Syftet med denna studie är att utforska och förstå de sätt på vilka manliga samkönade föräldrapar pratar om de kvinnor som varit delaktiga vid barnens tillblivelse. De manliga samkönade föräldraparens berättelser rör dels kvinnan som burit barnet, dels kvinnan som donerat ägg. Denna studie består av nio intervjuer, varav sju involverar båda papporna och två intervjuer involverar ena pappan. Reproduktionsstrategi skiljer sig något åt, men en majoritet av paren har fått barn via värdgraviditet samt äggdonation. Materialet har samlats in via semistrukturerad intervju och analyserats med hjälp av diskursanalys.Resultatet visar att de manliga samkönade föräldraparen använder olika tolkningsrepertoarer då de pratar om bäraren och donatorn. En tolkningsrepertoar som uppkommer när deltagarna pratar om bäraren är bäraren som en nära släkting, men inte en mamma, där det blir synligt att deltagarna behöver förhålla sig till diskurser kring föräldraskap, moderskap och omsorg. En annan tolkningsrepertoar är bäraren som aktiv och självständig och därför inte utsatt, där deltagarna förhåller sig till diskurser kring värdgraviditet och bäraren som en utsatt kvinna. I deltagarnas berättelser om donatorn framkommer tolkningsrepertoaren donatorn som nära kontra avlägsen där deltagarna förhandlar kring hur nära relation de vill ha till donatorn samt tolkningsrepertoaren om donatorn som en betydelsefull individ kontra en instrumentell gengivare där deltagarna behöver förhålla sig till processen med att välja en äggdonator och huruvida man väljer en individ eller ett ursprung.

This thesis identifies and describes the diversity aspects of police discourse based on the accounts of police trainees in their final year. Specifically, the focus is on culture, religion and ethnicity, and four main questions are addressed: What is said about diversity? How is it articulated? What subject positions are offered and assumed? In what ways are discourses of diversity sustained and challenged? The analysis of discourse in use is based on field studies conducted at the Swedish National Police Academy and focus group interviews with police trainees in the educational setting and during their trainee placement period. The analytical concepts of interpretative repertoire, ideological dilemmas, subject positions and discursive devices are employed to identify how different meanings are ascribed to diversity. Three central discourses of diversity are presented: diversity as inescapable difference (a hegemonic practice), diversity as political goal (recognition of diversity) and diversity as potential likeness (regulation of diversity). These are competing discourses on how police officers should be and how their role is understood in relation to a pluralistic society. The study shows that the contradictory diversity discourses reflect a struggle of different ‘us’, which regulates the conception of the ideal police officer, professional conduct and the performance of policing. In addition, five dilemmas originating in the tension between the discourses are outlined. Diversity is found to involve ideological dilemmas regarding how policing should be conducted in relation to profiling and social categories, how humour and jargon are viewed and handled, and how lack of knowledge may mean attributing subject positions to others with discriminatory implications. The thesis contributes to showing how diversity discourses reproduce the social order by affirming the social categories that the representatives of diversity are assumed to embody. It closes with a discussion of some practical and theoretical implications of its findings. / Ordningsmakter inom ordningsmakten visar hur mångfald, med fokus på kultur, religion och etnicitet, ges skilda betydelser i blivande polisers samtal och att det pågår en kamp om hur samhällets mångfald ska förstås i relation till polisens sammansättning och arbete. Kampen mellan diskurser är vare sig en ny kamp eller exklusiv för polisen. Däremot kan striden om hur mångfald ska förstås ses som en modern företeelse, som ställs på sin spets inom polisen vars uppdrag är att skydda demokratiska värden och lagar om människors rättigheter. I denna avhandling beskrivs hur kampen tar sig uttryck inom ordningsmakten. Hur kan vi förstå det paradoxala i att polisen har som uppgift att arbeta mot fördomar, samtidigt som vissa arbetsuppgifter motiveras av fördomar? Vad innebär ett behov av ökad kunskap om olika grupper, som samtidigt sätter dessa grupper i en diskriminerande utgångspunkt? Varför förekommer en diskriminerande humoristisk jargong i ett yrke som har i uppdrag att främja rättvisa och motverka diskriminering? Detta är några av de frågor och dilemman som mångfald aktualiserar i en polisiär kontext. Avhandlingen synliggör hur mångfaldsdiskurser återskapar social över- och underordning och att kampen mellan diskurser är en kamp om olika ’vi’.

