Problemområdet i föreliggande studie utgår från den diskrepans som går att utläsa ur tidigare forskning kring inkludering och den samhällsdebatt som pågår gällande inkluderingstanken och om den har gått för långt. Syftet med studien var att synliggöra hur pedagoger konstruerar begreppet inkludering i förskolans kontext, vilket besvaras genom forskningsfrågan: På vilka olika sätt framträder begreppet inkludering i pedagogers resonemang?  Studien vilar på socialkonstruktionistisk teoribildning med diskurspsykologi som metodologisk utgångspunkt. I denna kvalitativa studie med kombinerad metod, enkäter och semistrukturerade intervjuer, deltog 35 pedagoger varav fem förskollärare även intervjuades. Det som framgår i studiens resultat är att begreppet inkludering konstrueras som problematiskt då det är tolkningsbart och ses av vissa som en vision. I resultatet framställs dock diskussion, reflektion och samtal som vägar att nå samsyn kring inkludering. Även kunskap och utbildning lyfts som viktiga förutsättningar för inkludering.

Denna studie har undersökt hur barns delaktighet i beslut som rör dem konstrueras i pedagogers samtal då det är något som saknades i den tidigare forskningen. Studien är av relevans för all verksam personal inom förskola som möjliggörare för barns delaktighet i beslut som rör dem. Syftet med denna studie är att synliggöra hur barns delaktighet i beslut som rör dem konstrueras i pedagogers samtal. Syftet är även att pedagoger i samtal med varandra, genom att svara på frågor utifrån två fiktiva scenarier eller case ska kunna bidra med lösningsfokuserade alternativ och/ eller förslag till hur barn kan tillåtas bli delaktiga i beslut som rör dem. Utifrån syftet skapades forskningsfrågorna: Vilka tolkningsrepertoarer och kategoriseringar framträder i pedagogernas samtal om barns delaktighet i beslut som rör dem? Vilka tolkningsrepertoarer och kategoriseringar framträder i pedagogernas samtal utifrån casen kring hur organisation och arbete med miljö kan bidra till barns delaktighet i beslut som rör dem? Den vetenskapsteoretiska utgångspunkten i studien är socialkonstruktionismen med diskurspsykologi som metod och tolkningsrepertoarer, konstruktioner och retorik som analysredskap. Studien genomfördes med två stycken fokusgruppsamtal där sex pedagoger deltog, varav fem var kvinnor och en man. Pedagogerna arbetade på olika förskolor i tre olika kommuner i södra sverige. Det framkommer flera olika tolkningsrepertoarer och kategoriseringar i studiens resultat och analys. Det uttrycktes ett behov av att definiera delaktighet som begrepp i arbetslag och barngrupper samtidigt som det påtalades flera kategoriseringar av vad barns delaktighet kan innebära. Det synliggörs en tolkningsrepertoar om barnet som kompetent samtidigt som en kategorisering om barns delaktighet som hot mot en rättfärdig utbildning framkommer. Det framkommer även en kategorisering där pedagogerna framhålls ansvar för att möjliggöra barns delaktighet i beslut som rör dem på förskolan. Mestadels betonas att barns delaktighet möjliggörs först när pedagoger utgår från barns intressen och låter barnen vara delaktiga i arbetet på förskolan, samt ser barnen som jämlikar i delaktighetsarbetet. Dock påtalades barns delaktighet i vissa avseende enbart handla om engagemang och intresse i en aktivitet. En slutsats blir därför att pedagogers förhållningssätt och människosyn blir avgörande för i vilken utsträckning barn får vara delaktiga i beslut som rör dem. Vår förhoppning är att diskussionerna fortsätter ute på förskolorna och i arbetslagen för att lyfta frågan om barns delaktighet i förskolan.

No description available.

