Syftet med denna undersökning är att ta reda på i vilken utsträckning det är gynnsamt för elevernas språkinlärning i moderna språk, att läraren använder högläsning som ett instrument för att eleven ska förbättra sin hörförståelse, och eventuellt sin allmänna språkförståelse. Undersökningen grundar sig i Niclas Abrahamssons teori om “språkbad” och följande frågeställningar:   Vilka faktorer verkar ligga bakom svårigheterna med hörförståelse för eleverna i moderna språk som leder till att de ofta upplever den delen som det svåraste momentet inom ämnet?  På vilket sätt kan man uttyda förändringar i hörförståelse efter en intensiv period av högläsning?  Vilka effekter på hörförståelse och språkförståelse kan man se om man under en begränsad period, simulerar ett minispråkbad genom högläsningsträning under språklektionerna för elever som tidigare inte blivit utsatta för denna didaktiska metod?  Vi har använt oss av det språkkoncept som Abrahamssons kallar för “språkbad” i en hermeneutisk analysansats för att tolka elevernas upplevelser i förhållande till vad som händer i högläsning efter en intensiv högläsnings träning. Eleverna fick samma frågor före och efter högläsningsträningen och med hjälp av följdfrågor. Resultatet av träningen och elevernas svar på följdfrågorna analyserade vi sedan med hjälp av ett teoretiskt ramverk centrerat kring Niclas Abrahamssons idéer om det han kallar för språkbad. Det slutliga resultatet av undersökningen visade att eleverna blev bättre på hörförståelse tack vare högläsningsträningen.

TAKK as an communicative tool in preschool Föreliggande studie bidrar med kunskap om förskollärares olika uppfattningar om och arbete med tecken som alternativ och kompletterande kommunikation (TAKK) i förskolans praktik. Tidigare forskning som undersökt effekten av TAKK för barns språk- och kommunikationsutveckling uppvisar blandade resultat. Studien bidrar till en ökad förståelse av hur förskollärare använder TAKK som kommunikativt verktyg i arbetet för att främja barns språk- och kommunikationsutveckling. Arbetet tar utgångspunkt i förskollärares ansvar att främja alla barns språk- och kommunikationsutveckling. Eftersom barn lär på olika sätt behöver förskollärare en verktygslåda med flera olika metoder för att möta barnen och behandla lärandeobjektet. Då tidigare forskning inom vårt område har fokuserat på barn med funktionsvariationer, bidrar föreliggande studie med delvis nytt perspektiv att synliggöra hur förskollärare använder TAKK som kommunikativt verktyg i praktiken. Det empiriska underlaget är kommet ur observationer och semistrukturerade intervjuer. Resultatet påvisar att förskollärarna generellt upplever och använder TAKK mer frekvent vid planerade och invanda situationer under dagen, medan förekomsten av TAKK är lägre i spontana situationer såsom lek, på- och avklädningssituationer. Det går även att dra slutsatsen att förskollärarna har en positiv inställning till att använda TAKK som kommunikativt verktyg för barns språk- och kommunikationsutveckling.

Syftet med denna diakrona korpusstudie är att undersöka hur och om frekvensen av den adversativa betydelsen hos kon­struk­tionerna sam­tidigt som, men samtidigt och men samtidigt som har förändrats från 1965 till 2010. De teoretiska utgångspunkterna är grammatikalisering och S-kurvan för språkut­veckling som innebär att an­vändningen av en språklig nymodighet först sprids sakta för att sedan öka snabbt för att se­dan stanna av på en högre nivå. Materialet består av en korpus sammansatt av texter från 1965, 1987 och 2010. Texterna tillhör en av tre genrer: tidskrifter, fack- och skönlitteratur och myndighetstexter.   Resultatet visar att konstruktionerna används med temporal eller adversativ be­tydelse. Den vanligaste betydelsen för samtidigt som och men samtidigt är temporal, och den van­ligaste betydelsen för men samtidigt som är adversativ. Frasernas funktioner är temporal bi­­satsinledare, adversativ bisatsinledare, huvudsatsinledare, inledare av sats­förkortning och som en del av bisats. Funktionen som en del av bisats anges då konstruktionens po­sition inte är inledande. Från 1965 till 2010 har frekvensen av använd­ningen av den ad­versativa betydelsen förändrats men inte ökat avsevärt. Använd­ningen av adversativ bi­satsinledare har minskat totalt sett men blivit vanligare inom genren tidskrifter sedan 1987. Den temporala betydelsen är fortsatt vanligast.

