Denna uppsats studerar kultserien Buffy the Vampire Slayer (1997–2003) utifrån ett schizoanalytiskt perspektiv genom att applicera tre huvudsakliga begrepp inom Gilles Deleuzes och Félix Guattaris teorier på sju avsnitt, en från varje säsong; dessa begrepp är Anti-Oidipus, begärsmaskinen och krigsmaskinen. Syftet med uppsatsen är att undersöka huruvida vännerna i serien först och främst är en anti-oidipal familj. Den utgår från tre analysfrågor: Är de som en grupp en begärsmaskin? Är gruppen ”schizofren”? Utgör de tillsammans en krigsmaskin? Studien visar på karaktärernas samspel och sammanhållning som en grupp på ett sätt som visar att begreppet familj inte endast kan definieras av blodsrelationer utan av sammankopplingar vilka snarast är att beskriva som maskiner. Den finner emellertid att det också finns inslag av en oidipal ordning i skildringen av individers problem och lösningen av dem samt i en idealisering av det normala familjelivet. Den kommer därför till slutsatsen att serien i sig i en mening är ”schizofren”.

The scope of this investigation is the conditions under which readings of Repulsion (1965), and its depicted mental illness, took place in Sweden during the censorship debates in 1965, and also how the reception was related to narration and subjectivity in the film. The reason for this is the strong reactions to the images of the main character’s inner state, and concerns about negative effects in the public, that were raised. One major concern is how the film articulates discourses through which meanings are produced; that is, how it works as social technology. My thesis is therefore structured around two levels; textual analysis and discourse analysis. In this way, I try to locate meaning and power relations both within and outside the film. My work draws mostly on Edward Branigan’s cognitive theory of narration and Michel Foucault’s thoughts on power and knowledge. I have partly deployed the approach presented by Annette Kuhn, to study the relations of power that are put into play in specific instances. To draw any conclusions I have studied Swedish newspaper articles from 1965 and a summary of the discussion within the Board of Censors. The major findings of the investigation show how the struggles to locate and regulate the meaning of Repulsion ended in the questioning of the very practice of censorship, which even seemed to suggest a moment of transition for the Swedish Board of Censors. Another important finding shows that concerns about Swedish mental care were raised; however, only regarding hospitalisation and treatment of patients and not about underlying, deeper social problems

Here I study some European films from the late 1950’s and the early 1960’s by directors like Fellini, Visconti, Pasolini and Godard. By comparing them with different sociological studies on the subject of female prostitution I try to find out if these films are interested in the actual situation of the prostitute, or in their own image of the phenomenon. Is she an object used for sex or just an sex object? Is she positively or negatively pictured? With realism or as a stereotype? Which aspects of her situation is shown and which ones are concealed? What is the view on the men who actually use her services? It seems natural that different types of films, with different types of prostitutes, illustrates different aspects of what prostitution might be. These films all include the female prostitute with the identity of the Martyr. What seems to be her function in the story? What are these films trying to say by killing off these women or making them suffer in all sorts of ways? Even if martyrdom usually is something Christian, these women’s martyrdom is interesting of other reasons, even though the interesting thing is how she is shown, not to be allowed to get rid of her guilt in other ways than by sacrificing her own life, or something else of great value to her. Even then it does not seem sure that she will be “forgiven”. These women are all striving to leave their prostitution. But this striving does not reward them in any way. They are not allowed to become “respectable” women after once having taken the identity of a prostitute. Some say patriarchy holds the female prostitute’s suffering for necessary. But the suffering in itself might also be, I try to argue, someting more or less subversive.

This doctoral thesis deals with Peter Weiss’ (1916-1982) films and some of his never finished attempts. The focus is in general on Weiss’ film work activities in the 1950’s, when film held the very central place in his works of art. The intention has been to interrogate what short films Peter Weiss made and to find out the meaning and the role of film in the life of the artist Peter Weiss. The conclusion is that Peter Weiss fought with personal difficulties in expressing himself in a language — a language of words and a language of signs — because it is assumed that Peter Weiss carried a very strong will to become an author. In order to “conquer the words” Weiss exercised himself in describing all kinds of worlds — an interior one as well as an exterior one. That explains why he dealt with surrealist psychological subjects and documentary forms while making films.

