Introduktion: Uppsatsen har sin grund i en tydlig kultur inom truppgymnastik där vikter av tradition anses vara farliga för gymnasterna. Kunskapsläget inom truppgymnastik är relativt bristfälligt, syftet med detta arbete är således att undersöka och samla in information om hur tränare i Sverige använder sig av styrketräning inom truppgymnastik samt i vilken utsträckning tränare har kunskap om hur styrketräning bör bedrivas för att optimalt främja truppgymnasters utveckling. Metod: För att besvara arbetets frågeställning har en kvantitativ studiemetod använts och en enkät utformats. Enkäten skapades i Microsoft forms och skickades ut via Facebooksidan ”Svenska Truppgymnaster”. En analys har gjorts utifrån enkätsvaren som samlats in i Microsoft Forms, enkätsvaren har sedan analyserats i Microsoft Excel och Jamovi. Enkätfrågorna kategoriserades och förankrades med varandra för att analysen av studien skulle kunna besvara forskningsfrågorna. Ett X2 test genomfördes i dataprogrammet Jamovi, detta för att testa om svaren hade en statistisk signifikant skillnad i frekvens mellan svarsalternativen. Resultat: Vid analys av enkäten framkom att ledarna, oavsett utbildningsnivå, upplevde att informationen om styrketräning på Gymnastikförbundets utbildningar var måttligt tydligt (2.9 ±  0,2 på en skala från 1-5 där 5 = mycket tydlig information). X2- testet visar på att det inte finns någon signifikant skillnad på upplevelsen av senaste utbildningen baserat på vilken utbildningsnivå deltagarna har. På en ja, nej eller vet ej fråga upplevde 104 av 131 personer att de har kunskap inom styrketräning. Däremot har endast 52 personer ansett att de har kunskap om hur man ska använda styrketräning för att optimera prestationen inom det idrottsspecifika. Slutsats: Resultatet visade att truppgymnastiktränare kanske inte har den kunskap som krävs inom ämnet och att gymnastikförbundet har bristfällig information om styrketräning inom sina utbildningar, vilket lämnar utrymme för vidareutveckling från förbundets sida för att driva utvecklingen av sporten vidare. / Introduction  This study comes from a strong culture and notion in teamgym that strength training with weights is considered dangerous. The knowledge of strength training amongst coaches are inadequate. Therefore, the purpose of this study is to gather information and investigate the knowledge of strength training practices to optimally enhance performance amongst teamgym coaches.  Method A quantitative study method was used through an online questionnaire to gather the information needed. Thereafter the information was analyzed by Microsoft excel as well as jamovi for statistical analyses.  Result  The analyze showed that the participants rated the information about strength training from the gymnastics associations courses a 2.9 +- 2 out of a 1-5 scale, where 5 was very clear information given. On a yes or. No question, 104 out of 131 thought that they had knowledge about strength training. However, only 52 answered that they know how to use strength training to optimally enhance performance. Summary The overall results show that the knowledge about strength training amongst teamgym coaches are not adequate enough, and that the information from the gymnastics association courses aren’t giving the coaches the right tools to be able to coach their gymnasts regarding strength training, and therefore leaves room for improvement of these courses.

