Adopting a socio-cultural approach to the study of cold war historiography, this master’s degree essay is a comparative study of the two main disciplinary fields of cold war scholarship, diplomatic history and international relations theory (IR). The study applies the theory of scientific development formulated by Thomas Kuhn and the concept of paradigm on the field of cold war research. Diplomatic history and IR shows many similarities in their development, and in the importance different schools has had in scholarly debate. These different schools are analysed as paradigms, a concept that has been more willingly adopted within IR than in diplomatic history. The transition from what historian John Lewis Gaddis has termed Old Cold War History to New Cold War History is discussed in terms of paradigms and paradigm shift. What this shift has meant for historical cold war research is also addressed. With the starting point in conclusions by historian Anders Stephanson, the study also suggests that the predominating view of the cold war during the cold war can be analysed as a paradigm, effecting interpretations and theories about the conflict. As IR scholar Ted Hopf has suggested, the normal science during the cold war prevented IR research from correctly predicting the end of the cold war. From a Kuhnian perspective, an interpretation of the difficulties in communication and scholarly interchange between diplomatic history and IR is offered. The study emphasizes the importance of political and social factors in the development of the different paradigms within the field, and concludes that the goal to become a paradigmatic science might not be attainable, or even desirable, for disciplines such as diplomatic history and IR.

The discourse of pictorial surrealistic expressions in art historic course literature – a historiographic study about generalization of style. Through a historiographic perspective and discourse analysis the aim of this study is to uncover the ways art historic course literature make its stylistic categorization. This is done by making a semiotic categorization where three artworks are stipulated into a category called surrealistic pictorial expressions. The result of the semiotic picture analysis show both the semiotic grouping of pictures together and the work of the course literature as somewhat arbitrary, which lead to the questioning of why artworks are considered discursive objects while the course literature is not as well as how the narrative of pictures differs from the narrative of textbooks. The study shows a fundamental difference regarding the structuring of time which lead to a discussion on what might be the consequences for students of the field. / Undersökningen består huvudsakligen i två delar. Den första stärker genom bildanalys en samhörighet mellan tre konstverk, en samhörighet som trots allt visar sig vara problematisk. Den andra delen behandlar tre böcker som i stor utsträckning utgör fundamentet för den litteratur som studeras inom konstvetenskap på grundnivå. Med hjälp av slutsatsen från bildanalysen, att ett samband mellan bilder är relativt godtyckligt, kan texterna analyseras och betydande skillnader visar sig i hur konstverken kontra kurslitteraturen kommunicerar. Framförallt skiljer de sig åt i hur de strukturerar berättande tidsligt och likt bilderna som böckerna behandlar är de själva föremål för de strömningar som rör sig i samhället. Slutsatsen blir att studerande av konstvetenskap redan från början leds in i föreställningen om att konsthistorien är något som faktiskt existerar på ett objektivt plan medan det egentligen är något som aktivt skapas av de praktiserande inom fältet

Öyvind Fahlström in translation aims to examine how Moderna Museet interpreted Öyvind Fahlström in Manipulate the World – Connecting Öyvind Fahlström; an exhibition that showcased pieces by the postwar artist Öyvind Fahlström together with works by contemporary artists. I understand the exhibition as a ’game of translation’, in which the artworks and the texts connected to Manipulate the World are put in play with previous interpretations of the artist. ’Game of translation’ is a concept that draws on Fahlström’s concept of game, as well as Mieke Bal’s and Susan Sontag’s different understandings on the power dynamics of interpretation. As in the works by Fahlström, Bal and Sontag, the viewer and her interpretations are placed in center of my analysis.  Manipulate the world aimed to ’activate’ Fahlström. Even though the exhibition presented Fahlström as an artist who tried to actively disrupt established narratives, I concluded that the translation of Fahlström presented in and as the exhibition relied heavily on the established history of that same artist. Within the framework of that history, Manipulate the world presented two relatively new readings of Fahlström’s art: they highlighted the presence of colonial and postcolonial criticism in Fahlström’s production and launched an understanding of the artist’s variable paintings as political models.

