Die Bedeutsamkeit von Lehrer-Selbstwirksamkeitserwartungen für den Lehrerberuf ist vielfach empirisch untermauert (Tschannen-Moran & Woolfolk Hoy 2001), jedoch existiert in Deutschland bisher nur ein eindimensionales Instrument zur Messung von Lehrer-Selbstwirksamkeitserwartungen (Schmitz & Schwarzer, 2000). Um der Kontextspezifität von Selbstwirksamkeitserwartungen (Bandura, 1997) gerecht zu werden, wurde für die vorliegende Studie ein multidimensionales Instrument der Messung von Lehrer-Selbstwirksamkeitserwartungen entwickelt (MSLS) und in drei empirischen Studien eingesetzt. Das Instrument bildet die Bereiche Unterrichten, Leistungsbeurteilung, Diagnose von Lernvoraussetzungen, Kommunikation und Konfliktlösung sowie Coping ab.In der ersten empirischen Studie wurde analysiert, ob die multidimensionale Erfassung von Lehrer-Selbstwirksamkeitserwartungen gegenüber einer eindimensionalen Erfassung Vorteile aufzeigt, sowie wie sich multidimensional erfasste Lehrer-Selbstwirksamkeitserwartungen in der Lehrerbildung entwickeln. Außerdem wurde ein Instrument zur Messung Pädagogischen Professionswissens entwickelt und überprüft. In einer Querschnittsstudie (173 Studienanfänger, 27 fortgeschrittene Studierende, 38 Examenskandidaten, 19 Referendare) resultierten in der eindimensional erfassten Lehrer-Selbstwirksamkeit keine Gruppenunterschiede. Diese zeigten sich jedoch bei der MSLS: in den Bereichen Unterrichten und Leistungsbeurteilung weisen die Studienanfänger die niedrigsten Erwartungen auf. Im Bereich Diagnose von Lernvoraussetzungen zeigen sich während des Studiums keine Unterschiede, diese Erwartung verringert sich jedoch bei den Referendaren. In den Bereichen Kommunikation und Konfliktlösung sowie Coping zeigen sich keine Unterscheide zwischen den befragten Gruppen. Das Pädagogische Professionswissen steigt über das Studium hin zum Referendariat an.Im Rahmen der zweiten Studie wurden die Veränderung und das Niveau von Selbstwirksamkeitserwartungen während der ersten praktischen Erfahrungen von Lehramtsstudierenden untersucht. Außerdem wurde der Zusammenhang von Selbstwirksamkeitserwartungen und der Persönlichkeit in diesem Kontext analysiert. An der Studie nahmen 91 Lehramtsstudierende teil. Die Selbstwirksamkeitserwartungen stiegen auf fast allen Subskalen über das Praktikum an. Extraversion, Verträglichkeit und Gewissenhaftigkeit sowie Neurotizismus zeigten Zusammenhänge zu Selbstwirk-samkeitserwartungen, jedoch waren diese Zusammenhänge nicht über die Subskalen konsistent. Außerdem zeigten Studierende, die mehr Unterstützung durch ihren Mentor erfuhren, höhere Selbstwirksamkeitserwartungen.In der dritten empirischen Studie wurde die multidimensionale Skala der Lehrer-Selbstwirksamkeitserwartung an einer Stichprobe von Lehrkräften überprüft. In einer konfirmatorischen Faktorenanalyse mit 2 Gruppen (N = 348; Studierende und Lehrkräfte) und sechs Faktoren zeigten sich akzeptable Gütekriterien für die leicht überar-beitete Version. Die resultierenden sechs Subskalen bilden die Bereiche Coping, Kom-munikation und Konfliktlösung, Diagnose von Lernstörungen, Diagnose von Hochbe-gabung, Leistungsbeurteilung und Unterrichten ab. Eine hohe konvergente Validität des Instruments konnte für fünf der sechs Bereiche (eine Ausnahme bildet die Subskala Coping) nachgewiesen werden. Die vorliegende Arbeit macht deutlich, dass Lehrer-Selbstwirksamkeitserwartungen immer multidimensional erfasst werden sollten. Limitationen und Implikationen der empirischen Studien werden diskutiert.

