Denna litteraturstudie lyfter fram varför lärare i årskurs 4–6 ska använda sig av kamratrespons i undervisningen. Att elever kan ge och ta emot respons står med i läroplanen och är något elever ska få kunskaper om. Syftet med denna litteraturstudie är att sammanställa vad tidigare forskning tar upp om kamratrespons och om hur kamratrespons kan hjälpa elever när de skriver texter. Den teori som denna litteraturstudie grundar sig på är det sociokulturella perspektivet. Metoden som använts för att hitta relevant litteratur är databassökningar och kedjesökningar. Databaserna som använts är ERIC, Primo, Swepub och Google Scholar. Genom sökningarna hittades publikationer från hela världen som var relevanta för litteraturstudiens frågeställningar och syfte. Resultatet visar att kamratrespons hjälper elever när de skriver texter och det hjälper dels eleven som ger respons dels eleven som tar emot responsen.

Studiens syfte var dels att undersöka hur svensklärare ser på eleversskrivförmåga när de börjar årkurs 1 på gymnasiet, dels hur lärarna arbetar medelevernas skrivutveckling under årkurs 1. För att undersöka detta intervjuadesfem svensklärare från fyra olika gymnasieskolor. Resultatet visar att samtligalärare upplever en tydlig variation i elevers skrivförmåga när de börjar årskurs 1på gymnasiet. Vissa av lärarna nämner att anledningen till detta kan ha att göramed elevernas tidigare skrivbakgrund samt vilka förutsättningar de har haft föratt utveckla skrivandet i grundskolan. Studien visar att genomtänktaundervisningsmetoder, i form av processkrivning och stödundervisning, kan påett positivt sätt vägleda alla elever som har svårt med sin skrivförmåga.Resultatet tyder vidare på att elevers inre motivation kan ha en viktig roll ilärarens arbete med skrivutveckling. Slutsatsen som dras av studien är att ettsociointeraktivt perspektiv i undervisningen är framgångsrikt i form av kamratoch lärarrespons då läsaren skapar en stark dialog mellan text och elev genomåterkopplingen.

Formativ bedömning och respons har länge ansetts vara främjande för elevers lärande och utveckling. Samtidigt som respons anses vara kärnan och en central del i den formativa bedömningen är det ett komplex och mångfacetterat begrepp. Respons är känslig för när den ges, vad den fokuserar på och hur den ges. Syftet med denna studie är att undersöka hur fyra gymnasieelever som läser kursen Svenska som andraspråk 2 och 3 upplever den respons de får från sina lärare. De frågor studien utgår ifrån är hur eleverna upplever den respons de får samt om de kan överföra den respons de får till nästa moment av lärande. Studien bygger på en kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer med en fenomenologisk ansats. Resultatet visar att eleverna tycker att respons är bra men att den behöver vara tydlig så att eleverna förstår responsen de får samt kan hantera den respons de får till kommande moment av lärande. Eleverna anser att en bättre och mer frekvent dialog mellan lärare och elev skulle hjälpa dem i sitt arbete att nå målen i kursen.

Syftet med denna uppsats är att studera fyra gymnasieungdomars inställningar till skrivande och respons i skolan och på bloggar. I ämnesplanen för svenska som träder i kraft hösten 2011 står det bland annat att undervisningen i svenska ska ” stimulera elevernas lust att tala, skriva, läsa och lyssna och därmed stödja deras personliga utveckling” samt ”syfta till att eleverna utvecklar sin förmåga att kommunicera i tal och skrift(…)”. I uppsatsen undersöks hur ungdomarna tycker att de motiveras till att skriva i skolan och när de skriver blogg samt vad de anser om skrivande och respons i skolan och när de skriver blogg. Ungdomarna har intervjuats genom kvalitativa intervjuer. Empirin har sedan analyserats med hjälp av litteratur om processorienterad skrivundervisning och bloggar, samt utifrån ett sociointeraktivt perspektiv på skrivande. I uppsatsen framkommer bland annat att ungdomarna upplever att de motiveras av att få sina texter lästa samt att få respons. Det framkommer att ungdomarna genom bloggskrivande kan öva sina förmågor att skriva mottagaranpassat eftersom de har reella mottagare till sina bloggtexter. Deras inställning till- och uppfattning om skrivande och respons är olika beroende på om skrivandet och responsen sker i skolan eller på bloggar. De delar inställningen att det inte är viktigt att skriva korrekt på bloggarna utan att de kan fokusera på att göra sina texter intressanta. När det gäller skoltexter menar de att dessa ska vara både intressanta och språkligt korrekta. Skrivandet på bloggar upplevs därmed som mindre krävande än skrivandet i skolan. Respons på bloggtext handlar för informanterna till stor del om att bli bekräftad och bekräfta andra som personer. När det gäller skoltexter tycker de att responsen ska vara konstruktiv och inte enbart positiv.