Introduktion: Ländryggssmärta är en vanligt förekommande och komplex diagnos med en uppskattad livstidsprevalens på 80 procent varav 20 procent är av långvarig karaktär. Det finns i dagsläget ett flertal olika metoder för att behandla tillståndet och fysioterapeuterna har en central roll i detta arbete. Behandlingsmetoden styrketräning har med sin muskelstärkande och stabiliserande effekt på leder och segment i kroppen visat sig vara effektivt som behandling vid flertalet muskuloskeletala besvär. Styrketräning utförd med en högre intensitet har med sin effekt på fysiologiska och psykologiska verkningsmekanismer visat tendenser på att vara ett lämpat behandlingsverktyg vid långvarig ländryggssmärta. Det finns idag forskning som visar att styrketräning har dokumenterad effekt hos individer med långvarig ländryggssmärta. Men det saknas forskning som undersöker högintensiv styrketräning ställd mot annan fysioterapeutisk intervention och dess effekt på långvarig ländryggssmärta. Syfte: Syften med denna litteraturöversikt var att granska och sammanställa den vetenskapliga litteraturen och jämföra effekten mellan högintensiv styrketräning och annan fysioterapeutisk behandling hos personer med långvarig ländryggssmärta. Metod: En informationssökning med relevanta sökord kopplade till problemformuleringen genomfördes i databaserna Pubmed, Scopus, CINAHL, Medline, Web of science och Sportdiscus där slutligen sex artiklar inkluderades. Resultat: Sex artiklar inkluderades där fynden pekar mot att högintensiv styrketräning som behandlingsmetod vid långvarig ländryggssmärta inte är överlägsen någon annan fysioterapeutisk behandling. Konklusion: Högintensiv styrketräning kan ha ett värde vid behandling av långvarig ländryggssmärta men fler studier med en homogenitet i den tillämpande intensiteten av träningsformen efterfrågas för att kunna göra en mera rättvis bedömning av behandlingsmetodens effekt.

Vid matchspel i lagidrott uppstår akut trötthet som drabbar muskelfunktionen hos deltagarna. Tidigare studier inom lagidrotter har visat skillnader mellan fysiska egenskaper och akut trötthet. Hur dessa skillnader visar sig hos bandyspelare är i dagsläget outforskat. Syfte och frågeställningar: Studien syftar till att undersöka hur aerob förmåga och muskelstyrka påverkar akut trötthet efter avslutad bandymatch bland bandyspelare i åldern 16-19 år. För att besvara studiens syfte utarbetades följande frågeställningar; Vilka skillnader finns det i akut trötthet hos bandyspelare i åldern 16-19 år med hög fysisk kapacitet och låg fysisk kapacitet sett till aerob förmåga och muskelstyrka? Vilka samband finns det mellan akut trötthet och aerob förmåga samt muskelstyrka hos bandyspelare i åldern 16-19 år? Metod: 15 stycken bandyspelare i åldrarna 16–19 år hemmahörande i två olika bandyföreningar i Sverige deltog i studien. Syfte och frågeställningar besvarades genom mätningar av fysiska egenskaperna, aerob förmåga och muskelstyrka. Fysiska egenskaperna analyserades genom skillnader och samband till studiens trötthetsmarkörer, som innefattade CMJ, laktat, upplevt mående och muskeltrötthet. Dessa markörer användes för att studera den akuta trötthet som uppstod efter en simulerad bandymatch. Resultat: Studien visade inte på någon skillnad mellan hög och låg fysisk kapacitet på deltagarnas akuta trötthet. Studien fann inte heller något signifikant samband mellan akut trötthet och aerob förmåga samt muskelstyrka. Något som antyder att aerob förmåga och muskelstyrka inte påverkar akut trötthet hos bandyspelare i åldrarna 16-19 år efter avslutad bandymatch.

Introduktion: Höftfrakturer är vanligt förekommande bland den äldre befolkningen. Riskfaktorer är multifaktoriella, men den starkaste är en fallolycka. Dessa patienter är i stor risk för förtida död och bestående funktionsnedsättningar om de inte får optimal vård. Fysioterapi riktar sig mot att förbättra gångförmågan och patientens självständighet i vardagslivet. Styrketräning är en metod som ofta används i rehabiliteringsperioden för att återfå muskelstyrka vilket ofta är den mest nedsatta funktionsförmågan, men den kan även påverka balans och gångförmåga. Evidensen för hur träningen ska struktureras är bristfällig. Syftet med denna studie är att undersöka styrketräningens effekt på muskelstyrka, balans och gånghastighet för äldre personer med höftfraktur.  Metod: En systematisk ansats användes vid sökandet efter artiklar i databaserna PubMed och Cinahl. Sökningen resulterade i totalt 145 artiklar enligt den givna söksträngen. Elva av dessa ansågs vara relevanta utifrån inklusion- och exklusionskriterierna och ingår i detta arbete. Resultat: Träningen gav signifikanta effekter i olika utfallsmått för muskelstyrka i majoriteten av studierna. Effekten på balansförmågan var delad eftersom resultaten visade i liknande uträckning på både signifikanta och icke signifikanta effekter. Vad gäller effekterna för gånghastighet, var det enbart några studier som visade på signifikanta effekter. Detta var främst på maximal gånghastighet, inte normal gånghastighet.  Konklusion: Styrketräningen har starka positiva effekter på muskelstyrka bland äldre personer med höftfraktur. Den verkar även ha positiva effekter på balans. Normal gånghastighet verkar dock inte gynnas i någon stor utsträckning med hjälp av styrketräning medan maximal gånghastighet verkar gynnas något mer.

