Barnpsykologiska utredningar har blivit allt vanligare. En viktig del av en utredning är återgivningen då resultaten delges föräldrarna. Syftet med föreliggande studie är att undersöka föräldrars upplevelse av en återgivning med fokus på relationen till utredaren, validering, invalidering, samt emotioner i förhållande till upplevelsen av att ha fått ny förståelse för barnet. Studien är en tvärsnittsstudie med 33 deltagare. Resultaten visar att positiva emotioner och invalidering är de bästa prediktorerna för i vilken grad föräldrarna upplever att de får ny förståelse. Studiens design gör att det inte går att uttala sig om sambandens riktning. Resultaten indikerar att när föräldrar upplever positiva emotioner och inte upplever sig invaliderade under återgivningen finns goda förutsättningar för att de får ny förståelse för sitt barn och att utredningen kommer barnet till godo. / Psychological assessment of children has become increasingly common. One important aspect of an assessment is the feedback, when the result is communicated to the parents. The aim of the present study is to investigate parents’ experience of assessment feedback, with focus on the relation to the assessor, validation, invalidation and emotions in relationship to the experience of having obtained a new understanding of the child. The study is a cross-sectional study including 33 participants. The results show that positive emotions and invalidation are the two best predictors as to what degree the parents experience that they have been given a new understanding of their child. The study design prevents any conclusions regarding the directions of relationships. The results indicates that when parents experience positive emotions, while not feeling invalidated during the assessment feedback, there are good prerequisites for the parents obtaining a new understanding of their child and that the assessment will be beneficial to the child.

Bakgrund En demenssjukdom är inte möjlig att bota men man kan lindra symtom och förbättra livskvaliteten för den drabbade individen under förutsättning att patienten har genomgått en utredning för att säkerställa sjukdomens typ och stadium. I dagsläget är utredningstiderna för basalutredning i primärvården långa vilket skapar påfrestning både för patienten och dennes anhöriga. Syfte Det övergrippande syfte var att skapa förutsättningar för att patienten med demenssjukdom skulle kunna få rätt vård tidigare för att kunna ha ett bra liv med god livskvalitet. Det specifika syftet var att förkorta utredningstiden vid basal utredning i primärvården till 12 veckorsperiod. Syftet med studien var att belysa medarbetarnas erfarenheter av förbättringsarbetet samt anhörigas upplevelser av utredningsprocessen.  Metod I förbättringsarbetet användes PDSA hjul vid ändring av arbetssättet gällande bokning av läkartider för patienter med misstänkt demens. Semistrukturerad fokusgruppsintervju användes i studien. Resultat Andelen utredningar avslutade inom 12 veckor ökade från 62 % till 93 % och från 61 % till 95 % på respektive vårdcentral. Medarbetarna ansåg teamarbete och samarbete över gränser som en förutsättning för att kunna effektivisera utredningsprocessen. Anhöriga upplevde processen som smidig, och snabba diagnoser skapade möjligheter till snabbare vård- och omvårdnadsinsatser vilket ledde till en bättre vardag för både patienten och dennes anhöriga. / Background Dementia is not curable, although provided adequate examination one can relive symptoms and improve the quality of life of patients. However, the excessive time taken for basic assessment in Swedish primary care today is causing distress for the patient and their kin. Purpose The overall purpose of this improvement project was to enable earlier care for dementia patients, thus improving their quality of life. The specific purpose was to enable diagnosis or completed assessment within 12 weeks. The project also analysed the experience of staff during the project, as well as the experience of the patients’ relatives throughout the assessment process. Method A PDSA cycle was implemented when adjusting working methods related to booking of appointments with physicians. Semi-structured focus group interviews were also used.     Results The number of cases completed within 12 weeks increased from 62% to 93% and 61% to 95% at the two health centers respectively. Staff saw improved collaboration between teams and units as a key success factor. Patients’ relatives experienced the assessment process as smooth, and that shorter process times led to improved quality of life for the patient and their kin.