Syftet med vårt examensarbete är att undersöka hur lyssnandet kan se ut mellan elever i en klass på komvux, dels för att få mer kunskap och förståelse om de olika sätten att lyssna, dels för att kunna medvetandegöra och utveckla elevers lyssnande. För att uppnå vårt syfte undersöker vi hur eleverna responderar på varandra. Den metod vi har använt oss av är den kvalitativa metoden observation. Vi har samlat in vårt material genom att göra en videoinspelning på 40 minuter med 5 elever på komvux samt kompletterat med två dagars observationer. Vårt resultat tyder på att eleverna har olika sätt att visa att de lyssnar, både verbalt och icke-verbalt. Slutsatsen är att vi inte kan kategorisera eleverna i snäva fack och efter specifika lyssnartyper, eftersom elevernas respons kan skilja sig beroende på situation, gruppkonstellation och förståelse.

Dagens skola skall sträva efter att ge varje elev en chans att utveckla sin förmåga att själv bedöma sina studieresultat samt bli medvetna om sitt utvecklingsbehov i förhållande till kursplanerna. Detta arbete behandlar studium av ett experiment med självbedömning där studenterna fick bedöma sina svar på de olika uppgifterna gentemot lärarens svar på samma uppgifter. Syftet med arbetet var att ta reda på studenternas uppfattning om värdet av självbedömning som inlärningsmetod. Vår datainsamling skedde genom sex semistrukturerade kvalitativa intervjuer med studenter på en lärarutbildning i södra Sverige. I vår resultatredovisning valde vi att dela in studenternas uppfattningar i olika kategorier för att göra vår analys mer överskådlig. Med denna kategoriindelning synliggör vi samtliga studenters uppfattningar samt även att en enskild students uppfattning kan hamna under olika kategorier inom samma frågeområde. Vi fick i vår studie fram en föraning av att självbedömning som undervisningsmetod ger en ökad förståelse för ämnet.

Denna studie syftar till att undersöka hur några lärare, aktiva i årskurs 1–3, ger återkoppling på elevtexter samt undersöka hur, eller om, återkopplingen används vidare. Studiens teoretiska bakgrund vilar på det sociokulturella perspektivet med fokus på begreppen stöttning, mediering och den proximala utvecklingszonen. Studien är en kvalitativ undersökning där materialinsamlingen skett via elevtexter och semistrukturerade lärarintervjuer som i sin tur analyserats med hjälp av en textanalys och en tematisk analys. Studiens resultat visar att lärarna föredrar att använda muntlig återkoppling som ges i direkt anslutning till elevernas skrivande, även om det förekommer andra tillvägagångssätt. Resultatet visar dessutom att det i denna undersökning är främst språklig struktur som lärarna väljer att rikta sin återkoppling på samt att samtliga lärare tillåter eleverna revidera sina texter efter mottagen återkoppling.