Physical exercise has been implicated in several immunophysiological improvements especially during the aging process when an immunocompromised status could be established. Toxoplasma gondii is a protozoan parasite that causes a widespread opportunistic infection, which may present severe consequences, particularly to the fetus and immunocompromised patients. It is estimated that one-third of the human population worldwide has been infected by this parasite, being the reactivation during immunesenescence an unexplored public health issue. The present study was designed to assess the immunophysiological differences between exercised versus sedentary C57BL/6 male mice that have been infected by T. gondii. Before the two key set of experiments, several other sets were carried out to the prospection of the main found data of this study. There were two main sets of experiments: in the first set, the animals were infected after exercising and three groups were formed: experimental groups - infected sedentary (IS, n=6); infected exercised (IEx, n=6) and control group - non-infected sedentary (NIS, n=6). When splenocytes were stimulated by T. gondii-soluble tachyzoite antigens, it was found an significant increasing (P<0.0001) in interferon-gamma (IFN-&#61543;) production concomitant with any changes in IL-10, allowing a greater IFN-&#61543;/IL-10 ratios, produced by the cells from exercised group compared to sedentary one. However, there was no difference concerning quantification of T. gondii genomic DNA by qPCR and immunohistochemistry analysis in brain cysts (P>0.05). In order to further investigate the consequences of these data for the host, a second set of experiments was performed, when the animals were infected before exercising and four groups of animals were established for comparison purpose, as follows: experimental groups - infected sedentary (IS, n=7); infected exercised (IEx, n=6) and control groups - non-infected sedentary (NIS, n=6) and non-infected exercised (NIEx, n=6). It was found that exercised group survived longer (P<0.05) than sedentary one. In both sets of experiments, mice have been submitted to moderate exercises: running (14m/min; 3x/week) and strength (60-80% of one-repetition maximum; 2x/week). In summary, moderated aerobic and strength exercises are able to modulate immune responses against T. gondii infection, being these immunological features beneficial to the host. / A prática regular de exercício físico tem sido relacionado com melhoras imunopatológicas, especialmente durante o processo de envelhecimento quando pode haver um estado de imunocomprometimento. O Toxoplasma gondii é um parasito protozoário que causa infecção oportunista de forma global, podendo apresentar consequências severas, particularmente ao feto e pacientes imunocomprometimentos. É estimado que um terço da população mundial esteja atualmente infectado por este parasito, sendo a reativação durante a imunossenescência um tópico em saúde pública não explorado. O presente estudo foi projetado para avaliar parâmetros de diferenças imunológicas entre camundongos machos C57BL/6 exercitados e sedentários que tenham sido infectados por T. gondii. Antes dos experimentos chaves vários outros conjuntos de experimentos foram realizados para prospecção dos principais achados desta tese. Houve dois conjuntos de experimentos principais: no primeiro conjunto de experimentos, os animais foram infectados após o início dos exercícios formando-se três grupos: um grupo controle - sedentário não infectado (NIS, IS, n=4); dois grupos infectados - um sedentário (IS, n=4) e um exercitado (IEx, n=6). Quando esplenócitos foram estimuladas com antígeno de taquizoíto solúvel de T gondii (STAg), encontrou-se uma maior produção de IFN-&#61543;, concomitante à uma manutenção das taxas de IL-10, que permitiu uma maior razão de IFN-&#61543;/IL10 (P<0,0001) para o grupo exercitado comparado com o sedentário. No entanto, não houve diferenças no que diz repeito a quantificação de DNA genômico de T. gondii pelas análises de qPCR e imunohistoquímica de cistos cerebrais (P>0,05). Com objetivo de se pesquisar posteriormente as consequências destes dados para o hospedeiro, um segundo conjunto de experimentos