Enligt läroplanen för förskolan (Lpfö18, 2018) ska barn som tillfälligt eller varaktigt behöverstöd i sin utveckling få det stöd som de är i behov av. Trots Lpfö18s (2018) intentioner belyserSkolinspektionen (2017), genom en granskning av svenska förskolor att personalen i förskolaninte alltid uppfyller kraven för det rådande styrdokumentet. Vi har med en hermeneutisk ansatsgenomfört en kvalitativ intervjustudie med åtta yrkesverksamma förskollärare i syfte attsynliggöra förskollärares upplevelser av deras förutsättningar att stötta barn i behov av särskiltstöd. Särskilt vill vi synliggöra vilka svårigheter de beskriver i deras arbete. Med denna studieönskar vi ge en fördjupad förståelse för förskollärares upplevelser och för vilka faktorer som debeskriver har störst påverkan på arbetet. Faktorer som framkommer av betydelse berör främstorganisatoriska förutsättningar såsom barngruppsstorlek och brist på tid för kollegialtsamarbete. Dock finner vi genom intervjuerna att alla svårigheter inte enbart kan läggas på enorganisatorisk nivå. Andra faktorer som spelar en stor roll i huruvida förutsättningarna att stöttabarn i behov av särskilt stöd blir optimala är bland annat hur personalen i förskolan fördelarbefintliga resurser samt hur de internt förhåller sig till svårigheter som kan uppstå iverksamheten, vilket vi belyser och diskuterar ytterligare.

Forskning visar att det specialpedagogiska uppdraget är otydligt och att detta leder till problematik kopplad till specialpedagogens roll och uppdrag. Orsakerna till detta framstår i forskningen vara frånvaron av en formell uppdragsbeskrivning och därav också ett explicit juridiskt mandat. Detta leder till att den specialpedagogiska funktionen är öppen för olika tolkningar och värderingar från aktörer både inuti och utanför skolans organisation. En aktör som är särskilt viktig i att påverka specialpedagogers arbete är rektorer. Därför är det viktigt att studera hur rektorer ser på specialpedagogers uppdrag, vilket denna studie bidrar med. Syftet med studien är att undersöka rektorers perspektiv på specialpedagogens roll och uppdrag. Studien använder en kvalitativ design, med semistrukturerade intervjuer av 10 grundskolerektorer som är verksamma inom årskurs F-9. Materialet har bearbetats utifrån tematisk analys. För att söka svar på studiens syfte och frågeställningar har dilemmaperspektivet och dilemmatic spaces använts som teoretisk utgångspunkt i syfte att systematiskt identifiera och förstå dessa dilemman utifrån den kontext de uppstår i. De teman vi identifierat i studiens empiri visar att rektorers perspektiv och förhållningssätt har stor betydelse för hur specialpedagogens roll och uppdrag utformas. Utifrån detta uppstår en rad olika komplexa dilemman som tar sin utgångspunkt i de kontextuella, relationella och mentala dimensionerna som omger specialpedagogen. Dessa komplexa dilemman positionerar specialpedagogen på flera olika sätt och sätter ramarna och därmed också förutsättningar för yrkesrollen och uppdraget. Denna positionering skapar förväntningar hos rektorer och lärare på vad den specialpedagogiska funktionen ska bidra med. Det framgår även i temana att en ansvarsförskjutning har skett från rektor till specialpedagog gällande skolledning och skolutveckling men att förutsättningarna att motsvara dessa förväntningar ofta saknas, något som leder till ytterligare otydlighet kring specialpedagogens roll och uppdrag. Som konsekvens av detta blir uppdraget gränslöst för rektorer såväl som för specialpedagoger. Frånvaron av tydliga ramar erbjuder stora möjligheter att skulptera uppdraget utifrån skolans behov och specialpedagogen själv. Samtidigt leder otydligheten och gränslösheten till intressekonflikter, prestigefyllda maktkamper, uteblivet mandat och ett uppdrag i skottlinjen mellan olika professioner på skolan.

