Geografiämnets innehåll har länge präglats av en traditionell syn vilket har gjort att lärare ofta inte följt styrdokumentens anvisningar. En förhoppning hos många ämnesföreträdare har varit att det nationella provet i geografi som infördes våren 2013 för årskurs 9 skulle fungera som ett föredömligt exempel och på så vis förändra undervisningsinnehållet. Syftet med denna studie är att diskutera hur lärare och elever i årskurs 9 uppfattar ämnet geografi efter att Lgr 11 införts, och med särskild tonvikt på om nationella provet kan tänkas ha bidragit till en förändring av det traditionella ämnesinnehållet till ett mer framtidsinriktat innehåll. För att uppnå detta har kvalitativa intervjuer med geografilärare i årskurs 9 samt fokusgruppsintervjuer med elever från årskurs 9 och elever som gått ut årskurs 9 genomförts. Resultatet visar att den traditionella synen på ämnet fortfarande förekommer, men även att kursplanens innehåll får allt större plats i undervisningsinnehållet. Lärarna anser att nationella provet i geografi påverkar dem i deras val av undervisningsinnehåll men att det har både sina för- och nackdelar. Det går även att urskilja ett framtidsperspektiv hos lärarna men att en mörk framtidsbild målas upp för eleverna. Studier har visat att framtidshopp är viktigt för att elever ska engagera sig, och nationella provet har möjlighet att påverka lärarna att inte bara modernisera undervisningsinnehållet utan också implementera hopp om framtiden.

De historiskt dominerande inslagen i teknikundervisningen på svenska grundskolor har varit att tillverka produkter genom problemlösande processer, lära sig om konstruktioner samt bekanta sig med redskap, material och tillverkningsprocesser. Det traditionella undervisningsinnehållet benämns som artefaktfokuserat, där artefakterna ses som tillverkade materiella föremål, och har utifrån sin dominans inneburit en didaktisk utmaning då mer abstrakta fenomen avsetts behandlas. Då det svenska samhället utvecklats från ett industrisamhälle till ett tjänstesamhälle, samtidigt som eleverna idag i stor utsträckning finner undervisningen som orelevant, kan det förstås som intressant att titta närmare på hur ämnet kommuniceras. Detta då det visat sig att flest lärare menar att de utgår från det centrala innehållet i kursplanen när de planerar och genomför sin undervisning. Mot denna bakgrund undersöker detta examensarbete de exempel på undervisningsinnehåll som återges i Skolverkets styrdokument, fördjupningstexter och filmer som kommunicerar teknikämnet. Syftet är att redogöra för hur stor andel av de identifierade exemplen på undervisningsinnehåll som är av den traditionella typen. Vidare avses andra typer av artefakter att identifieras och kategoriseras. Urvalet av material studeras utifrån en kvantitativ innehållsanalys som bearbetar det faktiska innehållet med hjälp av en ram bestående av definierade artefakttyper. Dessa klassificerar och kategoriserar de exempel som identifieras i materialet. Genom de 746 exempel på undervisningsinnehåll som identifierats, visar det sig att 78% av dessa är av den traditionella typen. Vidare ses mönster där de tillverkade materiella föremålen tilldelas centrala platser och där andra icke fysiska verktyg ses som hjälpmedel att utveckla de förstnämnda. Vid studier av enbart det centrala innehållet bekräftas denna dominans i avseende på antal samt att de tillverkade materiella föremålen har en central plats. Andra artefakttyper som identifieras i materialet är naturföremål, cyborger och sociokulturella artefakter. Utifrån resultatet av undersökningen och mot bakgrunden av den teori och de definitioner som utformat ramen presenteras alternativa perspektiv. Dessa vänder på förhållandet så att mer abstrakta innehåll ges centrala platser vilket skapar alternativa sammanhang att diskutera teknik utifrån. Dessa alternativ kan verka för en diskussion kring vad teknikundervisningen i den svenska grundskolan kan innehålla och utformas efter. Inte för att det ena skulle vara mer rätt än det andra men om fler perspektiv synliggörs ges förutsättningar till att på ett reflekterat sätt utforma den undervisning som eftersträvas. Kort och gott kan kunskapen om fler perspektiv skapa förutsättningar för att beslut om undervisningens innehåll fattas utifrån kunskaper om teorier och definitioner, inte utifrån traditioner, föreställningar och känslor. / <p>Teknik</p>