Denna uppsats syftar att undersöka hur unga studenter samtalar och skapar diskursen kring kortvariga sexuella relationer och även diskursens jämställdhet på Uppsala universitet ur ett jämförande könsperspektiv. Studien grundar sig i sex kvalitativt strukturerade intervjuer genomförda med studenter i åldrarna 18-25 med varierande studietid på universitetet. Det teoretiska underlaget utgår från ett diskurspsykologiskt perspektiv enligt Potter & Wetherell. Resultatet av studien påvisar att diskursen prominent kretsar kring ett antal tolkningsrepertoarer som skiljer könen åt, där männen är mer traditionellt lagda sett till normer och redan etablerade system och kvinnorna nytänkande, med en insikt till förändring inom diskursen. Resultatet påvisar även, i samklang med tidigare forskning, att det existerar substantiella skillnader gällande jämställdheten inom diskursen och att det existerar skillnader i hur män och kvinnor vill bearbeta denna, där männen anser det mer jämställt och kvinnorna icke jämställt.

Det har länge debatterats om barngruppsstorlekar i såväl förskolan som i samhället. I förskolan är det förskollärare som ansvarar över att barns utveckling, lärande och omsorg bildar en helhet. Å ena sidan visar en stor del av tidigare forskning och samhällsdebatter att stora barngrupper bidrar till att förskollärare upplever svårigheter med att hinna se och tillgodose alla barn. Å andra sidan visar tidigare forskning att små barngrupper kan bidra till att barns kamratskapande hämmas. Syftet med föreliggande studie är att undersöka och problematisera hur förskollärare talar om barngruppsstorlekar i förskolan, och vilka möjligheter och hinder som framträder. Studiens frågeställningar är: Hur beskriver och resonerar förskollärare om sitt arbete med olika barngruppsstorlekar? och Vilka tolkningsrepertoarer framträder när förskollärare talar om barngruppsstorlekar? Studiens empiri har samlats in genom semistrukturerade intervjuer med sju verksamma förskollärare i förskolan. Det talande språket är centralt i studien, vilket resulterat till att socialkonstruktionism och diskurspsykologi är teoretiska och metodologiska utgångspunkter. Det insamlade materialet har sedan analyserats utifrån diskurspsykologins analysverktyg: tolkningsrepertoar, kategorisering och retorik. Resultatet visar att förskollärarnas verklighet skiljer sig från Skolverkets riktmärken. Det som framträder i resultaten är att förskollärarna talar om att barngrupperna inte ska vara för små men samtidigt inte för stora. Däremot tyder resultatet på att det inte enbart är barngruppens storlek som är en bidragande faktor till att barngrupper upplevs som stora, utan även organisatoriska faktorer och ålder på barnen. Dessa olika faktorer påverkar om vissa barn hamnar i skymundan eller inte. Resultatet visar även att samtliga förskollärare talar om sin aktuella barngruppsstorlek som lagom, men det framkommer skilda tolkningsrepertoarer om vilka faktorer som är bidragande. Slutligen indikerar studiens slutsats att det råder skilda tolkningsrepertoarer kring om en barngrupp ska vara stor, liten eller lagom i förskolan.

Syftet med studien var att undersöka vilka strategier media använder sig av för att medikalisera sorg och nedstämdhet till depression i de fyra största svenska dags- och kvällstidningarna: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen, 2015–2019 (n=50). I det västerländska samhället har det skett en ökad medikalisering och därför ville vi undersöka hur detta har gått till i svensk media med hjälp den diskurspsykologiska metodansatsen och socialkonstruktionismen. Studiens resultat visade att medikaliseringsdiskursen var den dominanta diskursen där media beskriver depression som något som har biologiska orsaker som bör behandlas inom vården med medicin. De tolkningsrepertoarer i form av metaforer som vi kunde identifiera i vårt datamaterial och som understödjer medikaliseringsdiskursen var: depression som ett mörker, depression som en tyngd och depression som något man går in i. Dessa metaforer kunde förstås som sjukdomsmetaforer. Studien visade också att media använde sig av subjektspositionerna:  experten, den diagnostiserade och den nedstämda kändisen, dessa var de som gavs mest utrymme att uttala sig i media om nedstämdhet, sorg och depression. Resultatet visade också att media använder sig av retoriska strategier så som: den medikaliserade inramningen, före- och efter berättelser, extremfallsformuleringar, vaccinering mot egenintresse och modalitetsmarkörer. Dessa retoriska strategier används i media för att försvara sig, parera invändningar samt att få sina beskrivningar att framstå som trovärdiga och fakta. Vi kunde också identifiera en motdiskurs där media använder psykosociala faktorer för att beskriva nedstämdhet och sorg som en frisk reaktion på naturliga påfrestningar och individens livssituation.