Sexualbrottslagstiftningen har under de senaste tjugo åren varit föremål för tre statliga utredningar. I oktober 2016 presenterade 2014 års sexualbrottskommitté den senaste utredningen, vilken skickades ut på remiss i november samma år. Syftet med den här uppsatsen är dels att undersöka hur 2014 års sexualbrottskommitté och de svarande remissinstanserna kommunicerar sannolikhet och förpliktelse, dels att undersöka förhållandet mellan attityd och modalitet i remissvaren. Undersökningen utgår från den interpersonella metafunktionen i den systemisk-funktionella grammatiken (Halliday 2014) tillsammans med appraisalteorin (Martin & White 2005). Föremål för undersökningen är SOU 2016:60, Ett starkare skydd för den sexuella integriteten, samt de remissvar som hör till utredningen. Resultatet visar att utredningen och remissvaren följer samma mönster vad gäller fördelning av modalitetstyp och -grad men att remissvarens attityd påverkar fördelningen. Utifrån resultatet dras slutsatsen att olika val av modalitetstyp och -grad kan fungera som olika kommunikativa strategier. Låg grad av sannolikhet måste exempelvis inte betyda att sanningshalten är svag utan kan konstruera avsändaren som öppen för andras idéer och försvårar även möjligheten att förneka innehållet. Avsaknad av villighet behöver dessutom inte betyda att avsändaren saknar vilja. Villighet kan istället realiseras implicit genom förpliktelse. Därtill dras slutsatsen att positiv attityd minskar behovet av att modifiera satser, särskilt genom modalitetstypen sannolikhet.

Tidigare amerikanska studier av utredningsmetoden ”Therapeutic Assessment with Children and Families” (TA-C) visar att föräldrar så väl som barn upplever förbättringar av barnets psykiatriska symptom, samt av familjens globala funktionsförmåga och emotionella relaterande under utredningsprocessen. TA-C leder också till en ökad tillfredsställelse med den behandling som sedan erbjudits. Metod: En randomiserad kontrollerad pilotstudie inkluderande totalt 12 barn mellan 7-10 år och deras familjer genomfördes på en BUP mottagning inom Stockholms läns landsting. Barnen/ familjerna randomiserades till TA-C respektive traditionell utredning (TU). Den totala behandlingstiden utvärderades i de båda grupperna. Föräldra- skattning med ”Strengths and Difficulties Questionnaire” (SDQ), ”Outcome Rating Scale” (ORS) och ”Session Rating Scale (SRS). Dessutom barnskattning med Child Outcome Rating Scale (CORS) och Child Session Rating Scale (CSRS) samt kliniker bedömde global funktionsnivå med Children´s Global Assessment Scale (C-GAS) före och efter utredning. Resultat: Utredningstiden för TA-C gruppen var 68 dagar med i medeltal 11 sessioner och för TU gruppen 60 dagar med i medeltal 7,5 sessioner. Livstillfredsställelsen mätt med självskattningsformulären ORS och CORS var signifikant högre hos både föräldrarna och barnen vid genomförd TA-C jämfört med TU. Däremot uppvisade inte grupperna signifikanta skillnader i global funktionsnivå (CGAS), psykiatriska symtom (SDQ) eller i den självskattade alliansen mellan terapeut och föräldrar mätt med Session Rating Scale (SRS) eller mellan terapeut och barn mätt med Children Session Rating Scale (CSRS). Konklusion: I denna randomiserade kontrollerade pilotstudie av utredningsmetoden TA-C jämfört med TU framkom att TA-C gav ökad livstillfredsställelse hos både barnet och föräldrarna men inte förbättrad funktionsförmåga, psykisk symptomreduktion eller terapeutisk allians jämfört med TU. TA-C kan bidra till att skapa unika individ- och familjeanpassade åtgärdsförslag som bidrar till ökad livstillfredsställelse i vardagen vad gäller individuella och relationella aspekter hos både barnen och föräldrarna. Vi bedömer därför att TA-C har potential att fungera som ett värdefullt komplement till TU inom BUP.