Syftet med min uppsats är att analysera på vilket sätt Nanni Moretti framställer mediekritik, vilken som är denna mediekritik, vilka teorier som möjligen kan spåras i denna mediekritik och vad som enligt Moretti blir den demokratiska konsekvensen av italiensk mediekultur. Jag kommer även att gå in på den filmstil han använder, vad som kan vara ursprunget till Morettis filmiska metod och hur detta används i formulerandet av Morettis mediekritik. Vilken är den mediekritik Nanni Moretti uttrycker implicit och explicit i Caro Diario och Aprile, och hur ställer han sig i förhållande till gamla mediekritiska teorier? På vilket sätt får hans filmstil en roll i mediekritiken och vari ligger denna filmstils ursprung? Resultatet av studien är att jag funnit tydliga spår från medieforskare som Jürgen Habermas, Pierre Bourdieu, Hans Magnus Enzensberger och Douglas Kellner i den kritik som av Moretti uttrycks genom filmerna. De teorier som dessa forskare formulerat, liksom äldre mediaforskning, kritiseras samtidigt av Moretti och han visar i sina filmer en metod att undkomma de demokratiska problem som en dominerande mediekultur innebär. Det jag tillför gällande Morettis filmstil är det att han i filmerna använder sig av en Brechtiansk metod som är en del av den filmstil som tidigare forskare formulerat som ”cinema of thought”, och som blir extra fruktbar i hans artikulerande av mediekritik.

Kultfilmsfankulturen uppstod i början av 1980-talet. Den baseras på en misstänksamhet mot den föreställda mainstreampubliken. Kultfilmerna betraktas av fansen med allt från förakt till dyrkan. Utifrån Sarah Thorntons mer kritiska perspektiv på subkulturer har forskare som Mark Jancovich, Joanne Hollows och Jacinda Reed visat hur kultfilmsfankulturen är en klass-och könsbunden (maskulin) konstruktion och att både ”kult” och ”mainstream” är begrepp som konstrueras inom själva subkulturen. På internet finns en uppsjö av sajter som inriktar sig på att recensera kultfilmer. Båda ovan nämnda typer av fankritik och olika schatteringar däremellan finns representerade. Ofta flyter de in i varandra. På grund av mediets öppna karaktär är sajterna ofta mer censurerade än tryckta kultfilmsfansin. Sidorna riktar sig först och främst till fans och är mer eller mindre exkluderande mot utomstående. Det heterosexuellt ”grabbiga” tilltalet och det sadistiska våld mot kvinnor som förekommer i många av de recenserade filmerna kan ha en utestängande effekt mot kvinnor och icke-heterosexuella. Överlag tycks det dock ha skett en uppluckring av den av fansen föreställda gränsen mellan deras egen subkultur och mainstreamkulturen. Mycket beror det på den ökade mediala och akademiska uppmärksamheten kring kultfilm. Filmerna är också lättare att få tag på. Bilden av det typiska kultfilmsfanet är en utbildad, vit (heterosexuell) man från medelklassen och så tycks även vara fallet på sajterna. Det finns dock några aktiva kvinnor som tycks ha hittat sin plats i fangemenskapen utan att ”kulturellt sett vara en grabbarna”. De manliga sajtinnehavarna har å ena sidan en maskulin roll inom subkulturen som webbmaster, men måste samtidigt tillgripa olika strategier för att värja sig från den feminiserade bilden av fanet/nörden utanför subkulturen. Stämningen sajtinnehavare och recensenter emellan är i allmänhet mycket god och många fans tycks uppleva en stor gemenskap på nätet, samtidigt som det finns en stark individualistisk hållning och ett ägandetänkande kring de egna sajterna.

Barnfilmen har länge haft en undanskymd plats inom filmteori. Man har tidigare intresserad sig för den i termer av ideologisk påverkan eller pedagogisk nytta alternativt onytta, men intresse för frågor som rör mer specifika textmekanismer har hittills dröjt. En sådan fråga är, exempelvis, hur barnfilmen konstruerar eller implicerar sin egen åskådare. Med tanke på att motsvarande problema¬tik har dragit till sig många barnlitteraturforskares intresse, är det märkligt att en liknande omsorg inte har uppstått inom barnfilmstudier. Mot denna bakgrund, är denna studies syfte att utforska några samtida animerade barnfilmtexter för att förstå hur de relaterar sig till en tilltänkt publik. Filmerna i fokus är Shrek (Andrew Adamson, Vicky Jenson, 2001), The Incredibles (Brad Bird, 2004), Shark Tale (Bibo Ber¬geon, Vicky Jenson, Rob Letterman, 2004) och Madagascar (Eric Darnell, Tom McGrath, 2005). Med hjälp av bacthinska begrepp så¬som dialogism, parodi, heteroglossia och karneval undersöks berättelsens struktur och ton; möjliga åskådarpositioner; textmekanismer som möjliggör samlevnaden av olika tolkningsalternativ i en och samma mainstreamfilm. I uppsatsen argumenteras för att filmerna bättre kan förstås som ambivalenta texter, som både upprepar och ifrågasätter typiska barnkulturella berättarstrukturer och motiv. De erbjuder möjlig¬heten till en lineär, traditionell tolkning av filmernas barnkulturella teman och en parodisk omvandling av dessa. Samtidigt anspelar de också till texter och praktiker som ligger utanför barnkulturens gränser, vilka också behandlas parodiskt. Detta öppnar ut¬rymme för flera möjliga läs¬arter och tilltalar en tilltänkt heterogen publik, framför allt i fråga om ålder. De olika åskådarpositionerna kan leva tillsammans i en och samma text förhållandevis friktionsfritt, tack vare att filmerna erbjuder en upprorisk och gränsöverskridande upplevelse, som här betecknas som karnevalisk.