foram realizados, quando os animais foram infectados antes do início dos exercícios, e quatro grupos foram estabelecidos para comparação deste propósito, como se segue: dois grupos controles não infectados - sedentário (NIS, n=6) e exercitado (NIEx, n=6), e dois grupos infectados - sedentário (IS, n=7) e exercitado (IEx, n=6). Encontrou-se que o grupo infectado exercitado teve sua longevidade aumentada (P<0,05) comparado com o infectado sedentário. Em ambos os conjuntos de experimentos, os camundongos foram submetidos à exercícios moderados: de corrida (14 m/min; 3 x/semana) e resistido (60-80% de uma repetição máxima; 2x/semana). Em síntese, exercícios físicos aeróbicos e resistidos moderados são capazes de modular a resposta do sistema imune no combate da infecção por T. gondii sendo estas características imunológicas benéficas para o hospedeiro. / Doutor em Imunologia e Parasitologia Aplicadas

Det dröjde 32 år från det att Folkrepubliken Kina blev permanent medlem i FN:s säkerhetsråd till dess att landet kontinuerligt deltog med militära förband inom ramen för FN:s fredsbevarande insatser. Kinas plötsliga och fortsatt ökande engagemang för FN-insatser väcker frågan om bevekelsegrunderna för detta paradigmskifte. Med utgångspunkt i Kinas ekonomiska och militära utveckling samt landets internationella relationer, syftar studien till att förstå Kinas ökande deltagande i FN:s fredsbevarande insatser. Kinas ökande internationella engagemang talar för att möten mellan svensk och kinesisk militär personal kommer att öka. Studien är därför relevant och kan utgöra en kunskapskälla för Försvarsmaktens officerare, som i kommande tjänsteutövning ska interagera med kinesisk militär personal inom ramen för internationella insatser. Studiens slutsatser är: (1) Kina strävar efter att balansera de negativa internationella effekter som landets politiska system innebär genom ett målmedvetet arbete för internationell normförskjutning. Det innebär att förändra såväl den internationella bilden av Kina, som Kinas verkliga internationella förutsättningar. (2) Bevekelsegrunderna för de ökande kinesiska FN-insatserna kan förstås först genom att placera insatserna i en internationell kontext med kinesiska utgångspunkter. FN-insatserna utgör där en medveten och kostnadseffektiv åtgärd i Kinas strävan efter internationell normförskjutning och multipolaritet. Insatserna leder till ett ökat diplomatiskt handlingsutrymme vilket kan användas för såväl ekonomiska som militära syften. (3) Det finns idag inga tecken på att nuvarande trend avseende Kinas engagemang för FN:s fredsbevarande insatser avtar. / Since the People’s Republic of China became a permanent member of the United Nations Security Council (UNSC), it took 32 years until continuously participating with troops within a UN peacekeeping operation. The sudden and increasing peacekeeping-commitment raises questions of motives. Based on China’s economic and military development and its international relations, this study aims at understanding China’s increasing participation in UN peacekeeping operations. China’s increasing involvement in UN peacekeeping operations implies that meetings between Swedish and Chinese military personnel will increase. This study is therefore relevant and may constitute a source of knowledge for personnel of the Swedish Armed Forces who will interact with Chinese military personnel within international peacekeeping operations. Conclusions: (1) China strives to balance the negative international impacts of the country’s political system through a focused effort for shifting international norms. This means changing both the international image of China as well as changing China’s international conditions. (2) The motive for increasing Chinese UN efforts can be understood by placing these in an international context with Chinese perspective. The UN efforts constitute a focused and cost-effective step in China’s pursuit of shifting international norms towards multipolarity. The efforts lead to increased diplomatic capability, which can be used for both economic and military purposes. (3) There are currently no indications that the current trend of China’s commitment to UN peacekeeping operations is diminishing.

