The purpose of this study is to contribute knowledge about how a few pedagogues apprehend playing’s opportunities to create social relationships between children. The purpose is also to contribute knowledge about how a few pedagogues apprehend their role in children’s relationship work in playing. To obtain empirical material to our study we have completed qualitative interviews with eight pedagogues who work in extended school in four different schools. The theoretical framework we have used to analyze the empirical data is symbolic interactionism, in particular concepts from Erving Goffman’s The Presentation of Self in Everyday Life (1959). According to the pedagogues, playing create social relationships between children by their fantasy, creativity and by their own initiative. According to the pedagogues, playing clarifies children how to work together and how to behave towards other children. To include and prevent children from being excluded the pedagogues use different tools to support them in entering social relationships with other children. The pedagogues use free play to get children to learn how to take responsibility and in an independently way create new social relationships with other children. The pedagogues use adult- conducted play to get children to interact in play, to enter community and create social relationships. The pedagogues feel they are in children´s free play depending on how the children act for example if there is a problem regarding children´s language or behavior in playing. In adult-conducted play the pedagogues apprehend their role to be an explicit and determined leader and be the one who always controls children’s play. The pedagogues also apprehend their role in adult-conducted play to break up subgroups and lead the children away from evil playing. / Syftet med studien är att bidra med kunskap om hur ett antal pedagoger uppfattar lekens möjligheter för barn att skapa sociala relationer. Syftet är även att bidra med kunskap om hur ett antal pedagoger uppfattar sin roll i barns relationsarbete i leken. För att samla in empiriskt material till vår studie har vi genomfört kvalitativa intervjuer med åtta pedagoger som arbetar på fritidshem på fyra olika skolor. För att analysera det empiriska materialet använder vi oss av symbolisk interaktionism i form av ett antal begrepp från Erving Goffmans Jaget och maskerna: En studie i vardagslivets dramatik (1959). Pedagogerna uppfattar att leken skapar sociala relationer mellan barnen via deras fantasi, kreativitet, egna initiativ. Pedagogerna uppfattar att i leken får barnen lära sig att samarbeta och hur man ske bete sig mot andra barn. För att inkludera och motverka att barn är exkluderade uppfattar pedagogerna att de använder sig av olika verktyg för att stötta dem att ingå i sociala relationer med andra barn. Pedagogerna uppfattar att fri lek används för att barnen ska lära sig att ta ansvar och på ett självständigt sätt skapa nya sociala relationer med andra barn. Pedagogerna uppfattar att de använder styrd lek för att barnen ska få interagera i lek, ingå i gemenskap och skapa sociala relationer. Pedagogerna uppfattar att de intar olika roller i barnens fria lek beroende på hur barnen agerar i leken. Bland annat om det är problem angående barnens språkbruk eller beteende i leken. I den styrda leken uppfattar pedagogerna att sin roll är att vara en tydlig och bestämd ledare och hela tiden vara den som styr barnens lek. Pedagogerna uppfattar även att sin roll i den styrda leken är att bryta upp subgrupper och leda barnen bort från ondskefulla lekar.

Play activities in kindergartens are the key method for general development of a child between tree and six years of age. In personality-orientated education the free, induced and didactic play is the starting point for the development of children's prosocial behaviour and perception. In the theoretical part the meanings of the play types are explained with regards to age specifications focusing on the development of children's prosocial behaviour and perception. The practical part verifies the possibilities of plays with prosocial targets and their influence on prosocial behaviour and perception of children in selected classed. It surveys typical problem situations which arise while playing and shows the models of their solution.

Studiens syfte är att påvisa hur barn tillämpar enkel teknik i förskolan genom de fem enkla maskinerna. Observationer och”Intervju i farten” är de metodval som besvarar studiens syfte och frågeställningar. Observationer och intervjuer har genomförts i förskolans utemiljö under en förmiddag och utgår från barnens fria lek där målet är att utgå ifrån barnens perspektiv och reflektioner. Situationerna som blivit valda till studien baseras av barnens nyfikenhet och påvisade intressen. Resultatet i studien visar att två av de fem enkla maskinerna tillämpas av barnen i förskolans utemiljö och fria lek. Detta synliggörs genom deras användning av lutande planet och hjulet ur de fem enkla maskinerna. Det sker genom användning av redskap, som utforskande, del av leken och genom begrepp. Detta sker genom ett sociokulturellt perspektiv där olika faktorer påverkar barnens lärande. / The purpose of the study is to demonstrate how children apply simple technology in preschool through “The Big Five”. Observations and "Interview on the move" are the method choices that answer the purpose and questions of the study. Observations and interviews have been conducted in the preschool outdoor environment during a morning and are based on the children's free play where the aim is to start from the children's perspective and reflections. The situations that have been chosen for the study are based on the children's curiosity and demonstrated interests. The result of the study shows that two of “The Big Five” are applied by the children in the preschool outdoor environment and free play. This is demonstrated by their use of the leaning plane and the wheel from “The Big Five”. It shows by their use of tools such as exploration, part of the game and through concepts. This is done through a sociocultural perspective where different factors influence children's learning.

