Reflektion kom under 1980-talet att bli ett centralt begrepp inom pedagogiken för att belysa och förklara läraryrkets professionalitet. Idag menar däremot vissa forskare och teoretiker att reflektionens initiala nytta har förbytts till att istället vara en förklaring till läraryrkets låga professionsstatus, och att detta beror på en inflationsartad användning av begreppet. Detta till trots används begreppet reflektion flitigt i såväl lärarutbildning som elevers styrdokument, något som vi i denna uppsats tagit fasta på. Det är paradoxen mellan reflektion som ett verktyg till lärarprofessionaliseringen å ena sidan, och reflektion som en orsak till läraryrkets deprofessionalisering å andra sidan tillsammans med lärarutbildningens fokus på reflektion som undersöks i vår uppsats. Mer specifikt görs detta genom att undersöker vilka likheter och skillnader som kan finnas mellan behöriga och obehöriga lärares sätt att tänka kring, och använda sig av, begreppet reflektion. Uppsatsens empiri utgörs av sex stycken lärarintervjuer där fyra av dessa är behöriga och två obehöriga. Intervjuerna analyseras utifrån vår uppfattning att reflektion synliggörs i tre olika dimensioner. Hur lärare definierar och tänker kring begreppet belyses i en begreppsdimension och hur läraren använder sig av reflektion är uppdelat i en innehållsdimension och en tidsdimension. Resultaten som framkom var att behöriga lärare reflekterar kring elevernas utvecklingspsykologiska utveckling för att anpassa undervisningen efter dessa, att obehöriga lärare främst reflekterar utan något egentligt fokus. Dessutom var reflektionsbegreppet mångtydigt och ingen lärare hade samma definition som någon annan. Majoriteten av lärarnas reflektioner skedde efter handling.

Studiens syfte är att undersöka vägen in och ut ur drogmissbruk, beskriva hur man ser på upplevelsen av uppbrott och förändringsprocess i efterhand och de reflektioner man gör. Vidare undersöks vilken betydelse egna resurser och faktorer i omgivningen har för att underlätta förändringsprocessen. Studien utgår från hermeneutisk forskningstradition och har en kvalitativ ansats. Frågeställningarna besvaras genom fyra halvstrukturerade intervjuer i form av personers livsberättelser om sina uppbrott från drogmissbruk. Exitprocessen och Stages of Change bildar grund till den teoretiska analysen. Resultatet visar att drogmissbruket var ett sätt att hantera personliga problem. Beskrivningen av förändringsprocessen påverkades av drogfrihetens tidslängd och individuella upplevelser. Egen vilja var förutsättning för förändring, men stöd utifrån, gemenskap och sysselsättning var nödvändiga faktorer ansåg majoriteten. Förändringsprocessen innebär personlig förändring på flera nivåer, inte bara uppbrott från drogmissbruk. Att lämna missbruket kan vara en lång process i sig.