Denna studie syftar till att undersöka elevers upplevelser av undervisningsinnehåll, elevinflytande och motivation i kulturskolans pianoundervisning. Genom kvalitativa semistrukturerade intervjuer samlades data in från fem informanter, nuvarande eller före detta pianoelever vid en kulturskola. Den insamlade datan analyserades genom en tematisk analys, där de teman som utformades synliggörs som rubriker i resultatkapitlet. Materialet analyserades och diskuterades även ur ett sociokulturellt perspektiv där flera centrala begrepp, teorier och metoder om lärande synliggjordes, exempelvis mediering, redskap, kommunikation, interaktion, den närmaste utvecklingszonen, scaffolding och motivation. Studiens resultat visar att det hos de flesta av informanterna finns en avsaknad av öppen kommunikation mellan lärare och elev där gemensamma beslut om undervisningens mål, syfte och innehåll tas. Det uppstår på så vis ett konfliktfält när elevens och lärarens vardera vision och förväntning av undervisningen inte stämmer överens. Detta konfliktfält påverkar elevens motivation och vissa väljer därför att sluta. En av informanterna stack ut i resultatet på så vis att hon upplevde mycket frihet i sin undervisning och att hon fick stort inflytande över såväl repertoar som metoder. Denna frihet var för henne en betydelsefull motivationsfaktor. Resultatet diskuterades i relation till bakgrund, tidigare forskning, och teoretiskt perspektiv.

Syftet med min studie var att studera hur geografilärare i grundskolans årskurser 7-9 motiverar sina val av undervisningsmoment och utifrån den praktiska teorin studera de bakomliggande faktorerna kring dessa val. Metoden för att undersöka syftet var utav kvalitativ karaktär. Jag använde mig utav semistrukturerade intervjuer där jag intervjuade sex slumpmässigt utvalda lärare i Storstockholm. Genom intervjuerna undersökte jag de olika faktorerna som dessa lärare nämnde vid deras urval av undervisningsinnehåll. Resultatet visade att alla lärare menade att läroplanen har ett väldigt omfattande centralt innehåll. Alla lärare upplevde detta som en problematik. Vidare nämnde fyra av sex lärare att de aktivt gör ett urval bland det centrala innehållet för att välja ut ett undervisningsinnehåll. Vidare visade resultatet att sju olika faktorer kunde urskönjas. Dessa är lärarens intressen, lärarens bakgrund, elevsammansättning i låg- och högpresterande skolor, speciella anpassningar, undervisningsmetod, logistik och aktuella händelser. Resultatet visade även att den faktor som hade störst betydelse bland alla lärare är att de arbetar mycket med elevsammansättningar där de skiftar sin undervisning beroende på vilken elevgrupp de möter. Lärarna uppvisade även en medvetenhet kring sin egen praktiska teori i den bemärkelsen att deras intressen, bakgrund, åsikter och erfarenheter har avsiktligt gett bäring i deras urval av undervisningsinnehåll. Lärarna visar även en medvetenhet kring de tre didaktiska frågorna som i sig gav upphovet för lärarnas redogörelser kring elevsammansättningens betydelse i deras val av innehåll och metod.

Syftet med studien är att undersöka hur förskollärare arbetar med hållbar utveckling i förskolan utifrån den sociala, ekonomiska och miljömässiga dimensionen. Frågeställningarna handlar om vad, hur och varför förskollärare jobbar med hållbar utveckling i förskolan och hur de skapar förutsättningar för barn att hitta en mening genom sin handling för en mer hållbar värld. Studien bygger på kvalitativa  semistrukturerade intervjuer med sex verksamma förskollärare i två förskolor. Arbetet är inspirerat av teoretiska begreppet didaktik. Genom didaktiska frågor har vi kunnat studera vår data och hitta framträdande mönster i förskollärares uttalanden i relation till studiens syfte och frågeställningar.   I resultatet framkommer att förskollärare har god kännedom och aktivt jobbar med begreppet hållbar utveckling. Flera förskollärare har ett tydligt synsätt kring undervisningsinnehåll om hållbar utveckling. Resultatet visar också att förskollärare påstår att undervisningsinnehållet är av stor vikt men att den ömsesidiga kommunikationen genom diskussioner mellan barn och pedagoger är det viktigaste.