This study intends to highlight jazz dance in Sweden and its early establishment during the 1960’s and the 1970’s. The questions of issue are, ”How has the tradition of Swedish jazz dance been conveyed?”, ”What are some expectations and perceptions on jazz dance among upper-secondary school students who study dance?” and ”Is there a correlation between the tradition of Swedish jazz dance and upper-secondary school students’ perceptions on the genre?”. The study is a combination of a literature review and a focus group interview. The literature review maps the establishment and development of jazz dance in Sweden. The focus group consists of three upper-secondary school students who study dance. As a result, both the literature review and the focus group advocate for a historiographical perspective in jazz dance education. The students wish to see education in jazz dance techniques as well as jazz history during the practical classes. According to the pioneers, the cultural heritage and history of jazz is essential for the understanding of the artform. Therefore, it is relevant for teachers in jazz dance to educate their students on the theoretical aspects of the genre to connect the physical practices to the heritage.

<p>During Apartheid, the history subject in South African national education and the use of history served as fuel both for apartheid as well as for counterhistoriography. Afterthe 1994 elections, the official debate used phrases like "reconciliation through truth" and "knowledge about the past" in order to"move on". The national institution the Truth and Reconciliation Commission advocated a shared understanding of the past for promoting reconciliation. Considering historiography’s earlier contested use, one might expect the history subject in post-apartheid national education would be emphasised as very important, serving as an important tool for the general shaping of South African identity.</p><p>Earlier research as well as my own study, has shown that this is not the case. From the viewpoint of history teachers in South African schools and through various documents on South African post-apartheid education, it seems that the major shift in South African education is the one to an outcome-based approach (OBE). The approach and the new Curriculum (C2005) seem, in fact, have minimised the history subject to the extent that it is no longer a subject in its own right. In addition, the new Curriculum does not list a specific content, which allows the individual teacher large freedom to teach as much or as little about the past as they like. Moreover, what have been emphasised are subjects like science and technology, as well as learning practical skills of "constitutional value". In addition, phrases like "the new patriotism" and "allegiance to the flag" seems to be a recent way to create and promote a shared South African identity.</p>

In 1991, a diplomatic controversy arose between Greece and the newly independent Republic of Macedonia, regarding naming, minority rights and the use of historical symbols. The claims of the new state to the name Macedonia and the historical heritage associated with it were perceived as a threat against Greek national identity and history itself. Within months, the so-called Macedonian question came to dominate the Greek domestic and foreign policy agenda. In Greek public debate, the conflict blended with concerns about the nation’s past, present and future, which played into the challenges brought about by the end of the Cold War. The Macedonian conflict can thus be understood as symptomatic of a crisis in Greek historical culture, as well as a catalyst for broader concerns about the role of history in contemporary society. This study explores the contexts in which the conflict evolved and how history was perceived, narrated and used by institutions, communities and individuals who sought to influence public opinion and policy-makers. The theoretical point of departure is the concept of historical culture, defined as the totality of discourses through which a society makes sense of itself, the present and the future through the interpretation of the past. In the study of historical culture, the notions of narratives and uses of history have been employed, with the notion of boundary-work as a supplementing analytical tool. The material of the study is primarily drawn from mainstream press, but also includes historiography. The study shows how the Macedonian controversy was intertwined with the identity- and memory-political demands of substate actors. Particular attention is paid to the emergence of a narrative on genocide among Greeks of Pontian origins. This happened in an age when traditional notions of national pride were being challenged by transnational history-cultural concerns about human rights and the notion of national guilt. The study also sheds light on how academic historians dealt with issues brought about by demands for politically committed scholarship, objectivity, legitimacy and the need to adjust in a transnational setting. / Denna studie har sin utgångspunkt i de utmaningar som det grekiska samhället och nationalstaten stod inför vid kalla krigets slut. I fokus står den diplomatiska