Syftet med studien är att bidra med kunskap om hur pedagoger i förskolan tar tillvara på den fria leken samt deras syn på fri lek och hur det kan kombineras med lärande. Syftet konkretiseras i två forskningsfrågor som besvaras i studien: ”Hur tar pedagogerna tillvara på barnens fria lek för att möjliggöra lärande?” samt ”På vilket sätt anser pedagogerna att den fria leken kan möjliggöra lärande?”. Insamlad data har analyserats utifrån Deweys och Vygotskijs perspektiv på lärande där begreppenlearning by doing, scaffolding och proximala utvecklingszonen är i fokus. För att få en ökad förståelse om pedagogers användning av barnens fria lek samlas data in med hjälp av deltagande observationer samt semistrukturerade intervjuer. I studien deltar fyra pedagoger från en förskola i södra Sverige. Det framkommer i analysen att pedagogerna som deltar i studien ger barnen utrymme för fri lek under stora delar av dagen samt att de tar tillvara på barnens lek vid flera situationer och på olika sätt. Analysen visar också att pedagogernas användning av den fria leken främst handlar om stöttning och vägledning. Pedagogerna beskriver den fria leken som något barnen själva styr över och beskriver att de lär sig mycket om det sociala samspelet när de leker. Samtliga pedagoger beskriver leken som ett sätt för barnen att bearbeta tidigare upplevelser.

The purpose of this study is to investigate the view of educators on their participation in free play in preschool. Free play is a typical activity for preschool. Engdahl & Ärlemalm-Hagsér (2015) highlight Fröbel as creator of the concept of free play. According to Fröbel, free play is characterized by creativity, freedom, repetition, learning and development (p. 145). Lindgren, Pramling & Säljö (2017) also motivate free play as chosen and led by the children themselves (p.148). With the revised curriculum, play has generally changed and more space has been given. However, the concept of teaching has been added, which means that the free play is being overshadowed. The curriculum for preschool does not highlight the concept of free play, but play in general, where children must be given the conditions for play so that they themselves initiate and that someone in the work team introduces the play to them (p. 8). Play should have a central place in preschool education, where an approach for everyone who is a part of the work team is to encourage play and confirm the importance of play for children’s development, learning and wellbeing (p.8). Nilsson & Lecusay (2020) believe that play is human’s most distinctive feature (p. 78). and that adults should actively contribute to children’s plays (ibid p. 82). As teaching has taken over most of the activities, there is a fear that the play will be overshadowed and taken for granted. Free play may be seen as a normal behavior, which can lead to it being easily taken for granted (Pramling Samuelsson & Asplund Carlsson 2008, p. 629) and therefore must be encouraged and challenged by adults by participating in the play.

Studiens syfte och frågeställningar är för att bidra med en ökad insikt om uppkomsten av maktpositioneringar i barns fria lek inomhus. Studien vill också ge en insikt om material har en påverkan när det kommer till barns makt i den fria leken inomhus. För att kunna få empiri kommer vi att använda oss av deltagande observationer. Observationerna underlättar för att infånga empiri om barns maktpositioneringar i den fria leken samt se om de materiella förutsättningarna har en påverkan när det kommer till den fria leken inomhus. Problemområdet som identifierats är maktpositionerna i den fira leken, då det oftast talas positivt om barns fria lek. Begränsar eller möjliggör den fria leken? Eller är den påverkad av barnens olika maktpositioneringar och statusar som sker i den fria leken? De teoretiska begreppen som kommer att användas i vår studie för att kunna utföra en tydlig analys är begrepp från Dolk (2013) tolkning av Foucaults teori om makt. Vi har använt av oss av Tullgrens (2004) tolkning av Foucaults teori för att få ett bredare perspektiv i vår analys. De begreppen vi kommer att använda i vår analys är makt, normer och motstånd. I studiens resultat påvisas det att det finns vissa maktpositioner inom barns fria lek. Maktpositionerna mellan barnen visar sig i lekar där en del barn intar en ledande position och ger sina kamrater olika roller i leken. Resultatet påvisar också på barns olika maktstatusar, och att vissa saknar makt i leken. Resultatet synliggör materialets påverkan när det kommer till makt i leken, då barnen använder leksaker och material för att styra andra barn i leken som sker.