This thesis identifies and describes the diversity aspects of police discourse based on the accounts of police trainees in their final year. Specifically, the focus is on culture, religion and ethnicity, and four main questions are addressed: What is said about diversity? How is it articulated? What subject positions are offered and assumed? In what ways are discourses of diversity sustained and challenged? The analysis of discourse in use is based on field studies conducted at the Swedish National Police Academy and focus group interviews with police trainees in the educational setting and during their trainee placement period. The analytical concepts of interpretative repertoire, ideological dilemmas, subject positions and discursive devices are employed to identify how different meanings are ascribed to diversity. Three central discourses of diversity are presented: diversity as inescapable difference (a hegemonic practice), diversity as political goal (recognition of diversity) and diversity as potential likeness (regulation of diversity). These are competing discourses on how police officers should be and how their role is understood in relation to a pluralistic society. The study shows that the contradictory diversity discourses reflect a struggle of different ‘us’, which regulates the conception of the ideal police officer, professional conduct and the performance of policing. In addition, five dilemmas originating in the tension between the discourses are outlined. Diversity is found to involve ideological dilemmas regarding how policing should be conducted in relation to profiling and social categories, how humour and jargon are viewed and handled, and how lack of knowledge may mean attributing subject positions to others with discriminatory implications. The thesis contributes to showing how diversity discourses reproduce the social order by affirming the social categories that the representatives of diversity are assumed to embody. It closes with a discussion of some practical and theoretical implications of its findings. / Baksidestext Ordningsmakter inom ordningsmakten visar hur mångfald, med fokus på kultur, religion och etnicitet, ges skilda betydelser i blivande polisers samtal och att det pågår en kamp om hur samhällets mångfald ska förstås i relation till polisens sammansättning och arbete. Kampen mellan diskurser är vare sig en ny kamp eller exklusiv för polisen. Däremot kan striden om hur mångfald ska förstås ses som en modern företeelse, som ställs på sin spets inom polisen vars uppdrag är att skydda demokratiska värden och lagar om människors rättigheter. I denna avhandling beskrivs hur kampen tar sig uttryck inom ordningsmakten. Hur kan vi förstå det paradoxala i att polisen har som uppgift att arbeta mot fördomar, samtidigt som vissa arbetsuppgifter motiveras av fördomar? Vad innebär ett behov av ökad kunskap om olika grupper, som samtidigt sätter dessa grupper i en diskriminerande utgångspunkt? Varför förekommer en diskriminerande humoristisk jargong i ett yrke som har i uppdrag att främja rättvisa och motverka diskriminering? Detta är några av de frågor och dilemman som mångfald aktualiserar i en polisiär kontext. Avhandlingen synliggör hur mångfaldsdiskurser återskapar social över- och underordning och att kampen mellan diskurser är en kamp om olika ’vi’.

Interest in comics as Swedish school material has risen in the last few years and the publication of comics for children and adolescents has also increased. Meanwhile, although research around new literacies has taken an interest in combinations of image and text, there is still little research on comics as a literacy material, especially as part of school practices. With comics’ rise in popularity, and their quality as examples of new literacies, this points to the relevance of exploring how meaning making with comics is done in schools. The purpose of this study is to contribute knowledge on how locally situated literacy practices are done, practices in which pupils and teachers make meaning with comics. The study combines literacy, comics and discursive psychology to investigate aspects of literacy not as individual, inner workings, but as part of participants’ social constructions, in line with New Literacy Studies. With this perspective, it is possible to investigate literary concepts such as narrative, and participants’ construction of story elements, through the way in which these aspects are utilized by participants to construct social action – what participants do with their utterances. To study this, video recordings have been made in one primary and one secondary school, in two different Swedish cities. The results of the study show constructions of a comics literacy, where participants engage with both visual and textual aspects of the material and negotiate focalization of narrative perspective and construction of narrative structure as well as narrative devices such as speech and thought bubbles. Furthermore, meaning making of comics literacy also includes the construction of discourses around comics as a specific type of story telling, either for material or literary reasons. The thesis discusses how participants construct classroom literature, and provides insight into how interaction around comics enables participants to construct and negotiate discourses around what comics literacy is and what it enables, as well as how to talk about, create, and read comics. / Intresset för serier som svenskt skolmaterial har stigit de senaste åren och publiceringen av serier för barn och ungdomar har också ökat. Även om forskning om new literacies har intresserat sig för kombinationer av bild och text så finns det fortfarande lite forskning på serier som literacymaterial, speciellt som en del av skolpraktik. Med det stigande intresset för serier och deras kvaliteter som exempel på new literacies, så pekar detta mot att det finns en relevans i att utforska hur meningsskapande med serier görs i skolan. Syftet med denna studie är att bidra med kunskap om hur lokalt situerad literacypraktik görs där elever och lärare skapar mening med serier. Studien kombinerar forskning om literacy, serier och diskursiv psykologi för att, i linje med New Literacy Studies, undersöka aspekter av literacy som en del av deltagarnas sociala konstruktioner – inte som ett individuellt, mentalt fenomen. Med detta perspektiv är det möjligt att undersöka litterära koncept som narrativ och deltagares konstruktion av berättelseinslag, genom det sätt på vilka dessa aspekter används av deltagare för att interagera – vad deltagare gör när de säger något. För att studera detta har videoobservationer använts i en lågstadieskola och en högstadieskola i två olika svenska städer. Resultaten från studien demonstrerar konstruktioner av serie-literacy där deltagarna engagerar sig i både text och bild i materialet, diskuterar berättandeperspektiv och konstruktioner av narrativ struktur, såväl som berättarverktyg, t.ex. prat- och tankebubblor. Därutöver inkluderar serie-literacy också deltagarnas skapande av seriediskurser där serier görs till en specifik typ av berättande, antingen på materiell eller litterär basis. Avhandlingen diskuterar hur deltagare konstruerar klassrumslitteratur, och studien erbjuder en insikt i hur interaktion runt serier möjliggör för deltagare att konstruera och förhandla diskurser om vad serieliteracy är och vad det erbjuder för möjligheter, såväl som hur deltagare kan prata om, skapa och läsa serier.