I studien redogörs övergripande för vindens grundläggande natur och till viss del hur den kan påverka ett bärverk beroende på bärverkets form samt vindens hastighet, anfallsvinkel och turbulens. Det redogörs även för ett antal strukturdynamiska fenomen orsakade av vind som kan vara aktuella för broar. Dessa fenomen är fladder, gallopering, virvelavlösning, vridande divergens och vindstötsbelastning. I studien återfnns även en sammanfattning av den vägledning om utvärdering av dynamisk respons i bärverk orsakad av vind som ges i BSV 97, vilken hänvisas till enligt föregående gällande norm Bro 2004. Det redogörs även för den vägledning som ges i nuvarande gällande norm SS-EN 1991-1-4 med tillhörande nationella anvisningar i TRVK Bro 11, TRVR Bro 11, och TRVFS 2011:12. Den vägledning som ges för utvärdering av den dynamiska responsen är begränsad till att gälla vindfluktuationer i vindriktningen som ger upphov till resonans för bärverket i en egenmod där hela konstruktionen svänger i vindriktningen och åt samma håll. I studien studeras en balkbro av samverkanstvärsnitt med längsta spännvidd ca 70 m i syfte att utvärdera egenfrekvenser och modtyper för en relativt vanlig brotyp samt hur dessa varierar med antal spann och grundläggningsförhållanden. Studien utförs med hjälp av en detaljerad FE-modell till stor del bestående av skalelement. Även jämförelse med FE-modell av samma bro modellerad med balkelement utförs. Resultaten av studien används sedan till att beräkna den dynamiska förstorningsfaktorn med hänsyn till vindstötsbelastning, vilket förutsätts vara det fenomen som har störst inverkan på vanligt förekommande balkbroar med medellång spännvidd, dvs. 50-150 m. Denna förstorningsfaktor, den så kallade bärverksfaktorn cscd beräknas här enligt en förenklad och konservativ metod föreslagen i artikel av Ülker-Kaustell, Zangeneh och Pacoste [22]. / The study presents comprehensive fundamental nature of wind and to some extent how it can affect a structure depending on the shape of the structure and the speed of the wind, its angle of attack and content of turbulence. It also presents a number of structural dynamic phenomenon caused by winds that may be relevant for bridges. These phenomena are flutter, galloping, vortex shedding, torsional divergence and gust load. In the study there is also a summary of the guidance on the evaluation of dynamic structural response caused by the wind given in BSV 97, referred to according to the preceding valid rules for bridge design in Sweden, Bro 2004. It also outlines the guidance provided in current valid rules, EN 1991-1-4, with their national guidance in TRVK Bro 11, TRVR Bro 11, and TRVFS 2011:12. The guidance given or evaluation of the dynamic response is limited to the wind fluctuations in the wind direction causing resonance in the structure for a eigenmode in which the entire structure oscillate in wind direction and in the same direction. In the study a composite box girder bridge is studied with the longest span of about 70 m in order to evaluate natural frequencies and mode types for a relatively common bridge type and how these vary with the number of spans and foundation conditions. The study is performed by means of a detailed FE-model mainly consisting of shell elements. There is also performed a comparative study with a FE-model of the same bridge modeled with beam elements. The results of the study are then used to calculate the dynamic magnification factor with respect to the gust load, which is assumed to be the phenomenon that has the greatest impact on the common girder bridges with medium range, i.e. 50-150 m. The magnification factor, the so-called structural factor cscd is here calculated according to a simplified and conservative method proposed in the article by Ülker-Kaustell, Zangeneh and Pacoste [22].

The aim of this study is to investigate the meaning-making expressed by pupils in upper primary school when they work with peer response while writing an explanatory and comparative text. The questions answered through the study concern, firstly, what pupils aim their written response at when they read texts, and secondly, what experiences the pupils highlight in the work of giving and receiving peer response. The theoretical foundation on which the study rests is dialogism (Bakhtin 1952–1953/1997). The pupils’ response work is considered in terms of the significance of dialogue for learning, in which language functions as a mediating tool (Säljö 2000). In the texts analysed in the study, there is an interaction between writer and reader, and there is a dialogue that can be related to earlier texts and the conventions developed there (Ajagán-Lester, Ledin et al. 2003, Evensen 1999). The empirical material for the study comes from a class with 23 pupils in grade 5. The material consists of pupils’ written response to classmates’ texts, pupils’ written reflections and six interviews with pupils about working with peer response. The result shows that the pupils are aware that they are writing for readers and that they must therefore think about how the reader is supposed to understand the text. The response is geared above all to the purpose and readers of the text and to how the content is organized. In cases where spelling and punctuation become an obstacle to an understanding of the text, there is also response about that. Pupils appear to be able to utilize their knowledge of text to give a response to classmates’ texts and to their own texts. The pupils also say that they will retain what they have learned in this writing project in future situations when they have to write texts. The double dialogue stands out as central. Interaction is important and the conventions are used to achieve what the pupils’ appear to have in focus: the reader’s understanding of the text. Through contexts where pupils meet in dialogue about text, meaning is created. In this study pupils in upper primary school state that response work and the resulting transactions lead to a knowledge of how to write texts, and through this meaning is created.