Att individer i organisationer lär är en förutsättning för att organisationen ska kunna möta samhällets ständiga förändringar och nya krav.  Att medarbetare lär av varandra och att deras förmågor samordnas och tas tillvara är en viktig uppgift för en pedagogisk ledare. Vid få tillfällen står lärandet i fokus lika tydligt som i kompetensutvecklingsarbete. Jag har därför valt att på en gymnasieskola följa en inledande termin i ett långsiktigt kompetensutvecklingsarbete om bedömning för lärande. Under arbetet sker regelbundna erfarenhetsutbyten med mellanliggande uppgifter att testa i undervisningen. Jag har intervjuat sex lärare om deras erfarenheter av och syn på kompetensutvecklingsarbetet för att undersöka mina frågeställningar vilken typ av lärande som sker och vad som främjar respektive hindrar att lärande sker.   Jag har utgått från teorier som ser lärande som något som skapas av individen i samspel med hennes omgivning. Kolbs lärcirkel, Piagets begrepp assimilation och ackommodation (eller med Ellströms termer anpassingsinriktat lärande och utvecklingsinriktat lärande) samt lärandets två processer och tre dimensioner formulerade av Illeris utgör det teoretiska ramverket.   I det kompetensutvecklingsarbete som jag har följt början av har jag sett olika typer av lärande. Lärarna uppskattar erfarenhetsutbyte där de kan inspireras av varandra och reflektera tillsammans. Några av lärarna pekar på att deras egna handlingar når ett steg vidare när de kopplas till teori och lyfts upp för gemensam reflektion och diskussion, i linje med Kolbs lärcirkelteori. Jag har också sett hur kompetensutvecklingens innehåll, individernas drivkrafter och samspel med andra samverkar, vilket blir tydligt då några lärares motivation till att genomföra arbetet ändrats – till det mer positiva eller det mer negativa – under arbetets gång. Ytterligare ett exempel på lärande är assimilation – att lärare genom komptensutvecklingsarbetet bekräftar eller vidgar tidigare kunskapsstrukturer. Flera efterlyser förutsättningar för att kunna ompröva tidigare kunskapsstrukturer och ändra på sitt sätt att agera – ackommodation.   Lärarande sker under kompetensutvecklingsarbetet. Den främsta faktorn som främjar lärande är erfarenhetsutbyte som innebär gemensam reflektion utifrån det som sker i lärarnas klassrum. Att det finns tid avsatt för detta utbyte är en förutsättning för att det ska leda till ökad gemensam kunskap. Gemensam reflektion utifrån lärarnas handling och gemensam tid är alltså främjande faktorer.   Det finns också hinder för lärandet. Framför allt diskuterar jag vilken typ av lärande organisationen vill ska ske. I det kompetensutvecklingsarbete jag har studerat sker Assimilationslärande eller anpassningsinriktat lärande. Vill man också att ackommodationslärarande eller utvecklingsinriktat lärande ska ske i större utsträckning är det av vikt att kritisk reflektion ges utrymme, att målen med arbetet diskuteras, ifrågasätts och görs gemensamma. Det är i den kritiska reflektionen då olika perspektiv och åsikter möts som ny kunskap och lärande som leder in på nya vägar uppstår. Denna reflektion kräver tid; såväl tid för individuell reflektion som gemensam reflektion.   Ledningen har ansvar för att det i organisationen finns tidsmässigt utrymme och utrymme att tänka kritiskt kring såväl målen för arbetet som vägen mot målen. Det är värt att fundera på vilken typ av lärande man vill ska ske när man som ledning drar igång ett kompetensutvecklingsarbete. Att alla ska ta till sig en och samma metod – innebär det att man är ute efter anpassningslärande utan kritisk granskning? Eller innebär skapandet av utrymme för reflektion att man strävar efter utvecklingslärande? I förlängningen leder dessa frågor till en diskussion om läraryrkets väsen – behöver lärare anamma samma metoder eller kan läraryrket vara ett yrke där lärares konstnärliga frihet ges stort utrymme? / To meet the constant changes in society of today it is essential for an organization that its members learn from each other. It is an important task for educational leaders to coordinate this. Since I am interested in becoming a headmaster and since I am interested in learning among teachers I decided to study a process where adult learning were in focus; an initial part of a teacher learning process on assessment for learning at a secondary school.   My study is based on interviews with six teachers about their experiences of the learning process to find out what kind of learning that occurs and what promotes or prevents learning.   The study relies on theories by Kolb, Piaget (or Ellström) and Illeris. Kolb´s learning cycle, Piaget´s concepts of assimilation and accommodation (what Ellström calls adaption oriented and development oriented learning) and the two processes and three dimensions of learning formulated by Illeris are theories that view learning as something that is created by individuals in interaction with their environment.   Different kinds of learning occurs in the learning process that I have been studying. The teachers appreciate experience exchange and common reflection, and some of them indicate that their own actions are developed when the experiences are objects for common reflection and discussion and when actions are connected to theory, as Kolb says in his theory of  learning cycle. Another kind of learning is occurring in the interaction of the content of the learning process, the teacher´s motivation and the cooperation with others. Some of the teachers´ motivation is getting stronger during the process, and some teachers are getting less motivated.   A third kind of learning is assimilation – some teachers are broadening or confirming former knowledge structures. Examples of accommodation, when prior knowledge structures are reconsidered, are hard to find because it is early in the process, but some of the teachers calls for better conditions for that kind of learning; they call for more time to reflect and more space for critical discussion.   The promoting factors for learning to occur is experience exchange involving common reflection on classroom situations. Scheduled time for this kind of exchange is also a promoting factor, in fact it is a precondition for learning to occur.   There are also barriers for learning to occur. I am discussing what kind of learning an organization are looking for when a learning process is initiated. In the process that I have studied there is examples of accommodation or adaption oriented learning. For accommodation or development oriented learning to occur to a greater extent, it is important that there is space for critical reflection and that objectives are discussed, questioned and made common. Where different perspectives and opinions are met it is possible for new knowledge and learning to occur. This reflection requires time for as well individual as common reflection.   Leaders in organizations are responsible for creating time and space for critical reflection on objectives and work. When an organization is about to start a learning process it is good to think about what kind of learning one wants to occur –  adaption oriented learning where everybody learn to use the same methods without any critical discussion or development oriented learning where there is space for critical reflection? This question –  what kind of learning an organization is looking for –  leads to a discussion about the nature of the profession of teaching –  are teachers obliged to embrace the same methods or is it possible to let teachers teach in different, individually colored ways?

