Denna vetenskapliga essä undersöker möjligheterna att finna balans i förskollärarrollen när det kommer till arbetet i barngrupp och det administrativa arbetet. Studien sker till största del på en förskola i Stockholmsområdet där jag själv arbetar som förskollärare, med undantag för vissa gestaltningar som skett på tidigare arbetsplatser. Vi lever ett mätbarhetssamhälle idag, där resultatfokuset tar mer plats vilket märks även inom de olika skolformerna där förskolan är den första instansen. Denna studie syftar till att försöka finna balans i förskollärarrollen mellan det praktiska arbetet i barngrupp och det administrativa arbetet som kräver tid ur det praktiska arbetet i barngruppen. Läroplanen för förskolan (Lpfö 18) beskriver hur förskolans utbildning alltid ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Studien syftar till att skapa en förståelse för den stora mängd administration som krävs inom förskolan idag och ställer sig frågande till vad som egentligen är av vikt att administreras. Genom att använda mig av gestaltningar, deltagande observationer med influenser av aktionsforskning kopplat till Bornemarks mätbarhetsbegrepp, Aristoteles tankar om klokhet och Forssell & Ivarsson Westermarks texter om administration gör jag en resa genom den administrativa världen och vad den kan tänkas ge tillbaka, liksom ta från den utbildning jag önskar ge till barnen i förskolan.   En mening som återkommer genom uppsatsskrivandet är ta tillvara dessa stunder. Mina reflektioner kretsar kring vilka stunder jag ska ta tillvara och hur den praktiska kunskapen jag som förskollärare utvecklar, kan tänkas användbar genom att administreras. Kan jag i min förskollärarroll utveckla mitt praktiska kunnande framåt genom ett administrativt arbete? Jag vill få fatt i vad som sker om jag ibland lyfter blicken mot barnen istället för att ta tillvara dessa stunder av administrativa arbetsuppgifter utanför barngruppen. Vad kan det tänkas ge för effekter i det långa loppet när det kommer till min roll som förskollärare, barngruppens utbildning och samhället i sig? / Seize these moments – on preschool teachers’ ability to balance wisely between their work with children and administration This scientific essay examines the possibilities of finding balance in the preschool teacher's role when it comes to working in children´s groups and the administrative work. The study mostly takes place at a preschool in the Stockholm area where I myself work as a preschool teacher, along with certain characterizations that took place at previous workplaces. We live in a measurability society today, where the focus on results takes up more and more space and this is also noticeable within the various school forms where the preschool is the first instance. This study aims to try to find a balance in the preschool teacher's role between the practical work in the children's group and the administrative work that requires more and more time from the children. The curriculum for preschool (Lpfö 18) describes how preschool education should always rest on a scientific basis and proven experience. This study aims to create an understanding of the large amount of administration required in preschools today and questions what’s important to be administered in the long run. By using representations, participatory observations with influences from action research linked to Bornemark's concept of measurability, Aristotle's thoughts on wisdom and Forssell & Ivarsson Westerberg's text on administration, I make a journey through the administrative world and what it can conceivably give back, as well as take from the education I wish to give to the children in preschool.   A sentence that recurs throughout the essay writing is seize these moments. My reflections revolve around which moments I should take advantage of and how the practical knowledge I develop as a preschool teacher can be considered useful by being administrated. In my role as a preschool teacher, I wonder how I can develop my practical skills going forward through administrative work. I want to understand what happens if I sometimes focus on the children instead of taking advantage of these moments of administrative work outside the children's group. What kind of effects can it conceivably have in the long run when it comes to my role as a preschool teacher, the children's group's education, and society itself?