Syftet med föreliggande studie är att undersöka hur förskollärare konstruerar sitt arbete med språkutveckling, modersmål, barns lärande och utveckling i förskolans verksamhet. Studien har socialkonstruktionism som vetenskapsteoretisk utgångspunkt. Diskurspsykologi utgör tillsammans med analysverktygen konstruktion, funktion, effekt, retorik och extremisering redskap för vår analys. Studien utgår från följande frågeställningar: Hur konstruerar sex förskollärare sitt arbete med flerspråkighet och modersmål i förskolan? Hur konstrueras möjligheter och hinder i förskollärares beskrivningar av arbetet med flerspråkighet i förskolan? I studien har sex förskollärare på tre olika förskolor intervjuats. Utifrån förskollärarnas konstruktioner går det i resultatdelen att utläsa modersmålets betydelse för barns språkutveckling. Flera förskollärare delade liknande tankar ommodersmålet som en betydelsefull del vid inlärning av ett nytt språk. Dock framkom även svårigheter som kan påverka arbetet med barns språkutveckling. Med vår studie vill vi synliggöra hur förskollärare konstruerar arbetet med modersmål och språkutveckling i förskolan och med detta möjliggöra för diskussioner för att förbättra detta arbete.

No description available.

Syftet med denna studie är att studera den språkliga konstruktionen av det våldsutsatta barnet utifrån SOU-rapporter (statens offentliga utredningar). Som teoretiska och metodologiska utgångspunkter har vi utgått ifrån socialkonstruktionism och diskurspsykologi. Därtill har vi integrerat feministisk teoribildning med betoning på genus. Som metod har vi utifrån diskurspsykologi valt att använda Edleys analysmodell bestående av tolkningsrepertoar subjektsposition samt ideologiska dilemman. I vårt resultat kom vi fram till fem olika tolkningsrepertoarer innefattande två subjektspositioner vardera. Första tolkningsrepertoaren belyser barnet som offer i form av brottsoffer och omyndig. Vår andra tolkningsrepertoar behandlar delaktighetens svårigheter gällande det aktivt deltagande barnet och det passivt deltagande barnet. Tredje tolkningsrepertoaren uppmärksammar barnet i förhållande till rättigheter där vi lyfter barnet som ägare av rättigheter samt barnet som underordnad rättigheter. Tolkningsrepertoar fyra ser till barnet relaterat till ansvar utifrån det ansvarstagande barnet och barnet under vuxnas ansvar. Den femte tolkningsrepertoaren skildrar barnet i relation till omsorg där vi i vårt material kunnat utläsa den omsorgsfulla mammans barn samt den våldsutövande pappans barn. Sammanfattningsvis har vi utläst den komplexitet som råder gällande det våldsutsatta barnets delaktighet i relation till omsorg och rättigheter.

Syftet med studien är att kartlägga hur interaktion mellan barn och förskollärare tar sig uttryck i förskollärares beskrivning av kommunikation i förskolan. Följande frågeställning har använts för att uppfylla studiens syfte: Hur beskriver förskollärare att de kommunicerar och interagerar med barn i förskolan? Studiens vetenskapsteoretiska utgångspunkt är socialkonstruktionismen med ett diskurspsykologiskt angreppssätt som analysmetod med tolkningsrepertoar, retorik och kategorisering som analysverktyg. Studien har sin grund i sex semistrukturerade intervjuer med verksamma förskollärare i förskolans kontext. Studiens resultat presenteras i fem teman: Vara lyhörd och möta barnen i stunden, Inte ta genvägar i språket med de yngre barnen, Barns behov av kommunikation, Mimiken stärker det verbala och Förskolläraren har det yttersta ansvaret. Resultatet visar att förskollärarna är medvetna om hur de ska arbeta för att interaktioner ska ske i förskolan genom att vara närvarande och släppa allt som händer runtomkring. Resultatet visar även att användning av mimik som ett komplement till den verbala kommunikationen gör att barnen får en helhet. De känslor förskollärarna uttrycker via mimiken behöver stämma överens med det som de uttrycker verbalt. Slutsatsen är att förskollärarna behöver använda den verbala och den icke verbala kommunikationen som varandras komplement och att den ena inte ska utesluta den andra.