I och med Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen (nedan Romstadgan) finns nu, för första gången, en juridiskt bindande definition av begreppet aggression, vilken baseras på Förenta Nationernas stadga (nedan FN-stadgan) artikel 2(4). Romstadgan utgör grunden för att Internationella brottmålsdomstolen (nedan ICC), i efterhand, ska kunna utkräva ansvar av en fysisk person för aggressionsbrott. Förenta Nationerna (nedan FN) har till uppgift att bevara freden, genom att agera mot staters aggressionshandlingar, framför allt i preventivt syfte och efter beslut av säkerhetsrådet. Det är intressant att jämföra FN-stadgan och Romstadgans aggressionsbegrepp för att på så sätt förstå hur begreppet aggression behandlas i internationell rätt, både i relationer mellan stater och då fysiska personer ska hållas rättsligt ansvariga för aggressionsbrott. Det är också värdefullt att förstå hur de två definitionerna kan påverka varandra och vad det kan föra med sig för fördelar och nackdelar.                       I denna uppsats behandlas FN-stadgans och Romstadgans aggressionsbegrepp i en komparativ studie, en viktig slutsats är att det finns skillnader mellan  de båda stadgorna.                       I uppsatsen ges inledningsvis en historisk inblick i aggressionsbegreppets utveckling, som underlag för den efterföljande behandlingen, där FN-stadgans och Romstadgans begrepp aggressionshandling utreds.                       Därefter behandlas begreppet aggressionshandling enligt FN-stadgan. Utredningen följer Wienkonventionen om traktaträttens allmänna tolkningsregel. Först görs en tolkning av begreppet aggressionshandlings ordalydelse, i enlighet med FN-stadgans systematik. Sedan redogörs för hur begreppet tolkats av relevanta FN-organ och i staters praxis. Generalförsamlingens aggressionsdefinition, i resolution 3314, gås igenom och kritiseras till viss del, då den inte ger en tydlig avgränsning av vad aggressionsbegreppet innefattar. Generalförsamlingens resolution 3314 är dock central och används därmed, som grund för vidare behandling i uppsatsen där resolutionen också jämförs kritiskt med andra FN-organs praxis och med FN-stadgans lydelse. Uppsatsen visar att begreppet aggressionshandling har givits en vag formulering i FN-stadgan och att vad som anses innefattat i begreppet också skiljer sig något mellan de olika FN-organen. Hos FN-organen finns dock den gemensamma kärnan att, som aggressionshandling anses den första våldsanvändningen i en stats internationella relationer genomförd med ett specifikt aggressivt uppsåt.                        Uppsatsen utreder sedan kritiskt Romstadgans aggressionsbegrepp och dess olika delar varvid viktiga skillnader mot FN-stadgan behandlas. Ett specifikt aggressivt uppsåt saknas i Romstadgan och kan inte heller läsas in i denna, då det skulle gå emot Romstadgans ordalydelse och systematik. Romstadgan ser därmed inte heller ett specifikt aggressivt uppsåt, som en försvårande omständighet, utan Romstadgan ser enbart till det använda våldets allvar och omfattning. Vidare så innehåller Romstadgan en tröskel, i syfte att utesluta en legal gråzon från ICCs jurisdiktion, vilken saknar motsvarighet i FN-stadgan. Romstadgan utesluter därmed genom sin lydelse våldshandlingar, som inom delar av den folkrättsliga doktrinen, anses befinna sig inom en gråzon av jus ad bellum.                       I slutsatserna sammanställs sedan de huvudsakliga skillnaderna mellan aggressionsbegreppen enligt FN-stadgan, FN-organen och Romstadgan och en utredning görs av de fördelar respektive nackdelar och risker, som dessa skillnader medför samt hur skillnaderna påverkar varandra. Författaren finner att det föreligger betydande skillnader då specifikt aggressivt uppsåt saknas i Romstadgan samt då Romstadgans tröskelvärde syftar till att utesluta den legala gråzonen inom jus ad bellum. Vidare anser författaren att dessa skillnader riskerar att urholka FN-stadgans våldsförbud och således i framtiden riskera att gynna starka våldsbenägna stater på svaga staters bekostnad. / The Rome Statute for The International Criminal Court (henceforth The Rome Statute) now provides, for the first time, a legally binding definition of the concept of Aggression. The definition is based on the United Nations Charter (henceforth The UN Charter) article 2(4). The Rome Statute is the foundation on which the International Criminal Court (henceforth ICC) can prosecute individuals on crimes of aggression post the events. The United Nations (henceforth UN) has the charter to sustain the peace through acting against the acts of aggression of nations, primarily preventively and based on resolutions by the Security Council. It is interesting to compare the UN Charter and the Rome Statute definition to understand how the concept of aggression is used in international law, both in relations between nations and when individuals shall be held accountable for crimes of aggression. In addition, it’s valuable to understand how the two definitions can impact each other and what the implications might be of similarities and differences.   Hence, this thesis is a comparative study of the concept of aggression in the UN Charter and the Rome Statute. One key conclusion is that there are significant differences in how the aggression is defined in the two documents.   