Introduktion: Den äldre befolkningen ökar stadigt globalt och samtidigt ökar incidensen av höftfrakturer. Vanliga funktionsnedsättningar efter höftfraktur är nedsatt funktion i att gå och röra sig omkring (mobilitet) och vardagliga aktiviteter. Nationella kliniska riktlinjer rekommenderar generellt balans- och styrketräning men oklarheter finns om träningens mängd, viktiga komponenter och interventionens tid. Flera systematiska översikter har undersökt effekterna av specifika träningskomponenter på mobilitet och ADL där resultaten är tvetydiga. Vilka effekter styrketräning har på specifikt mobilitet och vardaglig aktivitet är fortfarande oklart. Syftet med denna litteraturöversikt är att sammanställa styrketräningens effekter på mobilitet och vardaglig aktivitet hos äldre personer med höftfraktur.  Metod: Artikelsökning med systematisk metod i databaserna PubMed och Cinahl. Artikelsökningen gav 145 artiklar och elva artiklar var lämpliga utifrån inklusions- och exklusionskriterierna och ingick i en narrativ syntes. Majoriteten av deltagare i alla studier var kvinnor.  Resultat: Styrketräning verkar ha positiva effekter på mobilitet i steghöjd och gångdistans men är otydliga för gånghastighet och Timed Up and Go. Styrketräning verkar även ha positiv effekt på de flesta utfallsmått av vardaglig aktivitet. Övningarna benpress, step up och knäextension inkluderades i majoriteten av studier med positivt signifikanta resultat för dessa utfallsmått.  Slutsats: Styrketräning för äldre personer med höftfraktur verkar ha effekt på mobilitet och vardaglig aktivitet. Studierna med signifikanta resultat för dessa utfall inkluderade uppgiftspecifik styrketräning. Vidare forskning bör fokusera på att inkludera fler män och att undersöka om en intervention, liknande till studierna med signifikanta resultat för mobilitet och vardaglig aktivitet, även har effekt på gånghastighet och Timed Up and Go.

Introduktion: Studier har visat att arbete i hemmiljö har blivit vanligare, vilket i sin tur har ökat stillasittandet. Stillasittandet bidrar till muskuloskeletala besvär där korta pausprogram på arbetsplats har gett smärtlindrande effekter bland kontorsarbetare, men det är inte undersökt i hemmiljö. Syfte: Syftet med studien var att undersöka genomförbarheten av ett kort pausprogram med gummibandsträning, för att motverka muskuloskeletala besvär i nacke och skuldra och långvarigt stillasittande vid arbete i hemmiljö. Metod: Deltagarna (n=20) rekryterades från Umeå Universitet och skulle ha arbetat hemifrån minst 3 dagar/vecka sedan december 2020. Interventionen varade i 3 veckor, med 2 x 2 min aktivitet per dag och medel- till högintensiv gummibandsträning för skulder- och axelmuskulatur. En enkät fylldes i innan start av intervention för att få bakgrundsinformation. En ny enkät fylldes i efter intervention där frågor gällande påverkan på arbete, kroppsbesvär och träningsinformation besvarades för att utvärdera genomförbarheten. Resultat: Majoriteten av deltagarna ansåg att det gick mycket lätt att följa träningsinstruktioner via video och mycket bra att utföra övningarna med gummiband i hemmiljö. Majoriteten skattade en positiv påverkan på arbetsdagen. I loggboken noterade 10 av 20 deltagare minst 1 träningspass som uteblivit på grund av stress och bortglömd träning. Antal deltagare med smärta minskade från 9 till 5. Övningarnas svårighetsgrad skattades mycket lågt, ansträngningsnivån medel och interventionens påverkan på stillasittande som stor. Konklusion: Pausprogrammet bedömdes vara genomförbar utifrån de satta kriterierna. Alla deltagare var positivt inställda till pausprogram efter intervention. Programmet kan fungera att utvärdera i en större skala, genom en kontrollerad studie.