Syftet med denna uppsats är att ge pedagoger fler verktyg att arbeta med för att skapa goda relationer med sina elever. Resultatet av uppsatsen är inte avsedd att användas som en manual, utan snarare som ett verktyg för att hjälpa pedagoger att skapa goda relationer med sina elever. Till skillnad från de flesta studier som görs och litteratur som skrivs inom liknande områden är denna uppsats baserad på ett elevperspektiv och på de färdigheter och egenskaper de gillar hos sina pedagoger. Dessa färdigheter och egenskaper har sedan analyserats utifrån moderna tolkningar av Aristoteles syn på kunskap. Detta bidrar med en bredare förståelse för vad eleverna i denna studie värderade hos sina pedagoger. Resultaten av studien visar att lärare och pedagoger som beundrades av eleverna hade något extraordinärt. De hade visdomen och kunskapen att omfamna och engagera sig med eleverna under deras skolgång. Uppsatsen är inte avsedd att ha en statisk syn på resultaten. Vid interaktion med människor spelar flera faktorer en roll i hur relationer bildas mellan dem. Använd denna uppsats som ett verktyg för att reflektera över hur man bygger goda relationer med eleverna. Det kan inte finnas något specifikt svar på denna fråga, så var öppen och använd kunskapen i denna uppsats som en ingrediens i ditt eget tänkande.

No description available.

I den här essän utforskas en händelse där en psykoterapeut under ett samtal upplever sig drabbad i förtvivlan av två ögonblick i ett professionellt samtal. Mot bakgrund av den händelsen avtäcks betydelsen och meningsfullheten i att lida, specifikt som en möjlig färdighet hos psykoterapeuten. Det görs genom utforskning av vad att förstå, vara receptiv och erfara förtvivlans utsatthet kan betyda för en psykoterapeuts kunnande med hjälp av filosofen Søren Kierkegaard. I essän lyfts inledningsvis problemet mellan naturvetenskapens strävan att säkerställa våra liv genom diagnostiska termer och det existentiella mänskliga villkoret att lida fram. Genom utforskandet tydliggörs hur den naturvetenskapliga synen på människan subtilt förskjutit ett lidande till något som i vissa fall först och främst ges namn via en diagnos eller med annan terminologi och med det förlorar en egen legitimitet men som även gör oss sämre förberedda att lida. En fråga som ställs och ges svar på är om en psykoterapeuts färdighet att lida indirekt kan legitimera lidande genom just den färdigheten. Kierkegaards texter används för att både förstå och ge lidande dels den legitimitet som lidande bör få dels se lidande som en stilla revolutionär handling genom hans blick. Ett avgörande moment som visade sig ta psykoterapeuten från förmågan att lida till färdigheten att lida var tigande. / This essay explores an incident in which a psychotherapist during a conversation finds herself struck with despair by two moments in a professional conversation. Against the background of that event, the meaning and meaningfulness of suffering is revealed, specifically as a possible skill of the psychotherapist. It is done by exploring what understanding, being receptive and experiencing the vulnerability of despair can mean for a psychotherapist's skills with the help of the philosopher Søren Kierkegaard. The essay initially raises the problem between natural science's endeavor to secure our lives through diagnostic terms and the existential human condition of suffering. Through the research, it is made clear how the natural scientific view of man has subtly shifted suffering to something that in some cases is first and foremost given a name via a diagnosis or with other terminology and with that loses its own legitimacy, but which also makes us less prepared to suffer. A question that is asked and answered is whether a psychotherapist's skill in suffering can indirectly legitimize suffering through that very skill. Kierkegaard's texts are used to both understand and give suffering the legitimacy that suffering should have and see suffering as a quiet revolutionary act through his eyes. A decisive moment that proved to take the psychotherapist from the ability to suffer to the skill to suffer was silence.