konflikten mellan Grekland och republiken Makedonien, gällande den senare partens namn och bruk av historiskt laddade symboler samt minoritetsrättigheter. Denna makedonska konflikt som seglade upp i samband med Jugoslaviens sammanbrott kom att dominera den in- och utrikespolitiska dagordningen i Grekland under det tidiga 1990-talet, och förde tidvis in landet på kollisionskurs med dess västeuropeiska och amerikanska partners. Avhandlingens syfte har bestått i att spåra de sammanhang som denna konflikt växte fram i. Jag hävdar att den makedonska konflikten inte endast skall förstås som en kris i grekisk inrikespolitik, eller i landets relationer med omvärlden, utan fastmer som en kris i den grekiska historiekulturen. I det offentliga samtalet i Grekland smälte konflikten samman med en oro gällande nationens förflutna, nutid och framtid. Den diplomatiska fejden med den nya grannstaten i norr uppmärksammades av en bred allmänhet och åtföljdes av en diskurs som utmålade den egna nationens historia och arv som hotade. Studiet av denna diskurs, eller rättare sagt diskurser, om historia är ett viktigt mål i denna avhandling, eftersom det belyser uppfattningar om det förflutna jämte farhågor rörande nuet och nationens framtid, uppfattningar och farhågor som ytterst präglade den politiska krisen. Den teoretiska utgångspunkten för studien återfinns i begreppet historiekultur. Med detta avses de samtliga diskurser genom vilka ett samhälle begripliggör sig självt, nuet och framtiden genom att tolka det förflutna. Sålunda definierad skall historiekultur förstås som både struktur och process. Det innebär att historiekulturen är både ramverket av kunskap, attityder och värderingar som ger den enskilde mening och sammanhang, och samhällen deras sammanhållning, och själva handlingen genom vilka ovansagda skapas och förmedlas. Som redskap för att studera historiekultur har begreppen berättelser och historiebruk använts. Eftersom studien särskilt uppmärksammar fackhistorikers roll i konflikten – viktiga i egenskap av aktörer som skapar och sprider den kunskap och de värderingar som utgör historiekultur – har även ett vetenskapssociologiskt perspektiv infogats. Offentliga kontroverser rörande det förflutna inbegriper kamp om trovärdigheten i vissa tolkningar liksom hos dem som framför dem. Som kompletterande analysredskap brukas begreppet gränsdragning (boundary-work), utifrån uppfattningen att vetenskapen bör studeras i det sociala sammanhang i vilket den bibringas mening och auktoritet. Historiekultur studeras genom dess lämningar. I föreliggande avhandling utgörs källmaterialet främst av artiklar i grekisk dagspress, men även historieskrivning (akademisk såväl som icke-akademisk) i bokform, vetenskapliga tidskrifter och andra relevanta trycksaker där historia debatteras, berättas, sätts in i sammanhang och brukas, har studerats. Materialet täcker ingalunda grekisk historiekultur i hela dess vidd men utgör likväl ett representativt urval av de arenor där såväl allmänhet som specialister mötte diskurser och debatter om det förflutna. 324 Studien har kartlagt de sätt på vilka historia brukades med särskilt avseende på de intressen som kan skönjas däri. Själva upplevelsen av kris tog sig uttryck i ett existentiellt historiebruk, kopplats till ett sökande efter rötter och kontinuitet som närdes av fruktan för krig, rotlöshet och kulturell minnesförlust. Det upplevda yttre hotet mot Grekland beskrevs ofta i termer av en hotande utmaning gentemot den nationella identiteten och nationens överlevnad, men också som en möjlighet att återupprätta en samlande nationell berättelse. Samtidigt brukades historia med både kommersiella och politiska mål i sikte, eftersom det nationella förflutna sågs som en moralisk, politisk och ekonomisk tillgång. Ett framträdande drag i debatten var ett politiskt historiebruk som syftade till att utmana en upplevd vänsterhegemoni som utmålades som ett hinder för nationell enighet och främjandet av Greklands utrikespolitiska målsättningar i utlandet. Men historia kunde även brukas politiskt för att visa på nationalismens avarter. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt det moraliska historiebruket. Detta är ett bruk som utmanar vad som utpekas som förhärskande föreställningar och därför är ett medel för historiekulturens förändring. Historieproducenter längs med den politiska skalan tenderade att utforma sina berättelser i kritisk och moralistisk anda, även om syftet ofta var att bevara en traditionell förståelse av nationell historia och identitet. Emellertid är det berättelser som utmanar den nationella tolkningsramen som undersökts särskilt noggrant. Det moraliska historiebruket hänger samman med hur den makedonska frågan nyttjades till att främja minnespolitiska krav. I detta sammanhang har särskild uppmärksamhet riktats mot den slaviskmakedonska minoritetsaktivismen som prisade etnisk särart och anklagade den grekiska staten för diskriminering. Dess historiebruk underblåste föreställningar om ett överhängande hot mot den grekiska nationalstaten och tilltalade som sådant också grupperingar inom den grekiska vänstern, som i den slaviskmakedonska kritiska berättelsen såg ett medel till förändring av rådande samhällsordning och