Bakgrund: Det finns rekommendationer för fysisk aktivitet under graviditet där styrketräning av kroppens stora muskelgrupper två ggr/vecka ingår. Styrketräning på låg och måttlig intensitet betraktas som säker under en medicinskt okomplicerad graviditet. Forskning gällande tyngre styrketräning under graviditet är dock nästintill obefintlig och kvinnor som söker vägledning saknar riktlinjer att förhålla sig till. På grund utav det etiska dilemmat med att utsätta gravida kvinnor för risk kan ett första steg därför vara att kartlägga hur gravida kvinnor väljer att styrketräna idag.   Syfte: Att undersöka hur gravida kvinnor styrketränar idag samt vad eventuella modifieringar beror på. Syftet var även att undersöka om styrketräning på självvald intensitet korrelerar med förekomsten av vanliga fysiska besvär under graviditeten.  Metod: Studien var utformad som en explorativ tvärsnittsstudie där gravida kvinnor fick besvara en online-enkät vid ett tillfälle. Enkäten behandlade frågor rörande deltagarnas bakgrund och träningsvana, nuvarande träningsvanor och graviditetsrelaterade besvär. Inklusionskriterier var pågående medicinskt okomplicerad graviditet, att styrketräna minst två ggr/vecka och att ha styrketränat minst en ggr/vecka under minst tre månader innan graviditet. Exklusionskriterier var att vänta fler än ett barn.  Resultat: Samtliga deltagare (n=20) hade gjort någon form av anpassning av sin styrketräning under graviditet. En minskning av antal styrketräningspass/vecka kunde ses (p=0.04) och en majoritet av deltagarna hade valt bort övningar i sin träning samt minskat intensiteten i träningen. Inga statistiskt signifikanta samband (p>0.05) kunde identifieras mellan om man upplevde besvär och graviditetsvecka, träningsmängd eller intensitet i träningen. Andelen deltagare med ryggsmärta var 10 %, bäckensmärta 45 %, ansträngningsinkontinens 20 %, högt blodtryck 5 % och ingen hade graviditetsdiabetes.  Konklusion: Prevalensen av besvär var inte större än hos den genomsnittliga gravida populationen vilket skulle kunna vara ett tecken på att styrketräning på självvald intensitet inte ökar risken för graviditetsrelaterade besvär. Generaliserbarheten är dock låg på grund utav det låga deltagarantalet. Fler studier behövs och fortsatta prospektiva träningsstudier rekommenderas där betydelsen av intensitet och besvär undersöks såväl under graviditet som efter förlossning. / Background: There are recommendations regarding physical activity that involve resistance exercise twice a week. Resistance exercise on low or moderate intensity are considered safe during a medically uncomplicated pregnancy. Research regarding heavier resistance exercise is almost nonexistent and women who seek direction lack guidelines to relate to. Because of the ethical dilemma of exposing pregnant women at risk, a first step could be to investigate how pregnant women choose to engage in resistance exercise today.  Objective: To examine how pregnant women are resistance exercising and what possible modifications depend on. The aim was also to examine if resistance exercise on self-elected intensity correlate with the prevalence of common physical complications during pregnancy.  Method: The study was conducted as an explorative cross-sectional study where pregnant women responded to an online survey at one single occation. The survey contained items regarding the participants background and experience from resistance exercise, current exercise habits and pregnancy related complications. Criteria of inclusion were having an ongoing medically uncomplicated pregnancy, engaging in resistance exercise at least twice a week and to have engaged in resistance exercise at least once a week for at least three months before pregnancy. Exclusion criteria were to expect more than one child.  Results: All of the participants (n=20) modified their resistance exercise in some way during pregnancy. A reduction of sessions per week was shown (p=0.04) and a majority of the participants cut out some movements in their exercise regime and lowered the intensity. No statistically significant correlations (p>0.05) were identified between experiencing complications and week of pregnancy, amount of training or intensity in training. The proportion of participants experiencing back pain were 10%, pelvic girdle pain 45 %, stress urianary incontinence 20 %, hypertension 5 % and none suffered from gestational diabetes.  Conclusion: The prevalence of complications were not larger than in the general pregnant population which could be a sign of resistance exercise on self-elected intensity not increasing the risk of pregnancy complications. The generalizability of the results is however limited because of the low number of participants. Further studies are needed and prospective exercise studies are recommended where the significance of intensity and complications are examined during pregnancy as well as after delivery.

