Syftet med denna empiriskt kvalitativa studie är att utifrån ett sociokulturellt ochsocialsemiotiskt perspektiv undersöka hur och vad elever kommunicerar matematiskt vidlösandet av matematikuppgifter i en multimodal kontext, men i två olika modalasammanhang; ett enskilt modalt sammanhang och ett socialt modalt sammanhang ochhuruvida de olika modala sammanhangen innebär några skillnader i hur och vad dekommunicerar matematiskt. Undersökningen som genomförs genom observation,fokuserar att ta reda på hur och vad fyra elever i årskurs 3 kommunicerar matematisktinnehåll när de löser två liknande matematikuppgifter inom geometri. Studien visar att detfinns skillnader i meningsskapandet i de olika modala sammanhangen, där vi ser atteleverna uttrycker ett begränsat matematiskt innehåll i ett enskilt modalt sammanhang änom vi jämför med det matematiska innehåll som kommuniceras i ett socialt modaltsammanhang. När elever använder semiotiska resurser i ett socialt modalt sammanhanggenereras ett större meningsskapande och fler matematiska begrepp, då elevernakommunicerar med fler semiotiska resurser.

Syftet med denna studie är att genom kvantitativ och kvalitativ innehållsanalys undersöka vilket utrymme kreativitet ges i läromedel inom pianoundervisning för nybörjare, samt hur denna kreativitet skildras och representeras. Studien definierar kreativitet som förmågan att skapa något nytt och studeras med utgångspunkt i tre olika kreativa aktiviteter: improvisation, komposition samt musikaliskt uttryck och fantasi. Läromedlen analyserades ur ett kritiskt diskursanalytiskt perspektiv med utgångspunkt i ett multimodalt textbegrepp och tog därför hänsyn till semiotiska resurser s.som notbilder, bilder, färg, textstorlek och rubriker. Resultaten visar att kreativa moment förekommer i relativt stor utsträckning. I alla utom ett läromedel finns kreativa moment representerat i 18 % eller mer av pianoskolornas totala antal övningar. Kreativa moment visade sig däremot oftast vara del i en annan övning och förekommer sällan självständigt, med undantag för ett läromedel där samtliga kreativa moment framstår som autonoma eller av lika stor vikt som övningens övriga innehåll. Resultaten visar även att den vanligaste formen av kreativitet i pianoskolor är musikaliskt uttryck och fantasi, följt av improvisation och sist komposition. I diskussionen diskuteras resultatet i form av frekvens av kreativa moment och deras representationer i relation till tidigare forskning. I mötet mellan dessa uppenbarar sig två huvudsakliga, kontrasterande diskurser där kreativitet framstår som medel kontra mål.

Problemformulering och syfte: Syftet med studien är att undersöka och mäta människors attityder till två olika solsemester-orter, och sedan kolla vilka semiotiska resurser, samt om personliga faktorer som kön och ålder kan påverka hur attraktiva de upplevs. Ämnet är relevant för att se vilka semiotiska resurser som är attraktiva i reklambilder, detta är viktigt för att förstå och skapa budskap som är tilltalande inom reklam och visuell kommunikation. Metod och material: Vi har valt att använda oss av en kvalitativ semiotisk bildanalys och en kvantitativ enkätundersökning för att ta reda på vad som gör reklambilder attraktiva. Här har vi använt 2 olika solsemester orter som stimuli material för respondenterna, svaren är kopplade till våran bildanalys. Huvudresultat: Studiens resultat visar att de olika semiotiska resurserna är olika attraktiva, men vi hittade inga tydliga kopplingar mellan kön och ålder till resultatet. Vi har också sett hur viktigt det är med modalitetsmarkörer och färg för att påverka människors attityder till reklambilder. Vi har fått en bra grund i vad människor ser som attraktivt i resereklam för solsemester.

Denna uppsats är en undersökning av hur multimodalitet används för att gestalta livlösa objekt som karaktärer med egna perspektiv och känslor. Uppsatsen syftar till att bidra med nya insikter för nutida och blivande filmskapare för hur kontext byggs upp av olika semiotiska resurser samt modes. Metodvalet för denna uppsats är en kvalitativ analys av IKEAs reklamfilm Lamp (2002) samt Röda Korsets A Chairful Life (2023) genom att observera och undersöka användningen och betydelsen av kamerarörelser, kameravinklar, ljud, musik, ljussättning och färgsättning. Resultatet av analysen grundas i tidigare forskning och teori och visar att kontext är avgörande för hur gestaltningen av objekt uppfattas. Kontexten iscensätts med hjälp av olika semiotiska resurser samt modes och grundar sig i en kunskap om sociala normer och situationer som framkallar betraktares egna erfarenheter, vilka projiceras på audiovisuella verk. I Lamp har flertalet förstapersonsperspektiv-vinklar använts, vilket skapar visionen av att lampan ser och känner. Musiken i Lamp går i moll från början till slut och är sorglig och nedstämd, vilket är ett kraftfullt manipulationsknep. Dessa kamerarörelser tillsammans med musiken och den blåa och kalla ljussättningen skapar en kontext och situation vari lampan upplevs som levande. I A Chairful Life saknas förstapersonsperspektivet, men där används istället lyriken i musiken för att ge ett budskap. Ljus- och färgsättningen tar även stor plats för meningsskapandet, med ett mörker som representerar bortglömdhet i kontrast till resterande scener vars ljussättning lyser upp hela bilden och färgsättningen går i varma och gula toner. Varje semiotisk resurs och mode som används i dessa reklamfilmer skapar mening och i samspelet mellan dessa formas kontexter som är avgörande för hur objekten gestaltas.

