Denna studie syftar till att undersöka hur pedagoger kan närma sig begreppet religionsfrihet i förhållande till barn i förskolan. Jag har undersökt i vilka omsorgssammanhang pedagoger väljer att handla efter vårdnadshavares önskemål baserade på religiös trosåskådning, barns önskemål eller de styrdokument verksamheten vilar på. Arbetet har utgått från följande frågeställningar:•Hur kan pedagoger tolka begreppet religionsfrihet i förskolan och vad anser pedagoger att denna tolkning kan ha för påverkan på den vardag barn får på förskolan? •I vilka omsorgssammanhang väljer pedagoger att handla efter styrdokument, barns önskemål eller vårdnadshavares önskemål gällande barnet?Genom kvalitativa forskningsmetoder i form av semistrukturerade samtalsintervjuer där fyra aktiva pedagoger dels blivit givna tre omsorgsetiska dilemman såväl som intervjufrågor har undersökningen utförts. Respondenternas intervjusvar har analyserats utifrån ett omsorgsetiskt perspektiv med modelling, dialouge och natural caring som centrala begrepp.Studiens redovisar att pedagoger tolkar barns rätt till religionsfrihet i förskolan som barns rättighet att tro på vad de vill. Trots detta pekar studien på att pedagoger i somliga fall bemöter barn utifrån vårdnadshavares religiösa trosåskådningar. Studien redovisar att detta även sker i de fall då barn uttrycker en önskan om ett annat slags bemötande. Barns religionsfrihet blir alltså i vissa fall ekvivalent med att de blir bemötta utifrån den religion som råder i deras hem. Studien hänvisar även till att pedagoger i några omsorgsetiska fall väljer att handla efter vad de anser gynnar barn samt hur detta bemötande kan variera. Avslutningsvis diskuterar jag studiens yrkesrelevans, metodval och ger förslag på framtida forskning gällande ämnet.

This study examines primary school teachers approach towards the Abrahamic religions of Judaism, Christianity and Islam. The aim is to make a contribution to the academic discussion of the advantages and disadvantages when teachers emphasize differences or similarities between these religions. In addition, the study highlights the importance of religious education for the promotion of social unity. Also the topic of morality in a society, whether it can strengthen or not the consensus regarding fundamental values, norms and goals. The study is based on a survey of 22 questions in three key areas: Background facts, Lesson planning and teaching, alongside The importance of religion education for individuals and society. The survey was answered by 124 teachers of religion at primary school. Additionally five pedagogical plans from the same selection group have been studied. The results are both quantitative and qualitative. The study rests on the assertion that Abraham's children is a tool that can teach the common history of Judaism, Christianity and Islam. Previous research shows different positions using Abraham's children as a pedagogical concept. The vast majority amongst the participants of the study consider it to be of great importance to show the similarities of religions. As a result they also believe that it has the opportunity to promote social togetherness in a positive direction. Looking at the result through Émile Durheim's theory of social solidarity, this clarifies that an individual as a subject is not the same when part of a collective. Social development will arise when people gather as a group. / Denna studie undersöker hur lärare på låg- och mellanstadiet hanterar de abrahamitiska religionerna judendomen, kristendomen och islam. Syftet är att lämna ett bidrag till den vetenskapliga diskussionen om för- och nackdelar med att som lärare i religionskunskap främst betona olika religioners olikheter eller likheter. Dessutom belyser studien vilken betydelse religionsundervisningen kan få för främjandet av social sammanhållning och moraluppfattningen i ett samhälle. Det vill säga om den kan stärka samsynen kring grundläggande värden, normer och mål. Studien genomfördes främst med hjälp av en enkät. Denna innehöll 22 frågor uppdelade under de tre rubrikerna Bakgrundsfakta, Lektionsplanering och undervisning, samt Religionsundervisningens betydelse för individ och samhälle. Enkäten besvarades av 124 lärare i religionsämnet på låg- och mellanstadiet. Som komplement har fem pedagogiska planeringar från samma urvalsgrupp studerats. Resultaten är både kvantitativa och kvalitativa. Studien tar avstamp i uttrycket Abrahams barn som ett verktyg för att visa på judendomens, kristendomens och islams gemensamma historia. Inom tidigare forskning finns två konkurrerande uppfattningar om Abrahams barn som pedagogiskt koncept. De allra flesta som deltog i studien anser det vara av stor vikt att visa på religionernas likheter. Som en naturlig följd av detta anser de även att religionsämnet har stor möjlighet att främja den sociala sammanhållningen i positiv riktning. Genom att se resultatet genom Émile Durheims teori om social sammanhållning tydliggörs att en individ som solitär inte är densamma när den ingår i ett kollektiv. När människor samlas i grupp uppstår det sociala fenomen.