den nationella historiekulturen, genom att blottlägga statens ”ideologiska historiebruk”. En grupp som brukade historien moraliskt och som i viss utsträckning även länkade sin minnespolitiska dagordning till den makedonska frågan återfanns bland de pontiska grekerna. Studien har belyst hur en pontisk identitet knuten till en berättelse om folkmord i Turkiet och en historia av diskriminering i Grekland växte fram i senare delen av 1980-talet och erkändes av staten 1994. Medan kapitel 3 utforskar det lokala historiekulturella landskapet i det grekiska Makedonien, belyser kapitel 4 även de förbindelser som pontiska aktivister sökte upprätta med historiska berättelser utanför den nationella historiens ramverk, huvudsakligen det armeniska folkmordet och förintelsen. Förhållandet mellan politik och historia, mellan kritiska berättelser som utmanade förhärskande uppfattningar i nationella frågor och dem som försvarade den förda politikens legitimitet och den officiella historieskrivningen, står i fokus för kapitel 5. Den makedonska konflikten medförde kolliderande anspråk på expertis inom vetenskapssamhället – mellan ämnesdiscipliner och enskilda forskare – såväl som mellan fackmän och lekmän, vilket tog sig uttryck i retoriska 325 uteslutningsmekanismer. För somliga bar den allmänna betoningen av nationell historia ett löfte med sig om finansiering och förstärkt prestige åt dem som hade denna inriktning. Andra uppfattade den makedonska krisen och historieskrivning med nationella och politiska förtecken som ett direkt hot mot den fria forskningen och Greklands överlevnad som ett demokratiskt samhälle. Den akademiska autonomin som föreföll hotad skyddades genom att insistera på en skiljelinje mellan historia som vetenskap respektive som ”ideologiskt bruk” för politiska ändamål. Detta försök att återupprätta konsensus inom vetenskapssamhället genom att vädja till professionens etiska principer blev också en utväg för historiker som med tiden sökte distansera sig från en förd politik som uppfattades som skamfilad och nationalistisk. Analysen har visat på de sammanhang i vilka den makedonska krisen växte fram och hur farhågorna för och bruket av historia kan förstås. Den första av dessa kontexter är den inrikespolitiska, närmare bestämt det grekiska samhällets demokratisering efter 1974. I det nya pluralistiska klimatet införlivades delar av den tidigare förföljda vänsterns kritiska berättelse om det nära förflutna i statens historieskrivning. Övergången från ett auktoritärt samhälle och historiekultur till en ökad öppenhet banade även väg för missnöjda gruppers identitetspolitik (slaviska makedoner, pontiska och andra anatoliska greker), grupper vars historiebruk naggade de gamla nationella och ideologiska stora berättelserna i kanten. Vid tiden för kalla krigets slut 1989 hade en allmänt spridd besvikelse gentemot de politiska ideologierna, i synnerhet socialismen, medfört en motreaktion till förmån för en mer traditionell nationalism. Det andra betydelsefulla sammanhanget återfinns i den europeiska integrationen som följde på Greklands EG-inträde 1981. Denna medförde inte endast hopp om ekonomisk vinning utan även behovet att bearbeta förlusten av nationellt självbestämmande och traditionella former av självförståelse. Grekland stod inför uppgiften att finna sin plats i det nya Europa, samtidigt som landet måste hantera den nya verklighet som 1990-talets krig på Balkan medförde. Särskilt historiker betonade att denna process gjorde det nödvändigt att europeisera nationens värderingar och uppfattningar kring historia, en uppgift som försvårades av Greklands hållning i den makedonska frågan och det sätt på vilket man slog vakt om ”historiska rättigheter”. Även aktivister som, huvudsakligen i den grekiska diasporan, var sysselsatta med att marknadsföra denna fråga pekade på behovet av att modernisera aspekter av den nationella historiekulturen i en tid av europeiskt enande och konvergerande historieutbildningar. Det som ovan beskrivits har ett nära samband med det tredje stora sammanhanget, som även det är av transnationell art. Den nationella historiekulturen är inte avskild från omvärlden; föreställningar om det förflutna rör sig över nationella gränser. På global nivå sammanföll den makedonska konflikten med de s.k. history wars, historiekrig som rasade vid samma tid runtom i världen. Dessa återspeglar i sin tur urholkandet av de stora nationella och ideologiska berättelserna i västerländska samhällen, de identitets- och minnespolitiska kraven hos under- och ickestatliga aktörer, de mänskliga rättigheternas paradigm och 326 beklagandets politik (the politics of regret), som anammar nationell skuld som ny princip för politisk legitimitet. Trenden inom transnationell historiekultur mot en mer universell moral, symboliserad av den ”amerikaniserade” (och ”europeiserade”) förintelsens moral innebar en ytterligare utmaning mot de nationella historiekulturerna. Den pontiska folkmordsberättelsen (och dess nationaliserade förlängning) analyseras som svarande till kravet på en ”amerikanisering” av grekisk historiekultur. I detta sammanhang lyfts den grekiska diasporans roll fram, inte endast som instrumentell i utformningen av Greklands utrikespolitiska dagordning, men