During the Cold War, the largest threat against the countries of Europe was an enemy attack or invasion. After the end of the Cold War, the strategic environment changed drastically. The impending threat of a large-scale war was gone and the countries of Europe approached each other in the hope of cooperation with mutual benefits. As the old threat faded away, new threats which were significantly more dynamic and complex emerged. Threats such as terrorism, proliferation of weapons of mass destruction, organised crime over the boarders and state failure became more apparent, both, in Europe and in its proximity. Irregular conflicts as in Kosovo and Afghanistan showed an assortment of the various threats. This complexity poses as a big challenge for the officers of today and tomorrow. It is of vital importance that both current and future military commanders are well educated in the complexities of their line of work. The first step to achieve this is ensuring that adequate education in the subject is given. In this thesis, the author researches to what extent the Swedish National Defence College and the Theresan Military Academy choose to educate their officer cadets regarding the new threats. The purpose of researching more than one country is to enable a discussion on eventual areas of improvement in the two countries’ curricula, within the context of the common threats. The author chose Austria because of its many similarities to Sweden. The methodological approach of the thesis is mainly of a quantitative nature. The author researches whether the different threats are found in both national and military strategies as well as in the curricula of the two academies’ Basic Officer Education. The study shows that more education is needed regarding certain threats. More training is needed regarding cyber security as a result of the growing dependence on IT systems and digital information. In addition, an international collaboration could yield potential benefits for both officer cadets’ problem solving skills and their knowledge of the ESS. / Under det kalla kriget var det största hotet mot länderna i Europa ett fientligt angrepp eller invasion. Efter det kalla krigets slut förändrades den säkerhetspolitiska miljön avsevärt. Det överhängande hotet om storskaligt krig var borta och Europas länder närmade sig varandra i hopp om samarbete med ömsesidig nytta. I takt med att det gamla hotet bleknade så växte det fram andra hot som var betydligt mer dynamiska och komplexa. Hot som terrorism, spridning av massförstörelsevapen, organiserad brottslighet över gränserna och nedbrytning av svaga stater blev allt mer påtagliga, både i Europa och i dess närområde. Irreguljära konflikter som i Kosovo och i Afghanistan uppvisade en blandning av de olika hoten. Denna komplexitet innebär stora utmaningar för både dagens och morgondagens officerare. Det är av yttersta vikt att både nutida och framtida militära chefer och beslutsfattare är väl insatta i hur komplexa uppgifterna faktiskt kan komma att vara i deras yrkesutövning. Det första steget för att nå detta är att adekvat utbildning i ämnet ges. I detta arbete undersöker författaren i vilken utsträckning Försvarshögskolan i Sverige och Theresianische Militärakademie i Österrike utbildar sina officersaspiranter gällande de nya hoten. Syftet med att undersöka mer än ett land är för att kunna diskutera eventuella förbättringsmöjligheter i de två ländernas utbildningar, kopplat till de EU- gemensamma hoten. Författaren valde Österrike för dess många likheter med Sverige. Arbetets tillvägagångssätt är främst genom en kvantitativ metod. Författaren undersöker huruvida de olika hoten återfinns i såväl nationella som militära strategier och i kursinnehållen för de båda ländernas grundläggande officersutbildning. Studien visar att mer utbildning behövs avseende vissa hot, bland annat gällande cybersäkerhet som ett resultat av det växande beroendet av IT-system och digital information. Dessutom hade ett internationellt samarbete inneburit potentiella fördelar gällande både kadetters förmåga till problemlösning samt deras kunskap om ESS. / <p>Erasmus</p>

This study analyses the Actorness Cohesion (AC) of the EU’s foreign policy in the United Nations General Assembly First Committee by comparing the EU Delegation foreign policy-maker’s role conceptions to those made by the EU Member State (EU MS) Delegations on the same topic clusters. The concept of AC is developed from actorness and role theory as an ideational, constructivist measure of vertical policy coherence. AC represents the absence of ‘vertical conflicts’ between the EU and EU MS Delegation’s expressed role conceptions along four dimensions; Identity Cohesion, Goal Cohesion and Function Cohesion and Worldview Cohesion. This is studied by interpreting the role stability in the role-set; whether the contents are consistent, the EU role conception is central or whether the EU MS Delegations complement and/or are compatible to the EU role conception. Statements on topic clusters: ‘Disarmament Machinery’, ‘Conventional Weapons’ and ‘Outer Space (disarmament aspects)’ are analysed in order to determine the AC. The study concludes that whilst there is little evidence of the EU Delegation’s role conception being central to the EU MS Delegations, there is considerable consistency of contents. There are also indications of an emerging AC due to the EU MS Delegation’s role conceptions being complementary to that of the EU Delegation. The study calls for more research that will complement this plausibility-probe study and the concept of AC.