Abstract    Aim    The main purpose of this study was to investigate Cross Education (CE), and how gender, detraining and leg dominance affects CE in previously untrained subjects when conducting a unilateral resistance training program. We also investigated if unilateral resistance training can give a hypertrophic response.    Method   Twenty healthy previously untrained individuals, 10 females and 10 males, were recruited as volunteer participants. The participants were randomly assigned to train either left or right leg. The training intervention was 10 weeks (34 sessions) of unilateral resistance training in the leg press and leg extension, sixteen of the participants fulfilled the criteria for inclusion. After two initial familiarization the participants trained conventional resistance training three times a week (week 1-3, 5-7 and 9-10) and Blood Flow Restriction Training (BFRT) five times a week (week 4 and 8). One repetition maximum for both legs in the leg press and leg extension was tested pre-, post and post20 to the training intervention as well as ultrasound measurements of muscle thickness.   Results    The ten-week training period resulted in a significant increase of maximal strength for the untrained leg 18,9 %, (16,6) (p < 0,01) in the leg press and 6,7 %, (3,7) (p < 0,05) in the leg extension. When comparisons between gender were made only men had a significant increase 26,5 %, (16,7) (p < 0,01) in the leg press and 9,9 %, (4,7) (p < 0,05) in the leg extension. Also, we saw a significant difference between women and men on a group level. Comparisons of dominant vs non-dominant leg showed that training the dominant leg resulted in a significant increase of maximal strength in the untrained leg in both the leg press 22 %, (17,9) (p < 0,01) and leg extension 10,1 %, (4,3) (p < 0,05). The maximal strength in the untrained leg was not significantly altered by the detraining period and a significant increase of muscle thickness could be seen in the untrained leg at MP50 4,7 %, (1,3) (p < 0,01).   Conclusion    The conclusions are that a ten week unilateral resistance training intervention results in a CE effect for men but not for women and that this type of training also can result in an increased muscle thickness in the untrained leg. Our findings also supports that training the dominant limb has superior effect on achieving a CE effect. Lastly we conclude that a twenty week detraining period did not affect the CE achieved strength. / Abstrakt    Syfte     Studiens huvudsakliga syfte var att undersöka Cross Education (CE) och hur kön, viloperiod och ben-dominans påverkar CE hos otränade individer när man undergår ett unilateralt styrketräningsprogram. Vi undersökte även om ett unilateral styrketräning kunde ge ett hypertrofisvar.    Metod    Tjugo friska otränade och för närvarande inaktiva individer, tio kvinnor och tio män rekryterades som frivilliga deltagare. Deltagarna randomiserades för att träna antingen vänster eller höger ben. Träningsperioden var tio veckor (trettiofyra pass) av unilateral styrketräning i benpress och benspark, sexton deltagare uppfyllde kriterierna för inkludering. Två initiala familjäriseringspass hölls varefter träningen delades in i två typer av träning, dels konventionell styrketräning tre gånger i veckan (vecka 1-3, 5-7 och 9-10) och dels Blood Flow Restriction Training (BFRT) fem gånger i veckan (vecka 4 och 8). Före, efter och efter tjugo veckor testades one repetition maximum för båda benen i benpress och benspark samt att ultraljudsmätningar för muskeltjocklek utfördes.     Resultat    Den tio veckor långa träningsperioden resulterade i en signifikant ökning av den maximala styrkan för det otränade benet 18,9 % (16,6) (p < 0,010) i benpressen och 6,7 % (3,7) (p < 0,050) i bensparken. När jämförelser gjordes mellan könen så hade enbart män en signifikant ökning, 26,5 % (16,7) (p < 0,010) i benpressen och 9,9 % (4,7) (p < 0,050) i bensparken. Vi fann även att det var en signifikant skillnad mellan kvinnor och män på gruppnivå.   Jämförelser mellan dominant och icke-dominant ben visade att träning av det dominanta benet resulterade i en signifikant styrkeökning i både benpress 22 % (17,9) (p < 0,010) och benspark 10,1 % (4,3) (p < 0,050). Den maximala styrkan i det otränade benet påverkades inte signifikant av en viloperiod och en signifikant ökning i muskeltjocklek kunde ses i det otränade benet i MP50 4,7 % (1,3) (p < 0,010)    Konklusion    Slutsatserna är att en tio veckors unilateral styrketräningsintervention resulterar i en CE effekt hos män men inte hos kvinnor, och att denna typ av träning kan resultera i en ökad muskeltjocklek i det otränade benet. Våra fynd styrker att träning av den dominanta lemmen har större effekt på CE. Slutligen drar vi slutsatsen att en tjugo veckors viloperiod inte påverkar CE-styrkan.