även i egenskap av förmedlare av historiekulturella angelägenheter och behovet av anpassning till transnationell omgivning. Konsekvenser av denna ”amerikaniserade” folkmordsberättelse diskuteras. Ett fjärde sammanhang, med en både nationell och transnationell dimension, är det akademiska, inom vilket forskare debatter och formar historiens representation. Identitetspolitikens ankomst och den makedonska konflikten stod även i samband med den objektivistiska historieskrivningens legitimitetskris och den postmoderna utmaningen. Urholkningen av staters bärande historieberättelse och tolkningsföreträde motsvarades i viss utsträckning av ett undergrävt förtroende för den traditionella historieskrivningens trovärdighet och auktoritet. Denna urholkning kunde tolkas som ett hot mot själva historievetenskapen och professionen. Ett annat sätt att bemöta detta hot var att betrakta såväl det som den makedonska krisen som en uppfordran till perspektivskifte inom forskning och historieskrivning. Samspelet mellan politik och historia, mellan förståelsen av svunna realiteter, nutida bekymmer och förväntningar inför framtiden formade sålunda den politiska krisen och banade väg för den grekiska historiekulturens förändring.

During Apartheid, the history subject in South African national education and the use of history served as fuel both for apartheid as well as for counterhistoriography. Afterthe 1994 elections, the official debate used phrases like "reconciliation through truth" and "knowledge about the past" in order to"move on". The national institution the Truth and Reconciliation Commission advocated a shared understanding of the past for promoting reconciliation. Considering historiography’s earlier contested use, one might expect the history subject in post-apartheid national education would be emphasised as very important, serving as an important tool for the general shaping of South African identity. Earlier research as well as my own study, has shown that this is not the case. From the viewpoint of history teachers in South African schools and through various documents on South African post-apartheid education, it seems that the major shift in South African education is the one to an outcome-based approach (OBE). The approach and the new Curriculum (C2005) seem, in fact, have minimised the history subject to the extent that it is no longer a subject in its own right. In addition, the new Curriculum does not list a specific content, which allows the individual teacher large freedom to teach as much or as little about the past as they like. Moreover, what have been emphasised are subjects like science and technology, as well as learning practical skills of "constitutional value". In addition, phrases like "the new patriotism" and "allegiance to the flag" seems to be a recent way to create and promote a shared South African identity.

The purpose of this study is to gain a deeper understanding of the Syrian conflict by usingHistoriographical Comparative Study as a method. The study compared five different books onthe Syrian conflict. The purpose of the study is not to present "pure facts" but the main purposeis to interpret these books on how they view the Syrian conflict. In other words, how have theauthors interpreted and written about the conflict and then compare with each other. It wasnecessary to choose a theory for this work and there was nothing better than realism to explaininternational relations, and the theory was most suited to the study's problem area. The resultshowed that all the authors had different views on the study's issues, it could be found that somebooks had almost the same view while some other books had completely different views. Butall books agreed that external actors have influenced and escalated the Syrian conflict. Asrealism describes, no state sacrifices its self-interest due to moral principles. Which most of thebooks selected for this study agrees that all states involved in the Syrian conflict were due toself-interest. / Syftet med denna studie är att erbjuda en djupare förståelse av den syriska konflikten, med hjälpav Historiografisk komparativ studie som metod. Studie går på att jämföra fem olika böckersom är skrivna om den syriska konflikten. Syftet med studien är inte att presentera ”rena fakta”utan huvudsyftet är att tolka dessa böcker om hur de ser på den syriska konflikten. Alltså hurhar de tolkat och skrivit om konflikten för att kunna jämföra med varandra. Det var nödvändigtatt välja en teori för denna arbetet och det fanns inget bättre än realismen för att förklarainternationella relationer, och teorin var mest passande till studiens problemområde. Resultatetblev att alla författarna hade olika syn angående studiens frågeställningar, det kunde hittas attvissa böcker hade nästan samma syn medan vissa andra böcker hade helt olika syn. Men Allaböcker var överens om att externa aktörer har påverkat och eskalerat den syriska konflikten.Som realismen beskriver att ingen stat offrar sitt egenintresse för moraliska principer. Vilkettalar de flesta böcker som valdes till denna studie för detta påstående och är överens om att allastater som var inblandade i den syriska konflikten var på grund av sitt egenintresse.