Detta examensarbete handlar om materialkunskap och undervisning. Studiens syfte var att få en djupare förståelse hur slöjdlärarna undervisar om trämaterial i slöjdundervisningen samt synliggöra hur eleverna representerar kunskapsområden som materialets ursprung, egenskaper, kvalité och miljöpåverkan. Studien utfördes genom kvalitativa intervjuer med två slöjdlärare samt en kvantitativ enkätundersökning med två klasser i årskurs 9. I den kvantitativa enkäten undersöktes elevernas kännedom om följande träslag: furu, björk, gran, en och sälg samt masurbjörk, björk och furu i form av brädor. Resultatet från kvantitativa delen av undersökningen visar att några av eleverna noterade vilket material de arbetade med men de hade begränsad kunskap om betygskriterier rörande materialets ursprung, egenskaper, kvalité eller miljöpåverkan. Resultatet från de kvalitativa studierna visar att det är viktigare att eleverna jobbar med problemlösning eller att de har en idé, en plan och gör ett bra utförande än att de lägger fokus på materialkunskap. Kort sagt så väger arbetsprocessen tyngre i undervisningen .Det är viktigare att eleverna formger och framställer ett genomarbetat slöjdföremål än att de jämför mellan olika material utifrån deras kvalité, egenskaper eller påverkan på miljön.

Humor är en högt uppskattad form av kommunikation mellan människor, oavsett kön, kultur eller ålder. Det är en mänsklig egenskap som kännetecknas av personens förmåga att skratta åt egen räkning, förmåga att förstå och berätta skämt, vitsar och roliga historier. Det är en persons förmåga till distansering inför livets ofullkomligheter, att med glädje och nöje möta vardagen. Om humor används positivt kan den vara en stor tillgång för pedagogiskt arbete. Trots mycket diskussion om vikten av humor i pedagogisk arbete, råder stor brist på litteratur med en tydlig anknytning mellan pedagogik och humor. Med undantag för en fåtal nordiska forskningsskrifter om barn och humor, ligger vikten mest på den internationella litteraturen och källor som behandlar fenomenet utifrån psykologisk, sociologiskt och pedagogisk infallsvinkel. Denna uppsats är ett försök att utifrån psykologiska och pedagogiska insikter samt forskningsresultat beträffande humor och barn undersöka humorns effekter och dess användning i undervisningssyfte bland eleverna i grundskolans tidigare år. Undersökningen strävar efter att få svar om och hur man använder humor i undervisningen; vilken inverkan den har på undervisningen (klassrumsklimat och elevernas koncentration på undervisnings- innehåll), hur relationerna påverkas lärare elev emellan samt vilka former av humor som är olämpliga för undervisningen.För att besvara studiens syfte används strukturerade kvalitativa intervjuer i en undersökning bland fem lärare i grundskolans tidigare år. Intervjufrågorna baserades på studiens frågeställning; Har humor, enligt lärare, en positiv påverkan på undervisningen i grundskolan? Svaret på frågeställningen har sökts dels utifrån litteraturen och dels utifrån intervjuer som genomförts med lärarna. Sammanfattningsvis visar resultatet att humorns roll i undervisningen generellt är positiv, med förutsättningen att den används på ett adekvat sätt. Relevant humor som är en integrerad del av undervisningsinnehållet, bidrar enligt lärarnas synpunkter, till att höja undervisningskvalitet. Detta främst genom dess positiva inverkan på relation mellan lärare och elever, på klassrumsatmosfär och därigenom även på elevernas koncentration och motivation för skolarbetet i sin helhet.