Specialpedagogisk handledning är en viktig, men ofta outnyttjad, resurs för att stödja elever som hamnat i svårigheter. Det verkar finnas en kunskapslucka vad gäller att förstå pedagogers uppfattningar om specialpedagogisk handledning. Denna studie undersöker hur pedagoger i en och samma kommun uppfattar specialpedagogisk handledning, i syfte att nå kunskap om utmaningar och möjligheter i detta sammanhang. För att nå syftet genomfördes en enkätundersökning med samtliga pedagoger vilka har en utbildning på högskolenivå och är yrkesverksamma inom förskola, grundskola och gymnasieskola. En kvantitativ analys med deskriptiv statistik samt en kvalitativ tematisk analys användes för att sammanställa resultatet. Utifrån detta dras slutsatsen att utmaningar handlar om att föra in det systemteoretiska samt relationella perspektivet på barns och elevers svårigheter i specialpedagogisk handledning. De utgörs också av att villkoren för deltagande i handledning måste förbättras och att motstånd måste bemötas. Möjligheter finns dock och visar sig genom att pedagogerna i kommunen är positiva till handledning, inser dess betydelse och efterlyser fler specialpedagogiska resurser, exempelvis handledning, samt önskar ett utökat och förbättrat samarbete med specialpedagoger och speciallärare. För framtida forskning ges förslag till en uppföljning av studien med semistrukturerade intervjuer för att nå kunskap om skillnader som visat sig mellan pedagogernas uppfattningar.

Denna studie utforskar arbetsklimatet och utmaningarna för specialpedagoger inom grundskolor. Kvalitativa intervjuer användes för att undersöka specialpedagogernas erfarenheter och utmaningar. Resultaten belyser olika aspekter av specialpedagogens roll, inklusive kartläggning, handledning, undervisning och skolledning. Trots avsaknaden av en tydlig arbetsbeskrivning betonar specialpedagogerna flexibilitet och samarbete som nyckelkomponenter i deras arbete. Utmaningar inkluderar resursfrågor, elevengagemang och svårigheter att hålla tidsschemat för pedagogiska utredningar. Arbetsuppgifter, samarbetet och kommunikationen varierar inom skolan därav indikerar resultaten en komplex samverkan inom skolan och med externa aktörer. Rapporten integrerar tre huvudteman: tidsbegränsningar och ökad stress, vikten av proaktiva åtgärder och resurser, samt behovet av samarbete. Studien diskuterar den ökande stressens påverkan på skolans kontext och betonar behovet av snabba lösningar och minskad tidsbrist. Resultaten indikerar brist på tydlig arbetsbeskrivning för specialpedagoger, vilket komplicerar deras arbete med utmaningar som att hålla tidsschemat för pedagogiska utredningar och brist på organisatoriska strukturer. En reflektion görs över vikten av att skapa en inkluderande skolmiljö och främja samarbete mellan specialpedagoger och rektorer för att stödja elevernas välbefinnande och framgång. För framtida forskning rekommenderas en breddning av perspektivet på specialpedagogens roll genom att inkludera intervjuer med andra yrkesgrupper, såsom rektorer och pedagoger.

Syftet med denna studie är att få mer kunskap om hur samarbetet går till mellan förskollärare och specialpedagog samt hur förskollärare nyttjar specialpedagogers kompetens. Studiens frågeställningar fokuserar på förskollärarens samarbete med specialpedagoger, vilka möjligheter respektive svårigheter som kan uppstå i samarbetet och det arbetet som sker med barn i behov av särskilt stöd. De teoretiska perspektiven vi valde att utgå ifrån är det relationella och kategoriska perspektivet. Metoden som användes i denna studie var en kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer. Det framkom i resultatet att förskollärare har liknande syn på specialpedagogers roll i förskolan samt att de anser det viktigt att de är lättillgängliga. Det framkom även att specialpedagogen givit många råd och verktyg till förskollärarna att använda i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. De verktyg och råd som förskollärarna givits har även kunnat användas i hela barngruppen. Studiens slutsats är att specialpedagogen har en betydelsefull roll i förskolan för att alla barns behov ska tillgodoses men att rektorn har det yttersta ansvaret för att möjliggöra samarbete mellan förskollärare och specialpedagog.