Syftet med föreliggande studie var att undersöka poliser inom ingripandeverksamhets (IGV) upplevelser av kvinnans inställning till att medverkai utredningen, baserat på initiala brottsplatsförhör, i partnervåldsärenden.Vidare var syftet även att undersöka hur IGV-poliser upplever att manbör arbeta för att motivera kvinnor till att medverka i utredningen. SjuIGV-poliser intervjuades med en semistrukturerad intervjuguide somsedan analyserades med hjälp av tematisk analys. Med hjälp av analysenidentifierades fyra teman samt åtta subteman. Resultatet påvisade attkvinnors inställning till att medverka i utredningen var negativalternativt ambivalent. Den negativa inställningen berodde till stor del pånormalisering av våldet samt misstro till polis och rättsväsende. Denambivalenta inställningen grundade sig i rädsla för våld samt ovisshetkring exempelvis rättsprocessen. Resultatet till den del av studien somsyftade till att förklara hur poliser upplever att de bör arbeta för attmotivera kvinnor till medverkan i utredningen påvisade att strategiersamt uppträdande är de mest centrala delarna. De strategier som ansågsmest centrala var patrullens uppbyggnad samt avskildhet. Att ha tålamodsamt den förhörsteknik som används under förhöret var de viktigastefaktorerna rörande hur man bör uppträda för att motivera kvinnor attmedverka i utredningen. Normaliseringsprocessen användes för attförsöka förklara kvinnors inställning till att medverka i utredningen. / The aim of this study was to examine police officer’s experiences ofwomen's attitudes towards participating in an investigation, based on theinitial crime scene hearing, in cases regarding domestic violence.Furthermore, the aim was also to investigate how police officer’s thinkthey should work to motivate women to participate in the investigation.Seven police officers were interviewed using a semistructured interviewguide. The results were analyzed using thematic analysis. Four themesand eight sub-themes were identified. The result showed that women'sattitudes toward participating in an investigation was either negative orambivalent. The negative attitude were due to normalization of theviolence and mistrust to the police and the legal system. Theambivalence attitude was caused by fear of repeated victimization anduncertainty concerning for example the legal proceeding. In terms ofhow police officer’s think they should work to motivate women toparticipate in the investigation, showed that strategies and appearancewere the two most central parts. There were two strategies that wereconsidered as most central. These were the structure of the patrol anddetachment. To have patience and how the hearing proceeds were seenas the most important factors regarding how to appear to be able tomotivate women to participate in the investigation. The Normalizationprocess were used as an explanation regarding women's attitudestowards participation in an investigation.

Statens offentliga utredningar, så kallade SOU, är ett viktigt statligt redskap för att informera riksdag och regering om situationer som kräver deras uppmärksamhet. En utredning består, oftast, av en särskild utredare eller en kommitté, och ett sekretariat, för att underlätta utredarens arbete, samt en expertgrupp för att bidra med expertis genom att reagera på utredningen allt eftersom den skrivs. Denna struktur är väldigt anpasslig, fler eller färre personer kan vara tillsatta i vilken som helst av rollerna. Vilka som tillsätts var bestäms utifrån vilka Regeringskansliet och utredaren anser passar bäst. I dagsläget ligger fokus för de flesta utredningar på de juridiska aspekterna och lösningarnarelaterade till en fråga. Större delen av utredare, sekreterare och experter kommer från någon form av juridisk bakgrund och använder de metoder de är vana vid inom den disciplinen. Detta har resulterat i att visa perspektiv lämnas obrukade vilket i sin tur leder till att en död vinkel uppstår för regeringen. Det bästa sättet att eliminera denna vinkel är att vidga verksamhetens fokus bort från det rent juridiska och inkludera andra perspektiv. Etnografiska metoder används som oftast av antropologer då det ger en bättre insyn i enkultur och/eller en grupp. En av de stora styrkorna med statliga utredningar är att de ger den offentliga sektorn större möjlighet att förstå och hantera problem. Att kombinera den redan befintliga djupdykningskapaciteten med etnografins vidare möjligheter för insyn i gruppdynamiker och kulturella resonemang skulle därför vara till stor nytta för statliga