The purpose of this thesis is to examine the role of identity when it comes to European integration. Specifically, the citizen of the European Union’s identity as exclusive national or as transnational. What does the social constructivist theory say when it comes to the role of EU-citizens identity and European integration? I also want to contribute to strengthen the social constructivist theory in political science and international politics. I will examine this through a discourse analysis on four different selected materials. A campaign webpage from the Vote Leave group who ran a campaign to make the Great Britain leave the European Union, an interview the German newspaper der SPIEGEL did with Marine Le Pen who is the party leader of the French right-winged party Rassemblent National, a debate article written by the French president Emmanuel Macron and the Swedish party Liberalernas webpage campaign for the European Parliament elections 2019. I analyse how the discourse these four examples shape and creates the feeling of national or transnational identity and what the message connected to that identity-making says about European integration. With my discourse analysis and the theories of Thomas Risse and Catherine E. De Vries on social constructivism, identity and European integration I analyse and see that those who identify exclusively with a national identity are less keen on solidarity between nations, common policies and have a xenophobic view as oppose to those who have a transnational identity who are positive towards solidarity between nations, want a closer European integration and are not hostile towards migrants. I come to the conclusion that the identity of the EU-citizens is a major factor in human action, political mobilization, political action as in choosing and voting for a party, the EU-institutions way of negotiating on common political issues, public opinion and election outcomes. This means that feeling of an exclusive national or transnational identity is an important factor of European integration.

No description available.

This master thesis examines Directive 2014/66/EU of the European Parliament and of the Council on the conditions of entry and residence of third-country nationals in the framework of an intra-corporate transfer, the so-called ICT-directive and its corresponding rules in the Swedish legal framework with a main point on the principles of good administration. This issue is deliberated in relation to the direct effect of the European Union and the national procedural and institutional autonomy to determine whether the Directive’s procedural safeguards have been implemented satisfactorily. The principle of good administration has a wide comprehension and therefore, in this thesis, the focus is on the right to have his or her affairs handled impartially and fairly, an obligation of the administration to give reasons for its decisions and a right to be heard in the Directive and the corresponding rules of the Swedish utlänningslagen (2005:716) and utlänningsförordningen (2006:97) also with consideration to the Swedish förvaltningslagen (1986:223) and the new förvaltningslagen (2017:900). This master thesis is based on the legal-judicial and comparative law approaches to solve the legal problems that arise after the national implementation of this Directive. Finally, criticism has been directed towards the principle of good administration in the Union law and Swedish law. / I denna magisteruppsats analyseras Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/66/EU om villkor för inresa och vistelse för tredjelandsmedborgare inom ramen för företagsintern förflyttning av personal, det så kallade ICT-direktivet (Intra-Corporate Transfer) och de motsvarande reglerna i den svenska rätten med tonvikt på principen om god förvaltning. Ämnet behandlas i förhållande till Europeiska unionens direkta effekt och den nationella processuella och institutionella autonomin för att undersöka huruvida direktivets rättssäkerhetsgarantier har implementerats på ett tillfredställande sätt. Principen om god förvaltning har en bred förståelse och i denna uppsats sätts fokus på omsorgsprincipen, motiveringsskyldigheten och rätten att bli hörd i ICT-direktivet och de motsvarande reglerna i den svenska utlänningslagen (2005:716) och utlänningsförordningen (2006:97) samt med beaktande av förvaltningslagen (1986:223) och den nya förvaltningslagen (2017:900). Magisteruppsatsen tillämpar den rättsdogmatiska och komparativrättsliga metoden för att lösa de juridiska problemen som uppkommer vid den nationella implementeringen av ICT-direktivet. Slutligen har kritik riktats till principen om god förvaltning i unionsrätten och i den svenska rätten.

No description available.

