Yrkesverksamma inom hälso- och sjukvården är skyldiga att göra en anmälan till socialtjänsten genast då de i sin verksamhet fattar misstanke om eller får kännedom om att ett barn far illa. Det är känt att trots att det finns misstanke om att ett barn far illa så är det vanligt att det inte anmäls till socialtjänsten. Syftet med studien var att beskriva erfarenheter hos sjuksköterskor inom barnhälsovården av att göra orosanmälan vid misstanke om att ett barn far illa. Deltagarna bestod av nio sjuksköterskor verksamma vid barnhälsovården i norra och mellersta Sverige. Studien genomfördes med en kvalitativ ansats och med semistrukturerade intervjuer som datainsamlingsmetod. Intervjuerna analyserades genom kvalitativ innehållsanalys och resulterade i fem kategorier. Resultatet visade att sjuksköterskor verksamma inom barnhälsovården upplevde svårigheter att identifiera att ett barn far illa och att de vanligtvis använde stödjande åtgärder i första hand. De uppgav att en god relation med familjen var mycket betydelsefull och viktig för samarbetet med familjen. Sjuksköterskor försökte arbeta familjecentrerat, men brist på tid gjorde att de inte alltid kände att de gjorde ett tillräckligt arbete. Samtliga sjuksköterskor önskade ett bättre samarbete med socialtjänsten. Studien visar på brister i sjuksköterskornas stöd för att kunna ta beslut om anmälan och brister i kommunikation mellan sjuksköterskor och socialtjänsten.

Bakgrund: Barn som far illa är ett omfattande samhällsproblem. Mörkertalet är stort och undersökningar visar på en underrapportering. Specialistsjuksköterskan besitter en central roll i att identifiera dessa barn. Det är därför av stor vikt att undersöka bakomliggande faktorer som påverkar upprättandet av en orosanmälan i specialistsjuksköterskans dagliga arbete inom BHV.   Syfte: Syftet var att undersöka specialistsjuksköterskors upplevelser av att upprätta en orosanmälan inom BHV. Metod: Studien genomfördes med en kvalitativ metod och induktiv ansats. Totalt 10 specialistsjuksköterskor från sju Barnhälsovårdscentraler i Götaland inkluderades. Deras erfarenheter inom BHV varierade mellan 1 och 31 yrkesverksamma år. Datainsamlingen utfördes genom semistrukturerade intervjuer via Zoom och analyserades genom manifest innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman. Resultat: Studien resulterade i fyra kategorier: Barnets bästa i första hand, vilken betonade vikten av att vara barnets röst. Vikten av ett familjeperspektiv, där betydelsen av att involvera hela familjen belystes. Vikten av ett kollegialt stöd, där kollegornas betydelse i samband med upprättad orosanmälan beskrevs och Betydelsen av ett samarbete med Socialtjänsten, vilken belyste vikten av ett välfungerande tvärprofessionellt samarbete. Slutsats: Barnperspektivet, samarbetet med hela familjen samt ett kollegialt stöd är av stor betydelse för upprättandet av en orosanmälan. Ett välfungerande samarbete med Socialtjänsten upplevdes centralt för det fortsatta arbetet samt för att upptäcka fler utsatta barn. / Background: Child maltreatment are a major social problem. The hidden statistics are large and surveys proven underreporting. The specialist nurse plays a central role in identifying these children. It is therefore of great importance to investigate underlying factors that influence the establishment of a report of concern in the specialist nurse's daily work within Child Health Care.  Aim: The purpose was to investigate specialist nurses' experiences of setting up a report of concern within Child Health Services.  Method: The study was made using a qualitative method and an inductive approach. A total of 10 specialist nurses from seven Child Health Centers in Götaland were included. Their experiences varied between 1 and 31 professional years within Child Health Care. The data collection was carried out through semi-structured interviews via Zoom and analyzed with a manifest content analysis according to Graneheim and Lundman.  Result: The study resulted in four categories: The best interests of the child first, which emphasized the importance of being the child's voice. The importance of a family perspective, where the importance of involving the whole family was highlighted. The importance of collegial support, where the importance of colleagues in connection with a complaint report was described and The importance of a collaboration with Social Services, which highlighted the importance of a well-functioning interprofessional collaboration.  Conclusion: The child's perspective, cooperation with the whole family and collegial support are of great importance for the establishment of a report of concern. A well-functioning collaboration with Social Services was felt to be central to the continued work and to discovering more vulnerable children.

Syftet med denna studie har varit att undersöka pedagogers uppfattningar och förståelse av en "mörkare sida" av förskolans omsorgsuppdrag, med fokus på "barn som far illa". Studien är av kvalitativ art och bygger på en hermeneutisk forskningsansats. Resultatet har därför analyserats fram genom en tolkande ansats. Materialet har sorterats, reducerats och argumenterats. Undersökningen har genomförts i form av semistrukturerade intervjuer med sex stycken pedagoger på fyra olika förskolor. Studien är indelad i tre olika huvudrubriker. Dessa är "Omsorg - vad är det?" ”Omsorg – en "mörkare" sida" och "Omsorg – betydelsen av att se”. Resultatet visar att pedagogerna har svårt att beskriva vad omsorg innebär för dem. Resultatet tyder på att pedagogerna har kunskap om anmälningsskyldigheten. Däremot har de en begränsad förståelse om både omsorgsuppdragets ”mörkare sida” och om ”barn som far illa”. Pedagogerna saknar en medvetenhet kring omsorgsuppdragets komplexitet. Denna studie kan användas för att öka medvetenheten hos verksamma pedagoger kring detta. / <p>Betygsdatum 2018-01-05 i Ladok.</p>