This paper aims to present and examine the discourses of religious education in Sweden. Previous studies argue that there is a secularist discourse in Sweden however, one can question whether the secularist discourse is neutral of all religious traditions. The curriculum emphasizes objective and inclusive education based on science and proven experience and a non-confessional education. On the other hand, the paper highlight examples that are contrary to these ideas, which shows that christianity serves the dominant position in the curriculum. By using the method: contextual idea analysis, I have studied the ideas in the Swedish curriculum that determines the conditions and guidelines for teaching in religious education. The conclusion is that the christian tradition and western humanism serves a prominent part in the curriculum and risks making christianity the norm for religious life. The paper shows that the secularist discourse in Sweden has a christian bias which can affect the creation of a neutral religious education that enables respect, objective understanding and tolerance for other religions.

<p>Syftet med den här uppsatsen är att undersöka om religionslärare på grundskolans senare år upplever en konflikt mellan läroplanens mål om en icke-konfessionell, saklig och allsidig undervisning och den tradition som finns inom religionskunskapen med en nära koppling till kristendomen. Undersökningen bygger dels på litteraturstudier, där jag ger en bakgrund till och en definition av relevanta begrepp som icke-konfessionell undervisning, saklig och allsidig undervisning, sekularisering, religionsfrihet samt mångkultur, dels intervjuer med tio religionslärare i Jönköpings kommun. Resultatet visar att lärarna inte upplever någon konflikt kring detta något motsägelsefulla, men att de är mycket medvetna om problematiken som finns kring dessa begrepp och kopplingen till undervisningen i religionskunskap.</p>

Syftet med den här uppsatsen är att undersöka om religionslärare på grundskolans senare år upplever en konflikt mellan läroplanens mål om en icke-konfessionell, saklig och allsidig undervisning och den tradition som finns inom religionskunskapen med en nära koppling till kristendomen. Undersökningen bygger dels på litteraturstudier, där jag ger en bakgrund till och en definition av relevanta begrepp som icke-konfessionell undervisning, saklig och allsidig undervisning, sekularisering, religionsfrihet samt mångkultur, dels intervjuer med tio religionslärare i Jönköpings kommun. Resultatet visar att lärarna inte upplever någon konflikt kring detta något motsägelsefulla, men att de är mycket medvetna om problematiken som finns kring dessa begrepp och kopplingen till undervisningen i religionskunskap.