Notre hypothèse de travail est la suivante : sous le couvert d’un pacte de fausseté et de jeu, Baudelaire met en œuvre le passage vers une poésie qui, pour s’interroger désormais profondément sur elle-même (fondements, référents, métamorphoses, essence et nécessité), exige et engendre sans cesse son foyer propre de vérité, au-delà de tout système. Ainsi, à la différence de ses prédécesseurs, le poète ne fait plus porter principalement son attention, ses efforts, ses doutes et soupçons, sur la portée lisiblement et socialement constructive de ce qu’il écrit, mais sur le rapport entre une apparence poétique ou artistique qui se tient (la figure, l’image) et le tréfonds de l’homme, soit un certain effondrement. La perspective esthétique et morale que nous cherchons donc à définir dans l’œuvre baudelairienne interroge le lien de la parole avec celui qui l’émet d’une part, et celui qui la reçoit d’autre part : la mise en cause de la langue en tant que vecteur effectif est donc posée, ainsi que la recherche anxieuse qui l’accompagne. À la fois nés et déjà distanciés du Romantisme, ce nouveau point de mire et cette réflexivité libèrent, exacerbent et menacent le poétique : c’est ainsi qu’à travers les motifs de l’hypocrisie, du mensonge, du masque, et de l’art lui-même, le poète défie cet idéal au fur et à mesure qu’il l’initie, tout en vivant une véritable passion poétique dans laquelle il s’investit et se consume, corps et esprit, non sans une forme d’intégrité. Tels sont les paradoxes envisagés. En quels termes peut-on parler de vérité poétique dans l’œuvre de Baudelaire ? En extrait-il l’idée vers un déploiement et une postérité assurément fertiles, ou bien l’étouffe-t-il dès sa source dans la clairvoyance qui le caractérise ? Une telle lucidité peut-elle travailler contre l’authenticité du geste artistique ? Où, quand et comment se joue donc le vrai du poème ? Pourquoi et vers quoi ? En quoi l’œuvre trouve-t-elle à travers ce fil une cohérence particulièrement éclairante en tant qu’initiatrice de la modernité ? Mais également, avec quelles limites ? Comment et pourquoi le sens poétique peut-il et doit-il échapper au souci dialectique, donc se jouer pareillement des travestissements et de toute adhérence systématique - notamment d’une fidélité à toutes les évidences de gravité ? Il s’agit donc de tenter de comprendre en quoi le poétique, à partir de Baudelaire, et conséquemment à son travail, dans les transports et substitutions qu’il suppose, dans son improuvable et sa mystification, mais également dans la rigueur qui le caractérise, peut-être mis est en rapport avec le vrai, non pas selon des systèmes constants extérieurs et préalables, mais selon des entrées, des perspectives interférant avec la parole créatrice, notamment avec l’expérience de l’inspiration, de la composition, et de la lecture du symbole. Puisque telle vérité ne peut évidemment pas être posée comme un théorème ou axiome positivement prouvés et applicables, elle ne sera donc pas envisagée à travers un prisme théorique et philosophique précis, mais bien confrontée méthodiquement à la littérarité du texte, au poème, en ce qu’il présente et initie une forme d’existence intrinsèque, dont l’originalité et le paradoxe seraient précisément de ne pas être positive, au sens d’appuyée sur quoi que ce soit de préjugé, où tendue à dessein vers un objectif prescrit. / Our working hypothesis is as follows : under the cover of a pact of falsehood and play, Baudelaire implements the passage toward a poetry which, in order to deeply question itself henceforth with regard to its groundings, referents, metamorphoses, essence, and necessity, requires and incessantly engenders its own center-of-truth beyond any system. Thus, as distinct from his predecessors, the poet no longer aims his attention, efforts, doubts and suspicions at the readably and socially constructive import of what he writes, but at the relation between a poetic or artistic appearance that holds together (the figure, the image) and the inmost depths of humankind, that is, a certain dejection or collapse. The esthetic and moral perspective we seek thus to define in Baudelaire’s work questions the connection between the word and the person emitting it on the one hand, and those receiving it on the other: hence the calling into question of language as an actual vector as well as the anxious research that accompanies it are posed. At once born of and already distanced from Romanticism, this new focus and reflexivity free, exacerbate, and threaten the poetical: thus, by way of the motifs of hypocrisy, lying, the mask and art itself, the poet challenges this ideal in the very process of initiating it, all the while living a veritable poetic passion in which he invests and consumes himself, body and mind, not without a form of integrity. Such are the paradoxes envisioned. In what terms can one speak of poetic truth in Baudelaire’s work? Does he extract the idea of it toward an unfolding and assuredly fertile posterity or else does he stifle the upsurge with his characteristic clairvoyance ? Can such lucidity work against the authenticity of the artistic gesture? Where, when, and how does trueness come into play in a poem ? Why and with a view to what? In what manner does the work, by way of this strand, find a particularly illuminating coherence as initiator of modernity? But equally, within what limits? How, why, can and must poetic meaning escape dialectical concerns and hence deceive, likewise, all travesties and systematic adherence — and especially faithfulness to all obvious facts of solemnity? It’s about attempting to understand in what way the poetical, starting with Baudelaire, and as a result of his work, within the transfers and substitutions it presupposes, in its unprovability and its mystification, but equally in the rigor that characterizes it, may be placed in relation with the true, not according to constant external and pre-existing systems, but according to access-ways, perspectives interacting with creative speech, namely with the experience of inspiration, composition, and the reading of symbols. Since such a truth obviously cannot be posed as a theorem or axiom positively proven and applicable, it will therefore not be envisioned through a precise theoretical and philosophical prism, but rather confronted methodically with the literariness of the text, with the poem, in that it presents and initiates an intrinsic form of existence whose originality and paradoxy would be precisely not to be positive, in the sense of supported by anything pre-judged whatsoever, or tending by design toward any prescribed objective.

Delad uppmärksamhet och affective stances är viktiga sociala verktyg och fundamentala moment vid barn–barn-interaktion. Syftet med den genomförda studien var att undersöka hur femåringar använder sig av och bemöter samtalsturer innehållande uppmärksamhetssökande språkliga praktiker under fri lek, samt hur de modifierar dessa samtalsturer för att presentera förhöjda affective stances. För att uppnå studiens syfte observerades och transkriberades videomaterial som skildrar barn i femårsåldern som leker i par om två. Innehållet i detta transkriberade material studerades på två vis. Först räknades antalet förekomster av uppmärksamhetssökande språkliga praktiker och uppmärksamhetssökande samtalsturer samt de olika sorters responser som barnen gav på dessa. Sedan utfördes en multimodal interaktionsanalys på särskilt intressanta sekvenser ur materialet. Studiens resultat visade att barnen i huvudsak använde sig av vokativer och ”kolla på”-direktiv för att rikta sina lekkamraters uppmärksamhet, medan ingressiver och diskurspartiklar med appellerande moment var minst vanligt förekommande. Den vanligaste formen av respons på barnens uppmärksamhetssökande samtalsturer var kortfattade, minimala responser, medan utvecklade responser var minst vanliga. När det kommer till hur barnen modifierade sina uppmärksamhetssökande yttranden för att presentera förhöjda affective stances visade det sig att de i samtliga fall använde sig av hög tonhöjd och hög röststyrka, och i varierande utsträckning använde resurser som leenden, blickriktning, förlängningar, stigande intonation, betoning, hastighet, pauser och interjektioner. Framtida forskning på ämnet kan med fördel titta närmare på hur användningen av uppmärksamhetssökande språkliga praktiker och affective stances skiljer sig åt mellan barn i olika åldrar och vuxna, samt vilken roll kön och personlighetstyp spelar vid barns val av uppmärksamhetssökande strategier.