Denna uppsats undersöker i vilken utsträckning tidigare gymnasieelever upplever att religionsundervisningen i den svenska gymnasieskolan har varit förberedande för ett liv i samhället efter avslutade studier. Vidare undersöker uppsatsen även tidigare gymnasieelevers upplevelser av religionsundervisningen som betydelsefull och bristfällig. För att erhålla ett resultat har fyra semistrukturerade intervjuer med tidigare gymnasieelever som läst religionskunskap 1 &amp; 2 utefter Gy 11 gjorts. För att visa på i vilken utsträckning religionsundervisningen har varit förberedande för informanterna har insamlat material analyserats utifrån en flerdimensionell utbildningsfilosofisk karta vilken anger hur lärarens spektrum av urval och innehåll är inordnat i flera spänningsfält av huruvida undervisningen ska syfta till att förvalta en tradition, ett kulturarv, eller om den istället ska syfta framåt och förbereda för framtiden. Undersökningen visar att religionsundervisningen i stor utsträckning har varit förberedande för ett liv i samhället efter avslutade studier för informanterna och att det innehåll och de undervisningsmetoder som informanterna upplevde vara bristfälliga i hög grad går att koppla till en åstundan efter en undervisning där diskussion, samtal, projekt- och temaarbeten, konfliktfyllda frågor, grupparbeten och problemlösning är centrala aktiviteter. Vidare visade undersökningen på en åstundan efter problembaserad, reflekterande, samtidsrelevant och problemlösande undervisning där elevernas erfarenheter och intressen är i fokus.

Studien syftar till att jämföra två institutioner inom frivillig musikundervisning: kulturskola och studieförbund. Jämförelsen baseras på sju kvalitativa intervjuer med lärare och cirkelledare från de olika organisationerna. Det är pedagogernas syn på sitt arbete som står i fokus genom intervjuer. Den grundläggande frågeställningen hur undervisningen på de olika organen är upplagda och utförs sammanställs och jämförs genom frågor om material och repertoar, elevinflytande, betyg och utvecklingssamtal samt vilken lärarroll de undervisande anser sig ha. Avsikten att jämföra två institutioner med samma förutsättningar vad gäller saknad av kursplaner och styrdokument menar till att hitta likheter, skillnader samt tankar om hur de kan lära av varandra. Den didaktiska triangelns teoretiska perspektiv återkommer genom frågan huruvida interaktionen mellan läraren, eleven och innehållet gagnas i lärosituationen. Studiens resultat visar, trots en stor utbildningsskillnad mellan kulturskollärarna och cirkelledarna, på en snarlik undervisning i månget faktum enligt respondenternas uttalanden.

Sammanfattning Den här studien syftade till att få förståelse för förskollärarnas användning av musik i olika förskolor samt hur pedagoger arbetar med musik som ett uttrycksmedel och som undervisningsinnehåll för barns språkliga och sociala utveckling. Studien är en kvalitativ undersökning och tar stöd av det sociokulturella perspektivet på lärande. Studien har semistrukturerade intervjuer med sju förskollärare, fyra av dem har särskilt intresse för musik. Intervjuerna spelades in och transkriberades. Datainsamlingen omfattade även semistrukturerade intervjuer med fyra stycken femåriga barn. Jag undersökte hur förskollärares användande av musik kan stimulera barns lust att lära och utveckla sin språkliga och sociala kompetens. Studiens resultat visar att alla förskollärare arbetar med musik på olika sätt, både planerat och oplanerat. Förskollärarna lyfte fram vikten av användandet av musik som uttrycksmedel för att stödja barn språkligt och socialt. Resultatet presenterar även att förskollärarnas musikanvändning som undervisningsinnehåll kan påverka barns språkliga och sociala utveckling i förskolan. Ett annat entydigt resultat är också att barn tycker om musik i förskolan. De tycker om att vara med andra kompisar när de sjunger och dansar. Studien visar att alla pedagoger bör arbeta med musik i förskolan för att skapa lust för barns språkliga och sociala utveckling. Studien bidrar även till att användandet av musik med barnen som uttrycksmedel och undervisningsform stimulerar barnen både språkligt och socialt. Detta kräver inte att man sjunger rätt eller att man spelar instrument. Studiens bidrag angående de yngre barnen är att användningen av musik inte kräver ett talat språk då barnen kan sätta ord på sin kroppsrörelse och uttrycka sig genom sina rörelser.