Studien förväntas bidra till ökad kunskap om specialpedagogens roll och uppdrag i förskolan och en ökad medvetenhet om vikten av pedagogers icke-verbala uttryck. Utifrån detta kan specialpedagogen tänkas anpassa sitt ledarskap i det pedagogiska arbetet som i sin tur kan skapa en mer stödjande miljö för alla barn i förskolan, oavsett behov av stöd i sin språkutveckling. Syftet med denna studie är att bidra till ökad kunskap om specialpedagogernas syn på språklig sårbarhet och det språkutvecklande arbetet i förskolans utemiljö, med fokus på pedagogers icke-verbala uttryck. Studien undersöker följande preciserade frågeställningar: • Hur använder pedagoger icke-verbala uttryck i interaktion med barn i förskolans utemiljö? • Vad är specialpedagogers uppfattningar om språklig sårbarhet? • Hur ser specialpedagoger på sitt uppdrag när det gäller pedagogers icke-verbala uttryck som språkutvecklande förhållningssätt? Mixade metoder i form av strukturerade observationer av kvantitativ ansats och semistrukturerade intervjuer av kvalitativ ansats har använts för insamling av empiri. Vidare har kvalitativ innehållsanalys använts för att bearbeta och analysera empirin. För att få en djupare förståelse har Batesons kommunikationsteori använts i analys av insamlad empiri och resultat. Studien tolkas även utifrån specialpedagogiska perspektiv, tidigare forskning samt utvald litteratur inom området. I studien observerades tydliga skillnader i pedagogers delaktighet och inbjudan till interaktion med barnen i utemiljön, samt i deras användande av icke-verbala uttryck. Samtliga specialpedagoger anser att pedagogers icke-verbala uttryck på olika sätt kan främja och stötta barns språkutveckling i förskolan. Pedagogernas medvetenhet anses betydelsefull av specialpedagogerna. Studiens resultat indikerar att specialpedagogerna har en förväntan på att pedagogerna har förutsättningarna för att stötta barn i språklig sårbarhet. Studiens resultat visar även en osäkerhet hos specialpedagogerna om pedagogerna har uppfattat att den fortbildning de fått kring språkutveckling även kan praktiseras i utemiljön. Resultatet visar också på att specialpedagogerna anser att de är bekanta med begreppet språklig sårbarhet, men de definierar begreppet utifrån olika perspektiv. Studien bidrar till en djupare förståelse för hur pedagogers icke-verbala uttryck kan påverka interaktioner i utemiljön och barns språkutveckling. Resultatet indikerar att pedagoger på grund av hinder i utemiljön får svårt att möta barnens behov vilket kan skapa konsekvenser för barn i språklig sårbarhet. Samverkan mellan specialpedagoger och pedagoger kan skapa en kunskapsbaserad miljö där handledning, feedback och reflektion spelar en central roll. Möjligheter och hinder i pedagogers interaktioner kan då belysas och anpassningar och strategier kan identifieras. Genom att dela kunskaper och erfarenheter kan specialpedagoger och pedagoger sprida bästa praxis och kontinuerligt förbättra arbetet för inkluderande och tillgängliga miljöer som ett stöd i barns språkutveckling. Relaterat till styrdokument och studiens resultat förefaller specialpedagogens kunskap och medvetenhet om pedagogers icke-verbala uttryck betydelsefullt. Det är en viktig aspekt vid anpassning och utveckling av det språkutvecklande förhållningssättet som en del av lärmiljöerna i förskolan. Genom att specialpedagogen anpassar sitt ledarskap i det pedagogiska arbetet kan det skapas en stödjande miljö där barns olika språkutvecklingsbehov tas hänsyn till. Detta kan ses som en främjande åtgärd med målet att ge alla barn möjlighet att utveckla sina språkfärdigheter på bästa sätt. Vilket är särskilt betydelsefullt i strävan efter likvärdighet och för att undanröja hinder i lärmiljön, vilket examensordningen för specialpedagoger (Svensk Författningssamling, SFS, 2017:1111) också betonar. Relaterat till denna studie förefaller pedagogers icke-verbala uttryck vara betydelsefulla för barns språkliga utveckling i allmänhet och för barn i språklig sårbarhet i synnerhet. Det undersökta området anses därför betydelsefullt att beakta och reflektera över inför kommande yrkesroll som specialpedagog.

