Olander, C. & Zelmerlöw, L. (2015). Högskolan, Kristianstad. Speciallärarprogrammet.  Det övergripande syftet med vår studie är att belysa TAKK i grundsärskolan ur olika perspektiv. De frågor vi söker svar på är: Vid vilka tillfällen under skoldagen arbetar pedagogerna inom grundsärskolan med TAKK? Vilka TAKK-kunskaper har pedagogerna i grundsärskolan? Hur ser rektorerna inom grundsärskolan på pedagogernas arbete med TAKK och hur möjliggör de detta? Arbetet ger en översikt av tidigare forskning kring kommunikation och specialpedagogik. Valet av vår teoretiska utgångspunkt vilar på det sociokulturella samt det utvecklingsekologiska perspektivet, där det påvisas att vi alla ingår i en social kontext och ett system där samtliga aktörer kring individen påverkar varandra. Vi har även blivit inspirerade av hermeneutiken, denna kan förstås som en tolkningslära, där det handlar om att söka förståelse för människors varande. Resultatet visar på att det inom grundsärskolan finns en positiv syn på TAKK som kommunikationsmetod. Pedagoger och rektorer anser att det är en metod som bör prioriteras i undervisnings och fortbildningssituationer. Studien visar dock att detta inte är något som prioriteras i praktiken, då pedagogerna ofta själva tar ansvar för sin kompetensutveckling inom TAKK. Resultatet visar också att elever inom grundsärskolan som använder TAKK oftast bara erbjuds en väldigt liten arena för delaktighet och sammanhang, då personal och skolkamrater utanför klassen oftast inte kan kommunicera via TAKK. Generellt kan sägas att pedagogerna inte har tillräckliga kunskaper i TAKK för att kunna erbjuda samtliga elever på skolan en kommunikativ miljö. Studien påvisar dock att rektorerna lägger stor vikt vid och gärna anordnar fortbildning, men den måste initieras av pedagogerna. Detta arbete kan ge en inblick i hur pedagoger och rektorer tänker kring och värderar arbetsmetoden TAKK. Den kan ge de olika undersökningsgrupperna värdefull insikt i hur den ”andra sidan” tänker och studien kan genom det förhoppningsvis överbrygga en del hinder så att samtlig personal i skolan hjälps åt att hitta bra arbets- och utbildningsformer.

Syftet med denna studie var att undersöka hur förskollärare beskriver att de arbetar för att främja barns språkutveckling. Studien har en kvalitativ ansats där semistrukturerade intervjuer användes i datainsamlingen. Åtta förskollärare som var verksamma på sju olika förskolor har deltagit. Studien har sin utgångspunkt i det sociokulturella perspektivet. Resultatet visar att den fysiska miljön samt materialet har en betydelse för barns språkutveckling. Socialt samspel, daglig kommunikation, lek samt högläsning är arbetssätt som lyfts som effektiva i arbetet med språkutvecklingen. Tecken som stöd, bildstöd och förskollärarna själva används som redskap. Slutsatsen är att förskollärarna använder sig av miljön, olika arbetssätt samt redskap för att främja barns språkutveckling. Förskollärarnas pedagogiska medvetenhet framkommer som betydelsefull för att kunna forma en språkfrämjande utbildning.

Syftet med denna studie har varit att belysa hur två lärare definierar begreppet kamratrespons samt deras metoder, motiv och upplevda utmaningar. Tidigare forskning lyfter fram olika perspektiv; kamratrespons som en del av skrivprocessen samt som ett sätt att lära genom samspel och kommunikation. Det sociokulturella perspektivet används som teoretisk utgångspunkt men även dialogisk teori. Studien vilar på forskning knuten till respons, skrivprocesser och processkrivning. I den empiriska studien har metoden varit kvalitativa intervjuer med två lärare som har valts ut genom ett subjektivt urval. Studien visar att kamratrespons kan definieras på olika sätt samt att motiv och metoder skiljer sig åt beroende på syftet. Den ena läraren ser kamratrespons som en formativ återkoppling som inte specifikt har med skrivande att göra och den andra ser kamratrespons som en del av det processinriktade skrivandet där syftet är att eleverna stödjer varandra i arbetet med sin egen textproduktion. Resultatet visar att det är viktigt att lärare har ett tydligt syfte och en genomtänkt undervisning med kamratrespons. Det mest intressanta med vår studie är att arbetet med kamratrespons kan upplevas olika och bedrivas på olika sätt beroende på inställning och syfte.