The political discourse that has emerged as a consequence of establishing a European regulatory framework for GMOs has not been without problems. This dissertation addresses the political and regulatory challenges created by the development and use of genetically modified organisms (GMOs) in the EU. The underlying hypothesis in the dissertation is that the emergence of a European policy in the field of GMOs has appeared through new reflexive forms of governance. The aim of this research is to understand how these reflexive forms of regulation have emerged and operate within the EU, with a particular focus on the two GMO directives 90/220/EEC and 2001/18/EC. However, the study scrutinises the regulatory regimes from the 1970s onwards by investigating how the regulatory framework regarding GMOs has been developed and implemented in the EU. This is done through an analysis of the notion of ‘risk’ and the ‘precautionary principle’ since these concepts have been at the forefront of the GMO regulation debate. The empirical approach focuses on how the European Commission, the European Parliament and the European Council as well as other actors and institutions articulate ambivalence, interpretations and uncertainties in the decision-making processes regarding regulative measures for GMOs, with an accent on risk and the precautionary principle. The main empirical material has been documents concerning the inter-institutional process involved in the regulatory process of making the two directives. The analysis indicates that during the process of implementing GMO regulations, new steering strategies have appeared within the EU’s decision-making institutions when the objective of the regulation has taken centre stage in political and scientific controversies. / Den politiska diskursen som har uppstått som en följd av upprättandet av ett europeiskt regelverk för GMO har inte varit utan problem. Denna avhandling behandlar de politiska utmaningar som alstrats av skapandet och tillämpningen av genetiskt modifierade organismer (GMO) inom EU. Den underliggande hypotesen i avhandlingen är att framväxten av en europeisk politik på området för GMO har uppstått genom nya reflexiva regleringsformer. Syftet med denna forskning är att förstå hur reflexiva regleringsformer har uppkommit och opererar inom EU, med särskilt fokus på de två GMO direktiven 90/220/EEG och 2001/18/EG. Studien analyserar lagstiftning från 1970-talet och framåt genom att undersöka hur lagstiftningen om genetiskt modifierade organismer har utvecklats och implementerats i EU. Detta görs genom en analys av begreppen ‘risk’ och ‘försiktighetsprincipen’ eftersom dessa begrepp har varit centrala för debatten om GMO lagstiftningen. Den empiriska metoden fokuserar på hur Europeiska kommissionen, Europaparlamentet och Europeiska rådet samt andra aktörer och institutioner har uttryckt ambivalens, tolkningar och osäkerhet i beslutsfattandet gällande reglerings åtgärder för genetiskt modifierade organismer, med tonvikt på risk och försiktighetsprincipen. Det huvudsakliga empiriska materialet är dokument gällande den interinstitutionella processen som ägde rum när de två direktiven skapades. Analysen visar att implementeringen av GMO lagstiftningen har skapat nya styrningsstrategier i synnerhet i de fall där ändamålet med lagstiftningen har varit föremål för politiska och vetenskapliga kontroverser.

Den Europeiska Unionen är en mångfacetterad samling länder med ett brett spektra av historisk bakgrund, geografisk placering och ekonomiska förhållanden. I denna uppsats undersöks huruvida en gemensam europeisk identitet kan bidra till en ökad tillit från medborgarna i unionen till EU som institution. Uppsatsens teoretiska underlag består av tidigare forskning. Denna forskning skapar ett fundament för den statistiska modell som används för att besvara frågeställningen. Med hjälp av data samlad ur bland annat Eurobarometerrapporter tar uppsatsen, via multipel linjär regression, fram en modell som förklarar förhållandet mellan den beroende variabeln ”förtroende för EU” och de oberoende variablerna ”uppfattning av gemensam europeisk identitet”, ”avstånd till Bryssel”, ”BNP per capita” och ”antal år som medlem i EU”. Resultatet visar en koppling mellan en högre grad av upplevd gemensam identitet hos medborgarna i ett land och ett ökat förtroende för EU. Vidare visar modellen ett negativt samband mellan förtroendet för EU och ett stigande värde på var och en av de övriga förklaringsvariablerna. Med andra ord: ju längre avstånd till Bryssel, ju högre BNP per capita och ju längre medlemskap i unionen desto lägre förtroende känner den genomsnittlige medborgaren för EU. / The European Union is a diverse group of countries characterized by a wide spectra of historical background, geographical location and economic situation. The topic of this essay is whether a common European identity can contribute to an increased level of trust from the citizens towards the EU as an institution. Previous research constitute the theoretical basis of the essay. Using this research, I create the foundation for the statistical model used to answer the question at issue. Using multiple linear regression on data gathered from Eurobarometer reports and other sources, I create a statistical model that explains the relationship between the dependent variable “trust in EU” and the independent variables “feeling of being an EU-citizen”, “distance to Brussels”, “BNP per capita” and “number of years as member of EU”. The results shows a connection between a higher level of feeling of being an EU-citizen and a higher level of trust in EU. Moreover, the model shows a negative connection between trust in EU and an increasing value on each of the other independent variables. In other words: the further away the average citizen is from Brussels, the higher level of BNP per capita her country has and the longer her country has been a member of the EU, the lower trust she has in the EU.

The aim of this inquiry is to investigate which ideals of democracy that three proposals for strengtening the democracy in the European Union consists of and to judge if the desired effects of the proposals are reachable. The method that is used is an analysis of ideas and contents. Theories that are used are deliberative and particiapatory ideals of democracy. The theories are used to investigate if the ideas in the proposals correspond to the ideals of deliberative and participatory democracy. The major result is that the proposals fail to fulfil the ideas of the theories. The reason is that the proposals are lacking ideas of how to make the citizens more aware and active in politics. The point of departure in the proposals is that the European Union will be more democratic if the people are brought in to the politics, but they do not suggest how people should form opinions through communication and become conscious and competent in political issues through participation. It is also likely that the effects of the proposals not are reachable to all the citizens. Only the ones who have an interest in communicating and participating in European politics will be gained by the proposals.