Sammanfattning Bakgrund: Dagens stillasittande livsstil med ökat intag av energigivande ämnen resulterar i ett konstant anabolt hormonellt påslag. Detta leder till ökad övervikt och andra välfärdssjukdomar. Det rekommenderas att individer håller sig till en hög måltidsfrekvens med jämna mellanrum under dagen. Detta har börjat ifrågasättas med konkurrerande alternativ som involverar en tidigare samhällslivsstil så långt som 10 000 år sedan, då måltidsfrekvensen inte kunde planeras på samma sätt som idag. Syfte: Syftet är att under sju veckor undersöka effekten av två stycken veckovisa 24-timmars periodiska förbud mot intag av energigivande ämnen, med implementering av fysisk styrketräning och dess effekt på lean body mass (LBM) och fettvikt hos yngre individer. Metod: Två separata 24-timmars perioder av fasta i samband med tre separata styrketräningstillfällen genomfördes per vecka under sju veckor. Kroppsmått gällande kroppsfett i procent, fettvikt i kilogram (kg), kroppsdimensioner i centimeter (cm), LBM och total kroppsvikt i kg togs innan och efter studiens genomförande. Sju deltagare (två män och fem kvinnor) slutförde sitt deltagande i studien. Resultat: Samtliga deltagare ökade i LBM, med en medelökningen på 1,3 kg. Den största ökningen var 2,6 kg, och återfanns hos två deltagare. Samtliga deltagare minskade sitt procentuella kroppsfett. Den högsta minskningen var 4,8 %, den lägsta minskningen var 1 %. Medelminskningen i fettvikt var 2 kg hos individerna. Den största minskningen av fettvikt var 4,2 kg, och den lägsta minskningen var 0,64 kg. Slutsats: Periodisk fasta under två stycken 24-timmarsperioder per vecka kan fungera som ett verktyg för att minska fettprocent/fettvikt och samtidigt öka muskelmassan om det görs i kombination med tre stycken styrketräningstillfällen under samma vecka. Denna slutsats ifrågasätter äldre forskning och påståenden om vikten vid att hålla en hög och jämn måltidsfrekvens. / Abstract Background: Today's sedentary lifestyle with increased intake of energy giving substances results in a constant anabolic hormonal onset. This leads to increased obesity and other lifestyle diseases. It is recommended that individuals adhere to a high meal frequency at regular intervals throughout the day. This has been questioned with competing alternatives involving a former lifestyle as long as 10 000 years ago, when the meal frequency could not be planned in the same way as today. Objective: To investigate the effects of two 24 - hour periodic total restriction of consumption of energy giving substances, with the implementation of physical strength training and its effect on lean body mass (LBM) and fat mass in young individuals. Method: Two 24 hour periods of intermittent fasting in combination to three separate weight training sessions took place weekly for seven weeks. Body measurements involving body fat percentage, fat mass in kilograms (kg), body perimeters in centimeters (cm), LBM and total body weight in kg was measured before and after the study. Seven participants completed the study. The group included two men and five women (n = 7). Results: All participants increased their LBM, the mean increase was 1.3 kg. The largest increase was 2.6 kg, and was found among two of the participants. All participants reduced their body fat percentage. The highest reduction was 4.8 %, the lowest reduction was 1 %. The average decrease in fat weight was 2 kg. The largest reduction in fat weight was 4.2 kg, and the lowest reduction was 0.64 kg. Conclusion: Intermittent fasting during two separate 24-hour periods per week can serve as a tool in reducing body fat / fat mass while increasing muscle mass if done in combination with weight training three times during the same week. This finding questions the earlier research and claims about the importance of maintaining a consistently high meal frequency.