Syftet med vår studie är att undersöka vad förskollärare har för uppfattningar om förskolans fysiska inomhusmiljö men det finns även ett intresse av att synliggöra vilken betydelse miljön har för barns utveckling och lärande. Studien har en kvalitativ ansats och datainsamlingen har genomförts med metoden semistrukturerade intervjuer. Resultatet i studien baseras på åtta förskollärares uppfattningar om den fysiska inomhusmiljön i förskolan men även deras föreställningar om miljöns betydelse för barns utveckling och lärande. Studiens resultat visar att förskolans fysiska inomhusmiljö ska planeras och utformas med hänsyn till den aktuella barngruppen samt deras intressen. Vidare pekar resultatet på att förskolans material är en betydelsefull aspekt i barns utveckling och lärande men förskollärarna understryker att materialet i sig inte är självlärande. Förskollärarna menar därmed att deras närvaro behövs för att främja barns utveckling samt lärande. I studien har vi analyserat förskollärarnas svar med hjälp av det sociokulturella perspektivet för att närma oss en förståelse för vår empiri. Slutsatsen visar tydligt att förskollärarna alltid utgår från barns intressen, förutsättningar och behov i utformningen av förskolans fysiska inomhusmiljö. Därutöver blev det uppenbart att förskolans fysiska inomhusmiljö är viktig i relation till barns utveckling och lärande.

Studiens syfte är att utifrån ett lärarperspektiv undersöka hur några lärare använder digitala verktyg i sin undervisning och hur några lärare anser att användningen av de digitala verktygen främjar elevers tidiga läs- och skrivutveckling i årskurserna 1–3. Vi har valt att använda en kvalitativ metod med skriftliga intervjuer i form av en enkät, då det är informanternas tankar och erfarenheter vi är intresserade av. För att uppnå studiens syfte har vi använt ett sociokulturellt perspektiv utifrån Vygotskijs teori om lärande. Resultatet av studien visar att de digitala verktygen är en viktig del av några lärares läs- och skrivundervisning och har en påverkan på elevernas läs- och skrivinlärning. Vår slutsats är att digitala verktyg bidrar till att elevernas motivation och skrivglädje ökar och att de digitala verktygen används som ett komplement till traditionell läs- och skrivinlärning.

Bråk är ett ämnesområde inom matematik som introduceras i grundskolans tidiga år. Elevers kunskapsutveckling för bråk är viktig då den ligger till grund för vidare förståelse i andra matematiska områden såsom algebra, procent och tal i decimalform. Studien är inspirerad av ett sociokulturellt perspektiv att se på lärande där samspel, relationer, språk och elevers proximala utvecklingszon är central. Syftet med studien är att bidra med kunskap om hur bråkundervisning kan bedrivas och hur lärare planerar sin undervisning för att tillmötesgå elever. För att besvara studiens frågeställningar valdes en kvalitativ metod där fyra lärare intervjuades om sin bråkundervisning genom semistrukturerade intervjuer. Intervjuerna analyserades med en tematisk analysmetod. Ur analysen framkom det att elever är i behov av att utveckla grundläggande kunskaper om bråkdelars lika storlek i förhållande till helheten för att förstå vad bråk handlar om. Undervisning om bråk behöver vara varierad och välplanerad för att lärare ska kunna möta alla elevers behov och förutsättningar.