The purpose with this essay was to examine how the European Union is working totransfer norms to states they signed an agreement with and provide support for inframe of the Barcelona process and the Tacis programme. The theory which weused was Ian Manners (PhD in Political Science) theory of "the EU as a uniquenormative power". The aim was to examine whether the EU - which Manners mean- has had a normative power to influence states to change. We used a qualitativeapproach through the use of a multiple case study and qualitative text and contentanalysis. The States which formed the basis of our study were within the BarcelonaProcess; Morocco and Tunisia as well as Azerbaijan and Armenia funded by theTacis programme. To this end, we were to answer the following questions: Can weidentify transfer of norms in the written bilateral agreements with these states, andare there any normative demands? Can we on the basis of our study answerwhether the EU holds a normative power to influence these countries to change, inaccordance with the normative theory? The agreements that we studied was thebilateral agreements that the EU signed with these States. In order to makeManners five norms (peace, freedom, democracy, rule of law and human rights),which he argues that EU is based on measurable; we used the Freedom Housefreedom index, and also by a historical study the development of the country. Theresults we found were the following; in all the studied bilateral agreements wefound clear - but to varying degrees - the transfer of norms. Although it differs indegree of regulatory requirements and also in the formulation of how the country iscommitted to abide by and comply with the normative requirements differaccording to the agreements, we can find the so-called "carrot and stickrelationship" that Manners believes that the EU use in the transfer of norms. Threeof the states that we investigated under the Freedom House freedom index did notdeveloped in a democratic way did, and the positive steps taken cannot be directlytraced back to the EU's efforts. It may also be due to other States or other forcesinfluence. We can’t, through our study confirm that Manners is right in these statesbut we can’t either rule out the possibility that the EU through the writtenagreements has changed the norms of the state in question, although progressseems to go very slowly. / Vi ämnade med denna uppsats undersöka hur den Europeiska Unionen arbetar för att överföranormer till stater man slutit avtal med och ger stöd till inom ramen för Barcelonaprocessenoch Tacis-programmet. Den teori som vi använde var Ian Manners teori om "EU som en uniknormativ makt". Syftet var att undersöka om EU - som Manner menar - har haft en normativmakt att påverka stater till normativ förändring. Vi använde ett kvalitativt angreppssätt medhjälp av en multipel fallstudie och kvalitativ text- och innehållsanalys. De stater som utgjordegrunden för vår studie var inom Barcelonaprocessen; Marocko och Tunisien samtAzerbajdzjan och Armenien inom Tacis-programmet. Följande frågeställningar skullebesvaras; Kan vi se överföring av normer i de skrivna avtalen med dessa stater, ställs detnormativa krav på länderna? Kan vi utifrån vår undersökning ge svar på huruvida EU inneharen normativ makt att påverka dessa länder till förändring? De avtal som vi studerat var debilaterala avtal som EU tecknat med dessa stater mellan 1995 och 1996. För att göra Mannersfem normer, (fred, frihet, demokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter) som han menar attEU grundar sig på, mätbara, så använde vi å ena sidan Freedom House frihetsindex, menockså en historisk studie av landets utveckling. De resultat vi kom fram till var att vi i alla destuderade bilaterala avtalen fann tydliga - men i varierande grad - överföringar av normer frånEU till länderna. Vi kan i avtalen se att man ställer krav på att länderna ska utvecklasdemokratiskt och verka för mänskliga rättigheter, fred och rättssamhället. Vi kan även finnaspår av det s.k. "piska och morot förhållande" som Manners menar att EU använder sig av irelationen med andra stater.Tunisien, Armenien och Azerbajdzjan har enligt Freedom House frihetsindex inte utvecklasmot en demokratisk riktning till 2006. I Marocko fann vi att en viss positiv förändring skett ienlighet med EU:s normer och att vi även kan se en marginell utveckling mot demokratiskaprinciper. Resultatet visar även att vi inte kan härleda de få positiva steg som tagits, till EU:sBarcelonaprocess och Tacis-program. Den positiva utveckling vi kan se kan också bero på attandra aktörer eller krafter haft påverkan på landet i fråga. Det vi kan säga är att EU inomramen för Barcelonaprocessen och Tacis-programmet är benägna att verka normativt mot defyra staterna, då de ställer krav på normativ förändring genom de undersökta avtalen. Vad vidäremot inte kunnat bekräfta genom vår studie, är att EU - i enlighet med Manners normativateori - verkligen kunnat förändra normer i de stater vi studerat.