The use and development of the concept Aggression is first accounted for in a historic context as a foundation for the comparative study.   Then, acts of aggression in the UN Charter is thoroughly investigated in three steps. The investigation is carried out in accordance with the Vienna Convention on the Law of Treaties. Firstly, through an interpretation of acts of aggression in accordance with the ordinary meaning of the term in the context of the UN Charter. Secondly through an investigation of the interpretation in relevant UN bodies and in the practice of nations. Thirdly, the definition of the UN General Assembly, resolution 3314, is investigated and criticised as it does not offer a sufficiently clear delimitation of the concept of aggression.  Resolution 3314 is, however, of key importance and is used subsequently as an element of comparison. The resolution is also compared with the practice of other UN bodies and the wording of the UN Charter. The thesis proves the that aggression has a vague definition in the UN Charter and that the scope of the concept is different in different UN bodies. However, common to all UN Bodies is to define aggression as the first use of force with a specific aggressive intent in international relations.    Following on UN, the thesis provides a critical investigation of the concept of aggression in the Rome Statute where key differences relative to the UN Charter are accounted for. The Rome Statute lacks specific aggressive intent and such cannot be made part of the interpretation as it would the statutes wording and systematics. Thus, the Rome Statute does not regard a specific aggressive intent aggravating but looks solely to the gravity and scale of the force used. In addition, the Rome Statute includes a threshold with the purpose of excluding a grey zone from the jurisdiction of ICC. Such grey zone does not exist in the UN Charter. The implication of this is that the Rome Statute excludes acts of violence that, among some international lawyers, are regarded to be in a grey zone of jus ad bellum.   The conclusions include a summary of the main differences across the UN Charter, different UN Bodies and the Rome Statute. That leads into a discussion on the potential advantages and drawbacks that come out of these differences plus potential effects of the reciprocal influence. The key element of this discussion is that aggressive intent is missing in the Rome Statute and that the statute’s threshold aims to exclude the legal grey zone in jus ad bellum. The thesis concludes that these differences risk to weaken the prohibition of the use of force in the UN Charter and, as a consequence, that this may favour strong and aggressive nations at the expense of smaller and weaker nations.

Syftet med uppsatsen är att analysera Dag Hammarskjölds medlande och diplomatiska agerande under Kongokrisen 1960-1961. Uppsatsen är grundad i Thomas Princens teori om intermediärt medlande med taktiker och tekniker som metodologiska verktyg. Studiens resultat visar att Hammarskjöld aktivt medlade med en tydlig preferens för Léopoldville faktionen samt att han undvek att tydligt tillgodose FN:s rådgivande kommitté med information om en diplomatisk policy som han själv skapade. Denna bild skiljer sig från den tidigare forskningen som främst har idealiserat Hammarskjöld. Hammarskjölds diplomati var även karakteriserat av en ambivalent relation till medlarrollen där han vid tillfällen snarare var en disputant än en medlare. Genom analysen av Hammarskjölds medlande under Kongokrisen har forskningen om generalsekreterarens diplomatiska agerande utökats.

United Nations peacekeeping forces and operations, have long had a history of crimes against civilians by its personnel, not least concerning crimes of sexual exploitation and abuse. While human rights violations are grave despite their origin, there is a specific element of impunity and distrust when the same people who comes to ‘protect’, are the same people who become perpetrators. In this sense, it is notably interesting and important to examine victims’ rights to access justice when crimes have been committed by UN Personnel. The primary aim is to explore to what extent the fore-mentioned victims have the possibility to access justice within the legal system of UN Transitional Administrations. These UN operations are chosen since it is particularly important to examine the extent to which victim’s may access justice when the UN exercises governmental powers and acts as a quasi-state. An underlying aim is to explore how the eventual inconsistencies within this system may be colored by postcolonial tendencies. In this sense, the study is conducted through a doctrinal method with a postcolonial perspective, examining the normative aspects of law in the light of a critical lens. The legal basis and the legal obligations of UN Transitional Administrations are compared to the International Standard on Victims’ rights and evidence on how victims’ rights to access justice is practiced within these administrations. Finally, the aim is to evaluate the result of this analysis from the standpoint of postcolonial theory.

