Webb 2.0 och sociala medier har bidragit till nya sätt att integrera på webben. Transformeringen från webb 1.0 till webb 2.0 har lett till att även sociala medier och Twitter och sociala medier kommit att bli ett arbetsredskap för journalister. Det är lätt att förbise att journalisterna inte enbart är sändare av information utan även mottagare. Uppsatsen undersöker hur journalister använder sig av Twitter och sociala medier som verktyg för informationshämtning och vad det ger för effekt på journalistikens innehåll. Genom att knyta an till tidigare forskning av Michael Gullikssons rapport Elektroniska källor i dagspressjournalistik: tekniktillgång, teknikanvändning och attityder vid tre redaktioner 1993 och 1996, jämförs användningen av Twitter och Facebook på en landsortstidning, Söderhamns-Kuriren, med en rikstäckande nyhetstidning, Dagens Nyheter.  Kvalitativa intervjuer har genomförts skriftligt med tre journalister vardera på respektive nyhetsredaktion.  Uppsatsens resultat visar att journalisterna använder sociala medier som arbetsverktyg i allt större utsträckning. Journalisterna tillhör dock gruppen skeptiker som förhåller sig kritiska till sociala medier som arbetsverktyg. De källkritiska principerna är svåra att granska och journalisterna svarade att de inte använder Twitter och Facebook som källor, utan för att få uppslag på nyheter, skapa sig nyhetskoll och som ett slags kommunikations- eller chattverktyg. Resultatet visade även att journalisterna på Söderhamns-Kuriren använder sig av Twitter i något mindre utsträckning än journalisterna på Dagens Nyheter.

Vi startade vår studie med en vilja att ta reda på hur tidningsföretagen ska göra för att hantera förändringsprocessen som sker inom tidningsbranschen just nu. Upplagorna för papperstidningarna sjunker och många tidningar tvingas säga upp personal för att finansiera verksamheten. Fler och fler tidningsföretag har även börjat införa olika sätt att ta betalt för de digitala nyheterna på internet som ett försök att ordna upp den försämrade ekonomin. Det aktuella ämnet har väckt många frågor hos oss. Är papperstidningen en rest från gamla tider som snart kommer ersättas helt av de digitala nyheterna? Och hur ska det digitala i så fall kunna finansiera tidningarna när läsarna är vana att få sina digitala nyheter gratis? Vi har studerat ämnet genom en kvantitativ studie där vi med en enkät frågat personer mellan 25-45 år om deras vanor och syn på nyheter och nyhetsmedier. Enkäten byggde vi utifrån teorier om värdeskapande, betalningsvilja och prissättning. Vi har i vår studie sett att det inte är så enkelt att bara dödsförklara papperstidningen och se den som en relik. Vi har sett att det fortfarande verkar finnas en nytta och ett behov av den fysiska tidningen som nyhetskanal och att det i slutändan handlar om hur tidningsföretagen väljer att arbeta. Så länge det finns gratisalternativ finns det även en risk för papperstidningens död. Vår studie visar dock att folk ändå föredrar papperstidningen som medium och att om det digitala nyheterna kommer tas betalt för kommer det finnas en större motivation till att köpa papperstidningar, då nyttan av de digitala alternativen minskar när priset för dem ökar. På detta sätt skulle de digitala nyheterna kunna bli ett komplement istället för en ersättning. De olika kanalerna skulle kunna tillföra olika delar i nyhetsrapporteringen. Exempelvis skulle de digitala kanalerna kunna hantera de minutsnabba nyheterna medan papperstidningen skulle kunna stå för trovärdigheten, de fördjupande reportagen och den kvalitativa journalistiken. Skapar tidningsföretagen möjligheten för de olika kanalerna att komplettera varandra, så skapar de även motivationen att betala för dem. Vår studie tyder på att lösningen finns i denna typ av medvetna strategiska satsningar.

SVT:s Uppdrag granskning sände i januari-februari 2011 två avslöjande reportage om Ikea och dess grundare Ingvar Kamprad. I den här uppsatsen görs en kvantitativ innehållsanalys av hur dagstidningarna Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Smålandsposten och Svenska Dagbladet rapporterade kring Kamprad i 74 artiklar under efterspelet till granskningen. Forskningsfrågan är huruvida rapporteringen i ett mediedrev styrs av huvudpersonens status i samhället. Resultatet tolkas med hjälp av teorier om mediedrev och framing och jämförs med tidigare forskning om två politiska affärer: Rainer-affären 1983 och Freivalds-affären 2000. Undersökningen visar att flertalet kriterier för ett mediedrev inte stämmer in på rapporteringen kring Kamprad. Rapporteringen var inte tillräckligt omfattande, inriktningen var inte ensidig och utgången var inte oviss. Beskrivningen av Kamprad som ett nationalhelgon var relativt vanlig i de undersökta artiklarna. Däremot tycks rapporteringen inte huvudsakligen ha styrts av Kamprads status i samhället. Flera alternativa förklaringar kan finnas, däribland att affären inte var tillräckligt spektakulär, att Kamprad inte hade någon chefsposition att avgå ifrån samt att det var en tids- och resurskrävande uppgift för tidningarna att gräva fram nya uppgifter i sakfrågan.

