger använder sig av i förskolan för att främja berättande, både gällande pedagogerna egna samt barnens berättande. Detta ville jag ta reda på genom att intervjua förskollärare gällande hur de anser att förskolans verksamhet och deras agerande främjar berättandet, samt vilka material och miljöer som används för detta ändamål. Metoden jag i studien använde var semistrukturerade intervjuer. Deltagande var fem respondenter, alla förskollärare. Intervjuerna spelades med respondenternas samtycke in. Resultatet visar att förskollärarna i studien bygger upp olika miljöer, skapar mysiga rum och specifika läshörnor för att främja berättandet. Även att ljuset kan användas för att förstärka berättandet. Resultatet visar att strategier som förskollärarna använder vid lyssnande till barnens berättelser är att ställa frågor om det barnen berättar, följdfrågor utifrån berättandet samt att relatera barnens berättelser till det som händer inom verksamheten under dagen. Detta förs fram av alla respondenter som viktigt i främjandet av barnens egna berättande. Förskollärarna uppger att de använder rösten, kroppen samt har ögonkontakt med barnen, för att visa att de aktivt lyssnar och att det barnen berättar är viktigt och prioriterat.

Tidigare genomförde vi en systematisk litteraturstudie som syftade till att beskriva elevers talängslan i klassrummet med fokus i svenskämnet i årskurs 7–9 utifrån tidigare forskning. Det var möjligt att dra slutsatsen att området talängslan inte är särskilt väl forskat om på en nationell nivå och därför baserades studiens resultat främst på internationell forskning inom området. Syftet med denna empiriska studie är att öka kunskapen om svensklärares uppfattningar och erfarenheter om undervisning och bedömning i att tala och samtala inom svenskämnets ramar kopplat till fenomenet talängslan. Den teoretiska utgångspunkten för studien är det socio-kulturella perspektivet. För att uppnå studiens syfte genomfördes intervjuer med tio svensklärare i högstadiet. Resultatet av denna studie visade att elevers talängslan främst blir synlig i situationer som innebär att de ska tala inför andra. Svensklärarna var medvetna om att eleverna behövde få stöttning vad gäller sin talängslan och därför redogjorde lärarna för lämpliga hjälpmedel och anpassningar. Majoriteten av lärarna menade att det var nödvändigt att främst ge eleverna positiv respons i samband med ett muntligt anförande eller redovisning. Svensklärarna ansåg även att de bedömde samtliga elever lika oavsett om de lider av talängslan eller inte.

Den här essän avser att ur ett praktisk-filosofiskt perspektiv utforska hur delad närvaro, en unik kvalité hos muntligt berättande, är kopplad till en slags oförställdhet som en god berättare uppvisar. Utifrån egna berättarerfarenheter och Alasdair Macintyres begrepp ’praxis’ analyserar jag ett material från en internationell berättarkonferens ägnad att etablera professionellt muntligt berättande som en egen konstform. Jag jämför berättarens praxis med författarens och skådespelarens, utifrån Peter Goldies teori om narrativt tänkande samt begreppet ’ram’ hämtat från Gregory Batesons teori om lek. Medan en författare är fri att utforma sitt narrativ ur vilket perspektiv som helst, måste en god berättare hålla fast vid sin egen personliga synvinkel – berätta som sig själv – vilket kräver en specifik berättarkompetens: en slags simultankapacitet. Blir narrativet på så vis inramat på rätt sätt och berättandet dessutom är oförställt, kan berättaren dela sin närvaro i berättarrummet och berättelsens värld med åhörarna. Kanske denna delade närvaro kan upplevas som en slags resonans. / This essay explores from a philosophical point of view a connection between ‘shared presence’, a unique value that oral storytelling can attain, and a certain unfeigned quality exhibited by a good storyteller – a form of authenticity as pictured by Alessandro Ferrara. By applying Alasdair Macintyre’s concept of ‘practice’ to a material presented at an international storytelling conference, intended to establish oral storytelling as an art of its own, I compare the practices of a storyteller with those of an author and those of an actor. In so doing I refer to cases from my own experience as a teller. These comparisons are also based on Peter Goldie’s theory on narrative thinking and on Gregory Bateson’s theory of play. Whereas an author is free to construct his narrative from any perspective whatever, I find that a good storyteller must stick to his own self. This calls for a specific competence required for entering into play mode with the listeners. If the narrative is well framed in this sense, and the telling is unfeigned, the teller can simultaneously share his presence in the taleworld and the storyrealm with the listeners. This could be experienced by the participants as a form of resonance.