Denna studie kan ses som en del av barndomsforskningen, där barn betraktas som kompetenta aktörer vars rösterförtjänar att lyftas fram. Syftet var att undersöka hur barn i olika familjeformer pratar om tillblivelse. Intervjuer har genomförts med sammanlagt 22 barn varav elva kom från familjer med en sammanboende mamma och pappa som har fått barn genom samlag (relationsbarn) och de andra elva kom från familjer med en ensamstående mamma som har fåttbarn på egen hand med hjälp av assisterad befruktning (femmisbarn). Barnens ålder varierade från tre år och tio månader till nio år och nio månader. En semistrukturerad intervjuguide låg till grund för intervjuerna där barnen ombads prata om tillblivelse, den egna tillblivelsen, tidigare kunskap om tillblivelse, känslor och åsikter inför ämnet samt kunskapskällor kring tillblivelse. Barnens berättelser har analyserats utifrån kritisk diskursiv psykologi.Resultatet visar att både femmisbarnen och relationsbarnen pratar om befruktning i olika former. De flesta pratar om en eller flera förutsättningar att bli till på, vilka alla var bundna till familjeform. Majoriteten av relationsbarnen och en del av femmisbarnen pratar utifrån en heteronormativ tvåsamhet. Många femmisbarn pratar även utifrån sitt eget tillblivelsesätt, assisterad befruktning, och talar dels utifrån att detta sätt är ett fullgott förstahandsalternativ och dels utifrån att det är ett andrahandsalternativ till att få barn genom den heteronormativa tvåsamheten. Flera av både femmisbarnen och relationsbarnen pratade kring att få barn på ett sätt som att det är en självklarhet för vuxna.De flesta av barnen pratade om förlossning och nämnde då vården som något centralt, vilken beskrivs antingen som en fixare eller en hjälpare. För femmisbarnen var vården självklar både vid befruktningen och vid förlossningen, medan vården är självklar för relationsbarnen vid förlossningen. De barn som pratar om pappors roll vid förlossningen gör det utifrån att pappor antingen är sekundära och passiva eller att de är hjälpare. Resultatet visar även att det inte finns någon skillnad kring var barnen från de olika familjeformerna har fått sin kunskap om tillblivelse ifrån samt var de skulle ta reda på mer kunskap. Barnen nämner sina mammor, men även skola, kompisar och olika former av media är kunskapskällor för barnen. Många barn pratar utifrån att kunskapen tillhör vuxenvärlden och att barn inte behöver ha kunskap om tillblivelse. Det är ungefär lika förekommande att barnen oavsett familjeformger uttryck för att tillblivelse och tillhörande ämnen på olika sätt är svårt att prata om, som att det är lätt att prata.Utifrån dessa resultat dras slutsatsen att eftersom den heteronormativa tvåsamheten framställs som det självklara, får det till följd att andra tillblivelsesätt betraktas som mindre eftersträvansvärda. I kontakt med barn blir det därför viktigt att förhålla sig till detta och sträva mot att inkludera fler likvärdiga tillblivelsesätt i sitt prat. Mammor beskrivs av barnen från de båda familjeformerna som de primära kunskapsbärarna, medan pappor nästintill helt saknas. Detta tyder på att femmisbarn, i de undersökta åldrarna, har samma tillgång till kunskap om tillblivelse som relationsbarn har. Slutligen konstateras att sexualitet till viss del fortfarande är tabubelagt i samhället, då flera av barnen på olika sätt uttrycker att det finns aspekter av tillblivelse som var svåra att prata om. Denna syn, som också återfinns i samhället, håller troligtvis på att förändras då ungefär lika många barn gav uttryck för att tillblivelse var lätt att prata om.