Recent advancements in hardware, techniques and data availability have resulted in major advancements within the field of Machine Learning and specifically in a subset of modeling techniques referred to as Deep Learning. Virtual simulations are common tools of support in training and decision making within the military. These simulations can be populated with synthetic actors, often controlled through manually implemented behaviors, developed in a streamlined process by domain doctrines and programmers. This process is often time inefficient, expensive and error prone, potentially resulting in actors unrealistically superior or inferior to human players. This thesis evaluates alternative methods of developing the behavior of synthetic actors through state-of-the-art Deep Learning methods. Through a few selected Deep Reinforcement Learning algorithms, the actors are trained in four different light weight simulations with objectives like those that could be encountered in a military simulation. The results show that the actors trained with Deep Learning techniques can learn how to perform simple as well as more complex tasks by learning a behavior that could be difficult to manually program. The results also show the same algorithm can be used to train several totally different types of behavior, thus demonstrating the robustness of these methods. This thesis finally concludes that Deep Learning techniques have, given the right tools, a good potential as alternative methods of training the behavior of synthetic actors, and to potentially replace the current methods in the future.

No description available.

Syftet med denna uppsats är att utröna hur Karl XII har använts inom litteraturen under 1700, 1800 samt 1900-talet. Frågeställningarna som ska besvaras är ställda utifrån Karl XII:s personlighet, politiska förmåga som statsman och slutligen Karl XII:s egenskaper som en militär ledare.   Litteraturen som används för undersökningen speglar de verk som kom att bli mest uppmärksammade och uppskattade på det samhälleliga planet – då de kan antas haft den största inverkan på människorna i sin tid. Det förekommer litterära verk om sålts i miljontal, exempelvis Carl Grimbergs och Herman Lindqvists verk. Det verk som utgör starten för denna uppsats är skriven 1731 av François-Marie Arouet, Voltaire, som var en beundrare till den svenske kungen. Författaraktörerna byter av varandra och publicerar med en jämn ström under de följande århundradena.    Den tidigare forskning som ligger till grund för uppsatsen är författaren Eva Östbergs beskrivning av historiebruk – att historien är människans kollektiva förmåga att minnas och att glömma, vilket yttrar sig i historiebruk. Denna beskrivning av historiebruk utmynnar även till John Tosh´s beskrivning av ett socialt minne – vilket yttrar sig på liknande sätt. Författaren Klas-Göran Karlsson ger en förklaring till ett existentiellt historiebruk – vilket är ett resultat av att människor har ett medfött behov av att minnas. Till dessa begrepp kommer även Egeland och Johannissons teori för en koppling mellan kultur, plats och identitet att användas.   Den teoretiska ansatsen är att befästa Karl XII som en historisk aktör och byggsten i den svenska historien med utgångspunkt att detta skiftar i olika kontexter. Undersökningen ska utröna vilken plats författarna ger Karl XII som en historisk byggsten.

Stridens etos är ett helt nytt begrepp i svenska doktriner som infördes i Doktrin för gemensamma operationer 2020. I och med att doktrinen är Försvarsmaktens förhållningsätt till gemensamma operationer och i förlängningen hur vi ska strida på taktisk och operativ nivå skapade begreppet ett intresse att genom diskurs studera dess funktion, position och påverkan inom den militära kulturen, doktrinen och i Försvarsmaktens som helhet. Hur förhåller sig begreppet till andra riktlinjer i redan befintliga försvarsmaktsbegrepp och dokument som beskriver förhållningsätt i Försvarsmaktens kärnverksamhet och i detta fall strid. Syftet med denna studie är att skapa förståelse om hur begreppet stridens etos påverkar Försvarsmakten genom att studera begreppets funktion, dess innebörd samt dess position inom sociala hierarkin som berör Försvarsmaktens kärnverksamhet väpnad strid. Syftet är även att bidra till diskussionen om den militära professionen och dess kultur. Studien visar att begreppet stridens etos rör sig i och påverkar flertalet sociala fält på grund av att det påverkar ett specifikt fält, nämligen striden. Begreppet påvisar en efterfrågan av ett krigarideal som kan antydas saknas idag. Stridens etos innehar en hög ställning i Försvarsmaktens hierarki, detta genom att poängtera det dödliga våldet och på så sätt även tillskriver sig en hög position i samhället. Begreppet kan påvisas revoltera mot rådande norm och förskjuta det mot en mer önskvärd position.