Lärare har i sin dagliga kontakt med barn en unik roll i att upptäcka barn som far illa, de omfattas av en lagstadgad, personlig och ovillkorlig anmälningsskyldighet. Trots detta är anmälningsbenägenheten generellt sett låg och det antas finnas ett stort mörkertal barn som far illa. Syftet med vår studie var att undersöka skolpersonals kunskaper om och attityder till att vid misstanke om att ett barn far illa ingripa på ett lämpligt och konstruktivt sätt. En kvalitativ studie med semistrukturerade intervjuer genomfördes. Genom tematisk analys utvärderades det empiriska materialet och empirin kopplades till tidigare forskning och teoretiska perspektiv och begrepp inom den symboliska interaktionismen. Våra slutsatser är att det finns ett glapp mellan vad skolpersonal enligt skolverket förväntas göra avseende barn som far illa och vad de gör. Vi har identifierat en bristande förmåga att identifiera barn som far illa och en hierarki där lärare kan förhindras att fullfölja sin anmälningsskyldighet. / In their daily contact with children, teachers have a unique role in detecting child-maltreatment, as mandated reporters they are subject to a statutory personal and unconditional notification. Nevertheless, reporting abilities are generally low, and it is assumed that there are a large number of children who are maltreated. The purpose of our study was to investigate school staff’s knowledge and attitudes to act in an appropriate and constructive way if suspicion arises that a child is maltreated. A qualitative study using semi-structured interviews were conducted. The empirical data, evaluated through a thematic analysis and linked to previous research and theoretical perspectives and concepts within symbolic interactionism. Our conclusion is that there is a gap between how teachers act regarding maltreated children and how they are supposed to act according to skolverket. We have identified a lack of ability to identify maltreated children and a hierarchy where teachers can be prevented from completing their mandatory reporting.

Den unionsrättsliga statsstödsrätten är ett omfattande rättsområde med huvudregel att statligt stöd är förbjudet enligt art. 107.1 FEUF, eftersom statliga stödåtgärder kan snedvrida konkurrensen på den inre marknaden. Det finns undantag från förbudet, exempelvis när ett statligt stöd kan underlätta utvecklingen av vissa näringsverksamheter. Kommissionen gör i de fallen en skönsmässig bedömning av stödåtgärden och dess förenlighet med den inre marknaden. Två sådana bedömningar har gjorts angående offentliga medfinansieringar av multiarenor i Uppsala respektive Köpenhamn. Utredningen i uppsatsen av kommissionens beslut i frågorna innebar att undersöka hur kommissionen bedömer rekvisiten i art. 107.1 och 107.3 c FEUF, och undersöka när undantaget bedöms som tillåtet respektive otillåtet. Utredningen visar att undersökningen huruvida statligt stöd förelåg enligt art. 107.1 FEUF utgjorde en relativt enkel bedömning, och tillämpningen av art. 107.3 c en djupare granskning av påverkan på konkurrensen och samhandeln. Trots multiarenornas olika karaktärer, lokal respektive kommersiell, där den ena var tänkt att drivas av världens största evenemangsbolag, utgjorde arenorna ett undantag från förbudet att statligt stöd inte är tillåtet. Kommissionen lade bland annat vikt vid att den offentliga medfinansieringen inte fick vara större än vad som var tillräckligt för marknadsmisslyckandet, men även att det saknades arenakapacitet i områdena.  I uppsatsen behandlas även förekomsten av olagligt stöd. Kommissionen har befogenhet att utöva kontroll över medlemsstaternas stödåtgärder, och nationella domstolar har en skyldighet att pröva en talan som väcks av en enskild som påstår att en åtgärd skett i strid mot genomförandeförbudet, med grund i förbudets direkta effekt i medlemsstaterna. Ett stöd som beviljats i strid mot genomförandeförbudet innebär flertalet legala risker för stödmottagare respektive stödgivare. I uppsatsen diskuteras riskerna, bland annat skyldigheten för stödgivaren att återkräva ett utbetalat stöd som bedöms olagligt med alla medel som krävs. Ett sådant förfarande kan innebära att stödmottagaren tvingas i konkurs, på grund av att staten som stödgivare inte anmält stödåtgärden till kommissionen. Även konkurrenters möjligheter till överklagande vid ett beslut som innefattar en eventuell olaglig stödåtgärd utreds. I den svenska statsstödslagen, vilken hanterar olagligt statsstöd, har endast stödgivaren rätt att väcka talan om olagligt stöd. Lagen har kritiserats och rättsläget betraktas om osäkert, inte minst eftersom svensk rätt innehåller ett huvudförbud mot tredje mans talan. I uppsatsen utreds en konkurrents överklagandemöjligheter enligt kommunallagen, förvaltningslagen samt i allmän domstol. Utredningen visar att den kontrollfunktion som konkurrenter ska utgöra på statsstödsrättens område inte är tillräcklig i svensk nationell rätt. De risker som diskuterades tidigare i uppsatsen kan således antas ha en relativt låg risk att realiseras när en konkurrent vill angripa ett olagligt statsstöd. Det är sannolikt att den svenska nationella statsstödsrätten inte uppfyller unionsrättens krav på effektivt rättsmedel för enskilda, och att regleringen för konkurrenter således är bristfällig i svensk rätt.