utredningar i Sverige. Som det ser ut i dag så behöver statliga utredningar förhålla sig till landets invånare utefter den särskilda utredarens egen förmåga. Ofta står denna utredare utan direkt erfarenhet av metoder som är anpassade till detta. Att introducera antropologer och etnografi i statens offentliga utredningar skulle åtgärda detta på en gång och ge regeringen bättre verktyg för att agera i relation till sin befolkning. Etnografi är för undersökning vad glasögon är för mig, jag kan fortfarande se utan dem, men med dem blir allt mycket tydligare. / ”Statens offentliga utredningar” (directly translated as “the state’s public investigations”.), are an important government tool to inform the Riksdag and the government about situations that require their attention. An investigation usually consists of a special investigator or committee, and a secretariat, to facilitate the investigator’s work, and an expert group to contribute expertise by responding to the investigation as it is written. This structure is very customizable, more or fewer people can be added in any of the roles. Which ones are added to each is determined on the basis of which the Government Offices and the investigator consider best. At present, most investigations focus on the legal aspects and solutions related to a question. The majority of investigators, secretaries and experts come from some form of legal background and use the methods they are used to in that discipline. This has resulted in some perspectives being left unused, which in turn leads to a dead angle for the government. The best way to eliminate this angle is to widen the focus of the business away from the purely legal and include other perspectives. Ethnographic methods are most often used by anthropologists as they provide a better insight into a culture and / or a group. One of the major strengths of government investigations is that they give the public sector greater opportunity to understand and manage problems. Combining the already existing deep-diving capacity with the wider opportunities of ethnography for insight into group dynamics and cultural reasoning would therefore be of great benefit to government investigations in Sweden. As it seems today, state investigations need to relate to the country’s residents along the particular investigator’s own ability. Often, this investigator stands without direct experience of methods that are adapted to this. Introducing anthropologists and ethnography in the state’s public investigations would remedy this at once and give the government better tools to act in relation to its population. Ethnography is for examining what glasses are to me, I can still see without them, but with them everything becomes much clearer.

I takt med att världen blir allt mer globaliserad ökar också behovet av nya och utvecklade logopediska utrednings- och behandlingsmetoder för flerspråkiga vuxna. I dagsläget finns begränsad forskning av vilka utvecklingsbehov som föreligger för logopediska besök med flerspråkiga vuxna. Syftet med den föreliggande studien är att få ta del av verksamma logopeders tankar och erfarenheter av utredning och behandling av flerspråkiga vuxna för att belysa vilka möjligheter och utmaningar som finns. Resultatet från studien skulle i sin tur kunna bli en grund för ett framtida förbättringsarbete för att underlätta logopeders arbete och för att skapa en mer jämlik vård. Resultatet i studien bygger på intervjuer från 15 verksamma logopeder. Frågorna i intervjuerna inriktade sig på tankar och erfarenheter av utredning och behandling av flerspråkiga vuxna. Många av logopederna ansåg att vården inte är helt jämlik mellan enspråkiga och flerspråkiga patienter då det kan finnas flera utmaningar vid logopediskt arbete där flerspråkighet är inblandat. Det kan exempelvis handla om begränsat material för utredning och behandling, utmaningar med tolkanvändning samt kulturella utmaningar. Flera logopeder önskade att det i framtiden kommer att utarbetas mer riktlinjer för utredning och behandling av flerspråkiga vuxna. De efterfrågade också mer kunskap om logopedi hos tolkar och att samarbetet mellan dem skulle förbättras. Tankarna och erfarenheterna hos logopederna skilde sig en del beroende på vilket logopediskt område de arbetade inom. Något som majoriteten av de medverkande logopederna dock nämnde var att tolkanvändning under besök kan innefatta flera utmaningar. Det området skulle därför kunna ses som det mest aktuella förbättringsområdet. Slutsatsen av studien är