Sammanfattning Titel: “De skandinaviska fondbolagens kriterier på hållbarhetsfonder” Kurs: 2FE75E, Företagsekonomi III - Ekonomistyrning, Examensarbete (Kandidat) Författare: Ernest Dzogovic, Victor Ekerot &amp; Hugo Fröding Handledare: Christer Foghagen Examinator: Petter Boye Lärosäte: Linnéuniversitet, Kalmar Nyckelord: Hållbarhet, Fond, Fondbolag, Taxonomi- och Disclosureförordningen, FN-mål, Kriterier; inkludera, exkludera &amp; påverka.   Syfte: Syftet med studien är att undersöka varför de skandinaviska fondbolagen använder sig av olika kriterier för de aktier som ska inkluderas i deras hållbarhetsfonder.    Metod: Studiens data har insamlats genom att arbeta utefter en kvalitativ metod. Primärdata har inhämtats från de åtta respondenter som samtliga är aktiva inom fondbranschen. Sekundärdatan i studien härstammar från litteratur, vetenskapliga artiklar och webbplatser.   Teori: Teorin som ligger till grund för uppsatsen består av intressentmodellen, legitimitetsteorin, FN:s 17 globala utvecklingsmål för hållbar utveckling &amp; ESG.    Empiri: Den insamlade empirin är baserad på intervjuer med personer verksamma inom fondbranschen och har kompletterats med hållbarhetsredovisningar samt ytterligare dokument från respektive fondbolag och lagar och förordningar.   Slutsats: Sammanfattningsvis anser vi att fondbolagen använder sig av olika kriterier till sina hållbarhetsfonder för att tillgodose sina intressenters efterfrågan, leva upp till samhällets förväntningar och bidra till klimatomställningen. Fondbolagen säkerställer att kriterierna efterföljs genom deras investeringsstrategier där de väljer att inkludera, exkludera eller påverka samtidigt som de inte investerar mer än 5% i kontroversiella sektorer. Samtliga av de Skandinaviska fondbolagen agerade efter liknande regelverk där det inte framgick några större skillnader mellan de olika. Däremot visade det sig finnas skillnader mellan statliga och kommersiella fondbolag. Slutligen anser samtliga medverkande respondenter att taxonomi- och disclosureförordningen kommer att bli omfattande för hela fondbranschen, men understryker att det ännu är i ett tidigt stadie då lagstiftningen inte är helt färdigställd. / Abstract Title: “The Scandinavian fund companies’ criteria for sustainability funds” Course: 2FE75E - Business Administration III - Management Accounting, Degree Project (Bachelor) Authors: Ernest Dzogovic, Victor Ekerot &amp; Hugo Fröding Advisor: Christer Foghagen Examiner: Petter Boye Institution: Linnaeus University, Kalmar Key Words: Sustainability, Fund, Fund Company, Taxonomy and Disclosure Regulation, UN Objectives, Criteria; include, exclude &amp; influence.   Purpose: The purpose of the study is to investigate why the Scandinavian fund companies use different criteria for the shares to be included in their sustainability funds.   Methodology: The study data has been collected by working according to a qualitative method. Primary data have been obtained from the eight respondents, all of whom are active in the fund industry. The secondary data in the study comes from literature, scientific articles and websites.    Theory: The theory on which the thesis is based consists of the stakeholder theory, the legitimacy theory, the UN’s 17 sustainable development goals &amp; ESG.   Empirical: The collected empirical data is based on interviews with people active in the fund industry and has been supplemented by sustainability reports and additional research of documents from each fund company and laws and legislations.    Conclusion: In summary, we believe that fund companies use different criteria for their sustainability funds to meet the demand of their stakeholders, live up to society’s expectations and contribute to climate change mitigation and adaptation. Fund companies ensure that the criteria are met through their investment strategies where they choose to include, exclude or influence while not investing more than 5% in controversial sectors. All of the Scandinavian fund companies acted according to similar regulations where no major differences were observed between them. However, it turned out that there are differences between state and commercial fund companies. In conclusion, all participating respondents believe that the taxonomy and disclosure regulation will be comprehensive for the entire fund industry, but emphasize that it is still at an early stage when the legislation is not fully completed.

No description available.