Arbetet syftar till att belysa de svårigheter som nyanlända elever möter inom engelskundervisningen. Genom att undersöka hur engelsklärare i grundskolan årskurs 6 till 9 hanterar de utmaningar som uppstår i undervisningen av nyanlända elever, i förberedelseklasser respektive direkt integration.Vissa nyanlända elever har fått grundläggande engelska utbildning i sina hemländer, medan andra inte kan grunderna i engelska. Betoningen i arbetet ligger på hur läraren stöttar dessa nyanlända elever och ger dem tillgång till resurser som behövs för att utveckla deras språkkunskaper. Studien bygger på empiriskt material som har samlats in genom semistrukturerade intervjuer med lärare i olika skolor.Uppsatsen diskuterar den betydande utmaning som uppstår när lärare och elever inte talar samma språk. Alla skolor har olika policys angående fortbildning av lärare som arbetar med nyligen anlända barn. När det gäller undervisning för flerspråkiga elever verkar dessa skolor vara avsevärt olika. Resultaten visar de främsta utmaningarna som lärare står inför, vilket är de korta tidsramarna, bristen på resurser samt svårigheten att kommunicera mellan lärare och elever på grund av bristen på ett gemensamt språk.I vårt arbete var lärarna överens om att en kort tid i en förberedelseklass gynnar nyanlända språk och skapar en känsla av trygghet. Transspråkande är ett oerhört viktigt verktyg i både de vanliga klasserna respektive förberedelseklasserna. Detta berodde på att eleverna har rätt att använda både sitt modersmål och alla andra starka språk de redan besitter när de lär sig ett nytt språk.

I den här studien har jag undersökt hur tre dramapedagoger arbetar med AKK (alternativ och kompletterande kommunikation) inom dramapedagogisk verksamhet. Frågeställningarna som studien utgår från är: på vilket sätt och i vilket syfte tillämpar dramapedagogerna alternativ och kompletterande kommunikation i dramaverksamheten? samt hur kan dramapedagogernas syfte och tillvägagångssätt med alternativ och kompletterande kommunikation i dramaverksamheten tolkas utifrån ett designteoretiskt perspektiv? Studien har genomförts med en kvalitativ metod och genom semistrukturerade intervjuer. Det teoretiska ramverket som använts för att analysera resultatet utgörs av ett avgränsat designteoretiskt perspektiv där de huvudsakliga begreppen för analys har varit den närmaste utvecklingszonen, scaffolding, multimodala resurser samt transformation.  Informanternas utsagor kan delas in i kategorierna Inkluderande fokus, Visuellt fokus och Språkutvecklande fokus. Resultatet visar att samtliga dramapedagoger är positiva till metodernas samverkan. Dramapedagogerna tillämpar tecken- och bildstöd som alternativa multimodala resurser i syfte att arbeta förstärkande, förtydligande och förhöjande. Informanterna i denna studie upplever det som tacksamt att implementera AKK i dramapedagogisk verksamhet då metoderna delar syftet att tydliggöra visuellt och förstå genom att visa. Det förberedande arbetet och utövandet i sig kan vara krävande och det praktiska förhållningssättet som AKK kräver kan påverka eller distrahera upplevelsen av flow. Den generella uppfattningen hos dramapedagogerna i denna studie är dock att verktyget uppmuntrar till olika uttryckssätt, stärker språkutvecklingen och främjar delaktighet i dramaverksamheten och i dramapedagogiken som metod.