The aim of the thesis is to examine how children as social beings and actors form themselves within the framework of a school institution that adults have set up in order to shape them in deliberate ways through nurturing education. The study is based on long-term fieldwork in a Muslim faith school in Sweden. Muslim schools have aroused a great deal of debate in Swedish society. Opponents have argued that Muslim schools lead to segregation and social exclusion, that these schools risk not promoting the fundamental values of society and that children in these schools are met by religious propaganda. Advocates of these schools have maintained that in public schools the Muslim identity is eroded by ignorance, lack of understanding and racism. Muslim schools instead offer children knowledge of their culture and religion in a way that enhances their identity and makes them secure and whole human beings who can be integrated into society. The debate reflects that school institutions function as loci for contested forms of socialisation in society; national, ethnic, religious, or the struggle of other groups for cultural production and social reproduction in which they are united in the role and importance attached to the school institution in the shaping of young people. In the debate children appear as passive receivers and products of adults’ upbringing and education, which represents both threat and opportunity. The debate around Muslim schools reflects adult-centred ideas of socialisation, where the adults’ upbringing and education is placed at the centre of the process in which children are formed into social persons. What emerged from this study is that children are social actors who shape themselves and that this shaping is more of an informal social process than a formal education process. The study raises the profile of how the school constitutes an environment in which children are in the majority and adults in the minority; a social environment in which children have significantly more social contact and a greater number of social relations with each other than with adults. The school as a child-centred social environment is reflected in the fact that it is principally children who shape each other rather than adults shaping children. / Hur formas barn i en muslimsk skola? Muslimska skolor har väckt stor debatt i Sverige. Motståndare har uttryckt att dessa skolor leder till segregation, att de riskerar att inte förmedla samhällets värdegrund och att barn där möts av religiös propaganda. Förespråkare har hävdat att i den kommunala skolan bryts barns muslimska identitet sönder av okunskap, oförståelse och rasism mot muslimer. Genom muslimska skolor erbjuds barn istället kunskap om sin kultur och religion vilket stärker deras identitet och gör dem till trygga och hela människor som kan integreras i samhället. Debatten reflekterar hur skolinstitutionen fungerar som lokus för nationella, etniska, religiösa eller andra gruppers ”kamp” om kulturell produktion och social reproduktion i samhället. Den gemensamma nämnaren för förespråkare och motståndare till muslimska skolor är den roll och betydelse som skolinstitutionen tillmäts för att avsiktligt forma den uppväxande generationen. De delar en vuxencentrerad syn på socialisation. Barn framstår som sociala produkter av de normer och värderingar som lärare förmedlar i skolan, vilket utgör både hot och möjlighet. Den här studien problematiserar den vuxencentrerade synen på barns socialisation som kommer till uttryck i debatten kring muslimska skolor. Studien visar att barn är sociala aktörer som formar sig själva och att formning snarare är en informell social process än en lärarstyrd utbildningsprocess. Studien belyser skolan som en vardaglig miljö där barn är i majoritet och vuxna i minoritet; en social miljö där barn har betydligt fler relationer och intensivare umgänge med varandra än med vuxna. Att skolan i social bemärkelse är barncentrerad innebär att det där framförallt är barn som formar varandra än att vuxna formar barn. Studien bygger på ett längre fältarbete bland barn i en mellanstadieklass i en muslimsk friskola.

Syftet med denna kunskapsöversikt är att undersöka vad forskningen säger om argument för att ge religionsfrånvaro, ateism och icke-tro en plats i religionskunskapsundervisningen. Vetenskapliga källor i form av avhandlingar och artiklar ligger till grund för kunskapsöversikten och sammanfattningsvis pekar forskarna på att Sverige är ett sekulariserat eller möjligen postsekulariserat, pluralistiskt samhälle där skolan enligt läroplanen ska vara icke-konfessionell. Religionsutövningen har ändrat sin form och fått nya uttryck där andlighet och individualisering tar plats. Kursplanerna i religion i årskurs 1–6 saknar begrepp såsom ateism och icke-tro och observerad religionsundervisning i högstadiet och gymnasiet visar att de ickereligiösa ses som norm och att ämnesdiskussionerna mellan elever ofta utgår från ett vi och dem-tänk. Den insamlade forskningen lyfter flera argument för en breddad religionsundervisning såsom att ett utökat ämnesspråk kan skapa friare diskussionsmöjligheter. Fler elever kan identifiera sig med religionsämnet om även ateism och icke-tro betraktas som en form av tro, och icke-konfessionell religionsundervisning behöver omfatta även ett källkritiskt förhållningssätt. En vidgad begreppsförståelse skapar ett mer inkluderande klassrum där olikheter bemöts med större förståelse och respekt.

Syftet med studien är att undersöka vilka didaktiska verktyg och arbetssätt lärare använder samt vilka didaktiska utmaningar de upplever och hur dessa kan bemötas för att främja likvärdig religionsundervisning i årskurs 4–6 utifrån ett lärarperspektiv.  För att besvara studiens två frågeställningar har kvalitativa intervjuer med fem legitimerade lärare i religionskunskap genomförts. Studien utgår från en grundad teori samt teorin om interkulturalism med inriktning på det teorispecifika begreppet symbolisk interaktionism. Resultatet av studien visar att lärare förespråkar ett varierat arbetssätt med olika didaktiska verktyg, en integration av olika ämnen för att utöka elevernas förståelse för religionens betydelse samt ett kooperativt lärande för elevernas kognitiva förmåga. De utmaningarna som studiens resultat visade var elevernas skiftande förkunskaper, hanteringen av samhällsförändringar i undervisningens samt likvärdighetsuppdraget i relation till läroplanen.