As global inequality reaches unprecedented levels, social entrepreneurship has emerged as a promising tool for addressing this and fighting some of the most challenging social issues of our time. This thesis seeks to dive into the specific challenges that social entrepreneurs encounter in low-income settings by conducting a case study in the favelas in Brazil, one of the world’s most widely recognized low-income areas. By conducting a comprehensive literature review, the thesis establishes a conceptual framework for the challenges facing social entrepreneurs in low-income settings. This is used to guide the analysis for the data collection in a deductive manner. Data is collected using semi-structured interviews with seven social entrepreneurs operating within the favelas. The findings reveal that the interviewed social entrepreneurs in the favelas face significant obstacles across five main areas: financial capital, legal and regulatory environment, infrastructure, human capital, and social capital. These challenges are consistent with the conceptual framework of challenges facing social entrepreneurs in low-income settings. / I takt med att den globala ojämlikheten når rekordnivåer har socialt entreprenörskap vuxit fram som ett lovande verktyg för att tackla några av vår tids mest utmanande samhällsfrågor. Denna avhandling syftar till att undersöka de specifika utmaningar som sociala entreprenörer möter i låginkomstmiljöer genom att genomföra en fältstudie i favelorna i Brasilien, ett av världens mest kända låginkomstområden. Genom att göra en omfattande litteraturgenomgång etablerar avhandlingen först ett konceptuellt ramverk för de utmaningar som sociala entreprenörer i låginkomstmiljöer står inför. Denna används senare för att vägleda analysen av datainsamlingen på ett deduktivt sätt. Data samlas in med hjälp av semistrukturerade intervjuer med sju sociala entreprenörer verksamma inom dessa områden. Resultaten visar att de intervjuade sociala entreprenörerna möter betydande hinder inom fem huvudområden: finansiellt kapital, lagar och regler, infrastruktur, humankapital och socialt kapital. Dessa utmaningar är i linje med det konceptuella ramverket för utmaningar som sociala entreprenörer står inför i låginkomstområden.

<p>Denna uppsats syftar till att undersöka de normativa utrymmen som det finns i dagens internationella samhälle för förebyggande interventioner. Interventioner definieras som ett medel i en större politisk strategi som sker inom en suverän stats gränser mot dess officiella vilja. Vidare skiljer sig förebyggande interventioner från icke-förebyggande genom dess preventiva karaktär. Utifrån en begreppsanalys studeras olika interventionsformer och argument för interventionspolitikens legitimerande. I den följande normativa analysen diskuteras och ställs olika argument om interventioners legitimerande emot varandra, och det normativa utrymmet för interventioner undersöks. Interventioner, förebyggande interventioner och legitimerandet av desamma är kopplat till begrepp som suveränitet och auktoritet men också till internationella lagar och universella normer samt motiven bakom interventionerna.</p><p>Ett av de stora dilemman som uppstår kring förebyggande interventioner är valet mellan att bryta mot de internationella politiska normerna och skadan av ett passivt förhållningssätt mot mänskligt lidande. I dagens internationella samhälle skulle det kunna finnas ett normativt utrymme för förebyggande interventioner under förutsättning att motiven bakom interventionen värderas högre än argumenten mot den förebyggande interventionen. Avsaknaden av en tydlig suverän auktoritet, allmänt giltiga och accepterade motiv och ett legalt utrymme gör att det är svårt att finna en normativ yta för förebyggande interventioner i det internationella samhället. Trots en ökad positiv retorik från FN rörande förebyggande interventioner, samt att interventioner blivit alltmer accepterade, vilket inte var fallet bara femtio år tillbaka, saknar förebyggande interventioner fortfarande en allmängiltig legitimitet och acceptans.</p> / <p>The objective of this thesis is to study the normative space and scope for pre-emptive interventions in the international society of today. Interventions are defined as part of a broader political strategy aimed at changing the actual course of actions within a specific sovereign country against that country’s official will. Further, are pre-emptive interventions distinguished from non-pre-emptive interventions by the latter’s reactive character. Through a concept analysis are different types of intervention and the arguments for the legitimacy of different intervention policies studied. In the following normative analysis different arguments for the legitimacy of interventions are positioned against each other, and thereby the space and scope for pre-emptive interventions is examined. Interventions, pre-emptive interventions and the legitimacy thereof, are connected to concepts of sovereignty and authority, as well as international law, universal norms and the motives behind the interventions.</p><p>One of the main dilemmas considering pre-emptive interventions is the choice between breaking international political norms, and the damage of doing nothing and passively watching ongoing human suffering. Today’s international society would have a space and scope for pre-emptive interventions provided that the motives behind the intervention are considered more valid than the arguments against the same policy. The lack of an obvious international authority, general valid and acceptable motives, and a legal space for pre-emptive interventions, make it difficult to find legitimate grounds and a normative space and scope for them. In spite of an increasingly positive rhetoric by the UN on pre-emptive interventions, among other examples, pre-emptive interventions remain a general notion of legitimacy and acceptance.</p>