Indiana University-Purdue University Indianapolis (IUPUI) / Video games are increasingly recognized as powerful tools for learning in classrooms. However, they are widely neglected in the field of English, particularly as objects worthy of literary study. This project argues the place of video games as objects of literary study and criticism, combining the theories of Espen Aarseth, Ian Bogost, Henry Jenkins, and James Paul Gee. The author of this study presents an approach to literary criticism of video games that he names “player-generated narratives.” Through player-generated narratives, players as readers of video games create loci for interpretative strategies that lead to both decoding and critical inspection of game narratives. This project includes a case-study of the video game Undertale taught in multiple college literature classrooms over the course of a year. Results of the study show that a video game introduced as a work of literature to a classroom increases participation, actives disengaged students, and connects literary concepts across media through multimodal learning. The project concludes with a chapter discussing applications of video games as texts in literature classrooms, including addressing the practical concerns of migrating video games into an educational setting.

Abstract in English, Afrikaans and Zulu / The fostering of self-regulation is of great importance in the Early Childhood Development (ECD) phase, because it leads to future self-discipline. The aim of the study was to understand the participants’ ways of fostering self-regulation during free play in three primary schools in Zimbabwe. The theoretical frameworks of the study, namely positive psychology and Deci and Ryan’s Self-Determination Theory (SDT), as well as the Basic Psychological Needs Theory (BPNT), regarded the learners’ support for autonomy, competence and relatedness as key characteristics of positive discipline that support the development of self-regulation. Benner’s interpretive phenomenology method was used with the aim of describing and interpreting participants’ experiences of the phenomenon under study. The social constructivism paradigm underpinned the study and the approach was qualitative. Data collection and analysis were guided by Benner’s interpretive phenomenological method. A paradigm case, themes and exemplars were used in data presentation, discussion and interpretation. Findings showed that free-play activities consisted of, for instance, socio-dramatic play, indoor play in play corners and outdoor play. The common practices used by the participants to foster self-regulation through positive discipline were co-regulation, positive reinforcement, time-out and logical consequences. Teachers and learners often perceived the teachers’ use of time-out and logical consequences as punishment rather than positive discipline, because of the rigidity of its application without considering psychosocial needs. The findings, however, were consistent with an understanding of fostering self-regulation through positive discipline during free play by nurturing the learners’ psychological needs for autonomy, competence and relatedness, as well as mindfulness. Research proposed mindfulness as a possible fourth basic psychological need. In line with the Sustainable Development Goals (SDGs) for achieving a better and sustainable future for all people by 2030, participants perceived the fostering of self-regulation through positive discipline as part of gender education for eradicating gender-based violence and to foster resilience. / Selfregulering moet in die vroeë kinderjare reeds by klein kinders gekweek word sodat hulle later in die lewe in staat sal wees om selfdissipline aan die dag te lê. Die doel van hierdie studie was om vas te stel hoe die deelnemers by drie laerskole in Zimbabwe gedurende vrye spel selfregulering by leerders gekweek het. Die drie teoretiese raamwerke waarop hierdie studie berus, is die positiewe sielkunde, Deci en Ryan se selfbeskikkingsteorie (SBT) en die teorie van basiese psigososiale behoeftes (TBSB). Hiervolgens is die bevrediging van kinders se behoefte aan outonomie, bedrewenheid (‘competence’) en verhoudings (‘relatedness’) voorvereistes vir die positiewe