Den här vetenskapliga essän utforskar hur skönlitteratur kan bidra till bibliotekariers kompetensutveckling när det gäller läsfrämjande och demokratiutveckling. Essän visar att det parallellt existerar olika förståelser av vad läsning och skönlitteratur är. Läs- och litteratursyn påverkas av sammanhang och är ständigt föränderlig. Essän kommer fram till att närbibliotekarier arbetar läsfrämjande är det viktigt artikulera vilken läs- och litteratursyn en utgår från.Essän utgår från ett boksamtal som några bibliotekarier har om romanen Brun flicka drömmer. Boksamtalet ingick i en kompetensutvecklingssatsning. I reflektionerna om boksamtalet stiger det fram att skönlitteratur erbjuder nya ingångar och perspektiv att diskutera läsning, skönlitteratur, inkludering och rasism som är några av bokens teman. Brun flicka drömmer erbjuder en plats för samtal som är icke-hierarkiska och där känslor och sinnesintryck får ta plats. Essän kommer fram till, genom att vända sig till Jonna Bornemark, att skönlitteratur kan främja bibliotekariers professionella omdömen. Essän visar att skönlitteratur kan bidra till aktivt lyssnande och uppmärksamhet, vilket kan leda till frågor om vilken värld vi vill ha och vilken värld vi kan föreställa oss.Essän diskuterar positionerna boksamtalets deltagare har till varandra genom Paolo Freires tankar om pedagogik och dialog. Texter av Toril Moi och Elisabeth Hjorth ger perspektiv på samhället, människor, läsning och litteratur, samt relationer dem emellan. Citat från Brun flicka drömmer vävs in i essän för att visa hur romanen är en vän, en samtalspartner, en kunskapskälla och en utgångspunkt för reflektion. Essän cirkulerar kring frågorna vad vi egentligen ska ha skönlitteratur till och varför vi ska läsa skönlitteratur.

Med återkommande frekvens debatteras i media huruvida slöjdämnet är relevant. Detta påverkar slöjdlärare i stor utsträckning, vilket inte minst syns på sociala medier. Den mediala debatten är ofta högröstad och språket känslomässigt. I uppsatsen undersöker jag vilken typ av diskurser i relation till kunskap som förekommer i debatten samt vad som konstitueras som (o)viktig kunskap i slöjdämnet. Syftet med uppsatsen är att synliggöra diskurser om slöjdämnet och mina forskningsfrågor delas i två delar. Den första behandlar hur konstitueras slöjdämnets kunskapsrelevans och dess koppling till samhället i två nyckeltexter. Den andra delen omfattar tre forskningsfrågor: Vilka diskurser framträder i mediedebatten om slöjdämnet, vad konstitueras som (o)viktig kunskap i dessa diskurser samt vad får detta för konsekvenser för slöjdämnet och slöjdlärarna? För att analysera den mediala debatten, har Faircloughs kritiska diskursanalys använts. Analysen startar med Susanne Nyströms ledare i Dagens Nyheter den 23 oktober 2023, därefter analyseras den respons som följer i andra texter. Resultatet visar att sättet skribenterna formulerar sig på i hög grad påverkar synen på slöjdämnet och att debatten inte är evidensbaserad utan handlar om skribenternas uppfattning om vad slöjdämnets kunskaper omfattar. Vidare framkommer ett antal diskurser i försvarandet av slöjdämnet. I dessa konstitueras slöjdkunskaper som relevant i relation till hållbarhet, en önskan om att minska avståndet mellan praktisk och teoretisk kunskap samt att de praktiska och finmotoriska kunskaperna som uppmärksammats på sistone hotas av en nedskärning av slöjdämnet. Genom att synliggöra diskurserna synliggörs greppet medierna använder sig av för att skapa opinion och analysen kan hjälpa slöjdlärare att positionera sig i förhållande till en förutfattad uppfattning om slöjden.