Sverige har Europas äldsta C-130 Herculesflotta, nationellt benämnt Transportflygplan 84, som ska bytas ut innan 2030 på grund av ökande underhållskostnader. Det har ännu inte identifierats eller beslutats om en lämplig ersättare till TP 84. Detta arbete studerar the fiktiva scenariot av införskaffning och implementering av ett större transportflygplan än TP 84 för att användas i taktiska operationer. Arbetet svarar på frågan Hur påverkas Försvarsmakten av införskaffandet av ett stort transportflygplan med hänsyn till effekt, lämplighet och ekonomisk överkomlighet? Detta ämnas besvaras genom att applicera teorin om militär nytta på flygplanet C-130J Super Hercules, som är i motsvarande storlek som TP 84 samt C-17 Globemaster III som är större och vanligtvis används till strategiska operationer. Syftet med arbetet uppnås genom insamlad empiri från dokumentstudier från både officiella dokument, tidigare studier och elektroniska dokument som kompletteras av en intervju med en före detta överste vid svenska transport- och specialflygsdivisionen. Arbetets slutsats är att en implementering av ett större transportflygplan påverkar Sveriges transportflygsförmåga negativt. Ett flygplan i motsvarande storlek som TP 84 är att föredra för taktiska operationer. Arbetet bidrar även med två förbättringspunkter till teorin om militär nytta där dimensionen Ekonomisk Överkomlighet föreslås få större inverkan på den slutgiltiga bedömningen samt att lägga till ytterligare en indikator under dimensionen Militär Lämplighet som bör beröra området politik. / Sweden currently operates the oldest C-130 Hercules fleet in Europe which is to be replaced before 2030 due to rising maintenance costs. A suitable military cargo aircraft has not yet been identified nor decided upon. This report studies the fictional case of acquiring and implementing a larger aircraft than the C-130H Hercules for use in tactical operations. The report answers the question How would an implementation of a large military cargo aircraft affect the Swedish Armed Forces regarding military effect, military suitability and economic affordability? This question aims to examine the implementation by applying the theory of Military Utility on the C-130J Super Hercules which has a size comparable to C-130H Hercules and the C-17 Globemaster III which is larger and commonly used for strategic airlift. The purpose of this study is achieved by gathering empirical data by using documentary studies from both official government documents, previous studies and electronic documents as well as from an interview with a former Air Force Colonel responsible for the development of the Swedish airlift squadron. The author concludes that the implementation of a larger aircraft negatively impacts the airlift capabilities. An aircraft in the same size as C-130H Hercules is preferred for tactical operations. This report also contributes with two key points to improve the theory of military utility by giving the dimension Economic Affordability a larger impact in the final judgement as well as implementing an additional indicator to the dimension Military Suitability, named political.