Hartnor, Anja och Jansson, Emelie (2024). Differentierad undervisning: Ett sätt att tänka kring elevers extra anpassningar i klassrummet - En kvalitativ studie om specialpedagogers, lärares och elevers uppfattningar. Specialpedagogprogrammet, Institutionen för skolutveckling och ledarskap, Lärande och samhälle, Malmö Universitet, 90hp.      Det är ibland lätt att tänka “Hur i hela världen?” eller “Men det här går ju inte!”, men det är såhär det ser ut i klassrummet, på lektionerna, i skolan. Klassrummen består av heterogena grupper där alla är välkomna och alla ska kunna utvecklas och lära utifrån sina förutsättningar. Förväntningarna med vårt examensarbete är att fler ska våga differentiera sin undervisning och skapa förutsättningar för alla elever, redan genom sin planering. Att göra undervisningen tillgänglig för så många som möjligt. Många extra anpassningar kan byggas in i undervisningen och vara till gagn för alla elever och därmed ges möjligheter att skapa mindre stress hos både lärare och elever.      Studien utgår från syftet med vårt examensarbete där vi vill synliggöra innebörden och relationen mellan differentierad undervisning och behovet av extra anpassningar utifrån fyra olika perspektiv. Vad finns det för möjligheter och utmaningar och hur kan specialpedagoger bemöta och stötta arbetet med differentierad undervisning och extra anpassningar, samt hur uppfattar elever att lärare differentierar undervisningen.       Teorin utgår från ett sociokulturellt perspektiv med fokus på scaffolding och den proximala utvecklingszonen för att varje elev ska uppnå sin fulla potential. Därefter har vi valt att fördjupa oss inom relationsteori, relationskompetens och motivationsteori.       Studien utgår från en kvalitativ ansats i form av semistrukturerade intervjuer och anonyma elevenkäter. Sex intervjuer genomfördes på en gymnasieskola som arbetar med differentierad undervisning. Enkäterna lämnades sammanlagt ut till 46 elever i årskurs ett och två på gymnasieskolan varav 37 besvarade våra frågor. Empirin analyserades genom en tematisk innehållsanalys. Resultatet speglar utmaningarna med det heterogena klassrummet. Både personal och elever är överens om att det är viktigt med relationsskapande och bemötande för att känna trygghet och utveckla ett lärande. Resultatet redovisas utifrån ett vuxenperspektiv samt elevernas perspektiv med identifierade underteman. Vuxenperspektivets tema är: differentierad undervisning för motivation och meningsskapande, relationer - en förutsättning för differentierad undervisning och stöd till lärarna. Teman för att belysa elevernas perspektiv är: elevernas syn på arbetssättet med differentierad undervisning samt relation och motivation. Att använda differentierad undervisning som ett förhållningssätt kan gynna alla med rätt förutsättningar samt tydliggöra vilka elever som behöver stöd som sträcker sig bortom det som kan implementeras på gruppnivå.      Samarbete mellan specialpedagoger, lärare och ledning skapar bättre förutsättningar för eleverna att lyckas. Relationer och bemötande är en förutsättning för lärande. Specialpedagogens uppgift är bl.a. att vara en trygghet som kan stötta både elever och lärare i detta arbete.