Sensory feedback possesses the possibility of adding a new dimension to many applications, including, but not limited to, prosthetics and surgical robots for improved control, virtual reality for incorporation of another sense, and phantom limb pain reduction for amputees. Electrotactile stimulation provides a compact, light-weight, energy efficient, highly responsive, and non-invasive option for sensory feedback; however, it has been found to commonly elicit unnatural or uncomfortable sensations for the user. To address this issue, this thesis was designed to test the impact of the different electrotactile stimulus parameters – current amplitude and polarity, pulse width, frequency, and waveform – on the user’s perceived sensation and afferent neural response. The relationship between sensation and neural response was also analysed. The aim of this thesis was to create guidelines to assist in the design and use of electrotactile stimulation. Neural data and matching psychophysical data from one healthy subject and purely psychophysical data from three others were gathered while applying electrotactile stimulations of different parameter combinations on the dorsal side of the hand or lower arm. Significant (p < 0.05) correlations and differences were found in all three relationships between electrotactile stimulus parameters, primary afferent response, and perceived sensation. Current (specifically negative) or pulse width control in monophasic waveforms were deemed most appropriate in applications that relay information through varying intensity. However, monophasic waveforms produced more discomfort, rendering biphasic waveforms more suitable when mild, local, and more natural sensations are of greater importance. Surprisingly, the data also suggested higher sensitivity to positive currents. While lower values of current amplitude and pulse width increased neural spike count, stimulus frequency could reliably control neural firing at all tested frequencies. Spike counts were moderately to strongly correlated with perceived intensity; however, practically identical neural responses could elicit different sensations. High current pulses at low frequencies induced spikes with the shortest latency – but with greater risk of discomfort. Due to limitations in sample size, generalisability is limited, and this thesis should be considered a pilot study to guide future investigations. The results suggest that recording from single and multiple afferent nerve fibres simultaneously would improve the understanding of the neural population response to electrotactile stimuli. Moreover, the one-to-one neural response to electrotactile stimuli raised the question of whether an electrotactile stimulation based on a natural spike pattern could replicate the original sensation. A future study testing this hypothesis may find a new approach to designing painless electrotactile stimulations for sensory feedback use. / Sensorisk återkoppling har möjlighet att drastiskt förbättra många användningsområden, t.ex. genom att bidra till enklare kontroll av proteser och kirurgiska robotar, mer verklighetstrogna VR-spel, och minskade fantomsmärtor hos patienter med amputeringar. Elektrisk hudstimulering erbjuder ett kompakt, lätt, energisnålt, hög-responsivt och icke-invasivt alternativ för sensorisk återkoppling – dock framkallar denna metod ofta onaturliga och obehagliga förnimmelser för användaren. Detta examensarbete bemöter detta problem genom att undersöka effekten av stimuleringsparametrar som strömstyrka, pulsbredd, frekvens och vågform på försökspersonens upplevda förnimmelse samt den afferenta nervresponsen. Även relationen mellan förnimmelse och nervrespons analyserades. Examensarbetets ändamål var att skapa riktlinjer för att förenkla designen och användandet av elektrisk hudstimulering. Nervdata med matchande psykofysiska data samlades från en frisk försöksperson, samt enbart psykofysiska data från tre andra, under olika elektriska hudstimuleringar (med varierande parametervärden) på handens dorsala sida eller på underarmen. Signifikanta (p < 0.05) korrelationer och skillnader fanns i alla tre relationer mellan parametrarna för elektrisk hudstimulering, primärafferent respons och upplevd förnimmelse. Kontroll av ström (i synnerhet negativ) eller pulsbredd i monofasisk vågform visade sig vara mest fördelaktigt i applikationer där information kommuniceras till användaren genom att variera den upplevda intensiteten. Dock skapade denna vågform mer obehag, och bifasiska vågformer bedömdes mer passande då milda, lokala, och mer naturliga förnimmelser är av högre värde. Positiv ström upplevdes, förvånande, starkare än negativ. Vid låga värden på ström och pulsbredd var dessa faktorer viktiga gällande antalet aktionspotentialer (AP), men stimuleringsfrekvensen kunde kontrollera antalet AP vid alla frekvenser. Mängden AP var måttligt till starkt korrelaterad med upplevd intensitet – samtidigt kunde praktiskt taget identiska nervresponser vara kopplade till olika förnimmelser. Lågfrekvent stimulering med hög ström hade kortast latenstid, men högre risk för obehag. P.g.a. lågt antal försökspersoner är generaliserbarheten begränsad och detta examensarbete bör beaktas som en förstudie för att guida framtida forskning. Resultaten från denna studie antyder att en tydligare bild av populationsresponsen skulle kunna skapas genom samtidig läsning av ett flertal enskilda nervfibrer samtidigt. Det faktum att varje stimulering kunde ge upphov till en AP väckte frågan: kan ett stimuleringsmönster baserat på en naturlig nervrespons återskapa den ursprungliga förnimmelsen? En studie som testar denna hypotes har möjligheten att finna ett nytt tillvägagångssätt för att skapa smärtfri elektrisk hudstimulering för sensorisk återkoppling.