således att det finns flera utvecklingsområden avseende logopedisk utredning och behandling av flerspråkiga vuxna: utveckling av mer material, ökad kunskap kring kulturella aspekter, behov av riktlinjer, samt förbättringar kring utredning och behandling med hjälp av tolk. / The need of new and developed logopedic assessment tools and treatment methods for multilingual adults increase as the world becomes more globalised. Currently, the research of assessment and treatment for multilingual adults is limited. The aim of the current study is to investigate speech and language pathologists’ (SPLs’) thoughts and experiences of assessment and treatment of multilingual adults, in order to illuminate opportunities and challenges. These findings could in turn highlight the improvements that need to be carried out to facilitate the work of SLPs and to create a more equal healthcare.   The results of the study are based on interviews with 15 SLPs. The questions in the interviews focused on SLPs’ thoughts and experiences of assessing and treating multilingual adults. Many SLPs considered healthcare as unequal between monolingual and multilingual patients since several challenges can arise while working with multilingual adults. This may include: limited material for assessment and treatment, challenges with interpreting, and cultural challenges. Several SLPs requested more guidelines for assessment and treatment of multilingual adults. They also wished that interpreters had more knowledge about speech and language pathology and an improved collaboration between interpreters and themselves. The thoughts and experiences of the SLPs differed depending on what diagnoses they worked with. However, the majority of the interviews demonstrated that assessment and treatment with interpreters may involve several challenges. That area could therefore be viewed as the most urgent area of ​​improvement. The conclusion of the study is thus that there are several areas that need to be improved regarding speech and language pathology assessment and treatment of multilingual adults: development of more material, increased knowledge about cultural aspects, need for guidelines, and improvements regarding assessment and treatment with the help of an interpreter.

Studien syftade till att undersöka ungdomars och socialsekreterares uppfattning och tankar kring socialtjänstens arbete gällande barns och ungas delaktighet. Tretton ungdomar från olika skolor och sex socialsekreterare som arbetar med utredningar gällande barn och unga deltog i fokusgruppsintervjuer. Det empiriska materialet har analyserats utifrån KASAM samt Shiers delaktighetsmodell. Resultatet visar att ungdomarna i vår studie hade liten kunskap gällande socialtjänsten och dess arbete. Resultatet belyser vilka faktorer som kan vara viktiga gällande barns delaktighet, dvs. mötet i utredningsprocessen, ett för ungdomarna eget aktörskap samt vikten av återkoppling. Resultatet visar att en utveckling på dessa områden skulle kunna bidra till en ökad upplevelse av delaktighet i mötet med socialtjänsten. I såväl tidigare forskning som i ungdomarnas samt socialsekreterarnas utsagor går det att se likheter gällande hur barn bör göras delaktiga, dock visar det sig inte stämma helt överens med vad som sker i det praktiska arbetet. / The study aimed to investigate young persons' and social workers' perceptions and thoughts about children and young person's participation in the work of social services. Thirteen young persons from different schools and six social workers responsible for investigations of children and young persons participated in separate qualitative focus group interviews. The empirical material has been analysed based on KASAM and Shier's model of participation. The results show that the young person's in our study had little knowledge about social services and their work. The results further contribute to an understanding of the decisive factors regarding children's participation, which relate to the meetings in the investigation process, the young person's own involvement and the importance of feedback. The results indicate that a development in these areas could contribute to an increased experience of participation in the meetings with the social services. In previous research as well as in the statements made by young persons and social workers, it is possible to see similarities regarding how children should be involved, however, this does not seem to be in complete agreement with what is happening in the practical work.