The history of Banu Umayya has since the collapse of the caliphate occupied a major part in Islamic historiography. The present thesis analyses the presentation of the Umayyads in Ibn Khaldun’s al-Muqaddima and its relation to previous historical traditions. The thesis examines the social and intellectual context in which Ibn Khaldun stood and how it is represented in his historiography, while also providing an overview of the various socio-political, intellectual and historiographical developments in Islam. The theoretical perspectives are based on the concept of agency, examining the intellectual room for manoeuvre that the historian disposed of while composing the works. The relation between the past-as-history and the historical past is emphasised and analysed by examination of narrative arrangements and content in relation to the historians’ contexts. Rather than viewing Ibn Khaldun as an exception, the study clarifies his contextual representativity by analysing his views on the Umayyads. The thesis also discusses the historiographical significance of the Umayyad history for the later development of Islam, while thereby attempting to open the field of research regarding the Umayyad history and its importance as self-definitions among later movements, historians and traditions of Islam.

I uppsatsen läggs ett intersektionellt perspektiv på konsthistorien. Det sker genom en belysning av det sydsvenska bonadsmåleriets undanskymda plats i allmänhet och de kvinnliga bonadsmålarnas osynliga roll i synnerhet. Uppsatsen består av fyra kapitel. I det första studerar jag den svenska konsthistorieskrivningen i tre historiografiska undersökningar: först en narrativ, sedan en kvantitativ och sist en komparativ diskussion av några historiografiska verk. Min huvudsakliga slutsats är att klassanalys lyser med sin frånvaro, ordet klass och framför allt arbetarklass nämns förhållandevis sällan. Genusstrukturer analyseras i varierande grad och på olika sätt medan etnicitet mest omnämns som en kanoniserad uteslutning. I det andra kapitlet introduceras först den sydsvenska bonadstraditionen. Därpå presenteras Bengta Persdotter i Hyhult som ett exempel ur den kvinnliga skaran målare. I samband med det görs en möjlig attribuering av en bonad till henne. En historiografisk undersökning av folkkonstbegreppet påvisar hur det skapats av forskare för att särskilja folket från den kulturella eliten. Först betecknade folkkonst det förindustriella bondesamhällets konstnärliga föremål och den lyftes fram i en strävan att profilera en nationell identitet under senare 1800-tal. Under tidigt 1900-tal kom forskarnas attityder att bli nedlåtande. Teorier om ”gesunkenes Kulturgut” och stilretardation myntades för att leva kvar mot seklets slut. Ett begrepp som fortfarande används är ”horror vacui” vilket jag analyserar kritiskt och ger ersättningsförslaget ytmässig bildförtätning. En annan utveckling av begreppet är att det efterhand vidgats till att omfatta konsumtionssamhällets vardagsyttringar i en väldigt bred förståelse. Det får till följd att värderingen relativiseras. Undersökningen visar därtill att folkkonsten försummats av konstvetenskapen. Exempel på forskningens växlande värdering av sydsvenskt bonadsmåleri redogörs. I det tredje kapitlet diskuterar jag först resultatet från första kapitlet i relation till olika texter om konsten i termer av hur kultur och institutioner förhåller sig till främst klass men också kön och etnicitet. Några resultat från rapporter på fältet belyser situationen och tydliggör behovet av att inkludera de sociala kategorierna klass, kön och etnicitet i analyser av ojämlika maktförhållanden i konstvärlden. I det fjärde kapitlet jämför jag några bilder på bönder och adelsmän med avsändare från de olika klasserna adel, borgarklass och allmoge för att föra en diskussion om betydelsen av avsändarperspektiv och identifikation. I min diskussion drar jag några slutsatser om den diskursiva tystnaden kring framförallt klass. I uppsatsen dras linjer mellan olika skeenden i historien och våra dagar för att åskådliggöra samband mellan odlade attityder och dominerande norm i det fält som utgörs av konsten och konstvetenskapen.