Syftet med detta arbete har varit att undersöka hur slöjdlärare arbetar med att få sina elever att reflektera i och kring det de gör i skolslöjden. Semistrukturerade kvalitativa intervjuer har genomförts med fem yrkesverksamma trä- och metallslöjdslärare, undervisande i år 2-9 i grundskolan. Intervjufrågorna utgick ifrån slöjdens kursplan i Lgr11 och ett av de fyra långsiktiga mål, formulerade som förmågor, som undervisningen i slöjd ska ge eleverna möjlighet att utveckla, närmare bestämt förmågan att: ”analysera och värdera arbetsprocesser och resultat med hjälp av slöjdspecifika begrepp”. Genom intervjuerna har svar sökts på vad slöjdlärarna försöker få eleverna att analysera, värdera och reflektera kring, hur detta arbete går till och vad de anser vara det primära syftet med att utveckla denna förmåga. Dessutom undersöks med hjälp av begrepp från läroplansteori och teorier om språk om man utifrån svaren kan säga något om hur lärarna förhåller sig till styrdokumenten samt hur de definierar ”slöjdspecifika begrepp”. Resultatet av intervjuerna avrapporteras dels deskriptivt genom en redovisning av hur lärarna menar att de organiserar detta arbete, men har även analyserats med inspiration från fenomenografin, varigenom fyra stycken, eller två par, kategorier skapats för att beskriva de uppfattningar som framträtt i materialet. Dessa är: Slöjden som mål och Slöjden som medel samt Kursplanen är en rekommendation och Kursplanen är ett styrdokument i vilket alla delar är viktiga. Resultatet visar således på variationer i fråga om de undersökta lärarnas syn på syftet med attfå eleverna att reflektera och med ämnet samt i deras sätt att förhålla sig till styrdokumenten. Sammantaget framträder en bild av ett ämne där läraren är en av de viktigaste faktorerna för vad undervisningen kommer att fokusera, hur den kommer att genomföras och i slutändan vilka förmågor eleverna kommer att ges förutsättningar att utveckla.

No description available.

Syftet med min essä är att uppmärksamma händelser i pedagogens vardag som ibland eller kanske oftast går pedagogen förbi eller är tabubelagda: Att förskolepersonal eller i och för sig all personal som arbetar med människor, arbetar på och gör saker som är obekvämt för oss som personer. Frågan väcktes i mig då jag började reflektera över mitt handlande i de på förskolan förekommande vardagssituationer, där jag/vi kvickt handlar i stunden och utifrån situationen. Men handlade vi på bästa sätt? Har jag som förskollärare rätt att känna och tänka utifrån mig själv som person och vad får jag uttrycka? Essän bygger på händelser som förekommit och som jag deltagit i under mitt arbete på förskolan och som sedan stannat kvar i mitt minne.Under arbetets gång har jag kommit fram till att mitt agerande på förskolan idag är förändrat genom att jag påbörjat min förskollärarutbildning. Många gånger tidigare har jag handlat på samma sätt i liknande situationer utifrån mitt som jag själv kallar det, sunda förnuft. I min essä har jag sedan med teorins hjälp sökt förklaringar och fördjupningar till mitt dilemma.Reflektionen blir en viktig del i mitt arbete för att synliggöra mina tankegångar fram och tillbaka med olika sätt att se på vad som utspelade sig i de olika situationerna. Dels för att jag kritiskt och oberoende tittar på mitt eget agerande i hur jag sätter gränsen för eller passerar mina känslor som pedagog och privat person. Teorier om etik och praktisk kunskap hjälper mig att förstå att också mitt ”sunda förnuft” är kunskap som jag utvecklat under mina år av yrkeserfarenhet som barnskötare i förskolan tillsammans med den livserfarenhet jag fått med åren.Arbetet tog sin början i hur jag hanterade situationer där jag kände mig obekväm som person men ju mer jag arbetade och läste litteratur kom jag fram till att mycket av mitt bemötande handlar om att bli medveten. För att bli medveten behöver jag ha kunskap. Insikten om att det är bra att vara personlig men inte privat som pedagog gör att jag genom mitt skrivande fördjupat min kunskap och skaffat mig nya erfarenheter som blir en hjälp och stöd i mitt och även stöd för andras fortsatta yrkesutövande som förskollärare.