Sammanfattning Bakgrund Tal- och språksvårigheter är inte ovanligt bland barn i förskoleåldern. För att få hjälp med dessa svårigheter krävs en logopedisk bedömning. På grund av långa väntetider kan barn tvingas vänta länge på logopediska insatser. Detta har resulterat i flera utvecklingsarbeten inom barnlogopedi runt om i Sverige. Syftet med dessa utvecklingsarbeten är bland annat att effektivisera vården för att barn med språkliga svårigheter ska få tillgång till tidiga insatser. Vid Norrlands universitetssjukhus utgör en språkstimulansföreläsning en del av utvecklingsarbetet men den har ännu inte blivit utvärderad, vilket motiverar denna studie. Syfte Syftet med denna studie var att utvärdera en del av utvecklingsarbetet inom barnlogopedi som infördes under början av 2022 vid logopedmottagningen i Umeå. Detta genom att undersöka vårdnadshavares upplevelser av språkstimulansföreläsningen som är obligatorisk för vidare logopediska insatser. Metod Vårdnadshavares upplevelser undersöktes genom semistrukturerade intervjuer med 11 deltagare. Utöver detta användes en webbenkät för att vidare undersöka vårdnadshavares upplevelser av föreläsningen. Webbenkäten besvarades av 42 vårdnadshavare. Samtliga intervjuer transkriberades för att sedan analyseras enligt kvalitativ innehållsanalys tillsammans med svaren från webbenkäten. Resultat Innehållsanalysen för intervjuerna resulterade i fem teman; innehåll, utförande, känslomässiga intryck, resultat och följder och förbättringsförslag. Innehållsanalysen av webbenkäten resulterade i tre teman; styrkor, följder och förbättringsförslag. Deltagarna lyfte både föreläsningens styrkor och nackdelar. Deltagarna var sammantaget nöjda med föreläsningen och framförde förbättringsförslag främst gällande föreläsningens innehåll men även dess utförande. Slutsats Vårdnadshavarna upplevde föreläsningen som informativ och ansåg att den innehöll väsentlig information inför vidare logopediska insatser. Författarna framför förbättringsförslag grundande i deltagarnas upplevelser. Detta med förhoppning om att vidareutveckla det påbörjade arbetet vid Norrlands universitetssjukhus.

Syftet med studien är att ta reda på hur några utvalda lärare i förskoleklass arbetar med och skapar en interaktiv högläsningsmiljö. Studien syftar även till att ta reda på hur arbetet med interaktiv högläsning kan främja elevernas språkutveckling samt vilka möjligheter och hinder som uppkommer. Studien har utförts genom semistrukturerade intervjuer med sex förskolkelasslärare på tre olika skolor i en mellanstor kommun. Resultatet visar att lärarna arbetar och tänker på liknande sätt när det gäller interaktiv högläsning, till exempel lyfts det upp att det är viktigt att ge eleverna möjlighet att samtala och vara delaktiga i arbetet. Gemensamt visade det sig även att interaktiv högläsning är ett bra sätt att arbeta med för att främja elevers språkutveckling i de yngre åldrarna.

Dagens förskola präglas av flerspråkighet och kulturell mångfald. Många barn talar annat språk än svenska i hemmet. Förskolan och förskollärares arbete utgör en viktig del av barns lärande och utveckling. Förskollärare har en central roll när det kommer till att främja flerspråkiga barns språkutveckling. Därför är syftet med studien att få fördjupad kunskap om förskollärares erfarenheter av arbetet med att främja språkutveckling hos flerspråkiga barn. För att besvara studiens syfte intervjuades 8 förskollärare från 5 olika förskolor. Dessa förskolor valdes ut på grund av att de är mångkulturella förskolor samt har flertalet flerspråkiga barn. Teorier som har använts i studien är sociokulturellt perspektiv, scaffolding, kulturella redskap och mediering. Studien bygger på en kvalitativ forskningsmetod med åtta strukturerade intervjuer som har genomförts och transkriberats. Utifrån tidigare forskning och studiens dataanalys visar resultaten att förskollärare har många arbetsmetoder för att främja språkutveckling hos flerspråkiga barn. Resultatet av studien påvisade att förskollärarna använder metoder som högläsning, dela in barnen i mindre grupper, kartläggning, TAKK-tecken och bilder som stöd. Förskollärare anser att vikten av samverkan med hemmet och utformningen av miljön är viktig för att utveckla språket hos flerspråkiga barn. I resultaten framkom också att förskollärare verkar ha ett medvetet arbetssätt och använder olika metoder som de tycker är användbara för flerspråkiga barns språkutveckling.