dissiplinering waarmee selfregulering by hulle gekweek word. Benner se metode van interpretatiewe fenomenologie is gevolg om deelnemers se belewing van die fenomeen te beskryf en te vertolk. Die sosiale konstruktivisme het die grondslag van hierdie studie gevorm, en die benadering was kwalitatief. Data is volgens Benner se metode van interpretatiewe fenomenologie ingewin en ontleed. ʼn Paradigmageval, temas en voorbeelde (‘exemplars’) is in die aanbieding, bespreking en interpretasie van data gebruik. Volgens die bevindings het vryespelaktiwiteite bestaan uit onder meer sosiaal-dramatiese spel, binnenshuise spel in speelhoekies, en buitelugspel. Die praktyke waarvolgens deelnemers selfregulering deur positiewe dissiplinering gekweek het, was onderlinge regulering, positiewe versterking, afkoeltyd en logiese gevolge. Onderwysers en leerders het afkoeltyd en logiese gevolge nie as positiewe dissiplinering nie, maar eerder as straf belewe aangesien dit streng toegepas word en nie met die kind se psigososiale behoeftes rekening hou nie. Die bevindings strook egter met ons siening van die kweek van selfregulering deur positiewe dissiplinering tydens vrye spel deur leerders se psigososiale behoefte aan outonomie, bedrewenheid (‘comptetence’), verhoudings (‘relatedness’) en bewustheid (‘mindfulness’) te bevredig. Navorsers stel bewustheid (‘mindfulness’) as ʼn vierde basiese psigososiale behoefte voor. In ooreenstemming met die Doelwitte vir Volhoubare Ontwikkeling (DVO’s) vir ʼn beter en volhoubare toekoms vir alle mense teen 2030, het deelnemers gevind dat die kweek van selfregulering deur positiewe dissiplinering deel uitmaak van genderopvoeding as teenvoeter vir geslagsgeweld, en vindingrykheid aanwakker. / Ukukhuthaza ukuzilawula kubaluleke kakhulu esigabeni sokuThuthukiswa Kwabantwana Abasebancane (i-ECD phase), ngoba kuholela ekuzikhalimeni esikhathini esizayo. Inhloso yalolu cwaningo bekuwukuqonda izindlela zababambiqhaza zokukhuthaza ukuzilawula ngesikhathi sokudlala ngokukhululeka ezikoleni ezintathu zamabanga aphansi eZimbabwe. Izinhlaka zombono wezinzululwazi zalolu cwaningo, ezaziwa ngokuthi okuhle kwengqondo kanye noMbono Wenzululwazi kaDeci noRyan Wokuzimisela (i-SDT), kanye noMbono Wenzululwazi Wezidingo Eziyisisekelo Zokuphathelene Nenggqondo (i-BPNT), zithathe ukwesekwa kwabafundi njengokuzimele, ikhono kanye nokuhlobana njengezimpawu ezisemqoka zokukwazi ukuzikhalima okuhle okusekela ukuthuthukiswa kokuzilawula. Kusetshenziswe indlela kaBenner yokuhumusha okwenzekile ngenhloso yokuchaza nokuhumusha okwenzeke kubabambiqhaza kulokho okufundwa ngako. Inqubo yokwakhiwa kwezenhlalakahle iyona esekele ucwaningo kanti futhi indlela yokwenza ibibheka amaqiniso. Ukuqoqwa kwemininingo nokuhlaziywa bekuncike endleleni kaBenner yokuhumusha okwenzekile. Kwasetshenziswa izimo semiqondo, izingqikithi kanye nezibonelo ukwethula imininingo, izingxoxo nokuhumusha. Okutholakele kukhombisile ukuthi ukudlala ngokukhululeka kubandakanya, ngokwesibonelo, ukudlala ngokulingisa ezenhlalo, ukudlala endlini emakhoneni okudlala kanye nokudlala ngaphandle. Imikhuba ejwayelekile esetshenziswa ngababambiqhaza ukukhuthaza ukuzilawula ngokusebenzisa ukukhalima okukahle kwakungukulawula ngokubambisana, ukukhuthaza okuhle, ukuqedwa komdlalo kanye nemiphumela eyenza umqondo. Othisha nabafundi babevame ukubona ukuqedwa komdlalo nemiphumela eyenza umqondo njengento esetshenziswa ngothisha njengesijeziso kunokukhalima okuhle, ngenxa yobukhuni bokusetshenziswa kwako ngaphandle kokubheka izidingo zomqondo. Okutholakele, nokho, bekuhambisana nokuqonda kokukhuthaza ukuzilawula ngokukhalima okukahle ngesikhathi sokudlala ngokukhululeka ngokunakekela izidingo zabafundi zokuphathelene nengqondo ekuzimeleni, ikhono kanye nokuhlobana, kanye nokuqaphela izinto. Ucwaningo luhlongoze ukuqaphela izinto njengesidingo sesine esiyisisekelo kokuphathelene nengqondo. Ngokuhambisanayo neziNjongo Zokuthuthukiswa Okusinokusimama (ama-SDG) ukuze kufezeke ikusasa elingcono nelinokusimama kubantu bonke ngonyaka ka- 2030, ababambiqhaza babona ukukhuthaza ukuzilawula ngokuzikhalima okukahle njengengxenye yemfundo yobulili ukuze kuncishiswe udlame oluncike ebulilini futhi kukhuthazwe ukuqina. / Psychology of Education / D. Ed. (Psychology of Education)