Hur kan lärare på bästa sätt möta elever med religiös positionering i religionskunskapsklassrummet?  Hur kan undervisningen utformas för att ge religiösa traditioner en framställning som elever med religiös positionering kan acceptera, relatera till och kanske också lära nytt av? Den här religionsdidaktiska studien handlar om hur elever som positionerar sig inom muslimsk, kristen, buddhistisk och judisk tradition talar om skolans religionskunskapsundervisning. Studien berör tre teman. För det första undersöks mötet mellan undervisningsinnehåll och elevernas erfarenheter av sin egen religiösa tradition och tro. För det andra riktas uppmärksamheten mot hur eleverna talar om sina erfarenheter av att vara eller att förväntas vara representant för sin egen tradition i undervisningen. Ett tredje tema handlar om hur eleverna beskriver ramar och förutsättningar för religionskunskapsundervisningen. Intervjumaterialet har analyserats med hjälp av kritisk diskursanalys. Resultaten visar bland annat att eleverna har svårt att känna igen och relatera till sin egen tradition i undervisningen. De befarar att undervisningen snarare förstärker än dekonstruerar stereotypa föreställningar om religion och religiöst liv. / This study focuses on the encounter between students who postition themselves within a religious tradition and the Swedish school system´s mandatory, integrative and non-confessional subject Religious Education. The aim of the study is to show how students who position themselves within a religious tradition speak about the school's religious education. The interest is directed towards three themes. Firstly, the encounter between teaching content and the students experiences of their own religious tradition and faith. A second theme deals with the issue of being representatives of their own tradition in the classroom. A third theme addresses how the students describe the framework and conditions for religious education. The empirical material consists of twenty-one group- and individual interviews with students ages 16-19 from Muslim, Jewish, Christian and Buddhist traditions. Social constructionist theory provides the basis and critical discourse analysis is used as theoretical and analytical approach. The results show that all the students in the study find it difficult to recognise and relate to their own tradition in the framework of religious education. According to the students, religious traditions are presented in a shallow, stereotypical and fact-oriented manner with a focus on history, strict rules and obedience. Another finding is summarised in the discourse "religious positioning as an independent choice". These articulations are understood as a resistance discourse. It seems necessary for the students to challenge what they perceive as dominant discourses of religion and religious life, as expressed in the religious education classroom, in school and in society. For some students, representing their own tradition in the classroom, is discribed as a selfimposed position allowing them to defend and give a more nuanced picture of their own tradition. Most students, however, describe the position of being a faith representative in the classroom as assigned and undesirable. Within the discourse "the neutral religious education", teaching is described as tightly regulated by the requirements of neutrality, objectivity and fairness. In the light of students' talk about other school subjects (NO and Philosophy), it is possible to understand ”the neutral religious education” as part of a wider secular, possibly secularist discourse, where the school fosters critical thinking and imposes a strict scientific worldview, where religion and religious beliefs are dismissed, ridiculed and denied. Although the students criticise the teaching, they value the subject´s potential of contributing to tolerance and mutual understanding. Implications of the findings are discussed in relation to the teachers didactical choices, the classroom practice and the aims of Religious Education.

De konfessionella friskolorna har de senaste åren varit ett hett diskuterat ämne med omfattande debatter och medial uppmärksamhet som följd. Kritiker har menat att skolorna bedriver en verksamhet som inte är förenlig med de värderingar det är avsett att skolan skall förmedla, medan försvarare har hävdat att skolorna är nödvändiga för att uppfylla kravet på religionsfrihet. Denna studie undersöker om och på vilket sätt de konfessionella friskolorna kan sägas svara mot de krav som ställs på dem utifrån de centrala styrdokumenten. Detta görs genom en idéanalys och kategorisering av de centrala styrdokumenten vilket resulterade i dimensionerna jämställdhet, funktion och kunskapssyn som särskilt viktiga pelare i skolans arbete. Detta kopplas sedan till en systematisk morfologisk analys av samtliga konfessionella skolors senaste tillsynsärende och samtliga anmälningar dessa skolor fått emot sig mellan 2013 och 2016. Studiens resultat visar att även om det finns flera områden där de konfessionella skolorna kan anses sköta sin verksamhet helt i linje med de centrala styrdokumenten så finns det också flera områden, särskilt inom jämställdhet, identitet, innehåll samt verklighetsorientering där de uppvisar allvarliga brister. Vidare bidrar studien med en analysmetod som framgångsrikt kan appliceras inom studiet av ideologiska värdekonflikter.