Sowohl im nationalsozialistischen Deutschland als auch in der DDR, die als „Erziehungsstaaten“ eine zweckfreie, an der Persönlichkeitsentfaltung des Individuums ausgerichtete Sozialisation im Sinne von humanistischer Bildung nicht als Leitbild der Volkserziehung anerkannten, war die Wehrerziehung von Kindern, Jugendlichen und jungen Erwachsenen ein wichtiges Erziehungsziel und damit ein bedeutendes Element der politischen Sozialisation. Im Nationalsozialismus diente diese Wehrerziehung zum einen der Prägung der männlichen „Volksgenossen“ zum Idealtypus des „politischen Soldaten“, zum anderen der tatsächlichen Kriegsvorbereitung. Auch in der DDR war die Wehrerziehung sowohl ein wesentlicher Aspekt der ideologischen Sozialisation und der Erziehung zur „sozialistischen Persönlichkeit“ als auch Teil der konkreten Vorbereitung auf einen später im Rahmen der allgemeinen Wehrpflicht zu leistenden Grundwehrdienst. Vor diesem Hintergrund sollte die vorliegende Arbeit ein wichtiges Teilstück des Vergleichs von NS- und DDR-Wehrerziehung leisten, indem sie die schulische Wehrerziehung in den Blick nimmt und dazu die Schulbücher beider Regime in einer Kombination aus quantitativer und hermeneutischer Analyse auf ihre wehrerzieherischen Inhalte und die Mechanismen ihrer Vermittlung untersucht. Die Untersuchung ergab, dass sowohl in der NS- als auch in der SED-Diktatur die allgemeinbildenden Schulen zur ideologischen Indoktrination und zur Manipulation der Schüler genutzt wurden. Wehrerziehung gehörte zu den zentralen Inhalten dieser ideologischen Indoktrination und weist erhebliche Schnittmengen mit der beabsichtigten Prägung der Schüler zu nationalsozialistischen „Volksgenossen“ bzw. zu „entwickelten sozialistischen Persönlichkeiten“ auf. Der Gesamtumfang der Wehrerziehung ist in den NS-Schulbüchern deutlich höher als in den Schulbüchern der DDR – in den Büchern aller untersuchten Fächer, die sowohl im Dritten Reich als auch in der DDR auf dem Lehrplan standen, enthalten die NS-Schulbücher erheblich mehr Wehrerziehung. Zentrales Motiv zur Stärkung eines Wehrwillens ist in der NS-Wehrerziehung die heroisierende Darstellung mutiger, tapferer und auch den eigenen Tod nicht scheuender deutscher Kämpfer und Krieger als wehrerzieherische Vorbilder. Umfangreiche Schilderungen kriegerischer „Heldentaten“ sollten bei den Schülern den Wunsch wecken, diesen Vorbildern nachzueifern und sich in einer ähnlichen Situation entsprechend zu verhalten. Gerade nicht bzw. nur am Rande thematisiert wird die Legitimation des jeweiligen Kampfes oder die Motivation der „Helden“. Die Vorbildfunktion bezieht sich ausschließlich auf ihr äußeres Verhalten in der konkreten Kampfsituation, das die Schüler emotional ansprechen und dazu führen sollte, „draufgängerisches“ Verhalten im Kampf bis zur Akzeptanz des eigenen „Heldentodes“ auch für sich selbst zu bejahen. Das verbindende Element der Vorbilder untereinander und mit den Schülern ist ihre Identifikation als „Deutsche“. Heroische Eigenschaften werden den Schülern damit als prinzipiell biologisch determinierte Charakterzüge des „deutschen“ Menschen dargestellt, wobei das Attribut „deutsch“ sowohl eine nationale als auch eine rassische Zugehörigkeit ausdrückte. Die NS-Wehrerziehung zielte also primär darauf, das Selbstbild der Schüler als Angehörige einer kriegerischen und stets heldenhaft kämpfenden Rasse zu prägen. Diese zunächst noch weitgehend „richtungslose“ Wehrmotivation wird flankiert durch den Gedanken der „territorialen Expansion“: Zum einen stellen die NS-Schulbücher den Kampf um „Lebensraum“ zwischen starken und schwachen Nationen, Völkern und Rassen als historische Konstante dar, zum anderen erklären die Bücher weite Teile Europas und die ehemaligen Kolonien in Afrika zu „deutschem Boden“ und begründen dies mit einer ehemaligen deutschen Herrschaft oder zumindest deutscher Präsenz in diesen Gebieten. Auch wenn die Bücher eine territoriale Ausdehnung des Deutschen Reiches in Europa an keiner Stelle explizit fordern, sind diese Inhalte insgesamt dazu geeignet, einem Angriffs- und Eroberungskrieg in Europa argumentativ den Boden zu bereiten. In der DDR-Wehrerziehung sollte hingegen jegliche Wehrmotivation aus der Vermittlung eines Feindbildes entstehen. Der marxistisch-leninistischen Staatsideologie folgend war dieses Feindbild die „Ausbeuterklasse“, die in den Lehrbüchern zum einen unmittelbar als „Großgrundbesitzer“, „(Groß-) Bourgeoisie“, „Imperialisten“ und („Staatsmonopol-) Kapitalisten“, zum anderen mittelbar als „herrschende Klasse“ in „imperialistischen Staaten“ in Erscheinung tritt. Diesem Feind werden in den Lehrbüchern eine Vielzahl negativer Eigenschaften zugeschrieben, von denen das für die Wehrerziehung unmittelbar wirkmächtigste Merkmal die Aggressivität ist: Die „Ausbeuterklassen“ nutzen die von ihnen beherrschten Staaten nicht nur zur Unterdrückung und Ausbeutung der eigenen Bevölkerung, sondern arbeiten – gleichsam in der Fortführung des Klassenkampfes auf zwischenstaatlicher Ebene – auch offensiv darauf hin, die sozialistische Staatenwelt zu vernichten. Dieser Argumentation folgend sind die Bürger der DDR, gerade weil sie auf der „richtigen“ und „fortschrittlichen“ Seite stehen, zur fortwährenden Verteidigungsbereitschaft gegen Angriffe des „imperialistischen“ Feindes gezwungen. Das zentrale Motiv der Wehrmotivation in der DDR ist mit dem Feindbild also ein Aspekt, dessen Bedeutung in der NS-Wehrerziehung – zumindest bis zum Kriegsbeginn – nur nebensächlich war; auch wurden die Schüler in der DDR nicht vorwiegend auf emotionaler Ebene angesprochen, sondern sollten mit rationalen Argumenten vom Sinn und Zweck eines Dienstes in der Nationalen Volksarmee überzeugt werden. Das verbindende Element der historischen wie der zeitgenössischen Vorbilder in der DDR-Wehrerziehung ist dementsprechend der Kampf für die als „gerecht“ definierte Sache. Auch wenn die Tugenden der Vorbilder in beiden Diktaturen ähnlich ausgeprägt sind, ist die Quelle dieser Tugenden damit diametral entgegengesetzt: In der NS-Wehrerziehung gelten sie als vom Einsatzzweck vollkommen unabhängige biologische Determinanten, in der DDR-Wehrerziehung gilt hingegen gerade die Überzeugung, für eine „gerechte“ Sache zu kämpfen, als Voraussetzung für eine hohe Kampfmoral. Zugespitzt können die oben skizzierten Hauptlinien der Wehrerziehung in der NS- und SED-Diktatur als „Erziehung zum Tod“ und als „Erziehung zum Hass“ bezeichnet werden: Die NS-Wehrerziehung zielte darauf ab, das Selbstbild der Schüler so zu manipulieren, dass sie sich widerspruchs- und kritiklos für jedes Kriegsziel und gegen jeden Gegner einsetzen lassen und dabei rücksichtslos Gewalt gegen andere ausüben, aber auch den eigenen Tod billigend in Kauf nehmen würden. Die DDR-Wehrerziehung versuchte hingegen, bei den Schülern Hass auf einen aggressiven „Klassenfeind“ zu erzeugen, zu dessen Abwehr der Schüler voller Überzeugung hohen persönlichen Einsatz zeigen sollte.