I dag är det mer regel än undantag att nyhetsmediernas webbsidor tillåter sin publik att kommentera texter, bilder och klipp. Möjligheterna till interaktion mellan journalister och publik har ökat markant. Publiken uppmanas i vissa fall även att bidra med egna texter och bilder. Denna utveckling har resulterat i att gränsen mellan journalister och publik blivit otydligare. I denna undersökning har 35 journalister i Sundsvall svarat på en enkät om deras inställning till publikmedverkan i allmänhet och webbkommentarer i synnerhet. Sex journalister på Sundsvalls Tidning har också intervjuats ingående om dessa ämnen. Vi har fokuserat på att ta reda på om åldern är en avgörande faktor för dessa åsikter. Genom att ta del av dessa åsikter har vi undersökt förekomsten av spänningar i journalisternas relation till läsarna. Är Sundsvalls journalister positiva till dagens interaktiva medieklimat? Vill de bjuda in publiken och låta dem bidra med material eller vill journalisterna hålla publiken på avstånd? Efter undersökningen stod det klart att journalisternas inställning till publikens möjligheter till medverkan var klart positiv. Men i praktiken uppkom flera problem med publikmedverkan. Hos journalisterna fanns en utbredd uppfattning om att kommentarsfälten ibland spårar ur i rasistiskt och kränkande innehåll. Men bilden var komplex. Alla intervjuade journalister ansåg att det oftast fungerade bra och att kommentarer var ett bra sätt för ”vanliga” människor att uttrycka sina åsikter. Journalisterna var även positiva till att publiken bidrar med material. Men flera av intervjupersonerna oroade sig över vilka regler och vilket ansvar som skulle gälla när publiken gör nyheter. De frågade sig också vad som händer med objektivitet, namnpubliceringar och andra journalistiska värderingar när publiken gör samma jobb som journalister. Enligt vår undersökning verkade åldern inte vara en avgörande faktor för våra intervjupersoners inställning till publikmedverkan.

No description available.

No description available.

Syftet med studien är att åskådliggöra kvinnogestaltningen i lokal morgonpress. Upp-satsen besvarar en övergripande med två underordnade problemformuleringar som lyder: Hur gestaltas kvinnor i den lokala morgonpressen? Hur ser den diskursiva konstruktionen av kvinnor i relation till män ut i Smålandsposten gällande diskussionen om nattdagis? Hur gestaltar den medierade nyhetsdiskursen könsmaktsordningen i Smålandsposten gällande diskussionen om nattdagis? Uppsatsens metod är en diskursanalys med fokus på lingvistik då lexikala val framstår som tongivande för kvinnogestaltningen. Material till analysen är hämtat från Smålandsposten, en lokaltidning i Kronobergs län. Totalt består empirin av tolv artiklar från tre olika genrer – nyhetsartiklar, debattartiklar och ledarsida. Samtliga texter som undersöks behandlar ämnet nattdagis i Kronobergs län. De teoretiska ramverken för uppsatsen har sin utgångspunkt i Foucaults teorier kring makt och normalitet samt teorier om genusdualism. Diskursanalysen har genererat två huvudsakliga resultat – nattdagis konstruktion som kvinnofråga samt det motsatsförhållande som diskursen byggt upp mellan män och kvinnor. Analysen har även resulterat i att klarlägga den missgynnande stereotypiseringen av kvinnor i lokal morgonpress. Diskursen framställer en ensamstående mamma som arbetar inom vård- och omsorgsyrken som den med främst behov av nattdagis. Begreppet pappa förekommer aldrig i någon av texterna i motsats till ordet mamma som används frekvent. Både nyhetsartiklar, debattartiklar och ledare fokuserar på kvinnorna inom diskursen och medverkar därmed till skapandet av nattdagis som en kvinnofråga. Dualismen mellan män och kvinnor är påtaglig i texterna och det framkommer tydligt att män och kvinnor ska betraktas ur ett relationellt perspektiv i diskursen där klassiska könsroller blir självklara och för givet tagna. Nattdagisdiskursen medför därmed en reproducering av traditionella könsroller. På så vis förstärks könsmaktsordningen och diskursen normaliserar frånvaron av män i barnomsorgsfrågor. Följden blir ett utanförskap där män inte har tillträde till intimsfären och kvinnor är förvisade till den, med få eller inga möjligheter att ta sig därifrån.