Bakgrund: Övervikt och fetma är ett folkhälsoproblem som sprider sig alltmer i samhället. Vida diskuterat och efterforskat så uppstår nya metoder konstant för att förhindra denna spridning. Den mängd med olika träningsformer och dieter som finns kan anses vara oändlig. I denna litteraturöversikt undersöks en träningsform, styrketräning, om denna kan vara en metod att hjälpa förhindra ytterligare spridning av övervikt och fetma. Syfte: Syftet med den här litteraturöversikten är att beskriva effekten av styrketräning som medel för viktminskning. Effekten av både styrketräning som enskild faktor och styrketräning i kombination med förbättrade kostvanor och konditionsträning kommer beskrivas. Metod: Metoden är en litteraturöversikt där tidigare forskning används för att uppnå syftet med studien. 10 artiklar har analyserats och sammanställts för att uppnå syftet.Resultat: I enstaka studier visade styrketräning ingen effekt alls i syftet att uppnå viktminskning, dock i majoriteten av artiklarna påvisades positiva resultat, ofta jämlika med andra populära träningsformer såsom konditionsträning. Bästa resultaten i syfte att uppnå viktminskning uppnåddes då styrketräning kombinerades med konditionsträning och ändrade kostvanor. Dessa resultat var dock oftast endast marginellt bättre än när de olika träningsmetoderna utfördes enskilt.Slutsats: Styrketräning som medel för viktminskning är ofta jämlikt med konditionsträning som är en av de vanligare träningsformerna för att uppnå viktminskning. Större effekt uppstår om dessa träningsmetoder kombineras med varandra och med ändrade kostvanor. Att kombinera konditionsträning med styrketräning kan vara ett starkt komplement för bryta ett monotont träningsmönster och öka motivationen. / Background: Overweight and obesity is a public health problem that is spreading in our society. Being greatly discussed and researched there is new methods being developed constantly in an attempt to hinder the spreading. The vast amount of different training programs and diets can seem endless. In this literature review a form of training, resistance training, is examined if it can be a method of hindering the spread of overweight and obesity. Aim: The aim of this literature review is to describe the effect of resistance training as a mean to achieve weight loss. The effect of both resistance training alone and resistance training combined with aerobic training and changed dietary habits will be described. Method: The method is a literature review where previous research is examined to achieve the aim of this literature review. Results: In some few articles there was no sign of any effect on weight loss using resistance training, although, in the majority of the articles there were positive results, often equal those of the more popular forms of training such as aerobic training. The best results for the cause of achieving weight loss were shown when resistance training was combined with aerobic training and changed dietary habits. These results were however only marginally better than when the different methods of training were performed individually. Conclusion: Resistance training as a mean to achieve weight loss is often equal to theuse of aerobic training, which is one of the more popular methods of training to achieve weight loss.The greatest effect is given if these training methods are combined with each other and with changed dietary habits. Combining aerobic training with resistance training can be a strong complement to break a monotonous training habit and increasing the motivation.