Syftet med denna uppsats är att utforska vad rollen som resurspedagog i en inkluderande förskoleverksamhet innebär. Denna roll ser olika ut beroende på vilket behov av särskilt stöd barnet i fråga är i. Därför utgår uppsatsen från författarens roll i sitt dagliga arbete med Molly, ett barn med diagnos inom autismspektrumet. Essän börjar med två självupplevda berättelser där resurspedagogen hamnar i situationer där agerandet inte är självklart. Utifrån dessa berättelser följer en reflektion över varför resurspedagogen agerade som den gjorde, vilka alternativ till agerande var möjliga och vad de olika scenarierna hade kunnat betyda för Molly. Frågeställningarna som besvaras i essän är först vad inkludering innebär och vad det har inneburit för Molly och hennes resurspedagog. Därefter besvaras frågan om hurresurspedagogens roll i en inkluderande verksamhet kan se ut och vilka krav som kommer med rollen. Slutligen besvaras frågan om vilka pedagogiska utmaningar som kan uppstå för en resurspedagog till ett barn med diagnos inom autismspektrumet i en inkluderande verksamhet. Uppsatsen är skriven i vetenskaplig essäform vilket betyder att reflektioner över resurspedagogens egen erfarenhet blandas med en diskussion av vetenskaplig litteratur. Reflektionsdelen inleds med en redogörelse för diagnosen autism och vad den praktiskt innebär för rollen som resurspedagog. Detta för att samarbetet med habiliteringen och den föreskrivna träningen utgör sådan stor del av rollen. Därefter fortsätter texten med att besvara ovan nämnda frågeställningar.

I förskolans verksamhet hörs ofta frasen ”nej du får inte vara med” från barnen. I mångas öron låter det negativt. Jag beskriver ett dilemma där jag hör detta och ställer mig på barnets sida som får detta sagt till sig. Med min makt som pedagog bestämmer jag att barnet visst får vara med. Barnen som först sagt ”Nej” ändrar sig sedan och låter barnet få vara med ändå. Jag reflekterar och ifrågasätter mitt handlande och förhållningssätt. Gjorde jag rätt som stöttade barnet in i en lek eller avbröt jag de andra barnens lek?   Metoden jag använder är essä, i vilken jag skriver om barns rätt till lek. Genom det interaktionistiska perspektivet och min praktiska kunskap reflekterar jag över vilka rättigheter och skyldigheter barn har till varandra. Därav har jag undersökt bland annat hur kamratkulturer uppstår, vilka faktorer som bidrar till att barn exkluderas i lek och om barns lekstrategier. Essän behandlar även frågor kring etik och normer. Herbert Mead, William Corsaro och Eva Johansson är några av de personer som essän inspirerats av i de teoretiska utgångspunkterna. Med hjälp av teoretikerna och egen reflektion belyser jag dilemmat ur mitt perspektiv och ur barnens perspektiv. Syftet med essän är att reflektera över min huvudfråga som är ”Vilka rättigheter har barn till sin egen lek i förskolan?”. Det som jag har kommit fram till är att barn har rättigheter men även skyldigheter till sina kamrater i leken. Rättigheter där barnen ser sig själva ur sitt eget perspektiv men även skyldigheter att se andras känslor ur ett annat perspektiv, till exempel genom empati. / In preschool you often hear the phrase ”no you can’t play with us” from the children. For many people it often sounds negative. I will describe a dilemma where I hear this and choose to stand on the side of the child  who does not get to play with the others. With my power as a preschool teacher I will decide that this child must be allowed to play along. The children who first said ”No” changes their minds and decide to allow the other child to play with then. I reflect and question my actions and my way of approach. Where my actions right by supporting the child into a game, or did I interrupt the other childrens play? The method I choose to write in, about childrens right to play, is essay. By the interactionistic perspective and through my practical knowledge I reflect about the rights and the obligations that children have to each other when they play. Therefore I have been researching on how peer culture arise in the preschool, the factors that prevent children from being excluded from the play and about childrens strategies of playing. The essay also examines questions about ethics and standards. Herbert Mead, William Corsaro and Eva Johansson are some of the people from the theoretical approach, in which the essay is inspired by. With the help of theories and self-reflection I will highlight the dilemma from my perspective and from childrens perspective. The purpose of the essay is to reflect on my main question, which is ”What rights do children have when they want to be apart of a play, in the preschool?” My conclusion with this essay is that when children are playing they have rights, but they also have obligations to their friends. Rights where children see themselves from their own perspective, but also obligations to ensure feelings of others, from a different perspective, for example through empathy.