Syftet med denna forskning är att undersöka hur två tidningar, Aftonbladet och Dagens Nyheter, rapporterade om två influensapandemier, asiaten 1957 och svininfluensan 2009. Detta för att kunna se en förändring över tid. Vi gjorde en kvantitativ datainsamling där 285 artiklar kategoriserades. Av dessa artiklar valdes sedan ut tolv stycken totalt, sex från respektive tidning, som vi utförde en kvalitativ textanalys av. Genom de två utförda metoderna anser vi att vi fått en större helhetsbild av tidningarnas rapportering om influensorna. Genom dagordningsteorin kunde vi se skillnader i vad som stod på agendan 1957 och 2009, där valet av nyheter skilde sig. Vidare visar resultaten på att Aftonbladet och Dagens Nyheter är delaktiga i att sätta agendan för vad som är viktigast för dagen. Den alarmerande känslan som förekom i rapporteringen om svininfluensan 2009 fann vi inte i rapporteringen om asiaten 1957, där tidningarna istället generellt ingav en lugnande ton. Antalet artiklar var också fler under bevakningen om svininfluensan 2009. Antalet definierade värdeord i snitt hade även det ökat från 1957 till 2009. Under 2009 använde journalisterna mer känsloladdade ord än 1957. Likheter mellan rapporteringarna 1957 och 2009 ses i valet av vissa källor, där läkare och representanter för myndigheter fick störst utrymme. Skilde sig gjorde utrymmet som de berörda eller drabbade fick. År 2009 fick många privatpersoner komma till tals. Detta kan ses som ett exempel på en journalistik riktad mot känslor för att skapa en dramatisk rapportering.

Medievanorna förändras fort. Dagens mediekonsument kräver medier med ett ”rikt” utbud, med rörliga bilderoch musik, ungefär som i den smarta mobilen. Och produkten ska vara möjlig att ta med sig överallt, för det är juvad den nya teknologin vant oss vid. Ipaden erbjuder just detta. Många medieexperter menar att den är lösningenmed stort L för den krisande magasinsbranschen.Men hur förändras journalistiken i klivet från papper till Ipad? Det är vad min undersökning vill ge ett svar på.Den bygger på ett närstudium av de första åtta utgåvorna av Svenska Dagbladets Insikt, det mest utveckladeIpadmagasinet i Sverige just nu.Surfplattan är framför allt ett visuellt medium, men det ger också en totalupplevelse, på ett helt annat sätt än enpapperstidning. Flera sinnen stimuleras samtidigt, syn, hörsel, känsel. Texter kan vara praktiskt taget hur långasom helst här – men min studie visar att antalet bilder ökar ännu mer. I Insikt är det det rikt illustrerade ochtidlösa kulturreportaget med många interaktiva inslag som är särskilt gynnat. Mycket tyder också på att arbetetmed den nya plattformen har inspirerat till ökad lekfullhet och kreativitet på Svenska Dagbladets redaktion.

Syftet med denna magisteruppsats är att belysa hur bosnienserbiska public servicejournalister upplever den journalistiska yrkesrollen, den redaktionella vardagen och den samhälleliga kontexten som de befinner sig i. Journalister på Radijo Televizija Republike Srpske, RTRS, har stått i centrum för undersökningen som är av kvalitativt slag. Två datainsamlingsmetoder användes – samtalsintervjuundersökning och frågeundersökning. Båda genomfördes på redaktionen i Banja Luka. Dessutom har uppsatsens ambition varit att belysa den metodproblematik som kan uppstå när känsliga forskningsfält undersöks. Huvudfrågan lyder: Hur ser nyhetsjournalister på RTRS på sin professionella yrkesroll och vardag? De kompletterande frågorna är: På vilket sätt anser RTRS-journalisterna att kriget påverkar dem i det dagliga arbete? Vem, vad eller vilka anser RTRS-journalisterna har störst makt över RTRS-journalistikens inriktning? Hur ser RTRS-journalisterna på grannkanalen RTVFBiH – och hur påverkar det synen på det egna arbetet? Samt Hur stor inverkan anser RTRS-journalisterna att den generella jargongen i RS har på RTRS:s journalistik? På grund av kriget under 1990-talet är dagens bosniska samhälle djupt nationalistiskt och etniskt splittrat, vilket även tydligt avspeglas i landets medier. Inte minst och i synnerhet public service som även den är nationalismburen. Detta bidrar till en både svårbalanserad verklighet för public servicejournalister i landet. Samhällsprofessorn Kaldor och journalistikforskaren Baruch Wachtel menar båda att förutsättningarna för media i postkonfliktkontexter likt den i Bosnien på olika sätt hindrar den ”riktiga” journalistikens fulla existens och kvalité. Resultatet visar att RTRS-journalisterna ofta beskriver sin verklighet på ett negativt sätt – starkt krigsfärgad, djupt nationalistisk, under press från olika håll (annonsörer, chefer etc.), oerhört politiserad, oprofessionell, självcensurerad etc. Sammanfattningsvis beskrivs vardagen på RTRS och det journalistiska yrket på ett sätt som markant skiljer sig från det som i vanliga fall förknippas med public service. Kriget beskrivs vidare som den dominerande och återkommande problematiken, en öm punkt som omöjliggör den bosniska public servicejournalistikens neutralitet och objektivitet. Detta betraktas dock som befogat eftersom föreställningen om att de ”andra” (bosnienkroaterna och bosnjakerna) förhåller sig likadant mot bosnienserberna. På så sätt menar flera journalister att kriget fortfarande fortsätter och public service är ett av många nationalistiska slagfält i dagens Bosnien.