Syftet med denna studie är att undersöka hur sju lärare i årskurs F-3 uppfattar och arbetar med högläsning i sin svenskundervisning, samt vilka mål och kriterier som ligger till grund för valet av högläsningsbok. Studien tar sin utgångspunkt i följande tre frågeställningar: Vad har lärare för uppfattningar om högläsningens syfte? Vilka mål och kriterier ligger till grund för deras val av litteratur? Vilka strategier och metoder uppfattar lärare som användbara i samband med högläsning? Det teoretiska perspektiv som undersökningen utgår från baseras på Vibeke Hetmars triangelmodell. Modellen synliggör relationen mellan lärare, elev och litteratur genom de ämnesdidaktiska grundfrågorna vad, hur och varför. Metoden vi använt oss av är kvalitativa, semistrukturerade intervjuer och då vår undersökning bygger på lärares uppfattningar är analysen inspirerad av en fenomenografisk ansats. Resultatet visar att samtliga av de intervjuade lärarna har ett stort intresse för litteratur och högläser för sina elever dagligen. Enligt lärarna ska högläsningens främsta syften vara att ge eleverna en upplevelse och chans till återhämtning, en möjlighet att lyssna och samtala kring det skrivna språket samt bidra till ökad läslust. Valet av bok görs antingen av läraren själv eller i samråd med eleverna. Innehållet i boken ska vara av intresse för eleverna eller knyta an till ett aktuellt arbetsområde. De böcker som läses är en homogen samling i fråga om utgivningsår och författare. Sammantaget beskriver lärarna flera olika metoder som används i samband med högläsningen. De metoder som lärarna främst använder sig av är Läsfixarna och textsamtal. Resultatet visar att lärarna, trots rekommendationer från tidigare forskning, inte planerar sin högläsning i någon större utsträckning. Vår slutsats är att om lärare planerar och förbereder sin högläsning kan de göra stora insatser för elevernas litteracitet. Litteraturen som läses är främst skönlitterär, men den bör fördelas lika mellan skönlitteratur och sakprosa då tidigare forskning visat att elever både föredrar och gagnas av sakprosa. Slutligen bör lärare planera för aktiviteter som används före, under och efter högläsningen så att elever får möjlighet att ställa frågor och reflektera kring det lästa både enskilt och tillsammans med andra. Samtidigt behöver lärare finnas där och stötta eleverna i hur de ska tänka och använda olika läsförståelsestrategier.

Syftet med denna studie är att få kunskap om hur förskollärare arbetar med barns språkutveckling i förskolans utemiljöer kopplat till sociokulturella perspektivet. Genom att få mer fördjupade kunskaper och analysera hur förskollärare främjar barns språkutveckling i förskolans utemiljöer kan denna studie bidra till att förbättra barns förutsättningar till språkutveckling i förskolans utemiljöer. Genom semi strukturerade intervjuer med fem legitimerade förskollärare undersöktes metoder och strategier som används för att främja barns språk i förskolans utemiljöer. Resultatet visar att förskollärare ser utemiljöerna som en gynnsam plats för barns språkutveckling. Medvetenhet och förhållningssätt, alltså förskolläraren roll i utemiljöerna lyfts fram som viktiga aspekter för att främja barns språkutveckling. Förskollärarna beskriver att vara aktiv, närvarande och ha en stödjande roll för att berika barns språk i utemiljöerna kan vara framgångsrikt. Det kommer också fram att planering, reflektion och kunskap kring barns språkutveckling är viktiga delar för att både inomhus som utomhus bidra till barn språkutveckling. Det är genom reflektionen och planeringen undervisningen ute sker mer systematiskt och kopplat till de gemensamma målen. Slutsatsen av studien är att det behövs fortsatt reflektion och diskussion kring hur förskolans utemiljöer kan användas mer kopplat till barns språkutveckling. Därför kan detta arbete kontinuerligt utvecklas och förbättrar för barns språkutveckling i förskolans utemiljöer.