Studiens syfte är att beskriva specialpedagogers erfarenheter av samverkan internt och externt kringelever som far illa eller som riskerar att fara illa samt hur specialpedagogens roll och ansvar kommertill uttryck i denna samverkan. Studiens teoretiska grund bygger på en modell av läroplansteoretisktperspektiv samt ett relationellt perspektiv för att fördjupa förståelsen för de mellanmänskligaaspekterna rörande samverkan. Studien använder sig av semistrukturerade intervjuer med åttaspecialpedagoger verksamma i den kommunala grundskolan i fyra olika kommuner lokaliserade iMellansverige. De centrala resultaten utifrån specialpedagogernas beskrivningar definieras elever somfar illa i huvudsak som elever där inte grundbehoven blir tillgodosedda av elevens vårdnadshavare.Resultat visar även att rutiner för samverkan skiljer sig åt mellan olika skolor men attspecialpedagoger är en stor del av samverkansarbetet kring elever som far illa eller som riskerar attfara illa. Utmaningar i den interna samverkan är de olika nivåerna av sekretess i elevhälsan samtbristande resurser. Möjligheter i den interna samverkan är det relationella arbetet genom tillitsfullarelationer till elever och vårdnadshavare samt nära samarbete med skolans personal som ärinvolverade i dessa elever. I den externa samverkan är utmaningarna byråkratiska regler samtmaktförhållanden mellan skolan och olika externa aktörer. Möjligheter för extern samverkanframkommer i betydligt mindre grad och endast i termer av att då de gånger som samverkan fungerarså är det gynnsamt för elever som riskerar att fara illa eller som de facto far illa. Studien genomfördespå grund av att det är ett relevant ämne samtidigt som det saknas tidigare forskning på områdetkopplat till specialpedagogens roll och ansvar.

Kan pedagogerna tillgodose alla barns behov och ge en likvärdig utbildning till alla barn som det står i läroplanen för förskola? I denna studie är syftet därför att utifrån några förskolepedagogers perspektiv få reda på om de kan tillgodose alla barns behov och vilka förutsättningar som behövs. Deras erfarenhet och kontakt med specialpedagog kommer också att belysas i studien.   Teorin som jag valt att använda mig av är det relationella perspektivet med fokus på det mänskliga mötet, relationer och kommunikation. Jag har använt en enkät som metod i denna studie för att besvara syftet och enkäten skickades ut till tjugo utvalda respondenter.   I resultatet som framkommer från enkäten poängteras barngruppernas storlek, outbildad personal och personalbrist som påverkande faktorer, vilket även lyfts i tidigare forskning. Respondenternas kontakt och erfarenhet med specialpedagog skiljer sig dock från vad den tidigare forskningen kommit fram till. Slutsatsen är att förskolepedagogerna upplever att de inte har de förutsättningar och möjligheter som krävs för att kunna tillgodose alla barns behov i förskolan.

Studiens syfte är att undersöka vilket arbetsansvar förskolans ledning har i förhållande till utagerande barn. Ofta fokuserar forskning på att analysera barns beteende och se över förhållningssätt. Jag vill istället se över hur rektorer arbetar och vilka resurser man kan erbjuda utagerande barn. För att genomföra undersökningen så intervjuades tio rektorer inom kommunen och en specialpedagog. Den teoretiska grunden består av begreppet KASAM och Tomkins affektteori. Dessa erbjuder en djupare förståelse för vår affektpåverkan i arbete med barn, samt hur människor förstår, hanterar och engagerar i olika situationer. I studien framkom det att rektorn är den som är längst ifrån i arbetet med utagerande barn, men det är de som har det yttersta ansvaret. Befintliga resurser för utagerande barn är främst den befintliga personalen i förskolan och en diagnos påverkar inte resurstillgångar.