Syftet med denna studie var att undersöka hur pedagoger arbetar med digitalisering i förskolan. Vi undersökte också vilka möjligheter samt vilka begränsningar pedagoger upplever i arbetet med digitala verktyg. Studien har också berört barns delaktighet i användandet av digitala verktyg. Studien är uppbyggd av åtta intervjuade pedagoger som är verksamma inom förskolan. De intervjuade arbetar på åtta olika förskolor inom kommunen. Studien utgår ifrån ett sociokulturellt perspektiv, eftersom i dagens samhälle är digitaliseringen omfattande och de digitala verktygen kan ses som ett kulturellt redskap som beskrivs i det sociokulturella perspektivet. Det resultat som framkom var att många pedagoger känner sig begränsade i användandet av digitala verktyg på grund av brist på kompetens och förskolorna inte får den fortbildning de önskar inom området. Av resultatet framkom också att digitalisering är ett område fullt med möjligheter och att digitala verktyg är positivt för barns lärande, men att det då krävs att en pedagog finns med och kan motivera användandet av verktyget samt introducera det för barnet.

Förskolans läroplan säger att varje barn ska få möjlighet att utveckla sin förmåga till skapande. Förskolan ska ge barnen en möjlighet till att utforska, reflektera och att beskriva sin omvärld med hjälp av olika estetiska uttrycksformer. Syftet med denna studie är att fördjupa kunskapen kring pedagogers syn på skapande samt hur de arbetar med detta. Studien bygger på kvalitativa intervjuer med åtta individer som alla arbetar inom förskolans verksamhet. Teoretiskt bygger studien på det sociokulturella perspektivet samt Vygotskij’s teori den ”proximala utvecklingszonen”. Studien synliggör hur pedagoger arbetar med skapande, samt hur det skiljer sig beroende på om skapandet sker inomhus eller utomhus. Av studien så framkom att alla respondenter ser på skapandet som en viktig och central del i barnens utveckling och lärande. Respondenterna såg dock svårigheter i att arbeta med skapande utomhus, de flesta påpekade även tidsbrist och stora barngrupper som ytterligare svårigheter inom skapanderarbetet. Något som framkom var även att förskolans miljö, material samt pedagogernas förhållningssätt och förkunskaper påverkade skapandearbetet i förskolan.

Flerspråkighet är ett aktuellt ämne i skolans verksamheter på grund av ökad invandring till Sverige. Flerspråkighet har därav blivit vanligare i samhället och barn i de olika verksamheterna behöver stöd i både sitt första språk men även i deras andraspråk. Verksamheter kan se helt olika ut beroende på hur pedagoger arbetar med flerspråkiga elever i skolan och på fritids. Studien fokuserar på hur lärare i fritidshem arbetar med flerspråkighet och flerspråkiga elever. Syftet med studien är att belysa hur lärare i fritidshem främjar lärandet för flerspråkiga elever för att uppnå god språkutveckling utifrån elevernas erfarenheter, bakgrund, kunskaper och vilka möjligheter samt hinder som finns för att uppnå god utveckling och stimulans.

Föreliggande studie ämnar att med utgångspunkt i ett sociokulturellt perspektiv synliggöra och problematisera trumlärares syn på digitala verktyg i trumundervisning. För att undersöka detta genomfördes sju enskilda semistrukturerade intervjuer med trumlärare från gymnasieskolor med estetiska program. Resultatet av föreliggande studie visar att lärarna mestadels är positivt inställda till användande av digitala verktyg. Lärarna uttrycker att god digital kompetens är en förutsättning för implementering av digitala verktyg, men de lämnas till att utveckla kompetensen på egen hand, vilket blir problematiskt för de lärare som inte har något större intresse för digital teknik. Trumlärarnas olika grad av digital kompetens avgör på vilken artefaktsnivå användandet av digitala verktyg sker. Resultatet visar också på att vissa av lärarna låter undervisningens syfte avgöra om eller vilket digitalt verktyg som ska användas, medan andra låter logistik och genomförbarhet avgöra deras beslut. De nackdelar som lärarna tar upp rör hur digitala verktyg kan vara fokuskrävande, distraherande och kräva mycket förberedelsetid.