This qualitative study is based on a complex of problems relating to children's different preconditions to apprehend verbal communication, in combination with the fact that musical activities to a great part is communicated through verbal semiotic resources. The intention of the study is to draw attention to children's altered actorship in relation to three different semiotic resources and to discuss how we can create musical activities that allows every child to approach it with a varied form of actorship.Activities where the questions “how and who” was approached from a perspective of music didactics have been carried out in two different preschools where the participants where children aged one and five. The music sessions consisted of a percussion orchestra communicated through the semiotic resources where we in different ways let the children participate in different roles. The empirical data has been collected through video observations of the activities, from witch a transcription was made. Semiotic rescources, multimodality, music didactics and actorship form the basis of this study’s theoretical frame of reference and the concepts used for analysing the results.The analysis of the study shows that the children's linguistic development influenced their capabilities to apprehend articulated musical concepts and therefore contributes to the child's actorship. Also the results show how some children to a greater degree embrace the instructions that are given through physical semiotic resources, while some show a greater understanding through verbal semiotic resources as a way of communicating. This affected the children's capabilities to participate in varied forms of actorship.The analysis further shows the significance of spatial semiotic resources for the child and it’s actorship, for example how the amount of a specific artefact, in this case an instrument, can contribute to the child's capability to participate in the actorship.

Att publiken upplever olika känslor är betydelsefullt för filmers framgång, därför är det viktigt hur de olika filmiska uttrycksmedlen används och samarbetar med varandra för att väcka en viss känsla hos publiken. Syftet med den här studien är att undersöka hur scener kan gestaltas för att stimulera åskådarnas känsloupplevelser. Genom att analysera två olika scensekvenser ur filmen One Day utifrån ett multimodalitetsperspektiv och samspelet mellan olika semiotiska resurser kommer en bredare förståelse ges för filmiska uttrycksmedels användning, samverkan och mening. Resultatet av analysen visar hur Emmas död framställs i båda scener genom känslor, bland annat sorg och hopp som de olika filmiska uttrycksmedlen skapar och även hur det går att använda dem i andra filmgenrer för att väcka en specifik känsla genom att ändra på semiotiska resurser, till exempel ljus eller bildkomposition etcetera.

Denna litteraturstudie behandlar drama som undervisningsmetod i relation till läsförståelse och ordförståelse. Tidigare forskning visar att läsförståelsen sjunker bland svenska elever, att läsningen av fack- och skönlitteratur bland ungdomar i grundskolan minskar samt att området drama som metod behöver mer forskning. Syftet med undersökningen är att skapa en överblick över vad forskningen visar gällande drama som undervisningsmetod inom svenskämnet, med särskild inriktning mot hur drama kan utveckla läsförståelse och ordförståelse. Frågeställningarna som används för att uppfylla syftet är: Vilka är de främsta syftena lärare har med användningen av drama i undervisningen? Hur kan dramaprocessen påverka läsförståelse och ordförståelse? Resultaten visar bland annat att de mest uttalade syftena med lärarnas användning av drama i undervisningen är att stärka empati, ge nya perspektiv samt att skapa trygghet i klassen. Resultaten visar också att drama verkar fördjupa språkutveckling som exempelvis läsförståelse. Slutsatser som dras i denna litteraturstudie är att drama verkar kunna fungera som ett komplement i svenskundervisning för att exempelvis skapa engagemang i och fördjupa läsförståelsearbetet och att det behövs mer forskning kring drama som metod i svenskämnet för att tydliggöra för- och nackdelar.