Förskolans läroplan framhåller att verksamheten ska planeras utifrån de mål som finns i läroplanen. Hur målen bäst arbetas mot är upp till de verksamma pedagogerna att avgöra. Därför är syftet med vårt arbete att belysa några förskollärares förhållningssätt till planeringsarbete. Men även att uppmärksamma planeringsarbetet och skapa en diskussion kring hur planeringsarbetet kan utvecklas.Undersökningen har gjorts med den kvalitativa metoden och åtta förskollärare har intervjuats på fyra olika förskolor. Vårt resultat visar att det vanligaste innehållet i förskollärarnas enskilda planering är arbete med portfolio, dokumentation och förberedelse inför utvecklingssamtal. Förskollärarna menar att deras enskilda planering mer eller mindre är till för att förbereda dem inför arbetet i verksamheten. Reflektion och diskussion förekommer på arbetslagets gemensamma planering. Förskollärarna menar att den gemensamma planeringen utvecklar arbetet i barngruppen och verksamheten. Förskollärarna anser att planeringen bäst används till reflektion. Planeringstiden varierar i omfattning mellan förskolorna i såväl den enskilda förskollärarens planering som i arbetslagets gemensamma. Förskollärarna betonade att de inte hade tillräckligt med tid till planering.

Syftet med arbetet är att undersöka specialpedagogers syn på vilka de viktigaste processerna i handledning är samt vilka effekter och utvecklingsmöjligheter den kan ge. Vi ämnar rikta in oss på specialpedagoger som arbetar i förskola och skola år F-9. Vi vill undersöka utvecklingsmöjligheterna på individ- arbetslags- och skolnivå. Vi vill även ta reda på vilken syn specialpedagogerna har på sin egen roll som handledare. Med tanke på att handledning verkar förekomma ganska sparsamt är även frågeställningen om specialpedagogens kompetens i handledning tas tillvara intressant för oss.   Arbetet ger en översikt över tidigare forskning om olika perspektiv på specialpedagogik, om handledning, om handledarens legitimitet att handleda samt om reflektion. I arbetet lyfter vi fram några viktiga teorier såsom socialkonstruktionism, fenomenologi, systemteori och KASAM. I vårt val av teorier har studiens syfte och frågeställningar varit i fokus. Dessa utvalda teorier är användbara för att kunna tolka och förstå verkligheten samt i arbetet med att förstå hur en individs handlingar inom ett system påverkar och står i relation till andra individers handlingar och andra system. Med hjälp av intervjuer har vi utifrån sex specialpedagogers perspektiv undersökt deras syn på handledning.   Sammanfattningsvis pekar resultaten i vår undersökning på att våra respondenter ser reflektion och samtalet i sig som viktiga processer i handledning. Möjligheterna till utveckling genom handledning är flera t ex en ökad medvetenhet om den egna rollen, en ökad yrkestrygghet, bättre samarbete och samsyn. Specialpedagogerna ser sig själva som ett bollplank, en som ska se på verksamheten med nya ögon och en som ska förlösa redan existerande kunskap. Specialpedagogernas kompetens i handledning används sparsamt. På de skolor som kompetensen används finns det en tydlig arbetsbeskrivning för specialpedagogen  och handledningen är inarbetad i verksamheten.

Syftet med det här arbetet är att få en större förståelse för hur barn utvecklar empati och hur lärare kan stötta barn i den utvecklingen. Vi har valt detta ämne då vi varit ute i skolor och förskolor där lärare och förskolelärare har uttryckt ett stort behov av empati utvecklande arbetsätt/metoder. Vi har använt oss av aktionsforskning i detta arbete för att det är en forskningsdesign som syftar till att utveckla och förändra praktiken. Aktionsforskningen genomfördes på två olika verksamheter en förskola och en grundskola årskurs 6. Resultatet visar på att det krävs ett genomsyrande arbetssätt och medvetenhet från lärarnas sida

<p>Förskolans läroplan framhåller att verksamheten ska planeras utifrån de mål som finns i läroplanen. Hur målen bäst arbetas mot är upp till de verksamma pedagogerna att avgöra. Därför är syftet med vårt arbete att belysa några förskollärares förhållningssätt till planeringsarbete. Men även att uppmärksamma planeringsarbetet och skapa en diskussion kring hur planeringsarbetet kan utvecklas.Undersökningen har gjorts med den kvalitativa metoden och åtta förskollärare har intervjuats på fyra olika förskolor.</p><p>Vårt resultat visar att det vanligaste innehållet i förskollärarnas enskilda planering är arbete med portfolio, dokumentation och förberedelse inför utvecklingssamtal. Förskollärarna menar att deras enskilda planering mer eller mindre är till för att förbereda dem inför arbetet i verksamheten. Reflektion och diskussion förekommer på arbetslagets gemensamma planering. Förskollärarna menar att den gemensamma planeringen utvecklar arbetet i barngruppen och verksamheten. Förskollärarna anser att planeringen bäst används till reflektion. Planeringstiden varierar i omfattning mellan förskolorna i såväl den enskilda förskollärarens planering som i arbetslagets gemensamma. Förskollärarna betonade att de inte hade tillräckligt med tid till planering.</p>