Studien undersöker det sublima i Stanley Kubricks rymdepos från 1968. Främst behandlas den estetiska dimensionen av begreppet men av stort intresse är också huruvida filmmediet rymmer en mediespecifik sublimitet. Fyra tänkare ligger till grund för förståelsen av begreppet så som det formuleras i den teoretiska inledningen av uppsatsen – Longinos, Edmund Burke, Immanuel Kant samt Jean-François Lyotard och varje tänkare erbjuder en unik förståelse av begreppet. Detta ger ett mångfacetterat begrepp som kommer att prägla det metodologiska förfarandet. De olika teoretiska uppfattningarna av begreppet låter sig delas in i en dikotomi om implicit respektive explicit sublimitet, och denna uppdelning ligger sedermera till grund för uppsatsens disposition: I det första analyskapitlet behandlas filmens övergripande struktur. Utifrån neoformalismens begrepp om fabel och sujett, proairetisk och hermeneutisk linje belyses filmens episodiska uppbyggnad och kausalitetens betydelse för det sublima, hur det sublima kommer till uttryck i relationen mellan händelser och representationen av dessa händelser. I analysens andra del fokuseras den explicita sublimiteten och det sublima som rumslig tilldragelse. I analysens tredje del behandlas det sublima som frambragt genom implicita medel, den utomrumsliga sublimiteten och de temporala implikationer som följer av denna. Ur filmvetenskaplig kanon beaktas i uppsatsen dessutom Gilles Deleuze och Jean Epsteins filmiska filosofier varpå det blir tydligt att dessa rymmer sublima implikationer. Rörelsebilden och tidsbilden borgar för olika slags sublimiteter och nytt ljus faller över fotogeniet då det problematiseras utifrån Kants tankar om smakomdömet.

In the 19th century, photography was often employed in attempts to objectively capture evidence of paranormal phenomena. With the advent of television, this tradition came to be coupled with the apparent mystery of distant communication through electromagnetic waves. The television set has often been depicted as intrinsically occult or even haunted. It is therefore natural that television has proven to be an ideal medium to present beliefs, tales, and investigations about paranormal phenomena. Most such presentations have been openly ficticious, but in television the distinction between fact and fiction is often blurred, and the emergence of shows where the crew claims to pursue a serious investigation was inevitable. One of the most successful such shows is the British Most Haunted, airing since 2001. In this thesis, the presentation of occult phenomena in three episodes of Most Haunted is analyzed and discussed in light of this framework of traditions. One main result is that the distinction between fact and fiction is indeed often blurred in Most Haunted. Reconstructions and purported evidence are similar to each other as well as to the historical ghost pictures, and sometimes the crew's reactions or lack of reactions is the only means to tell them apart. Elements aiming at creating a "ghost feeling" are abundant throughout both investigative and other parts of the show, and include monochrome (and sometimes inverted) imagery, blue or green light tones, modified motion speed, and perspectives that let the spectator "be the ghost". Black and white imagery is also a part of the usage of analogue or pseudo-analogue technology to convey connotations of authenticity. Filming the crew's reactions is the most common means of broadcasting a sense of hauntedness, as is often the case in traditional horror motion pictures.

The aim of this paper is to examine the American movie trailer particularly its history, marketing and functions, presented as an historical overview from the serials of the early 1910s to the trailers of today. A trailer from each decade of the twentieth- and twenty-first centuries is selected which represent typical trends and shows how trailers historically functioned, including their formal, generic differences. The introduction focuses on the market in which the trailer operates, and raises the issue of the entertainment value of art or marketing, how the film industry works and to role of advertising. The second part of the introduction focuses on the development of film stars, and their importance in trailer campaigns. This brings in the question of the growth of Hollywood and new media forms/technologies. The manner in which new media also create a new type of audience is considered, which demonstrates how the trailers capture audience attention in new ways. The second part of the paper focuses on the history of the trailer and examines typical structures, of the different periods. The third part analyses how different trailers operate, and how the trailer industry stands at the beginning of a new era, the so-called Post-interactive era, which is discussed with regard to Spider-Man 2 and The Da Vinci Code.