Under 1970-talet genomgick Sverige något som kan kallas för emotionell frigörelse, vilket också kom att innefatta människors sexualliv. Att forma en medveten, ansvarsfull, och känslosam samhällsmedborgare skulle i det stora loppet gynna demokratin. Tidigare forskning har fokuserat på hur detta förmedlades till vuxna genom olika typer av material. Forskning med fokus på barn och unga inom detta frigörelseprojekt har på så sätt förbisetts och är således en lucka som denna uppsats velat fylla. Detta har gjorts genom att centrera undersökningen till Maj-Briht Bergström-Walan som vid denna tid arbetade aktivt med sexualupplysning, specifikt den riktad till barn och unga. Det studerade materialet har bestått av hennes sexualupplysande arbeten i SOU 1974:59, Sexualkunskap för mellanstadiet och Kamratposten mellan 1965-1975 och har här analyserats utifrån ett intersektionellt perspektiv. Jämfört med tidigare forskning har detta kunnat visa en tydlig skillnad kring hur man förhöll sig till vuxna kontra barn, där hennes radikala sida visat sig något nedtonad än vad tidigare forskning kunnat framhålla. Däremot har Bergström-Walans strävan efter jämlikhet mellan män och kvinnor, pojkar och flickor stämt överens. Analysen av hennes sexualuppfostran har påvisat den svårighet som låg i förmedlingen av sex och samlevnad till barn och unga som samtidigt syftade till att senarelägga deras sexuella samliv. De skulle fostras till att uppnå en vuxen mognad men helst av allt avvakta med det vuxna sexuallivet.

Syftet med uppsatsen är att undersöka LSS-handläggares upplevelse av hur barn somomfattas av LSS får sin självbestämmanderätt beaktad i enskilda beslut. Upplevelsernainnefattar det praktiska arbetet kring lagstiftning samt att ta hänsyn till barnets tankar ochåsikter. Uppsatsen bygger på intervjuer med sex LSS-handläggare. Utifrån en tematisk analyshar vi analyserat uppsatsens resultat med teorianknytning till makt, begreppethandlingsutrymme från Lipskys teori om gräsrotsbyråkrater samt Shiers delaktighetsmodell.Resultatet visar på såväl positiva som negativa aspekter. De positiva aspekterna är attLSS-handläggarna alltid använder sin makt för att i största möjliga mån möjliggöra barnetssjälvbestämmande praktiskt i utredningsprocessen oavsett om det är att prata direkt medbarnet, med vuxna eller genom andra arbetssätt. Trots svårigheter i kommunikation ochavsaknaden av fungerande hjälpmedel säkerställer handläggarna barnets delaktighet genomatt lyssna till och delge barnet information samt höra barnets vårdnadshavare vilka har godinsikt i hur barnet fungerar och dennes behov. De negativa aspekterna är LSS-handläggarnasavsaknad av tid och resurser till att bland annat träffa barnen. Det ligger även ett betydandeansvar på varje enskild handläggare att använda sig av det befintliga handlingsutrymmet somfinns inom verksamheten för att vid varje tillfälle beakta barnets självbestämmande ochdelaktighet i utredningsprocessen. Begränsningarna i handlingsutrymmet kan ses vara tillföljd av bristande kommunikation mellan handläggare och barn och LSS-handläggares högaarbetsbelastning som delvis är en effekt av otillräckliga resurser inom verksamheterna. / The purpose of the essay is to examine LSS caseworkers' experience of how children coveredby LSS have their right to self-determination taken into account in individual investigations.The experiences include the practical work around legislation and taking the child's thoughtsand opinions into account. The essay is based on interviews with six LSS case workers.Based on a thematic analysis, we have analyzed the essay's results with theoreticalconnections to power, the concept of room for action from Lipsky's theory of Street-levelbureaucracy and Shier's Pathways to Participation model. The result shows both positive andnegative aspects. The positive aspects are that the LSS caseworkers always use their power toenable the child's self-determination practically in the investigation process to the greatestextent possible, regardless of whether it is talking directly to the child, through adults or othermethods. Despite difficulties in communication and the lack of working aids, the caseworkersensure the child's participation by listening to and sharing the child information and hearingthe child's guardians, who have great insight into the child's functions and needs. Thenegative aspects are the LSS caseworkers' lack of time and resources to, among other things,meet the children. There is also a significant responsibility on each individual caseworker tomake use of the room for action that exists within the operation in order to take the child'sself-determination and participation into account in the investigation process at everyopportunity. The limitations in the room for action can be seen as a result of a lack ofcommunication between caseworkers and children and LSS caseworkers' high workload,which is partly an effect of insufficient resources within the operations.