Gemensamma operationer handlar om att integrera stridskrafter, samtidigt som försvarsgrenar innebär en uppdelning av stridskrafter i separata organisationer. Hur påverkar en försvarsmakts organisationsstruktur dess förmåga att genomföra gemensamma operationer? I uppsatsen studeras Försvarsmaktens omorganisation till försvarsgrensstaber i perioden 2018–2021 som ett fall av militär organiserad för gemensamma operationer. Henry Mintzbergs Structure in Fives och Aaron P. Jacksons The Four Aspects of Joint används för att kombinera ett organisationsteoretiskt och krigsvetenskapligt perspektiv. Organisationens struktur utläses ur offentliga dokument. Den teoretiska analysen visar att Försvarsmaktens förmåga att integrera stridskrafter i gemensamma operationer kan minska till följd av omorganisationen. Detta beror på en ökad divisionalisering (uppdelning i självständigare delar) respektive avveckling av gemensamma ledningsstrukturer. Som slutsats föreslår författaren att relationen mellan organisationsstruktur och gemensamma operationer kan beskrivas med hjälp av två sammanhängande modeller. Den ena beskriver stridskrafter med olika stark organisatorisk självständighet. Den andra ställer stridskraft som organisatoriskt indelningskriterium mot indelningar med integrerade stridskrafter. Styrkor och svagheter i val av struktur beskrivs utifrån hur väl olika interdependencies (ömsesidiga beroenden) hanteras. Författaren föreslår att gemensamma ledningsstrukturer är nödvändiga för att överkomma de inneboende motsättningar som finns i varje organisatorisk grundlösning. Efter analysen tydliggörs att den krigsvetenskapliga teorin påverkas av ett utgångsperspektiv som förutsätter existensen av självständiga försvarsgrenar. Organisationsteorins bidrag utgör enbreddning av detta perspektiv.