This essay is based on two selfexperienced situations. I examine my role as a preschool educationalist where children are prevented from expressing their emotions freely. The essay opens with a description of a middaysnack and the other story tells about a girl who is not allowed to decide herself when her sadness ends. The purpose of my examination is to problematize and reflect around the educationalists and my own encountering of the children in my stories. What does it mean to be a good educationalist when encountering children who express strong feelings? Which norms are created in the group of children when the individuals consistently are met by a silencing behaviour when in need of comforting? The situations themselves are not unique, they appear in different settings  relatively often. I will also reflect on my own practical knowledge in relation to the stories as well as set my thoughts against the regulatory documents regarding swedish preshool. These thoughts will be examined in this essay against theories such as relation competence, children's emotional development and theories surrounding shame and norms. / Den här essän är baserad på två självupplevda situationer. Jag undersöker min roll som förskolepedagog i situationer där barn hindras från att uttrycka sina känslor fritt. Essän inleds med en beskrivning av ett mellanmål och den andra berättelsen handlar om hur en flicka inte tillåts avgöra själv när hennes ledsenhet är slut. Syftet med min undersökning är att problematisera och reflektera kring pedagogernas och mitt eget bemötande av barnen i mina berättelser. Vad innebär det att vara en god pedagog i mötet med barn som uttrycker starka känslor? Vilka normer skapas i barngruppen när individerna konsekvent möts av ett tystande beteende då de är i behov av tröst? Situationerna är i sig inte unika, utan de förekommer i olika former relativt ofta. Jag kommer också reflektera över min egen praktiska kunskap i förhållande till berättelserna samt så ställer jag min reflektion mot min tolkning av styrdokumentens krav gällande den svenska förskolan. Jag använder mig av teorier som relationskompetens, barns känslomässiga utveckling och teori om skam och normer.

Syftet med denna essä är att undersöka ansvarsbegreppet, främst vad det gäller barns personliga ansvar. Detta genom att gestalta två egenupplevda händelser och använda dessa berättelser som utgångspunkt för att pröva mina erfarenheter gentemot, för mig, nya perspektiv. Mina frågeställningar är: Vad är ansvar? Vad är det för ansvar eleverna ska utveckla enligt styrdokument och forskning? Hur kan jag hitta ett fungerande förhållningssätt till mina elever vad det gäller deras personliga och individuella ansvarsutveckling? Hur kan ansvar tolkas i förhållande till begreppet mentalisering? Hur kan jag förstå ansvarsdiskursen i ett samtida ideologiskt perspektiv? De perspektiv och teorier jag använt mig av är bland andra psykoterapeuten Jesper Juuls distinktion mellan personligt och socialt ansvar, mentalisering, filosoferna Jean-Paul Sartre och Ann Heberleins existentialistiska grepp på ansvar i förhållande till individens frihet. Vad jag kommit fram till är bland annat att dagens samhälle ställer höga krav på människans förmåga att navigera och handla i ansvarighet. Jag som lärare ställs inför att stärka elevernas förmåga till mentalisering, agens och stötta dem i utvecklingen mot framtidens samhällsborgare. / The purpose of this essay is to examine the concept of responsibility, mainly in terms of human responsibility among primary school children. Through two narratives based on my experience working as a teacher at leisure-time centers for school children, I am analyzing the concept of responsibility and what it means to me in my daily work. The perspectives and theories I have used include psychotherapist Jesper Juul's distinction between personal and social responsibility, mentalization and the philosophers Jean-Paul Sartre and Ann Heberleins existentialist approach. My conclusions are that the world of today places high demands on the human ability to navigate as moral beings. As a teacher I am faced with the task to strengthen the students' ability of mentalization and agency and support them in their development to become future citizens.