Syftet med denna studie är att kvalitativt undersöka modaliteters samspel i tre SO-läroböcker för årskurserna 1–3 i avsnitt avsedda för religionskunskap.  SO- läroböckerna är utgivna under läroplanerna Lpo94, Lgr11 och Lgr22. Studien har även som syfte att analysera eventuella likheter och skillnader som förekommer i samspelet mellan läroböckernas utvalda modaliteter med avsikt att diskutera och synliggöra eventuella förändringar som skett under revideringarna av läroböckerna. Studien diskuterar ytterligare den didaktiska potentialen utifrån analysens resultat. De två forskningsfrågorna som används för att besvara studiens syfte är: Hur samspelar textens olika verbala delar med varandra och med bilderna? Och Hur har samspelet mellan texters verbala delar och bilder i läroböcker, med tre olika utgivningsår, förändrats?   Studiens utgångspunkt är andra steget i Danielsson och Selanders Modell för ämnesdidaktiskt arbete med multimodala texter (2014). Det andra steget i modellen behandlar samspel mellan textens delar i läroböcker. Studien har även det sociosemiotiska samt det designteoretiska multimodala perspektivet som utgångspunkt.  Studiens resultat visar att samtliga läroböckerna innehåller semiotiska modalitet som samspelar med varandra. Verbala textslag som exempelvis rubriker, faktarutor, brödtexter, teckningar, symboler och fotografier återfinns i samtliga läroböcker och dessa samspelar väl sinsemellan. I de tre utvalda läroböckerna framgår det exempelvis av resultatet att fotografier, teckningar och symboler tillför information och samspelar med tillhörande bildtexter och brödtexter. Brister i samspelet har tilläggsvis observerats i samtliga läroböcker. Dessa brister är exempelvis rubriker och brödtexter som inte samspelar med varandra samt dekorativa bilder som inte tillför information till de verbala textslagen. Det förekommer likheter i de modaliteter som läroböckerna innehåller samt i hur dessa modaliteter samspelar med varandra. Skillnader i modaliteternas samspel mellan samtliga läroböcker är emellertid inte lika påtagliga. Slutsatsen som dras av studiens resultat är att samtliga böckers modaliteter samspelar väl och att det inte skett en signifikant förändring i de använda modaliteterna och dess samspel i de reviderade läroböckerna. Studiens resultat och analyser är följaktligen av relevans då lärare bör medvetandegöras om vilka modaliteter som samspelar med varandra, hur lärare kan använda sig av dessa modaliteter i undervisningen för att möjliggöra lärandet hos eleverna.

I denna studie har jag genom att observera mig själv utforskat hur jag som blivande musiklärare undervisar vuxna, som har funktionsnedsättningar, i ensemble. Syftet har varit att undersöka vilka semiotiska resurser jag använder mig av då jag undervisar, hur de används och hur de förändras under arbetets gång. Som metod har jag använt mig av videoinspelning och kompletterande loggboksanteckningar. Ensemblegruppen bestod av ca tio vuxna med funktionsnedsättningar och två till fem lärare som vanligtvis arbetar med gruppen. Tillsammans hade vi fyra lektioner där jag undervisade i sång, instrument och ensemblespel. Resultatet presenteras med hjälp av följande teman: Lektion 1, Lektion 2 & 3 och Lektion 4. Vilka resurser jag använder mig av och hur dessa används beror i dessa fall främst på vilka instrument gruppen spelar. Resultatet diskuteras därefter utifrån vilka förutsättningar jag haft, det multimodala perspektivet och tidigare forskning. / In this study I have, by observing myself, analysed how I as a future music teacher educates adults with learning disabilities in ensemble situations. The purpose has been to study which semiotic resources I use during classes, how they are being used and in which way they are changing as the lessons progresses. My method has been video recordings and supplementing logbook notes. The ensemble group consisted of approximately ten adults with learning disabilities and two to five teachers who usually work with the group. Together we had four lessons in which I taught them about singing, instruments and playing in ensemble. In the result I have used the following themes: Lesson 1, Lesson 2 & 3 and Lesson 4. Which resources I use and how they are being used depends in these cases foremost on which instruments the group are playing. The result is discussed subsequently based on preconditions, the multimodal perspective as well as previous research.

This thesis draws on a video ethnography of music activities in a preschool setting in Sweden. It focuses on the participants’ co-construction of music activities and on their use of semiotic and material resources to constitute and sustain these activities. The videos document musicking (Small, 1998), that is, events involving a series of musical activities: work with instruments, dancing and movements, singing and listening. The data were collected during one year and includes 24 hours of video films (altogether 30 musicking events). The participants in the study are 1-3 years old children and their music pedagogues (preschool staff members who worked in the preschool on a daily basis). In terms of theoretical influence, the study is inspired by conversation analysis (Sacks, 1992), linguistic anthropology and work on aesthetic processes (Duranti & Black, 2012; Sawyer, 1997; 2003), as well as sociocultural theorizing (Lave, 1996; Rogoff, 1995; Wenger, 1998). The findings show that the individual young children (2-year-olds) engage in musicking, and that they also initiative various novel activities: such as conducting, dancing, singing, and exploring instruments. In these activities, mobility in the room is essential for the children`s access to instruments and other artifacts and for their possibility to participate in specific activities. The musicking events evolve as multimodal events, where different participation strategies are allowed and creative improvisations involve both musical and extra-musical actions. But a major finding is that the music pedagogues’ responsive uptake and creative improvisations are critical for the individual children`s ability to participate in specific activities and for bringing together the individual child and the group in collaborative musicking. / Forskarskolan: Globalisering, literacy och utforskande lärprocesser: Förskolebarns språk, läsande, skrivande och matematiserande (GUL).