Försvarsmakten uppnår inte sina jämställdhetsmålsättningar med en ökad andel kvinnliga officerare på högre chefsnivåer. Detta trots att styrdokument och policys finns, är välkända och etablerade i organisationen. Samtliga militära yrken har varit öppna för kvinnor i mer än 30 år, fortfarande är dock antalet kvinnor som valt att göra karriär på högre nivå idag lågt.  Denna kvalitativa intervjustudie syftar till att utforska och förstå hur kvinnliga officerare ser på valet att göra karriär – om det är ett aktivt val, ett incitament eller en konsekvens av något. Upplever kvinnorna några hinder eller motstånd, i organisationen eller hos dem själva? Resultatet visar att kvinnliga officerare som finns i Försvarsmakten idag är nöjda med sina befattningar på olika nivåer och de val som de gjort för att nå dit. Motstånd och hinder upplevs inte i den omfattning som tidigare forskning beskriver. Chefers stöd är starkt och avgörande, organisationen har erbjudit möjligheter för kvinnorna att utvecklas och välja karriär efter vilja, förutsättningar och intressen. Däremot lockar inte det högre chefskapet kvinnliga officerare i den omfattning som Försvarsmakten eftersträvar. En diskrepans finns mellan uppsatta mål och de val som kvinnorna gör.  Kvinnor som söker sig till militära organisationer har inte siktet inställt på karriär. Kvinnor behövs på alla nivåer men för att få fler att söka sig till högre befattningar behövs tidig uppmuntran och målbilder. Stödet för- och möjligheter att som officer och kvinna göra karriär som chef, finns väl etablerat i organisationen idag.

Under flera år har offentlig verksamhet upplevt en tilltagande byråkratisering inom statsförvaltningen. Byråkratiseringen upplevs flytta fokus från kärnverksamhet till administration och därigenom minska efterfrågan på expertis inom offentlig verksamhet. Det kallas ibland för en pågående avprofessionalisering. Detta har även börjat märkas inom militären där frågor kring vad som är professionellt börjar förekomma. Det finns även farhågor att denna process inom militären kan leda till att den civila kontrollen förloras över militären. Syftet med studien är att undersöka om förvaltningsstyrning, och speciellt tillitsbaserad styrning enligt Bringselius ger den kontroll av militärmakt som eftersträvas enligt Huntingtons teori om objektiv kontroll.  Kombinationen av Huntingtons objektiva kontroll och Bringselius ramverk för tillitsbaserad styrning, ger ett teoretiskt ramverk för dennas studie. Med en deduktiv ansats undersöker studien hur styrdokumenten för Försvarsmakten leder till civil kontroll.  Analysen av dokumenten genom fyra teman skapade ur det teoretiska ramverket visar att förvaltningsstyrningen med sina många detaljstyrningar, och avsaknad av delegering av ansvar gör att styrningen inte svarar mot Huntingtons objektiva kontroll.  En starkare officersprofession skulle i samspel med politiken kunna tydliggöra den delegering av ansvar som behöver ske för att tillitsbaserad styrning ska kunna införas som styrmodell mellan regeringen och Försvarsmakten. Införs tillitsbaserad styrning som förvaltningsstyrning finns goda möjligheter att stärka officersprofessionen och samtidigt bibehålla objektiv kontroll.

Poster für den 14. Geschichtsmarkt Dresden 2018: Gab es in Dresden Militärradfahrer?